Viktiga frågor på en date

På söndagen var det igen dags för lite kvalitetstid tillsammans med Daniel. Min mamma och brorsdotter kom hem till oss för att sköta om Oliver i ett par timmar och vi tog metron in till Kampen för att äta en god lunch och äntligen ha tid att prata ut om annat än sömnbrist, mat, vardagsproblem och tråkigheter.

När man har en liten baby är det så lätt att man tappar bort varandra. Man glömmer kanske att fråga hur den andra mår och vad den andra går och tänker på under dagarna. Något som varit så sjävklart förut, men som är svårare att minnas när man har så mycket annat att tänka på och så lite sömn under nätterna. Det är så lätt att börja tävla om vem som är tröttast, vem som har bytt flest blöjor under dagen, vem som behöver mer egentid och vems tur det är att gå och lägga honom ute på balkongen.

Våra ögonpåsar är kanske mörkare än förut och det blir kanske inte lika många diskussioner i vardagen, men vi är fortfarande vi. Och därför är det så viktigt att ta tid för varandra alltid när man har möjlighet. Jag har inte ens ännu upplevt att vi har tävlat så hemskt mycket om vem som är tröttast eller liknande, men jag kan tänka mig att den tiden ännu kommer.

Daniel och jag träffades år 2007 och har alltså känt varandra i 13 år. En av mina favoritsaker med oss är att vi alltid har så mycket att diskutera om och vi trivs verkligen i varandras sällskap. Jag visste att vi skulle ha saker att tala om, men jag tänkte att det ändå skulle vara roligt att ta med några frågor till vår date, så att vi skulle dyka djupare in i varandras tankar och känslolägen. Det visade sig vara en jättebra idé och vi fortsatte svara på frågorna ännu på kvällen då vi gick på en promenad. Jag rekommenderar verkligen att ta tid och fundera på dessa frågor. Det gav också klarhet till mig själv vad som är viktigt för mig och vad jag ska fokusera på.

Här var några av frågorna:

  1. What’s your favorite memory of something we’ve done together?
  2. If you could travel anywhere in the world where would that be and why?
  3. What things in life bring you the most joy?
  4. What do you like best about me?
  5. If you could spend a whole day doing something you love, what would that be?
  6. What’s the most important thing that your mom taught you?
  7. What big dream do you most want to pursue?
  8. Is there a limiting belief in you that keeps you from pursuing your big dream? What do you think it is?
  9. If nobody judged you as being conceited, what would you say is your best attribute, quality or accomplishment?
  10. What do you admire the most about your father?
  11. What do you think about the most during a regular day?
  12. How do you most aspire to be as a partner to me?
  13. What do you say to yourself when you’re feeling anxious or afraid?
  14. What do you want to be remembered for?

Hur vi sover

Från alla håll och kanter hörde jag alltid att ”Det är så lätt i början, den där första tiden sover ju babyn hela tiden” och att ”de somnar var som helst och överallt” samt ”försök sova när babyn sover”. Jag vet inte vad för bebisar de här människorna har träffat men vår baby sover verkligen inte hela tiden och överallt. Helt i början somnade han klart bättre än nu, men han har alltid varit ganska nyfiken och om vi har haft gäster eller han har träffat människor så har han alltid kämpat emot sömnen.

Nätterna

Nuförtiden vaknar han minst en gång i timmen under natten. Han vaknar inte gråtandes, men han sover rastlöst och det enda som tycks lugna honom är att amma. Så han äter väldigt mycket under natten. Det betyder att jag nu i snart två veckor har vaknat en gång i timmen varje natt. Jag har alltså inte kommit in i någon djup sömn på väldigt länge. Men aldrig har jag drömt lika mycket som nu, vilket ju ändå är något positivt. Jag hinner ändå komma in i den fasen av sömnen innan det är dags att vakna igen. Jag har läst att det här skedet kan bero på en utvecklingsfas. ”4 kuukauden hulinat” på finska och kanske det finns något motsvarande begrepp på svenska? Det är egentligen ganska logiskt att babyns sömn påverkas med tanke på hur mycket de utvecklas i det här skedet av livet. Plötsligt under en dag har de kanske lärt sig att vända sig, hittat sina fötter eller har annars bara utvecklats i hjärnan och förstår att de inte längre är en del av mamman. Men jag undrar när den här fasen är förbi och när jag ska få sova en hel natts sömn igen?

