Den evighetslånga veckan

Äntligen är den här veckan snart förbi! Den här veckan kändes som om den höll på i en månad. Natten mellan söndag och måndag fick Oliver hög feber och resten av veckan har han varit sjuk. Inte bara någon liten snuva, utan ordentligt sjuk. Det har varit så tungt att både jobba och ta hand om honom. På nätterna har han hostat och hållit oss vakna. Några dagar har vi som tur fått hjälp av både Daniels mamma och min egen mamma, men när han varit så sjuk så har han ändå behövt sina föräldrar också. Vi har turats om att vara med honom när vi har haft möten och ibland har han fått sitta i famnen och delta i möten. Jag har ändå konstant gått omkring med en känsla av att vara otillräcklig, både som mamma och på jobbet. Och ändå känns det som att man har gjort sitt allt, men mot slutet av veckan märkte jag att krafterna bara inte räckte till. Då var det viktigt att kunna gråta ut till min mamma.

Nu är veckan förbi och vi överlevde! Tyvärr har han nog inte ännu blivit frisk men jag hoppas hoppas att han blir frisk under veckoslutet.

Det som jag har funderat på under veckan: Hur orkar ensamstående föräldrar? Hur skulle det gå utan stödnätverk? Tar det här aldrig slut? Kommer det att finnas en tid då vi alla är friska? När får vi sova en hel natt igen? Men allt blir nog bra förr eller senare.

Vi har ju bara ett arbetsrum så när vi båda har möten måste den ena byta rum. Kanske vi snart behöver fixa två ergonomiska kontorsbord hit hem?

På torsdagen kom vi äntligen ut på en promenad. Första gången sedan söndagen. Det kändes obeskrivligt skönt med frisk luft efter så många dagar inomhus. Och så vackra vyer vi hittade på vår promenad!

Söndagsutflykt

Förra söndagen mötte vi upp Sonja och Joni + deras barn för att gå på ett litet skogsäventyr i Grankullaskogar. Det är nog verkligen något magiskt med skogen på hösten. Frisk luft, glatt sällskap och vacker natur. Det var en mycket bra start på den dagen!

Lilla A sov i vagnen genom hela utflykten. Pojkarna sprang med sina pappor och Sonja och jag fick lite efterlängtad tumistid. Vi grillade korv vid en brasa och efter ett par timmar ute i skogen åkte vi hem. Även om det ibland känns tungt att vakna 5-6 tiden varje dag, så märker jag nog att dagarna blir mycket längre så. Man hinner göra så mycket mer och skapa många nya fina minnen under de där extratimmarna. För tre år sedan skulle vi nog inte ha träffats klockan 9 på en söndagsmorgon, men nu när vi gjorde det så hann vi med så mycket annat också den dagen.

Inglasad terrass

För några veckor sedan (före den värsta förkylningen) besökte vi Daniels pappa i Vanda. Vi beundrade deras nya inglasade terrass som blev otroligt fin. Det blev som ett till rum! Och jag blev nästan lite sugen på att själv ha en inglasad terrass. Där skulle man kunna sitta insvept i en varm filt och dricka glögg och läsa en bok mitt i vintern.

I Vanda firade vi Daniels födelsedag. Vi brukar vanligtvis äta kräftor, men eftersom vi alla haft så mycket program under hösten så hann vi inte göra det i år. Men det blev istället romsmörgåsar, grillmat och den traditionella födelsedagskakan. Inte så illa det heller!

Skogen och vi

Skogen har en lugnande effekt på mig. Jag fyller mina lungor med doften av barr, fukt, jord, träd, bär, svampar. På hösten är luften alltid lika klar, krispig, frisk. Min favorit årstid är här och det här är första gången jag hinner njuta av den. Det är svalare än det brukar vara i september och jag har en för tunn jacka och dåliga skor för att gå på skogspromenad. Oliver springer glatt framför oss och jag tänker att han blir säkert en friluftsmänniska när han är stor. Själv skulle jag inte kalla mig för det, men ändå älskar jag att vara här i naturen. Kanske det inte är för sent att bli en friluftsmänniska?

Vi går nya stigar som vi inte har gått förut. Vi går djupt in i skogen och det är bara vi tre. Plötsligt känns skogen ganska stor och jag börjar tänka på björnar. Rör de sig också här i skogen? Vad om vi möter en enorm björn under vårt skogsäventyr?

