Staycation med bästa vännen

Vår vänskap började i ett litet klassrum för sjutton år sedan. Sonja och jag hade blivit placerade bredvid varandra och läraren hade sagt att man skulle lära känna personen man satt bredvid. Våra hundvalpar var exakt lika gamla och hade samma födelsedag, märkte vi fort. Det var där det började. Och nu sjutton år senare är vi fortfarande bästa vänner.

Vi har stött varandra genom livskriser, skrattat så vi inte har fått luft, druckit för mycket Tequila, vakat nätter för att prata och se på filmer, rest till New York, Grekland, Spanien, Berlin, Bulgarien och fram för allt London, skriksjungit till 80-talshitter på svettiga dansgolv, gråtit över brustna hjärtan, berättat hemligheter och filosoferat om livet, dansat på varandras bröllop, varit brudfrämmor till varandra, ordnat möhippor och babyshowers, blivit gudmödrar till varandras barn och skrivit eller ringt till varandra när allt har varit för mycket. Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan Sonja.

De senaste åren har vi inte hunnit umgås lika mycket som förr. Vi har ändå setts ungefär en gång i veckan eller varannan vecka, men det är ändå inte samma sak när man har barnen med sig. Så förra lördagen blev det äntligen av att åka på en staycation i Helsingfors. Vi checkade in på hotellet, gick i butiker med munskydd, tog ett par drinkar på en takterass, åt en god middag, bytte om till pyjamas på hotellrummet och åt snacks medan vi såg på en film. Och pratade långt in i natten. Det kändes precis som förr. Och jag kunde inte ha önskat mig ett bättre bästisdygn.

Tapas och bubbel

På onsdagen fick vi plötsligt njuta av mitt-i-veckan-lyx och äta tapas och dricka bubbel. Daniels mamma och styvpappa kom och vaktade Oliver, medan vi tog metron in till centrum och åt supergod mat på Bar Con i Kampen. Stämningen och inredningen i restaurangen var mycket trevlig och det kändes som om vi var utomlands. Vi pratade om alla våra gemensamma resor och drömde om framtida äventyr. Det är så ovant att inte ha någon resa inbokad och jag har faktiskt lite ångest över det. Och det värsta är att inte alls veta när det lättar. Kommer det någonsin att bli normalt igen?

Så ljuvligt med en ganska spontan date night mitt i veckan. När vi kom hem möttes vi av en glad Oliver som hade varit i lekparken och haft det roligt. Natten efteråt var av det värsta slaget, men minnet av restaurangbesöket gav mig krafter att orka natten och följande dag. Otroligt hur mycket energi och glädje man kan få av små saker som att gå ut och äta med sin man.

Vichtis

Sjön var fortfarande ljummen och sensommarvärmen låg och tryckte i luften när vi lämnade stugan bakom oss i augusti. I tolv veckor var stugan vårt hem. Oliver var bara sex månader när vi flydde från renoveringen i stan och gjorde den lilla stugan till vårt tillfälliga hem. Tre månader senare, när renoveringen var färdig i vår lägenhet och vi fick flytta hem igen, hade Oliver lärt sig att både krypa och att stå upp mot stöd. Han förvandlades från en baby till en liten, livlig pojke under vår sommar i exil.

Vi hade inte besökt stugan sedan augusti. Det var märkligt att se hur hösten hade tagit över. Det regnade tunga, stora vattendroppar. Löven hade fallit till marken och sjön var iskall. Jag vågade bara doppa tårna efter bastun. Det kändes nästan som om det var några dagar sedan sommaren tog slut, men det är ju snart november. Helt otroligt att det är ungefär åtta månader kvar till sommaren igen. Den tanken gör mig ibland ledsen, men jag vill inte att livet ska gå ut på att alltid vänta på nästa sommar, nästa resa eller nästa semester. Hösten är ju mysig, men mörkret och kylan ser jag inte riktigt fram emot. Det här året kommer det att kännas tyngre, då man inte ens kan planera in någon resa för att pigga upp tillvaron. Men det här året kommer det också att vara annorlunda för oss, eftersom vi får se allt med nya ögon; Olivers första snö och första vinter. Vad spännande!

