Vårlängtan

Igår regnade det små istappar och idag ligger det en tjock, vit dimma över ön vi bor på. Det är grått, kallt och inte sådär jättemysigt väder. Men som tur hann vi få några vackra vinterveckor i februari. Bilderna är tagna förra veckan när jag tog kameran och hörlurarna med och gick på promenad medan jag talade med Jannika i telefon.

Snart är det mars och det är ju en vårmånad! Även om vintern har varit fin, så längtar jag efter torra trottoarer, vårjackor, sneakers, fågelkvitter, blommande träd och solen som värmer. Snart!

När vi såg öknen blomma

Med brist på något att blogga om gick jag igenom mina utkast för att se om det låg något där jag inte hade publicerat. Jag scrollade neråt och hittade ett inlägg från år 2016. Nu har det gått fem år sedan inlägget är skrivet, men ändå känner jag igen tankarna och kan känna sådär ännu idag. En stark längtan efter vår resa, vårt stora äventyr. Här var utkastet, skrivet i mars 2016:

Ibland kan jag titta på bilderna från vår tre månaders resa och undra om det verkligen är vi som står där på bilderna och tittar skräckslaget men förtjust ner i Grand Canyon eller blickar drömmande ut över Stilla Havet i Santa Monica. Gjorde vi faktiskt vår drömresa redan? Är den verkligen förbi? Varje dag tänker jag på ett minne, en känsla eller en händelse från resan. Och jag behöver knappast ens säga hur mycket jag längtar tillbaka. Jag hade ingen aning om att man kunde sakna en resa eller en plats i världen såhär mycket som jag nu gör och har gjort i nio månader. Men som tur är jag inte ensam om det. Som tur känner Daniel likadant.

I dag har jag varit på föreläsning och skrivit på min avhandling. För jämnt ett år sedan såg min vardag lite annorlunda ut:

35
IMG_9362
IMG_9294
IMG_9470
IMG_9504
IMG_9460

För ett år sedan bodde vi på ett egendomligt hotell mitt i öknen, med åsnor och husbilar på bakgården. Vi besökte Nordamerikas lägsta punkt, som var 85,5 meter under havsnivån och det kändes som om min hjärna kokade av hettan. Vi drack litervis med vatten som hann bli varmt i bilen och mitt kamerabatteri höll på att ta slut, vilket jag var stressad över varje gång jag tog en bild. Vi körde i landskap som såg ut som taget ur ett bilspel eller en bilreklam och vi fick se öknen blomma. Allt var så kravlöst och vi var så fria där ute i ödemarken.

Kalla dagar i Ekenäs

Förra veckan åkte Oliver och jag till min mamma i Ekenäs. Oliver var så lycklig över att få umgås med sin ”mimmi” (han började redan tidigt kalla henne för det så det fick stanna).

Det är så skönt att Oliver nuförtiden går överallt. Vi kunde lämna vagnen hemma i Helsingfors och istället promenera eller åka pulka om vi skulle någonstans.

Det var -20 grader under de dagarna vi var i Ekenäs. Sagolikt vackert och idylliskt, men helt för kallt tycker jag.

Vändagen

Glad alla hjärtans dag! I Finland firar vi Vändagen, vilket jag alltid har tyckt om. Speciellt nu när man inte kan träffas lika fritt och ofta som förut, så är det fint att ha en dag ägnad till att tänka lite extra på sina vänskaper och kanske skriva eller ringa till de närmaste. Eller gå på promenad eller dricka en kopp kaffe tillsammans över Teams eller Zoom.

Av mina pojkar fick jag en ljuvlig blombukett och en god choklad. Sådant blir man ju mycket glad av!

Inlärda attityder och soliga vinterdagar

I februari får man frossa i blodapelsiner och köpa tulpaner så ofta man vill och har möjlighet. Dagarna då det varit närmare -20 grader har varit lite jobbiga. Och förra veckan var det så kallt nästan varje dag. Med ett litet barn känns det som att man måste ut åtminstone en gång om dagen. Men det är inte så enkelt med en liten typ som protesterar och skriker så fort man ska klä på honom alla hundra lager av overaller och ylle. Då krävs det tålamod och nerver av stål. Jag har ingendera men på något sätt har vi ändå klarat oss och kommit ut varje dag.

Alltså blodapelsinerna är så galet goda just nu. Oliver älskar också dem och vi måste köpa apelsiner nästan varannan dag.

Morgonsolen har hittat in till vårt kök. När jag växte upp tyckte jag inte alls om soliga vinterdagar, det kändes så bortkastat med sol på en iskall dag. Men nu som vuxen har jag lärt mig att verkligen älska det. För ett par dagar sedan sade mamma exakt den meningen; ”Jag avskyr soliga vinterdagar, det känns så bortkastat”. Ibland blir man skrämd av hur mycket som är inlärt. Det är alltid lika fascinerande.