Vi samlar kottar och pinnar, snubblar ibland, äter lingon och havtorn rakt från buskar och berättar om naturen för Oliver. Vi grillar korv vid en lägereld och glömmer bort allt annat än här och nu. På kvällen när Oliver har somnat badar vi bastu. Jag har saknat stugan och längtar redan efter nästa besök!

Rutiner och traditioner

Det har varit ganska tyst här på bloggen nu den senaste tiden. Det beror nog delvis på att det inte händer så mycket som är värt att blogga om och delvis på att det sen igen händer för mycket så att det inte finns tid eller ork att blogga. Under den här hösten har Oliver varit förkyld tre (!) gånger. Tre olika snuvor på såhär kort tid är ju galet. Men det var väl ändå ganska förväntat att han skulle bli sjuk i något skede nu när han börjat på dagis. Nu hoppas jag att han hålls frisk en längre stund!

Nu när vardagen har börjat rulla har vi också skapat våra rutiner och några traditioner. På torsdagar brukar vi till exempel alltid gå i bastu hela familjen. Okej, Oliver brukar leka i badkaret medan vi turas om att bada bastu med Daniel, men det är ändå något vi gör tillsammans och Oliver skiner alltid upp när vi säger att idag blir det bastu. Och på söndagar brukar vi gå ner till stranden på en promenad. Det är nog något mysigt och tryggt med rutiner!

Jag tror den här stranden har varit med i varenda blogginlägg jag skrivit sedan vi flyttade hit. Så blir det väl när man bor såhär nära en strand. Jag ser fram emot promenader där också på vintern! Kanske man kan gå på isen då?

Några blommor trivs ännu på balkongen. Men snart blir det säkert för kallt för dem. Vanligtvis skulle jag kanske ha lite ångest för den kommande vintern, men det här året ser jag bara fram emot att få uppleva olika årstider i vårt nya hem och i våra nya trakter!

Lördagsmiddag

På lördagen sken solen och alla var glada. Musiken flödade ur högtalarna och vi hjälptes åt att tillreda maten och att städa. Liten danspaus här och där. Oliver cyklade snällt omkring i vardagsrummet medan vi fixade de sista sakerna. Jag stannade upp och ville föreviga den här stunden i mitt huvud, fånga den och ta fram den om tjugo år. Minnas stämningen och skrattet, glädjen och kärleken.

Klockan tre steg gästerna in genom dörren. Vi hade bjudit in våra bästa vänner med sina två barn. Tänk att vi nu är ett helt gäng på sju personer. Så fint. Pojkarna lekte tillsammans, tittade på barnprogram och kommenterade till varandra vad de såg, vi pratade och åt gott, baby A sov lugnt och åt, som tvåmånaders babyn brukar göra. Det var just sådär som jag alltid hade föreställde mig att framtiden skulle vara när jag var fjorton år. Då när Sonja och jag blev bästa vänner. Men det blev nog ännu bättre än jag någonsin hade föreställt mig. Det är så obeskrivligt fint med en sån vänskap som varar genom livets alla skeden.

Daniel hade tillrett eftermarinerad ytterfilé i sousviden, grillade räkor och pimientos de padron, bulgursallad med vattenmelon, grön sallad och aioli. Till efterrätt blev det glass med olika toppings. Gott, gott! Nu blev jag hungrig.

Äntligen bio!

Nu har vi två dagis- och jobbveckor bakom oss. Den första veckan var väldigt tung och kom som en chock för mig, trots att jag hade förberett mig mentalt för ett känslokaos. Oliver fick snuva som kanske hade en inverkan på sömnen och jag tvivlade varje dag på allt och hade nära till gråt nästan konstant. Men nu efter den andra veckan känns allt mycket bättre. Det är konstigt hur människan kan anpassa sig och vänja sig vid nya situationer. Och ibland är det bara tid som hjälper. Det är ännu lite kämpigt på morgonen när Oliver lämnas på dagis, men dagarna har blivit bättre och han är ganska glad när man hämtar honom. Leker och härjar på dagisgården.

