Att flytta med en 1,5-åring

Note to self: flytta aldrig mer. Gör det bara inte! Klart jag visste att det skulle vara jobbigt, men wow.. Själva flytten är nu förbi, men vi lever fortfarande i ett flyttkaos. Daniel jobbar om dagarna och jag tar hand om Oliver, så det går väldigt långsamt att packa upp och fixa allt färdigt. Som tur har vi ändå fått mycket hjälp av min mamma som kört från Ekenäs flera gånger för att hänga med Oliver när vi har åkt till Drumsö för att tömma bostaden. Vi bestämde nu dessutom att köpa städhjälp för den gamla bostaden för att underlätta livet en aning.

Några dagar innan själva flytten kom Sonja, Joni och Elliot för att titta på det nya hemmet och hjälpa med några lådor. I en veckas tid förde vi lådor och saker varje kväll. När själva flyttdagen kom var det främst de största möblerna kvar att flytta. Det kändes som ett bra beslut av oss! Dessutom köpte vi flytthjälp för de stora möblerna. Kan verkligen rekommendera Muuttolegendat om man känner att man vill göra det lättare för sig.

Någonstans där bakom alla flyttlådor finns ett kök.

När Oliver äntligen hade somnat kring 21 öppnade Daniel och jag en flaska champagne och pustade ut på vår balkong. Då visste vi inte ännu hur hemsk natt vi hade framför oss. Oliver vaknade med 30 minuters mellanrum hela natten igenom, trots att vi tog honom i vår säng. Han grät och jag hade så dåligt att vara. Jag tänkte att vi nu har förstört honom när vi flyttat från hans första hem, hans tryggpunkt. Nästa dag såg vi att han hade fått en ny tand, så det var nog inte bara ångest över flytten som höll honom vaken.

Äntligen en egen trädgård! Det är fortfarande en djungel, för det är såklart inte högst på prioritetslistan. Men på veckoslutet hinner vi kanske rensa lite? Oliver är mycket fascinerad över (och ibland lite rädd för) alla humlor, flugor, sniglar, skalbaggar han hittar i trädgården.

Jag ser fram emot att bekanta mig med våra nya hemtrakter. Än så länge verkar det verkligen härligt. OM jag någonsin mer kommer att flytta i mitt liv så måste jag komma ihåg att göra det i maj/juni. Det är svårt att vara på dåligt humör och stressad när naturen visar sin vackraste sida. Helt tydligt är det möjligt, men det gör det kanske hela lite lättare. Även om det har varit jobbigt har vi nog också verkligen njutit av vårt nya hem. Varje dag är vi alla tre helt förundrade att vi verkligen får bo här. Det känns nästan för bra för att vara sant. Men det är sant och här bor vi nu och flyttar inte bort pålääääänge.

Pavlova, fotboll och grannar

Knoppar har förvandlats till löv, häggen har redan börjat blomma och snart slår väl syrenen också ut. Det är med andra ord försommar nu. Eller? Hursomhelst så har jag försummat bloggen på sistone. Det känns som att det har hänt mycket, men ändå inte. Vi är mitt inne i en flytt, vilket inte är det lättaste med en vild 1,5-åring. Men det blir nog bra! Och vi är alla så ivriga inför flytten. Om en vecka sover vi första natten i vårt nya hem. Längtar så!

Vi har fortsatt att träffa vänner utomhus. Bland annat på Casinostranden och i olika lekparker. Skönt att det nu blir varmare så att man kan vara lite socialare igen. Överlag känns det som att det finns hopp om ett normalare liv. Det är säkert inte länge kvar tills jag får vaccinet! Daniel fick vaccin redan för flera veckor sedan, eftersom han hör till riskgruppen.

Sedan firade vi såklart morsdag! Det var min andra morsdag som mamma. Jag fick läsa tidning i sängen medan pojkarna fixade frukost. Så fick jag egen tid medan de plockade vitsippor till mig. Jättefina Marimekko-koppar fick jag också som gåva. På eftermiddagen kom min mamma på besök och Daniel hade lagat en utsökt pavlova! Jag blev riktigt bortskämd hela dagen. Lyxigt!

I maj började Oliver spela fotboll! Varje vecka samlas samma grupp i min gamla hemstad och sparkar boll, lär sig nya saker och leker. Väldigt roligt men också lite kaotiskt. Gruppen består av barn i åldern 1-3.

Vi har också hunnit vara några dagar i Vichtis. Då fanns det ännu vitsippor och knappt några blad på träden. Det ser säkert så somrigt ut nu. Jag vet inte när vi nästa gång hinner åka dit när vi nu har så mycket med nya hemmet, men snart är det sommar och då blir det nog mer tid för utflykter och stugbesök.

Här leker Oliver med sin kompis Saga som är en månad yngre än han. Så trevligt med vänner som har barn i samma ålder!