Daniel har igen lagat god mat, vilket alltid uppskattas här hemma. Oliver äter nuförtiden samma som vi. Han älskar kryddig mat redan nu. Och när han bläddrar i någon tidning och hittar matbilder, pekar han på det och säger ”mmmm”. Jag tror han blir en likadan gourmand som sin pappa.

Ett veckoslut i Åbo

Förra fredagen packade vi bilen proppfull med saker, körde i nästan två timmar genom vintriga landskap och kom sedan fram till Åbo, där vi skulle stanna över veckoslutet. Det kändes nostalgiskt för Daniel att komma till Åbo, eftersom han bodde där i fyra år när han studerade vid Åbo Akademi. Under dessa fyra år var vi ihop, så det blev en hel del Åbodagar för mig också.

Vi övernattade i min pappas lägenhet. Det är en splitterny etta fast vid ån. Mycket fint! Jag ser framemot flera Åbovistelser på sommaren, då staden verkligen kommer till sin rätta.

Oliver var också så glad av ett miljöombyte. När vi kom fram sprang han flera varv runt i bostaden och ville såklart röra på allt. Det var också mycket fascinerande att man kunde se en stor båt och trafik från fönstret.

Det var smällkallt men fint i Åbo. Vi gick på promenader och körde till Runsala. Det finns inte så mycket annat man kan göra i dessa coronatider, men roligt hade vi ändå.

Vi vågade oss ändå till ett litet, gulligt café i Runsala. Jag sade till Daniel att jag gärna delar på en munk. Sedan kom han med den här. En donits större än Oliver, typ. Men den var god, även om vi var tvungna att packa ner halva för att vi inte orkade äta den.

Små äventyr och avbrott i vardagen är nödvändiga i dessa tider. När vi på söndagen åkte hem hade vi samlat på oss flera minnen och ny energi.

Stiga och bakelser

Vissa dagar och stunder bränner sig fast i minnet. Som den här dagen när solen sken och vi drog Oliver i Stigan här på ön. Ljuvligt med fina minnen från Olivers första ordentliga vinter.

Älskar alla årstider här på ön!

Annat fint med februari förutom solen är nog bakelserna. I Finland har vi både Runebergstårtor och Fastlagsbullar som man får njuta av mitt i vintern.

Fredag igen

Och så är det plötsligt fredag igen. Det är -19 grader idag, men vi var ändå på en rask promenad på morgonen för att få frisk luft och röda kinder. Idag skiner solen igen. Är det bara jag eller har februari varit förvånansvärt solig? Okej, vi är bara inne på den femte dagen av februari, men ändå. Ljuvligt med sol!

Bilderna är tagna förra veckoslutet då vi var i Vichtis. Isen var inte så tjock, så vi kunde inte gå på den. Men Daniel tog ett dopp i sjön när vi badade bastu. Jag förstår inte hur jag vågade vinterbada för ett par år sedan. Kanske jag ska försöka våga det här året igen? Äh, jag tror nog ändå inte det..

Förra veckoslutet var vi på stugan och nu det här veckoslutet åker vi till Åbo. Det känns skönt att få lite miljöombyte och att ha lite program i denna stillsamma coronabubbla.

En magisk vinterdag

Idag var vintern nästan magisk. Eller så kändes det egentligen hela helgen. Jag är så glad att vi hade prickat in ett Vichtisveckoslut just nu när vintern visade sin tjusigaste sida. Jag minns inte när jag senast skulle ha sett en lika vacker vinter! Snön knastrade under skorna, solen strålade, snödrivorna glimmade och för en stund glömde man bort allt som hade med corona att göra. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag naturens närvaro och lugn.

Saffransrisotto och spel

Det händer ju inte så mycket nuförtiden, så då när det händer något så uppskattar man det kanske mer än tidigare. För ett par veckor sedan bjöd vi in Daniels bror Hippu och hans flickvän Noona hem till oss på middag och spelkväll. På hösten flyttade de till samma husbolag som vi, så de hade verkligen inte lång väg när de kom till oss. De bor i en annan trappa än vi, men de kunde ändå komma inre vägen och behövde inte gå ut i -15 grader. Ganska roligt att bo i samma byggnad som sin bror i vuxen ålder. Det är jag nog lite avundsjuk på med tanke på att en av mina bröder bor i Sverige och den andra har köpt en olivgård i Spanien och flytt vintern dit. Men Daniels familj är också min familj, så jag är bara glad att någon bror har flyttat nära oss.

Daniel hade tillrett en utsökt middag, som vanligt. Det blev Risotto Milanese och kyckling med oliver, örter och annat gott. Till efterrätt blev vi serverade Crème brûlée som vi fick slutföra själva med en brännare. Och när Oliver hade lagt sig spelade vi roliga spel till midnatt. Jag vet inte när vi senast skulle ha suttit uppe till midnatt med vin och spel. Trots att det var trögt att stiga upp klockan sju följande morgon, så var det definitivt värt det.