Vardagskvällarna är fortfarande ganska korta, speciellt då när jag jobbar från kontoret och det tar ca 1,5 h för mig att komma hem. Men jag tror det också är något man snart vänjer sig vid. Jag vill också kunna göra något efter jobbet och inte bara skynda hem, äta och börja lägga Oliver. Som tur kan jag ibland jobba hemifrån, vilket underlättar enormt!

Dessutom är jag ledig med Oliver på fredagarna, så det känns jättebra att ha en hel dag med bara honom. Då har vi gått till parken, butiken och biblioteket, som han älskar.

Igår hände något som inte hänt på evigheter. Daniel och jag gick på bio! Nu när vi båda har fått båda sprutorna kändes det tryggare att sitta i en biosalong med andra människor. Dessutom åker jag ju i en fullsatt buss varje dag, så samma risk finns i dessa två situationer. Vi såg filmen Free Guy och skrattade flera gånger. Före bion åt vi dessutom på restaurang. En sån lyx! Man uppskattar allt så mycket mer nu när det varit så lång paus med allt. Oliver hade också haft så roligt med sin mormor medan vi var på dejt. Ett lyckat koncept alltså.

Sömnen

Inatt sov jag 2,5 timme. Jag vaknade till något ljud och hur trött jag än var så fick jag bara inte sömn. Samma hände natten innan, men då fick jag ändå sovet lite mer. Det känns så otroligt frustrerande att snurra i sängen, byta ställning, titta på klockan, gå på wc, bli hungrig, nästan somna men vakna till med ett ryck, stressa om klockan och börja få panik av att sömnen bara inte kommer. På veckoslutet var det mycket trevligare:

Min bror Sebbe och hans Hana kom till oss på middag. Vi hade inte sett dem sedan förra december, så vi var alla så glada. Daniel grillade, vi åt god mat och skrattade hela kvällen.

Oliver älskar Kalle Anka och har börjat klättra upp i gästsängen för att ta ner en Kalle Anka-bok och så kan man plötsligt hitta honom såhär, insjunken i Kalle Anka.

På söndagen läste vi lite till, lagade pizza och gick på promenad. Ett skönt veckoslut!

En ny vardag

Varför berättade ingen hur tungt det skulle vara med dagisstart? Eller så gjorde folk det men jag förstod det inte förrän nu. Det har varit en av de tyngsta veckorna någonsin. Kanske det inte var helt smart att börja jobba samma vecka som Oliver började på dagis. Det är ju redan spännande att återvända till jobbet efter ungefär två års paus. Och sedan ännu lägga där till en hemsk ångest, skuldkänslor, sömnlösa nätter och hysteriskt gråt. Nästan varje dag har jag själv varit nära till tårar när jag stängt dörren efter mig och gått till bussen. Och på eftermiddagen när det har tagit extralänge att komma hem på grund av bilköer.

Imorgon börjar en ny dagis/jobbvecka. Jag är lite nervös för det. Det är jätteroligt att jobba igen och jag trivs verkligen med mitt jobb. Jag har trevliga nya kolleger, trivsamt kontor, roliga uppgifter och utmaningar. Jag är mest nervös över att få ihop tidtabeller och att det inte ska bli så långa dagar för Oliver på dagis. Hur gör andra? Hur är det meningen att man ska pussla ihop vardagen? Man ska hinna jobba 8 timmar, åka till och från jobbet, hämta Oliver en vettig tid, leka och tanka närhet tills han somnar, städa, laga mat, ha egentid, ha tid för parförhållande och vila, motion och vänner? Det är nog verkligen ett mysterium för mig hur det är meningen att man ska hinna med allt. Men andra gör ju det så det måste ju bara funka på ett eller annat sätt! Det tar nog säkert en stund att få allt att gå ihop.

Koloniträdgården

Den sista lördagen innan Oliver började på dagis var så härlig. Solen sken och vi gick igen ner till stranden. Det blåste men det störde inte oss. Vi åt varsin glass och lekte, tankade i oss känslan av att vara lediga tillsammans.

Efter strandbesöket gick vi till koloniträdgården som ligger i närheten. Det är alltid roligt att gå dit för lite trädgårdsinspiration. Vi beundrade blommorna och träffade trevliga människor som skötte om sina odlingar. Vi fick smaka på goda bär och planerade vad vi ska plantera i vår trädgård nästa vår.