Nu när vi åkte till stugan kunde vi igen konstatera att vi var så lyckligt lottade som hade renoveringen på sommaren och inte på hösten eller vintern. Jag tror inte att vi skulle ha klarat av att bo i stugan under någon annan årstid.

11 månader med Oliver

Jag märker att jag går omkring och tänker mycket på hur allt var förra året den här tiden. Då närmade sig det beräknade datumet som en trög snigel i slow motion. Dagarna var otroligt långa och jag höll på att bli galen av att inte veta när Oliver skulle födas. Alla krämpor jag hade fick mig att tro att han skulle födas i förtid. Hans beräknade var 28.10, men jag tänkte att han skulle komma i början av oktober. Så fel jag kunde ha! Idag fyller Oliver nämligen 11 månader.

Han är nu just i sin roligaste ålder. Vi skrattar högt med honom varje dag. Han har ständigt glimten i ögat och verkar planera nästa bus. Direkt då han hör någon melodi börjar han dansa och det är det gulligaste jag någonsin har sett. Han skiner upp när han ser sin pappa och hemmet fylls av ett bubblande skratt varje gång de leker eller dansar tillsammans.

Det är så spännande att se Oliver utvecklas till sin egen person. Nu kan man börja se hur han är i sociala sammanhang. Till en början är han återhållsam och måste få observera sin omgivning och människorna i den en stund innan han vågar vara sig själv. Han sitter och tittar omkring eller trycker sig mot mig tills han känner sig bekväm. När han sedan är bekväm kan han bli sitt vilda, glada, högljudda jag. Han säger redan några ord och går stadigt då man håller honom i händerna. Det är nog inte länge kvar tills han tar sina första steg. Det kommer ju att kännas så galet att se honom gå omkring här i vår lägenhet!

Tråkigt med coronan, för annars skulle vi ju ha ordnat ett stort 1-årskalas för honom. Nu får vi dela upp kalaset på ett par veckoslut och bara fira inom familjen och gudföräldrarna. Men det kommer ju fler födelsedagar i framtiden!

Långvik och första natten borta från Oliver

För lite över en vecka sedan checkade Daniel och jag in på Långvik. Jag fick ett presentkort till hotellet när jag fyllde 30 år förra året, men på grund av corona och baby har vi inte tidigare haft möjlighet att använda det. Nu var det äntligen dags! Jag var lite nervös och funderade mycket på om vi skulle åka dit på tumanhand eller med Oliver. Jag hade aldrig varit borta från Oliver över natten, så det kändes spännande. Men sömnskulden och att få umgås med Daniel var avgörande; vi skaffade barnvakt.

Daniels pappa och styvmor kom och vaktade Oliver när vi åkte iväg. Med en klump i halsen pussade jag Oliver på pannan, sa hej då och fällde en tår när vi satte oss i bilen. Men direkt när vi gasade iväg på Västerläden pustade jag ut och började njuta av ett helt dygn med min man, utan något ansvar över en liten person.

Vi delade upp barnvaktandet i olika skiften. Innan läggdags kom min mamma och tog hand om natten. Vi hade ändå varit i Ekenäs, hemma hos henne några dygn före det här, så det kändes naturligt. Och han hade inte alls gråtit efter oss. Natten gick också mycket bra! Han hade somnat på en kvart och vaknat bara ett par gånger, men somnat fort om. Han sov alltså bättre med sin mormor än med oss. På morgonen kom Daniels mamma och styvpappa och tog den sista vaktturen.

Och vi då? Vi njöt för fulla muggar. Vi drack drinkar, åt en lyxig meny med otroliga smakupplevelser och goda viner, skrattade och pratade om allt som man inte hunnit tala om under det senaste året. Ett så otroligt viktigt dygn för oss. Vi pratade till och med för första gången ordentligt om förlossningen, som lämnat sina spår i oss båda. Det var kanske inte det roligaste samtalsämnet, men ändå så viktigt att bearbeta och gå igenom tillsammans. Under vardagen hinner man inte prata om så stora saker.