Malin, som har en lika gammal baby som vi, skriver också om sömn. Och som hon tänker jag aldrig mer ta en hel natts sömn för givet.

Dagarna

Ibland känns det som att dagarna går åt till att försöka få Oliver att sova dagssömn. Han somnar bara i vagnen eller i famnen då jag ammar. Det brukar bli en-två vagnpromenader per dag för att få honom att sova. För någon vecka sedan provade vi för första gången att lägga honom i vagnen på vår balkong och det har fungerat ganska bra. Då får man lite egentid om han lyckas sova mer än 30 minuter. Man skulle ju kunna tro att om en baby är tillräckligt trött så somnar han eller hon av sig själv, men så är det verkligen inte. Det märks också direkt om han inte har sovit tillräckligt under dagen, för då blir kvällarna väldigt hysteriska.

Det här inlägget var kanske inte så intressant för någon som inte har barn, men sömn är något jag går och tänker på väldigt mycket just nu. Jag tror mina amningshormoner håller mig vaken om dagarna och tanken om att det här bara är en fas i livet. När jag är gammal och grå kommer jag nog att sakna den här tiden trots sömnbristen.

Vacciner och arga blickar

Jag förstår inte hur han kan växa så fort! Oliver hade sin 3-månaders kontroll på tisdagen och hälsovårdaren skrattade till när hon såg hans kurva. Han hade tydligen gått upp i vikt mer än tidigare och var nu på plussidan av sin kurva. Det beror antagligen på att han nu får tillräckligt med mjölk från mig då inflammationen har läkt. Yay! Han vägde nu 6,62 kg och var 61,7 cm lång. Han fick tre vacciner också varav ena (Rota) har gett honom magbesvär. Stackarn!

Jag har fått höra några gånger att vi har samma arga/irriterade blick ibland. Och så har vi tydligen samma temperament: man är alltid antingen jätteglad eller jättearg. Och det kan växla väldigt fort mellan dessa två. Stackars Daniel!

Stuglivet och vinterbad

På veckoslutet besökte vi igen vår stuga i Vichtis. Vi fick bada bastu när Daniels föräldrar tog hand om Oliver i ett par timmar. Lyxigt! Oliver verkar också trivas i stugan. Senast vi var där var han så liten att han inte riktigt reagerade på att vi inte var hemma. Men nu när han observerar sin omgivning så noggrant så svängde han hela tiden på huvudet och kollade runt sig i stugan. Han förstod helt tydligt att vi var på ett nytt ställe. Han somnade mycket snabbare än hemma så vi kan dra den slutsatsen att även han njöt av stuglivet och lugnet.

Även om det inte varit den kallaste vintern så hade det ändå bildats lite is på sjön. Daniel gick och vinterbadade när vi var i bastun. Vanligtvis skulle jag kanske ha vågat men ides inte riskera att få ny bröstinflammation. För några år sedan vinterbadade jag första gången. Det var inte alls så hemskt som jag trodde att det skulle vara! Faktiskt ganska skönt efteråt.

Om stödnätverk och moderskap

Jag har vuxit upp i en stor familj och alltid älskat det. Med tre äldre bröder och flera hundar blev det aldrig ensamt. Det var alltid någon hemma, någon som kunde hjälpa mig med läxor och någon att prata med, att se på film med eller spela videospel med. Jag har alltså alltid haft ett väldigt tryggt stödnätverk med storebröder och föräldrar som bryr sig oerhört mycket. När jag träffade Daniel och blev tillsammans med honom ökade även min familj. Plötsligt hade jag dubbelt så många familjemedlemmar.

Jag har alltid hört att det är bra att ha mor- och farföräldrar till hands när man skaffar barn. Det är först nu när jag själv har fått barn som jag har insett hur otroligt viktigt det är. Jag känner mig så privilegierad med så många fina människor i mitt och Olivers liv. Då vår start i föräldralivet inte varit den lättaste har hjälpen och stödet från dem varit guldvärd. Jag har en mamma som kört dagligen från Ekenäs och tillbaka för att ta hand om Oliver när jag varit som svagast, en svärfar som flera gånger har lagat god mat att sätta i frysen så att vi skulle ha en sak mindre att tänka på, en moster som skjutsat hem mig från sjukhus, en pappa som ringt och gett råd och vaktat Oliver så att vi skulle få tumistid med Daniel, en svärmor som gett mig så mycket stöd och ork, vänner som erbjudit hjälp och bröder som ringt för att fråga hur jag mår.

