Skogen och vi

Skogen har en lugnande effekt på mig. Jag fyller mina lungor med doften av barr, fukt, jord, träd, bär, svampar. På hösten är luften alltid lika klar, krispig, frisk. Min favorit årstid är här och det här är första gången jag hinner njuta av den. Det är svalare än det brukar vara i september och jag har en för tunn jacka och dåliga skor för att gå på skogspromenad. Oliver springer glatt framför oss och jag tänker att han blir säkert en friluftsmänniska när han är stor. Själv skulle jag inte kalla mig för det, men ändå älskar jag att vara här i naturen. Kanske det inte är för sent att bli en friluftsmänniska?

Vi går nya stigar som vi inte har gått förut. Vi går djupt in i skogen och det är bara vi tre. Plötsligt känns skogen ganska stor och jag börjar tänka på björnar. Rör de sig också här i skogen? Vad om vi möter en enorm björn under vårt skogsäventyr?

Vi samlar kottar och pinnar, snubblar ibland, äter lingon och havtorn rakt från buskar och berättar om naturen för Oliver. Vi grillar korv vid en lägereld och glömmer bort allt annat än här och nu. På kvällen när Oliver har somnat badar vi bastu. Jag har saknat stugan och längtar redan efter nästa besök!

Rutiner och traditioner

Det har varit ganska tyst här på bloggen nu den senaste tiden. Det beror nog delvis på att det inte händer så mycket som är värt att blogga om och delvis på att det sen igen händer för mycket så att det inte finns tid eller ork att blogga. Under den här hösten har Oliver varit förkyld tre (!) gånger. Tre olika snuvor på såhär kort tid är ju galet. Men det var väl ändå ganska förväntat att han skulle bli sjuk i något skede nu när han börjat på dagis. Nu hoppas jag att han hålls frisk en längre stund!

Nu när vardagen har börjat rulla har vi också skapat våra rutiner och några traditioner. På torsdagar brukar vi till exempel alltid gå i bastu hela familjen. Okej, Oliver brukar leka i badkaret medan vi turas om att bada bastu med Daniel, men det är ändå något vi gör tillsammans och Oliver skiner alltid upp när vi säger att idag blir det bastu. Och på söndagar brukar vi gå ner till stranden på en promenad. Det är nog något mysigt och tryggt med rutiner!

Jag tror den här stranden har varit med i varenda blogginlägg jag skrivit sedan vi flyttade hit. Så blir det väl när man bor såhär nära en strand. Jag ser fram emot promenader där också på vintern! Kanske man kan gå på isen då?

Några blommor trivs ännu på balkongen. Men snart blir det säkert för kallt för dem. Vanligtvis skulle jag kanske ha lite ångest för den kommande vintern, men det här året ser jag bara fram emot att få uppleva olika årstider i vårt nya hem och i våra nya trakter!

Lördagsmiddag

På lördagen sken solen och alla var glada. Musiken flödade ur högtalarna och vi hjälptes åt att tillreda maten och att städa. Liten danspaus här och där. Oliver cyklade snällt omkring i vardagsrummet medan vi fixade de sista sakerna. Jag stannade upp och ville föreviga den här stunden i mitt huvud, fånga den och ta fram den om tjugo år. Minnas stämningen och skrattet, glädjen och kärleken.

Klockan tre steg gästerna in genom dörren. Vi hade bjudit in våra bästa vänner med sina två barn. Tänk att vi nu är ett helt gäng på sju personer. Så fint. Pojkarna lekte tillsammans, tittade på barnprogram och kommenterade till varandra vad de såg, vi pratade och åt gott, baby A sov lugnt och åt, som tvåmånaders babyn brukar göra. Det var just sådär som jag alltid hade föreställde mig att framtiden skulle vara när jag var fjorton år. Då när Sonja och jag blev bästa vänner. Men det blev nog ännu bättre än jag någonsin hade föreställt mig. Det är så obeskrivligt fint med en sån vänskap som varar genom livets alla skeden.

Daniel hade tillrett eftermarinerad ytterfilé i sousviden, grillade räkor och pimientos de padron, bulgursallad med vattenmelon, grön sallad och aioli. Till efterrätt blev det glass med olika toppings. Gott, gott! Nu blev jag hungrig.

Äntligen bio!