Långvik var ett perfekt ställe för en liten getaway. Maten var så välplanerad och balanserad att jag kan fortfarande känna smaken av den krämiga svampsoppan, den fylliga risotton och den utsökta siken. Hotellet var omringat av natur, vilket gjorde upplevelsen harmonisk och avkopplande. Nästa morgon högg vi i den mångsidiga och mättande frukosten innan vi körde hem igen. Resten av dagen kramade vi och busade vi med Oliver, som vi hade saknat så otroligt mycket.

Promenader på ön

Fina, fina höst på vackra Drumsö. Förra året den här tiden var jag så höggravid och hade ont precis varje dag. Jag kunde inte gå och fick till och med prova på att gå med kryckor i ett skede. Jag hade själv trängt bort minnet av hur tung den där sista tiden av graviditeten var. Usch! Men man kan alltså lugnt säga att jag inte kunde njuta av årets finaste tid förra året.

Så nu när jag har både tid och ork, så passar jag på att gå på långa promenader med Oliver. Jag minns ännu så tydligt hur jag måste gå på promenader hela vintern och våren för att få Oliver att somna i vagnen. Då kändes promenaderna stundvis jobbiga. Nu gör jag det för att jag vill. Ibland blir Oliver rastlös, men då stannar vi i någon park och gungar eller leker i sandlådan.

Allt det här får mig att tänka på hur flyktig tiden är och på att inga faser håller på för evigt. När man är mitt i någon jobbig period kan det kännas som att det aldrig blir bra. Men med tiden blir det nog bra. Och ett år senare minns man knappt hur det kändes. Det är kanske självklart för många, men jag måste nog alltid då och då påminna mig själv om det.

Havet och hönor

Det är höst i luften när jag besöker Ekenäs. Men bara vissa löv har ändrat färg. Solen värmer och det är ovanligt hett för att vara september. Havet ser alltid mörkare och kraftigare ut på hösten och jag går längs stranden med en kopp kaffe som bränner mot fingrarna. Oliver sover hos sin mormor medan jag får lite egentid. Jag bläddrar i böcker på loppis, köper med mig två kanelbullar på ett café och strosar omkring med min kamera. Havet är alltid lika närvarande i Ekenäs. Havsfåglar ropar och en svag doft av sjögräs smyger upp från vattnet. Jag tänker igen på att om jag skulle få välja, skulle jag leva nära havet hela livet. Hoppas det är möjligt.

En dag åker jag med Oliver och min mamma till en mammas kompis. Vi dricker hemlagad lingonsaft på terrassen och hälsar på hennes höns och tuppar. Oliver blir skrämd av fåglarnas plötsliga rörelser och kacklande. Han tycker heller inte alls om att röra i gräs eller kvistar. Han är nog helt tydligt en stadsbo, trots att han bott tre månader av sitt liv ute på landet.

Hemma hade han en mammafas, men hos sin mormor hade han helt tydligt en mormorfas och ville bara leka och skoja med henne. Det gör mig så glad att se hur trygg han är med sina mor- och farföräldrar. Idag ska Daniel och jag för första gången bort över natten, så det är otroligt viktigt att han känner sig bekväm med andra också. Jag vet att jag inte behöver vara orolig för hur det går här hemma, men ändå är jag jättenervös. Det ska nog också bli så galet skönt att få sova en hel natt och att få umgås med min Daniel.

Brunch och ett besök hos mormor

På söndagen kände jag mig äntligen normal och frisk igen. Jag tog metron till stan och träffade Fia och Julia. Vi åt en mångsidig brunch på restaurang Sunn, med utsikt över domkyrkan. Det kändes så skönt och roligt att få lite kvalitetstid, skumpa och god mat.