Det känns så tryggt att alla de här underbara människorna också är en stor del av Olivers liv. Jag vet att det alltid kommer att finnas någon som ställer upp när det krisar. Jag uppskattar det så mycket för jag vet att det inte är någon självklarhet. När min mamma för hundrande gången hjälpte mig sa jag (igen) att jag har så dåligt samvete när hon måste köra så långa vägar för att hjälpa oss. Hon sade att hon kommer så gärna och att ”du gör ju allt för Oliver också, det är så mammor gör” Och det är ju helt sant; man gör ju allt för sitt barn.

När jag hade fått veta att jag kanske skulle behöva sluta amma fick jag ett ljuvligt meddelande av min svärmor. Här är en del av hennes text:

Rakas Mandy, Äitiys ei ole sankaritekoja ja täydellistä suorittamista. Äitiys on koko sinun loppuelämäsi olomuoto, jossa tulee ylä- ja alamäkiä. Ymmärrän, että koet että asiat ovat menneet pieleen, mutta mikään ei ole mennyt pieleen. Oliverilla on kaikki hyvin, hänen tarpeensa on vain sinun rakkautesi ja sen hän sinulta takuulla saa runsain mitoin. Parempaa Äitiä Oliver ei olisi voinut saada, sinä olet hänen koko maailmansa.

Översatt:

Kära Mandy, moderskap är inga hjältedåd eller perfekta prestationer. Moderskap är resten av ditt liv med upp- och nedgångar. Jag vet att du känner att allt har gått fel men det stämmer inte. Allt är bra med Oliver och han behöver bara din kärlek och det får han av dig i överflöd. Bättre mamma kunde Oliver inte få; du är hela hans värld.

3 månader med Oliver

Idag fyller Oliver 3 månader! Det är nog nu han utvecklas som mest. Han är mycket aktivare och nyfiknare än förr. Han älskar att utforska sina händer och har nu börjat stoppa leksaker (och allt han får tag i) i munnen. Han är nu inne i en fas som gör att han är konstant hungrig. Han vill gärna bo vid bröstet och vaknar på natten varje timme för att äta. Det har nu hållit på i två dygn och jag hoppas att det inte är en så lång fas.

I januari provade vi med strikta rutiner på kvällarna. Vi badade honom och bytte till pyjamas jämnt klockan 19 och såg till att han inte sov mer efter kl 17. Det ledde till att han somnade snabbt efter att han ätit men vaknade skrikande en timme senare. Vi trodde länge att det var magont men det verkar mer som att han inte ännu ville gå och lägga sig. Nu har vi skippat de strikta rutinerna och följer hans inre klocka. Kring 21 brukar vara en bättre tid för honom att somna. Och vanligtvis (förutom de två senaste nätterna) har han sovit ostört till kl 9.30 och ätit 3-4 gånger under natten.

På nätterna brukar han sova bra men på dagarna är det omöjligt att få honom att sova dagssömn. Det enda som duger är vagnen. Det betyder att jag måste gå på promenad minst två gånger om dagen. Det är ju inga problem förutom då det ösregnar, men det är ju något man bara måste göra.

Vi har inga mått på honom ännu, eftersom 3-månaderskontrollen är nästa vecka, men man ser på honom att han har vuxit fint. Och överlag är han en väldigt nöjd och glad baby som ler ofta.

Grattis på 3-månaders dagen, Oliver!

Brunch och vänner

Förra lördagen hade jag bjudit några vänner till Kiila för en brunch! Det är ju också superviktigt att ta tid för sina vänner och sig själv. När man umgås med sina vänner då man har en liten baby med sig så blir det ju inte helt samma sak. Det känns som att man inte hinner tala ut ordentligt då man konstant måste se till att allt är bra med babyn.