Nu har vi två dagis- och jobbveckor bakom oss. Den första veckan var väldigt tung och kom som en chock för mig, trots att jag hade förberett mig mentalt för ett känslokaos. Oliver fick snuva som kanske hade en inverkan på sömnen och jag tvivlade varje dag på allt och hade nära till gråt nästan konstant. Men nu efter den andra veckan känns allt mycket bättre. Det är konstigt hur människan kan anpassa sig och vänja sig vid nya situationer. Och ibland är det bara tid som hjälper. Det är ännu lite kämpigt på morgonen när Oliver lämnas på dagis, men dagarna har blivit bättre och han är ganska glad när man hämtar honom. Leker och härjar på dagisgården.

Vardagskvällarna är fortfarande ganska korta, speciellt då när jag jobbar från kontoret och det tar ca 1,5 h för mig att komma hem. Men jag tror det också är något man snart vänjer sig vid. Jag vill också kunna göra något efter jobbet och inte bara skynda hem, äta och börja lägga Oliver. Som tur kan jag ibland jobba hemifrån, vilket underlättar enormt!

Dessutom är jag ledig med Oliver på fredagarna, så det känns jättebra att ha en hel dag med bara honom. Då har vi gått till parken, butiken och biblioteket, som han älskar.

Igår hände något som inte hänt på evigheter. Daniel och jag gick på bio! Nu när vi båda har fått båda sprutorna kändes det tryggare att sitta i en biosalong med andra människor. Dessutom åker jag ju i en fullsatt buss varje dag, så samma risk finns i dessa två situationer. Vi såg filmen Free Guy och skrattade flera gånger. Före bion åt vi dessutom på restaurang. En sån lyx! Man uppskattar allt så mycket mer nu när det varit så lång paus med allt. Oliver hade också haft så roligt med sin mormor medan vi var på dejt. Ett lyckat koncept alltså.

Sömnen

Inatt sov jag 2,5 timme. Jag vaknade till något ljud och hur trött jag än var så fick jag bara inte sömn. Samma hände natten innan, men då fick jag ändå sovet lite mer. Det känns så otroligt frustrerande att snurra i sängen, byta ställning, titta på klockan, gå på wc, bli hungrig, nästan somna men vakna till med ett ryck, stressa om klockan och börja få panik av att sömnen bara inte kommer. På veckoslutet var det mycket trevligare:

Min bror Sebbe och hans Hana kom till oss på middag. Vi hade inte sett dem sedan förra december, så vi var alla så glada. Daniel grillade, vi åt god mat och skrattade hela kvällen.

Oliver älskar Kalle Anka och har börjat klättra upp i gästsängen för att ta ner en Kalle Anka-bok och så kan man plötsligt hitta honom såhär, insjunken i Kalle Anka.

På söndagen läste vi lite till, lagade pizza och gick på promenad. Ett skönt veckoslut!

En ny vardag

Varför berättade ingen hur tungt det skulle vara med dagisstart? Eller så gjorde folk det men jag förstod det inte förrän nu. Det har varit en av de tyngsta veckorna någonsin. Kanske det inte var helt smart att börja jobba samma vecka som Oliver började på dagis. Det är ju redan spännande att återvända till jobbet efter ungefär två års paus. Och sedan ännu lägga där till en hemsk ångest, skuldkänslor, sömnlösa nätter och hysteriskt gråt. Nästan varje dag har jag själv varit nära till tårar när jag stängt dörren efter mig och gått till bussen. Och på eftermiddagen när det har tagit extralänge att komma hem på grund av bilköer.

Imorgon börjar en ny dagis/jobbvecka. Jag är lite nervös för det. Det är jätteroligt att jobba igen och jag trivs verkligen med mitt jobb. Jag har trevliga nya kolleger, trivsamt kontor, roliga uppgifter och utmaningar. Jag är mest nervös över att få ihop tidtabeller och att det inte ska bli så långa dagar för Oliver på dagis. Hur gör andra? Hur är det meningen att man ska pussla ihop vardagen? Man ska hinna jobba 8 timmar, åka till och från jobbet, hämta Oliver en vettig tid, leka och tanka närhet tills han somnar, städa, laga mat, ha egentid, ha tid för parförhållande och vila, motion och vänner? Det är nog verkligen ett mysterium för mig hur det är meningen att man ska hinna med allt. Men andra gör ju det så det måste ju bara funka på ett eller annat sätt! Det tar nog säkert en stund att få allt att gå ihop.

Koloniträdgården

Den sista lördagen innan Oliver började på dagis var så härlig. Solen sken och vi gick igen ner till stranden. Det blåste men det störde inte oss. Vi åt varsin glass och lekte, tankade i oss känslan av att vara lediga tillsammans.

