Spanien byttes till Ekenäs

På fredagen var det egentligen meningen att vi skulle ha suttit på ett flygplan till Spanien. Vi skulle ha fått känna värmen från solen, känt havsbrisen mot huden, sett apelsin växa i träd och träffat min bror och hans Hana. Men istället får vi göra allt det där i maj. Då är det dessutom varmare och somrigare, så det är helt okej. Efter jobbdagen på fredagen tog vi med oss vårt pick och pack, hämtade Oliver från dagis och körde istället till Ekenäs för att hälsa på min mamma.

Väl framme fick vi soppa och Oliver var så ivrig över att vara i Ekenäs. Han har i flera veckor talat om att åka till Ekenäs, till mimmi. På lördagen gick vi till Lejonparken och när det var dags för Olivers vila gick han hem med sin mormor och Daniel och jag fick gå på date!

Vi gick omkring i Ekenäs, köpte böcker, åt italiensk mat och stannade på ett kafé och åt munkar.

När Oliver vaknade tog vi med honom ut. Det var en vacker kväll och trots att det var kallt kändes det ändå hoppfullt att det var ganska ljust ännu klockan 16. Det är inte så länge kvar till våren! Okej några månader, men det kändes ändå hoppfullt.

Resandet

Åh vad jag saknar att resa! Det är snart tre år sedan jag reste utomlands (om man inte räknar med vår lilla Tallinnresa). Då var jag gravid och besökte mina svärföräldrar i Leipzig. Vem hade trott att det var den sista resan pålääänge? Vi hade ju bokat en resa till våren 2020 men som alla andras resor så inhiberades den. Och idag skulle vi egentligen ha suttit på en solig balkong i Spanien med ett glas bubbel i handen, men förra veckan var vi tvungna att fatta ett beslut och vi bestämde att flytta på resan till maj. Det kändes inte tryggt att resa nu och vi vill kunna njuta av resan utan att behöva oroa oss om att bli sjuka utomlands och att inte komma hem. Så det kändes som rätt beslut, även om jag gärna hade åkt på en resa.

Jag har klarat mig förvånansvärt bra utan att ha en resa bokad. Förr kändes det nästan deppigt att inte veta när man skulle resa till näst. Men nu har man haft en del annat att tänka på och dessutom har det ju inte ens gått att resa på grund av corona. Men jag är ändå så glad att det finns bilder från alla våra äventyr! När jag bläddrade igenom bilderna kunde jag nästan känna kryddoften i Marocko, se de blinkande neonljusen i New York och känna smaken av ramen i Tokyo. Det kommer nog en dag då vi kommer att få resa igen. Det blir kanske aldrig helt som förut, men det blir nog bättre snart. Det måste det ju bli.

Julafton

Trots att jag inte hade någon semester kring julen, kändes det ändå som att julen var extralång i år. Kanske för att vi tog in en julgran redan 14 december och började julpynta redan i slutet av november. Men varför skulle man inte maximera det mysiga när det annars är så mörkt ute?

Julaftonsmorgonen började med risgrynsgröt. Sedan såg vi på obligatoriska julprogram, som The Snowman. Oliver tyckte om den!

Termometern visade -13 grader. Iskallt! Vi gick ändå ut en sväng och njöt av det vackra solskenet. Och tänk att vi fick en vit jul! Det snöade mycket dagen före julafton.

När Oliver sov sin dagssömn dukade vi fram jullunchen (sill, gravad lax, en massa olika såser, jullimpa etc). Min mamma kom från Ekenäs och vi öppnade champagnen och njöt av den goda maten.

Efter lunchen vaknade Oliver. Vi lekte, såg på julfilm och umgicks tills det var dags för julklappar. Vi beslöt att vi i år öppnar dem före middagen, eftersom Oliver ändå skulle lägga sig kring 19.30.