Oliver är alltid så ivrig hos sin morfar, för där finns så massor olika duplon och andra leksaker. På sommaren ska vi kanske ut och segla med morfars segelbåt. Hur kommer det att gå med en 1,5 åring som knappt orkar sitta stilla? Ett äventyr blir det åtminstone!

Vi hann också äta middag hos Daniels bror och flickvän som bor i samma husbolag som vi. I ungefär ett halvt år hann vi vara grannar. Synd att vi inte kommer att vara det mer om en vecka! Vi hade en så rolig kväll hemma hos dem och blev bjudna på en så god middag. Nästa gång blir det grillkalas hemma hos oss!

Oliver 1,5 år

Den sjunde maj fyller Oliver ett och ett halvt år. Varje dag förundras jag över honom och hur mycket en så liten person kan veta, känna och göra. Vi har inte besökt rådgivningen sedan han fyllde ett år, så jag har ingen aning om hans mått, men så liten är han ju inte längre. Jag skulle gissa på att han väger närmare 15 kg? Det känns dessutom som om han skulle ha haft någon växtspurt den senaste veckan, vilket skulle förklara de oroliga nätterna.

Det här inlägget är kanske mer för mig själv, så att jag har något ställe att skriva upp detaljer om honom. Jag har varit så dålig på att fylla i hans babyböcker eller skriva ner anteckningar om honom. Jag tänker att det är sådant jag nog alltid kommer att minnas, men hjärnan är ändå inte så pålitlig trots allt, så bäst att skriva ner lite minnen då och då.

SÖMN

Han har sovit i eget rum sedan han var ca 10-11 månader gammal? Vi har haft perioder med bra sömn (utan uppvak) men de senaste veckorna har sömnen igen lidit. Det har nog helt tydligt varit något som stör honom, något som värker. Antingen växtvärk eller tandvärk. Det har ibland hjälpt när vi har gett värkmedicin, men inte alltid.

Vi brukar lägga honom klockan 19 och oftast sover han redan 19.30, men ibland blir det till närmare 20. Om han somnar senare vaknar han tidigare. Vi brukar lägga honom i sängen och sitta bredvid tills han har somnat. Det skulle vara skönt att kunna lägga honom i sängen, släcka lampan och gå ut. Kanske det skulle vara bra för honom att kunna somna självständigt utan oss bredvid sig. Då skulle det kanske inte bli lika många rop på natten? Nuförtiden vaknar han nästan varje morgon mellan 6-6.30. Förr sov han till 7.30. Jag är ingen morgonmänniska, så det börjar ta på krafterna att vakna 6 varje morgon. Men när jag återvänder till jobbet i augusti är det ju ändå något som jag måste göra varje dag, så lika bra att vänja sig vid det.

Han brukar sova sin dagssömn 11.30-12 tiden. Han sover oftast 1-1,5 timme på dagen.

MAT

Det är skönt att vi har fått ett barn som njuter av mat. Själv var jag inte sådan, men Daniel har alltid älskat mat. Nästan allt duger och nuförtiden äter han samma mat som vi. Det är nog inte helt lätt att få ihop våra mattidtabeller på kvällen. Daniel och jag brukar äta middag när Oliver äter sin kvällsgröt ca 18.30. Då får han alltid smaka på vår mat. Hans favoriter är makaronilåda, bolognese och carbonara.

SPRÅK

Det är så fascinerande att följa med Olivers språkutveckling. Han var väldigt tidig med sina första ord och “babblade” väldigt mycket som baby. Jag blir alltid lika förvånad när jag märker hur mycket han förstår. Sådant som jag inte ens tycker att vi har lärt honom, så har han snappat upp någonstans. Språk är nog så otroligt! Och dessutom är det så roligt att han pratar lika mycket svenska och finska. Det är mycket enklare nu med honom när han kan kommunicera vad han vill ha och göra. Nu har han också börjat säga ett par ord efter varandra, “pappa nukkuu”, “mamma istu”, “mamma komma” osv.

RÖRLIGHET

Oliver tog sina första steg utan stöd när han var 1 år och 1 månad. Och efter det gick det fort. Nu älskar han att springa, klättra, sparka boll, dansa. Varje gång han hör musik börjar han dansa. Det finns nog inget roligare! Jag tror han har lärt sig sina fina dance moves från sin pappa. Varje dag har vi en liten discostund här hemma.

ANNAT

Det fanns ett skede när han var baby som jag tänkte att han kanske skulle bli blyg, som jag var. Men nu säger han högt och tydligt hej och vinkar hej då till andra barn i parken, tar kontakt efter en stund och babblar och ropar högt när han har bekantat sig en stund med omgivningen. Trots att han är så vild och vill helst springa och vara i farten, så är han ändå väldigt kärleksfull och kommer ibland och ger en lång kram. När han kramar eller pussar en, säger han högt “mmmmm” och sedan måste han springa till den andra föräldern och ge en lika lång kram. Det är så gulligt hur rättvis han är.