Efter strandbesöket gick vi till koloniträdgården som ligger i närheten. Det är alltid roligt att gå dit för lite trädgårdsinspiration. Vi beundrade blommorna och träffade trevliga människor som skötte om sina odlingar. Vi fick smaka på goda bär och planerade vad vi ska plantera i vår trädgård nästa vår.

Kräftor och stranden

Här kommer ännu några bilder från sommaren. Det känns så avlägset nu då vardagen har kickat igång ordentligt. För en månad sedan inledde vi kräftsäsongen. Daniel älskar, älskar kräftor och vill helst ha kräftskiva varje veckoslut. För mig räcker det med en gång om året. Jag tycker om konceptet och stämningen på kräftskivor men själva maträtten är inte någon stor favorit.

I början av augusti blev det nästan direkt höst. Det är konstigt hur snabbt det kunde vända. Fram med regnkläder, gummistövlar och jackan!

En dag fick vi besök av Sonja och baby A. Så ljuvligt! Hon är snart två månader gammal. Man glömmer alltid hur små bebisar faktiskt är. Tänk att Oliver också har haft sådär små fingrar och tår! Tiden går så fort.

Före vardagen började fick vi njuta av en varm sommarfredag. Vi gick ner till stranden och lekte i sanden. Nu är det länge till nästa sommar. Men som tur är hösten också mysig.

End of an era

Idag är en känslosam dag. Jag har flera gånger varit nära att gråta. Det känns så stort, även om det är rätt tidpunkt och vi alla är färdiga för det. Det som väcker alla dessa känslor är att jag imorgon börjar jobba. Det betyder att min tid med Oliver på tumanhand är förbi. Jag har aldrig tyckt om stora förändringar eller avslut, så det var ganska väntat att jag skulle reagera såhär. Som sagt är jag helt redo att återvända till jobbet och jag längtar efter kreativitet, utmaningar, egen tid, tankearbete, kontorsliv och allt det där, men det känns ändå sorgligt. Kanske är det bara nu, då jag ändå är lite nervös för det nya, och kanske lägger det sig genast efter första dagen. Men idag är jag sentimental och håller Oliver i famnen lite längre, drar in doften av hans hår och blickar tillbaka på alla fina dagar och stunder vi har haft sedan han föddes för 1 år och 8 månader sedan. Jag kommer aldrig att glömma dem. Och jag är så glad och tacksam att jag hade möjlighet att stanna såhär länge hemma med honom. Och att jag har ett jobb att gå tillbaka till.

På morgonen när vi satt och åt frukost tillsammans sade jag: ”vet du, imorgon börjar mamma jobba”. Oliver sken upp och utbrast: ”Wow! High five!”. Han har helt rätt inställning. Det ska bli spännande men också roligt att återvända till arbetslivet.

Juli blev till augusti

I skrivande stund stormar det ute. Det är svårt att tro att det fortfarande är augusti. Det känns som oktober. Så då vill jag hellre titta på lite sommarbilder! Då när man ännu kunde sitta ute på kvällen i shorts och dricka en aperol spriz.

Daniel deltog i en Kikkoman-tävling och hittade på ett eget recept och tillverkade en stark men god sås. Såsen innehöll 12 (!) chilin. Jag tog några bilder han kunde delta med. Han vann andra pris och var mycket nöjd.

I slutet av juli firade min sida av familjen pappas 65-årsdag, trots att han hade födelsedag i december. På plats var 3/4 syskon, vilket ju ändå var rätt bra. Det är väldigt sällan som hela familjen kan vara samlad, eftersom en av mina bröder bor i Sverige och den andra tillbringar mycket tid på en olivgård i Spanien. Men det är alltid lika roligt när vi är samlade!

En lördag i juli blev det skärgårdskalas i Pörtö. Vi firade vår kompis Jennifer som fyllde 30 år. Det var en så lyckad och fin dag och vi träffade vänner som jag inte sett på två år.

En dag kom våra vänner Kride och Stina på besök. Trevligt med vänner som bor nära!

Och när månaden byttes till augusti kändes det redan som höst. Tänk att det kunde vända så snabbt. Värmeböljan försvann under en natt och sen var det bara att gräva fram tröjor och jackor. Men en så fin sommar fick vi njuta av, så det kändes inte så tungt den här gången. Vanligtvis kan jag ha en känsla av att vi inte har hunnit vara tillräckligt mycket på stugan eller att jag inte har hunnit göra vissa grejer, men i år kändes sommaren så lång och fin, så jag är mycket nöjd med den. Och redo för hösten och den nya vardagen.