Julgubben knackade på dörren och hade lämnat en säck full med julklappar åt oss. Oliver blev överöst med fina gåvor. Och jag var så imponerad över hans tålamod. Jag trodde han skulle riva upp alla sina gåvor på en gång, men istället öppnade han en present och lekte med den tills någon av oss sa att han fick öppna en till. Dessutom tyckte han också om att se vad vi andra fick. ”Åå vad kan det vara?” sa han varje gång någon av oss öppnade en julklapp. Och när alla julklapparna var slut tittade han mot ytterdörren och sade ”tack joulupukki!”.

En massa fina gåvor fick vi alla! Jag fick böcker, stickade vantar och en mössa, örhängen, Marimekko-muggar, pussel, airpods (!), parfym, Gröna kulor och choklad. Bäst!

Efter julklappsutdelningen åt vi middag. Jag blir mätt bara när jag tänker på julmaten. Det var så gott! När Oliver hade lagt sig stannade vi uppe och spelade quiz och åt choklad och drack vin. En jättemysig julafton hade vi.

Mellandagarna

Note to self: nästa år vill jag vara ledig på mellandagarna. Det skulle vara så mysigt att ha flera dagar att vara tillsammas med familjen, läsa julklappsböcker och åka pulka mitt på dagen. I år blev det inte så, men vi hade ändå en fin vecka. På juldagen åt jag julgodis och läste bok (Sinun, Margot) innan det var dags att åka till Vanda och äta julmiddag hos Daniels pappa.

I Vanda var Oliver så ivrig. Han fick leka med Daniels bröders gamla leksaker och vi fick dricka skumpa och äta utsökt mat. I julgranen fanns det levande ljus och glaskulor, men det gick ändå hur bra som helst.

På söndagen var vädret igen så otroligt vackert. Ljusröda bomullsmoln, snön som knarrar under skorna, apelsinfärgad sol som målar landskapet i mjuka pastellfärger.

Oliver fick jullov hela veckan, trots att Daniel och jag jobbade. På måndagen hängde han hos Daniels pappa i Vanda och på tisdagen kom hans mormor (mimmi, som han kallar henne) övernatten till oss. Daniel och jag åkte till stugan och jobbade ostört därifrån. Det var så konstigt att vara i Vichtis utan Oliver. Men också lite skönt att på kvällen gå i strandbastu, sen se på filmer sent in till natten och sova till 8.15!

Efter ett dygn i Vichtis åkte vi hem igen. Min mamma stannade några dagar och på fredagen var det redan nyårsafton. Och nu är det redan år 2022, galet hur fort tiden går!

År 2021

År 2021 har varit ett ganska lugnt men ändå händelserikt år. I början av året hade jag nog ingen aning om att vi nu i slutet av året skulle bo i ett 101 kvadratmeters radhus med egen gård i Esbo. Och att jag skulle ha ett nytt jobb med huvudkontor i Kuopio. Det har varit ett känslofyllt år. Det kändes stort att se Oliver växa och börja prata hela meningar. Han förvandlades från en liten 1-åring till en mycket pratsam, humoristisk, temperamentsfull och personlig 2-åring. Det var känslosamt att se honom börja på dagis i höst. Det var mycket tyngre än jag någonsin hade förstått att det skulle vara. Jag grät varje dag men när veckorna gick så blev han vanare med sin nya vardag och allt kändes lite bättre. MEN sen började förkylningarna. Varannan vecka kom han hem från dagis med en ny snuva eller hosta. Det var tungt att försöka jobba, åstadkomma resultat, pendla till och från jobbet och ta hand om honom, samt hållas mentalt stabil under tiden. Huh, det var nog en jobbig start på vår nya vardag. När hösten gick från den där vackraste tiden till det där ruskiga och mörka, mellan alla förkylningar och avbokade sociala program, gick jag på ett par arbetsintervjuer. Och i oktober skrev jag på ett nytt arbetskontrakt och sade upp mig från mitt gamla jobb! Jag gjorde som jag alltid gjort; lyssnade på min magkänsla. Och jag har inte ångrat det en sekund! En sten föll från mitt hjärta när vår nya vardag började i slutet av november. Även om jag gick från att jobba 80 % till 100 % så har det ändå gett oss mycket mer. Oliver trivs hela tiden bättre på dagis och jag med mitt jobb, vilket gör att jag självklart också mår bättre nu. Eftersom kontoret är i Kuopio jobbar jag distans och vinner mycket tid i vardagen. Tidigare på hösten när jag jobbade i Vallgård måste jag starta klockan sju varje morgon och var hemma närmare 17.30. Den här vardagen passar mycket bättre min livssituation och jag är så tacksam.