Oliver älskar pingviner, böcker, fåglar, bollar, musik, spadar och Musse Pigg. Det bästa han vet är att springa på stranden, utforska naturen, dansa till musik och se på fåglar. Han är fortfarande ganska ljushårig, trots att både jag och Daniel är ganska mörka. Han har sitt eget utseende, även om han liknar både Daniel och mina bröder när de var små. Det ska bli så roligt att se hans reaktioner på det nya hemmet och på sommaren. Jag tror han kommer att tycka om att åka båt och att vara i skärgården, där han får beundra alla fåglar och plaska i havet.

Drumsöhemmet

Nu är vår lägenhet till salu. Det känns spännande men också lite sorgligt. Det var ju där allt det stora hände!

Vi flyttade in i februari 2019. Vi var så otroligt ivriga och förväntansfulla. Nu hade vi äntligen en egen balkong, mer utrymme, tre rum, stora fönster, ett vardagsrum som badade i ljus också på vintern. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet med den lägenheten. Så mycket älskade vi den att vi gick med på att överleva en stor rörsanering, bara vi fick bo där, i den lägenheten och på den ön.

Det var i den lägenheten som graviditetstestet för första gången visade positivt. Bara ett par veckor efter att vi flyttat in. Något magiskt var det ju med den lägenheten, tänkte jag. Och den bostaden blev Olivers första hem. Jag minns fortfarande så tydligt de där första sekunderna i vårt hem när vi plötsligt var tre. Vi hade precis kommit hem från sjukhuset och det kändes så overkligt att vara hemma igen. Daniel sprang omkring i lägenheten och checkade alla rum för att kolla om det var för kallt eller varmt. En mycket stressad och orolig pappa var han de där första stunderna, sött.

Det var i den lägenheten Oliver tog sina första steg, hade sina 1-årskalas och lärde sig att säga mer än mamma och pappa. Vi firade julafton, nyår, 30-årsfödelsedagar, första mors- och farsdagar. I två år och tre månader hann vi skapa våra mest värdefulla minnen där och därför känns det lite vemodigt att lämna det bakom oss. Men också fint att någon annan snart kan skapa minnen för livet i den lägenheten. Och att vi snart får flytta till vårt drömhus!

Kalla dagar i Ekenäs

Förra veckan åkte Oliver och jag till min mamma i Ekenäs. Oliver var så lycklig över att få umgås med sin ”mimmi” (han började redan tidigt kalla henne för det så det fick stanna).

Det är så skönt att Oliver nuförtiden går överallt. Vi kunde lämna vagnen hemma i Helsingfors och istället promenera eller åka pulka om vi skulle någonstans.

Det var -20 grader under de dagarna vi var i Ekenäs. Sagolikt vackert och idylliskt, men helt för kallt tycker jag.

En dag i taget

Det finns inte så mycket att rapportera nuförtiden, så därför är det ganska tyst här på bloggen också. Dagarna rullar på. På grund av snön är det svårt att röra sig utomhus med vagn. Trottoaren plogas aldrig. Men dagarna känns ändå på något sätt ljusare och jag försöker förgylla dem med tulpaner och bra deckare. Och kaffe. Här dricks det tusen koppar kaffe om dagen.

Daniel har lagat mycket god mat och jag har bakat ibland. Januari är långsam, sådär som januari brukar vara. Ena sekunden saknar jag jobbet och den andra sekunden blir jag tårögd av tanken på en vardag utan att hänga med Oliver på dagen.

Någon enstaka gång har solen tittat fram (kanske 1-2 gånger under hela månaden?) och då har jag fått vårkänslor. Men i år är det annorlunda. Jag längtar inte sönder mig efter våren. Jag lever en dag i taget. Det var jag väldigt dålig på innan jag blev förälder, men nu då jag vill maximera stunderna med Oliver, så känns det naturligt. Det är ganska skönt och mycket välkommet.

Ett beslut

Nu när Oliver har fyllt ett år börjar han få sitt eget utseende. Hans ansiktsdrag blir allt tydligare och man kan redan föreställa sig hur han kanske kommer att se ut som äldre, vilket är spännande och fint. Det betyder ändå att jag slutar publicera bilder på hans ansikte här på bloggen. Det är något jag har tänkt på en längre stund och det kändes som rätt tillfälle nu när Oliver har fyllt ett år. Bloggen har alltid främst varit som en dagbok för mig och jag ville dokumentera hans babyår här, så att jag i framtiden skulle kunna läsa och se hur vi hade det. Men bloggen är inte min privata dagbok, så det här känns ändå som rätt beslut nu när han inte längre är någon baby. Bloggen fortsätter ändå som vanligt med vardagsbetraktelser, funderingar och foton.