Efter brunchen gick vi omkring i butiker och njöt av solen som stundvis värmde.

Idag på morgonen packade jag ihop våra saker (så sjukt mycket saker då man reser med en baby!) och så åkte Oliver och jag till Ekenäs, till Olivers mormor. Härligt med miljöombyte efter att ha varit instängd där hemma i en hel vecka. Och det är så mysigt i Ekenäs den här tiden på året. Vi ska gå på loppis, hälsa på en mammas kompis som har hönor, hundar, katter, kaniner och undulater, gunga i lekparken och umgås.

En morgonutflykt till Fölisön

Idag ville vi börja dagen med en liten utflykt. Eftersom vi fortfarande är en aning krassliga så kunde vi inte åka till något museum eller röra oss inomhus, så istället tog vi oss till Fölisön. Vi kände oss som riktiga småbarnsföräldrar när vi märkte att klockan var före 10 på en lördagsmorgon och vi var redan ute bland andra människor. För ett par år sedan skulle vi nog ha sovit ännu, eller legat i soffan och tittat på någon serie. Men nu med barn känns det roligare att ha planer och program på förmiddagen.

Det var länge sedan vi hade varit på Fölisön. Det var vackert och vi mötte flera tama ekorrar och fåglar. Det var inte så höstigt som jag hade förväntat mig. Det är väl först om ett par veckor som träden blir gula och röda?

Fölisön är ett utmärkt ställe för en liten promenad eller picknick ute i naturen. Oliver var också nöjd och glad!

Coronatest, tivoli och bio

Nu har jag nog varit dålig på att uppdatera bloggen, men jag skyller på min jobbiga förkylning. Nu har jag varit sjuk i en vecka och blir snart tokig av att bara stanna här hemma och att inte träffa andra människor. Som tur håller hostan och snuvan på att lätta. Det började med att Oliver verkade hängig och trött. Vi tänkte det berodde på att han fick tänder, men insåg sedan att han nog var förkyld. Förra lördagen, när jag blev sjuk, åkte jag till Busholmen för ett coronatest. Det gick väldigt smidigt och snabbt, även om det var en ganska obehaglig upplevelse då någon stack en pinne upp i ens näsa. Testet var som tur negativt, vilket vi också fick veta väldigt fort. Vi har ändå undvikit att träffa folk och att röra oss bland människor, då vi ju inte varit symtomfria.

Men ungefär en vecka före vi blev sjuka (så två veckor sedan, verkligen dåligt uppdaterad blogg!), fick Daniel och jag äntligen gå på bio!! Vi hade längtat efter det sedan februari, då vi var senast på bio. Före vi fick barn gick vi på bio nästan en gång i veckan. Och före covid-19 gick vi på bio en gång i månaden. Det är något så avslappnande att bara sjunka in i en bra film och att inte kunna ta fram telefonen eller hinna tänka på annat. Vi såg Tenet, som var galet bra. Christopher Nolan är en av mina favorit filmregissörer. Jag har aldrig blivit besviken på hans filmer. Interstellar är en film jag sett kanske tolv gånger. Och Dark Knight kanske trettio?

Jag älskar mat på hösten. Grytor, soppor, älg, anka, säsongsmat.

Före vi blev sjuka hann vi även gå på tivoli med Sonja, Joni och vår gudson Elliot. Oliver och Elliot fick åka karusell för första gången!

Med det här gänget skulle vi ha åkt till Grekland i maj. Jag hoppas det blir av en annan gång!

Efter det har vi bara försökt bli friska här hemma i sjukstugan. En vecka utan att träffa någon annan och bara några enstaka korta promenader då och då gör ju en smått galen. Som tur kan vi snart vistas bland folk igen! Det som gjorde mig mest ledsen var att jag och Sonja hade bokat en staycation för flera månader sedan, som vi var tvungna att inhibera. Först Grekland i maj och nu vår efterlängtade staycation… Som tur fick vi flyttat vår hotellvistelse till oktober. Grekland får väl vänta en längre tid.