Överlag är jag så tacksam när jag tänker på det här gångna året. Jag älskar vårt hus och det har ökat så mycket på vår livskvalitet. Varje dag hittar jag något nytt att vara tacksam för i vårt hem och våra trakter. Det kommer att vara härligt att se vårens första tecken i vår trädgård. Tack år 2021, du var bra. Vi får se vad år 2022 för med sig. Gott nytt år till er alla!

En födelsedag i Tallinn

För ett par veckor sedan fyllde jag år. Jag som älskar födelsedagar hade redan i augusti bokat en miniresa till Tallinn över mitt födelsedagsveckoslut. Vi beställde pass till Oliver och höll tummarna att resan skulle bli av, trots höstens alla förkylningar och det växande antalet coronasmittor. När det äntligen var dags för vår lilla resa råkade vi alla vara friska, så vi behövde inte avboka något.

Kvällen före njöt vi av goda ostar och prosecco. Om man fyller år på en lördag hör det till att fira också på fredagen, tycker jag.

Vi körde bilen in till färjan och Oliver tyckte det var mycket spännande. Det bästa med båten enligt Oliver var nog lekrummet. Har typ aldrig sett honom lika glad och ivrig. Två timmar gick väldigt fort. Vi åt, gick lite i Tax free och lekte i lekrummet. Sen var det dags att gå till bilen. Oliver sov sin dagssömn när vi körde ut från färjan till vårt hotell.

I Tallinn möttes vi av ett riktigt winter wonderland. Det snöade och termometern visade att det var -10 grader. Vi checkade in på hotellet och promenerade till Gamla stan för att gå på julmarknad.

Julmarknaden var stämningsfull med julgran, karusell, glögg, pepparkakor och jullampor. Oliver hittade en stor snöhög som han älskade att leka vid med andra barn och där vi hängde och drack glögg. Mysigt! Men iskallt. För att inte frysa av oss våra tår skyndade vi sedan tillbaka till hotellet, in till värmen.

Vi åt god mat och skålade för vår lilla resa (och min födelsedag). Jag är så glad att vi hann åka. Nu känns det som att man inte längre vågar röra sig någonstans, så det var bra att vi ändå fick uppleva någon liten resa under denna hemska pandemi. Vi har en resa inbokad i januari, men jag tror tyvärr att resan måste inhiberas, vilket är så sorgligt. När ska det bli normalt igen?! Blir det någonsin? Jag är ändå glad att vi hann skapa lite nya familjeminnen i Tallinn i år.

Första jobbresan

Idag är det bara 9 dagar kvar till julafton. För bara en vecka sedan var det så vackert med snö och frost men nu har allt det vita regnat bort och vi kommer nog säkert inte att få en vit jul. Eller vem vet? Hur som helst är det rätt mysigt med jul i år.

Något som är mindre mysigt är att jag drog bort fyra visdomständer förra veckan. Eller inte jag, men en tandläkare. Jag var hemskt nervös och sov knappt en timme natten innan, men det var verkligen inte så farligt som jag hade trott. Det låter kanske galet att ta ut alla fyra på en gång, men det kändes ändå som rätt beslut, för nu är det gjort! Det var ganska obehagligt när hon drog ut dem, men jag var så starkt bedövad att jag inte kände någon värk. Jag blev dock väldigt yr av bedövningen och såg dubbelt efteråt. Som tur kunde Daniel leda mig till bilen när jag var färdig. I tre dagar åt jag soppor och starka värkmediciner och nu börjar det redan kännas bättre.