Farsdagen

För en vecka sedan firade vi Daniels andra farsdag. Han fick bacon, ägg, bönor och kaffe till frukost. Så gjorde vi Hbls Duell, gick på promenad vid havet och njöt av det fina novembervädret.

Älskar ön.

Och dessa två!

Pojkarna fick matchande yllesockor.

Till slut skålade vi för Daniel. Oliver kunde inte ha en bättre pappa. Han är precis så skojig och rolig som jag tänkte att han skulle vara som pappa. Men också varm och trygg, en som tröstar när tänderna värker eller när tröttheten gör en ledsen.

12 månader med Oliver

Den tolfte och sista månadsuppdateringen. Nu är det redan ett år och två dagar sedan Oliver föddes. På natten till den sjunde november 2019 svor jag att jag aldrig mer skulle skaffa barn. Jag satt på en pilatesboll i en varm dusch, grät igenom smärtorna och tänkte på alla mammor som gått igenom det här. Och någonstans djupt inom mig hittade jag styrkan att fortsätta genom hela natten och ännu följande dag. På morgonen fick jag äntligen, äntligen smärtstillande och somnade för en timme. När jag vaknade var det ljust och världen utanför hade förvandlats. Den första snön vällde ner och förlossningen var äntligen igång. Klockan 13.14 hörde jag det finaste ljudet i världen: Olivers gråt. Han var här.

När jag tänker på dygnen som ledde till förlossningen, dagarna på sjukhuset, timmarna som kändes som år, känns det som en hel evighet sedan. Det tog nog nästan tio månader att komma över obehaget. Och jag kan inte ännu heller läsa igenom min förlossningsberättelse, eftersom mitt hjärta börjar slå hårt, hårt, hårt och det känns som ett stort tryck på mitt bröst när jag börjar tänka på det. Så jag kan väl inte säga att jag ännu heller har kommit över mitt trauma, men det känns ändå inte lika hemskt längre. På Olivers födelsedag ställdes jag frågan “hur det känns nu, hur mår du nu?” Och mitt svar är att jag nu är mig själv igen. Jag är jag, samma person som innan förlossningen, men nu har jag ett barn. Det tog väldigt länge innan jag kände mig som mig själv. Och jag ser det som framsteg.

Och det bästa av allt är ju att livet har blivit så mycket färggladare, roligare, kärleksfullare och bara helt enkelt bättre med Oliver i världen. Det ville vi ju självklart fira på hans riktiga födelsedag. Han fick en helt egen tårta med grädde och hallon, två gåvor och ett besök till Sealife där han fick beundra vackra fiskar.

Tänk att han nu har varit med oss i tolv månader. Ett helt år. Och jag överdriver inte när jag säger att han utvecklas varje dag och blir roligare för var dag som går. Trots att han ständigt är i farten och det inte finns många lugna stunder här hos oss, så tycker jag ändå att det har blivit lättare varje månad. Han kan ju nuförtiden kommunicera med oss och man förstår honom bättre, vilket underlättar en hel del. När han var en liten baby minns jag att alla alltid sade “Det blir lättare, ska ni se”. Och nu har vi sett det. Grattis finaste Oliver!

Tidiga söndagsmorgnar med byggklossar och kaffe

Det är söndag och klockan är 6.25 på morgonen. Från den gröna skeden faller en droppe gröt på bordet och en liten hand skyndar fram för att kleta ut det ännu mer. Jag tittar ut och ser grannhusets fönster med neddragna gardiner. Ett sting av avundsjuka fyller min kropp. De flesta sover nog antagligen nu. Jag tänker på hur litet jag uppskattade slöa helgmorgnar som yngre. Vi kunde vakna klockan 10, se på serier i ett par timmar och börja dagen kring lunch. Nuförtiden räknas det som sovmorgon om Oliver vaknar 7.30. Det är ju nästan lyx då.

Jag kokar en hel panna med kaffe. Vi bygger torn av klossar, kör med små bilar längs vardagsrumsgolvet, trummar, dansar lite till rytmen och skrattar. Känslan av avundsjuka är som bortblåst. Och har ersatts av en värme, en glädje som är svår att beskriva. Och som jag inte kände förut, i livet med sovmorgnar. En enorm kärlek för den lilla personen som tittar upp på mig med sina soliga ögon och säger ”mamma” när han vill ha mat, mjölk, uppmärksamhet eller närhet. En kärlek som jag bara läst och hört om, men som jag nu i snart ett års tid har fått uppleva. Det får nog alla sena sovmorgnar att blekna. Och jag vågar kanske hoppas att vi kommer att få uppleva sovmorgnar ännu någon gång i framtiden.