Sedan förlossningen för nästan tre månader sedan hade jag inte haft egen tid borta hemifrån förutom alla mina läkarbesök. Att sitta i väntrum och läkarmottagningar kändes inte precis som någon quality time för mig själv. Därför var brunchen så otroligt viktig för mig. När jag för någon månad sedan rörde mig på stan ensam för att ta mig till Kirurgiska sjukhuset så tittade jag omkring mig på människor och undrade om man såg på mig att jag hade lämnat min 2 månader gamla baby med sin mormor och en flaska ersättning. Jag var verkligen stressad och tänkte att Oliver lider utan mig. Jag kände mig som en dålig mamma. Nu skrattar jag åt de där känslorna, trots att det inte är så länge sedan. Men när man mår dåligt så känner man inte heller alltid igen sig själv. Nu när jag satt i metron och åkte in till stan kände jag för första gången på länge att jag är jag igen. Och så slog det mig plötsligt att jag är jag och en mamma. Otrolig känsla när den sköljer över en. Tänk att jag är en mamma!

Andra dejten

När Daniel såg den här bilden sa han att vi ju nog liknar varandra och ser ut som syskon. Kanske det är därför ingen kan säga vem av oss Oliver liknar mest?

Mitt nyårslöfte var ju att vi skulle lägga tid på vårt förhållande och gå på dejt minst en gång i månaden. Vi hade inte hunnit planera februarimånadens träff men plötsligt fick jag meddelande av min pappa att han och hans fru vill komma och vakta Oliver, så att vi får gå på bio. Lyx! Så på söndagen hoppade vi på metron och tog oss till Kinopalatsi. Medan vi väntade på att filmen skulle börja tog vi ett glas och pratade om resor, minnen och Oliver. Det är nog så otroligt viktigt att ibland komma bort en stund från babylivet och hinna tala, skratta och umgås som innan. I flera månader hade vi velat se filmen Joker och som tur gick den ännu på bio. Helt sjukt bra film och rollprestation!

Sammanlagt var vi borta från Oliver i 3 timmar. Det är ju ingenting! Men ändå gav det oss så mycket. Det är ju verkligen en investering i förhållandet att med jämna mellanrum ta tid för varandra. Oliver tog ingen skada av att vi var borta i några timmar utan tvärtom var han glad att han fick umgås med sin morfar och Marita och att hans föräldrar hade mer energi och var gladare än tidigare när de kom hem. Win win!

De bästa komplimangerna

Imorse tog vi metron in till centrum och blev bjudna på en jättegod frukost. Det är så ljuvligt med vänner som bryr sig om ens barn! Jag hade inte tidigare förstått att det kan vara så rörande och betydelsefullt som det är. Vi åt frukost på caféet Kuuma i Kämp. Supergott! Och så fick jag höra de två bästa komplimangerna man kan höra nuförtiden: ”Oj så han har vuxit!” och ”Men du ser inte alls trött ut. Du ser helt ut som förr” Yay!

Fun fact: Tessi och jag är gamla brevvänner. Vi ”träffades” på nätet när vi var typ 10-11 år gamla och chattade på en sida som hette Funplanet. Efter det började vi skriva brev till varandra och med åren har vi blivit ännu närmare. Nu 20 år senare är hon fortfarande en av mina bästa vänner!

Lekrum, trygga famnar och kusiner

Veckorna går fort men ändå kändes det som att det varit januari i flera år. Typ. Nu när jag varit frisk i snart två veckor så har jag hunnit med mycket mer än tidigare. Oliver har tex. besökt ett lekrum för första gången! Vi var där egentligen för min gudsons skull, men Oliver kunde ändå uppskatta alla färger och log åt de andra barnen. Sonja fick springa efter Elliot och klättra upp och ner för trapporna medan jag satt och ammade. Deras åldersskillnad är bara 9 månader men nu i den här åldern känns det som en stor skillnad. Men när de växer är ju 9 månader ingenting. Vi kallar dem för minibästisarna!

Vi har också besökt Iso Omena. Det var mycket spännande för Oliver och han fick igen nya intryck. Man märker att det nog gör gott för honom och mig att komma bort hemifrån!

Hej hej!

Vi har också haft besök här hemma. Bland annat Fami kom och hälsade på oss. Det är så fint att Oliver har så många trygga famnar i sin omgivning.

En dag tillredde jag en tomatsoppa och bjöd två av mina kusiner på lunch. Fia, som också är gudmor till Oliver, flyttade i december tillbaka till Finland. Hon hade bott sju år i Australien! Så roligt att vi alla tre nu bor i samma land. Äntligen!

En lekstund i babygymmet tillsammans med pappa.