Vi har bakat jultårtor, lyssnat mycket på julmusik, tagit in en julgran och pyntat den, ätit julgröt och sett på julfilmer. Snart, snart! Det ska bli så ljuvligt att fira jul i vårt nya hus.

Årets Blossa var jättegod! Och den kom i en fin flaska, som vanligt.

Imorgon ska jag åka för första gången till Kuopio. Tänk att jag har jobbat i tre veckor och det här blir första gången jag träffar mitt team. Vi har ju haft kontakt varje dag men det är ändå lite annat att träffas IRL. Ska bli så roligt! Jag har förr rest en del via jobbet, speciellt till Stockholm. Det känns dock som i ett annat liv. Nu är jag lite nervös för att åka och så har jag dessutom lite dåligt samvete för att jag är borta från Oliver i två dagar. Det är så löjligt att känna så, men det är säkert bara den här första gången. Det går ju ingen nöd på honom (håller tummarna att han inte blir sjuk!!). Han kommer att ha hur roligt som helst med sin pappa. Och jag ska få sova i hotellakan och äta hotellfrukost!

32 år

Jag skvätter iskallt vatten mot ansiktet och försöker skölja bort spåren av den sömnlösa natten. Men de mörka ringarna under ögonen försvinner inte. Det har igen varit en tung vecka med förkylningar, gråt, trängsel i sängen, mera gråt och värkmedicin. Småbarnsliv, tänker jag och är glad att jag jobbar distans. Det kräver inte lika mycket krafter av en då det där sociala kontorslivet fattas. Jag behöver inte anstränga mig och försöka vara utåtriktad och pigg, då jag bara har några möten inbokade för dagen. Det känns överkomligt att portionera det sociala umgänget längs med dagen. Och att dricka kopiösa mängder kaffe är okej ibland.

Imorgon fyller jag år. Det är något med födelsedagar som får mig att reflektera över mitt liv och mina mål, särskilt ju äldre jag blir. Är jag där jag vill vara i livet? Vad får mig att må bra? Vad vill jag ha mera av i livet? Vad ska hända till näst? Hur har jag utvecklats under det senaste året? Hur vill jag utvecklas nästa år?

32 år. Det är vad jag fyller imorgon. Det är egentligen ingen speciell ålder, men ändå känns det stort. Märkligt att fylla 32. Det har hänt så mycket under de senaste åren. När jag blev mamma tog det väldigt länge innan jag kände mig som mig själv igen. Och nu när det har gått ett par år sedan dess vet jag inte ännu heller vem jag är. Jag är inte den samma som för tre år sedan. Det behöver inte nödvändigtvis vara något fel med det, men ibland känns det skrämmande.

Det är mycket jag saknar från förut. Sådant som var starkt kopplat med min identitet, som till exempel resandet och skrivandet. Det har inte riktigt varit möjligt att resa under de senaste åren och jag märker nu hur mycket jag saknar och behöver det. Att få uppleva spännande kulturer, skapa nya intryck och smaka på nya maträtter runt i världen. Men det kommer nog en tid för det också. Och skrivandet.. Det är nog något jag sörjer mest. Det är nu sju månader sedan jag skrev ett enda ord i mitt manus som jag hade bearbetat i nästan fem år. Mot slutet kändes det bara så motvilligt och det gjorde mig inte lycklig. Det som gör mig ledsen är att medge att jag nog inte kommer att slutföra det projektet. Så mycket energi, tid, kärlek och krafter jag har lagt ner på det och för vadå? Daniel sager att det nog kommer en tid i livet då jag har lust att skriva igen. Men jag vet inte om jag tror på honom.

Men bortsett från det är jag rätt nöjd och lycklig med mitt liv hittills. Och när man tänker på det så är 32 år egentligen ganska ungt. Jag vet att jag som 50-åring kommer att himla med ögonen när jag läser den här texten och tänker på hur jag trodde jag var gammal som 32. Imorgon åker vi till Tallinn för att fira min födelsedag. Det är kanske inte Japan, New York eller Afrika, men ändå roligt att få skapa nya minnen med familjen.