Drumsöhemmet

Nu är vår lägenhet till salu. Det känns spännande men också lite sorgligt. Det var ju där allt det stora hände!

Vi flyttade in i februari 2019. Vi var så otroligt ivriga och förväntansfulla. Nu hade vi äntligen en egen balkong, mer utrymme, tre rum, stora fönster, ett vardagsrum som badade i ljus också på vintern. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet med den lägenheten. Så mycket älskade vi den att vi gick med på att överleva en stor rörsanering, bara vi fick bo där, i den lägenheten och på den ön.

Det var i den lägenheten som graviditetstestet för första gången visade positivt. Bara ett par veckor efter att vi flyttat in. Något magiskt var det ju med den lägenheten, tänkte jag. Och den bostaden blev Olivers första hem. Jag minns fortfarande så tydligt de där första sekunderna i vårt hem när vi plötsligt var tre. Vi hade precis kommit hem från sjukhuset och det kändes så overkligt att vara hemma igen. Daniel sprang omkring i lägenheten och checkade alla rum för att kolla om det var för kallt eller varmt. En mycket stressad och orolig pappa var han de där första stunderna, sött.

Det var i den lägenheten Oliver tog sina första steg, hade sina 1-årskalas och lärde sig att säga mer än mamma och pappa. Vi firade julafton, nyår, 30-årsfödelsedagar, första mors- och farsdagar. I två år och tre månader hann vi skapa våra mest värdefulla minnen där och därför känns det lite vemodigt att lämna det bakom oss. Men också fint att någon annan snart kan skapa minnen för livet i den lägenheten. Och att vi snart får flytta till vårt drömhus!

Kalla dagar i Ekenäs

Förra veckan åkte Oliver och jag till min mamma i Ekenäs. Oliver var så lycklig över att få umgås med sin ”mimmi” (han började redan tidigt kalla henne för det så det fick stanna).

Det är så skönt att Oliver nuförtiden går överallt. Vi kunde lämna vagnen hemma i Helsingfors och istället promenera eller åka pulka om vi skulle någonstans.

Det var -20 grader under de dagarna vi var i Ekenäs. Sagolikt vackert och idylliskt, men helt för kallt tycker jag.

En dag i taget

Det finns inte så mycket att rapportera nuförtiden, så därför är det ganska tyst här på bloggen också. Dagarna rullar på. På grund av snön är det svårt att röra sig utomhus med vagn. Trottoaren plogas aldrig. Men dagarna känns ändå på något sätt ljusare och jag försöker förgylla dem med tulpaner och bra deckare. Och kaffe. Här dricks det tusen koppar kaffe om dagen.

Daniel har lagat mycket god mat och jag har bakat ibland. Januari är långsam, sådär som januari brukar vara. Ena sekunden saknar jag jobbet och den andra sekunden blir jag tårögd av tanken på en vardag utan att hänga med Oliver på dagen.

Någon enstaka gång har solen tittat fram (kanske 1-2 gånger under hela månaden?) och då har jag fått vårkänslor. Men i år är det annorlunda. Jag längtar inte sönder mig efter våren. Jag lever en dag i taget. Det var jag väldigt dålig på innan jag blev förälder, men nu då jag vill maximera stunderna med Oliver, så känns det naturligt. Det är ganska skönt och mycket välkommet.

Ett beslut

Nu när Oliver har fyllt ett år börjar han få sitt eget utseende. Hans ansiktsdrag blir allt tydligare och man kan redan föreställa sig hur han kanske kommer att se ut som äldre, vilket är spännande och fint. Det betyder ändå att jag slutar publicera bilder på hans ansikte här på bloggen. Det är något jag har tänkt på en längre stund och det kändes som rätt tillfälle nu när Oliver har fyllt ett år. Bloggen har alltid främst varit som en dagbok för mig och jag ville dokumentera hans babyår här, så att jag i framtiden skulle kunna läsa och se hur vi hade det. Men bloggen är inte min privata dagbok, så det här känns ändå som rätt beslut nu när han inte längre är någon baby. Bloggen fortsätter ändå som vanligt med vardagsbetraktelser, funderingar och foton.

Farsdagen

För en vecka sedan firade vi Daniels andra farsdag. Han fick bacon, ägg, bönor och kaffe till frukost. Så gjorde vi Hbls Duell, gick på promenad vid havet och njöt av det fina novembervädret.

Älskar ön.

Och dessa två!

Pojkarna fick matchande yllesockor.

Till slut skålade vi för Daniel. Oliver kunde inte ha en bättre pappa. Han är precis så skojig och rolig som jag tänkte att han skulle vara som pappa. Men också varm och trygg, en som tröstar när tänderna värker eller när tröttheten gör en ledsen.

12 månader med Oliver

Den tolfte och sista månadsuppdateringen. Nu är det redan ett år och två dagar sedan Oliver föddes. På natten till den sjunde november 2019 svor jag att jag aldrig mer skulle skaffa barn. Jag satt på en pilatesboll i en varm dusch, grät igenom smärtorna och tänkte på alla mammor som gått igenom det här. Och någonstans djupt inom mig hittade jag styrkan att fortsätta genom hela natten och ännu följande dag. På morgonen fick jag äntligen, äntligen smärtstillande och somnade för en timme. När jag vaknade var det ljust och världen utanför hade förvandlats. Den första snön vällde ner och förlossningen var äntligen igång. Klockan 13.14 hörde jag det finaste ljudet i världen: Olivers gråt. Han var här.

När jag tänker på dygnen som ledde till förlossningen, dagarna på sjukhuset, timmarna som kändes som år, känns det som en hel evighet sedan. Det tog nog nästan tio månader att komma över obehaget. Och jag kan inte ännu heller läsa igenom min förlossningsberättelse, eftersom mitt hjärta börjar slå hårt, hårt, hårt och det känns som ett stort tryck på mitt bröst när jag börjar tänka på det. Så jag kan väl inte säga att jag ännu heller har kommit över mitt trauma, men det känns ändå inte lika hemskt längre. På Olivers födelsedag ställdes jag frågan “hur det känns nu, hur mår du nu?” Och mitt svar är att jag nu är mig själv igen. Jag är jag, samma person som innan förlossningen, men nu har jag ett barn. Det tog väldigt länge innan jag kände mig som mig själv. Och jag ser det som framsteg.

Och det bästa av allt är ju att livet har blivit så mycket färggladare, roligare, kärleksfullare och bara helt enkelt bättre med Oliver i världen. Det ville vi ju självklart fira på hans riktiga födelsedag. Han fick en helt egen tårta med grädde och hallon, två gåvor och ett besök till Sealife där han fick beundra vackra fiskar.

Tänk att han nu har varit med oss i tolv månader. Ett helt år. Och jag överdriver inte när jag säger att han utvecklas varje dag och blir roligare för var dag som går. Trots att han ständigt är i farten och det inte finns många lugna stunder här hos oss, så tycker jag ändå att det har blivit lättare varje månad. Han kan ju nuförtiden kommunicera med oss och man förstår honom bättre, vilket underlättar en hel del. När han var en liten baby minns jag att alla alltid sade “Det blir lättare, ska ni se”. Och nu har vi sett det. Grattis finaste Oliver!

Tidiga söndagsmorgnar med byggklossar och kaffe

Det är söndag och klockan är 6.25 på morgonen. Från den gröna skeden faller en droppe gröt på bordet och en liten hand skyndar fram för att kleta ut det ännu mer. Jag tittar ut och ser grannhusets fönster med neddragna gardiner. Ett sting av avundsjuka fyller min kropp. De flesta sover nog antagligen nu. Jag tänker på hur litet jag uppskattade slöa helgmorgnar som yngre. Vi kunde vakna klockan 10, se på serier i ett par timmar och börja dagen kring lunch. Nuförtiden räknas det som sovmorgon om Oliver vaknar 7.30. Det är ju nästan lyx då.

Jag kokar en hel panna med kaffe. Vi bygger torn av klossar, kör med små bilar längs vardagsrumsgolvet, trummar, dansar lite till rytmen och skrattar. Känslan av avundsjuka är som bortblåst. Och har ersatts av en värme, en glädje som är svår att beskriva. Och som jag inte kände förut, i livet med sovmorgnar. En enorm kärlek för den lilla personen som tittar upp på mig med sina soliga ögon och säger ”mamma” när han vill ha mat, mjölk, uppmärksamhet eller närhet. En kärlek som jag bara läst och hört om, men som jag nu i snart ett års tid har fått uppleva. Det får nog alla sena sovmorgnar att blekna. Och jag vågar kanske hoppas att vi kommer att få uppleva sovmorgnar ännu någon gång i framtiden.

Födelsedagskalas vol 2

Förra lördagen kom Daniels familj på 1-årskalas. Oliver fick igen många fina gåvor och mycket uppmärksamhet. Han var glad och nöjd hela dagen.

Tänk att ett år har gått såhär fort. Och så galet mycket han har lärt sig och utvecklats på ett år. Det är ju ganska logiskt att det blir lite sovet när hjärnan utvecklas i racerfart.

Olivers första 1-årskalas

På lördagen firade vi Oliver som snart fyller ett år! På grund av corona och stora familjer delade vi upp festligheterna så att vi firar två veckoslut i rad. På det första kalaset kom min familj och Olivers gudföräldrar och nästa lördag kommer Daniels familj. Jättesynd att inte kunna samla alla på en gång. Men på det här viset får vi ju dra ut på firandet och äta tårta varje vecka.

Oliver var mycket ivrig över sina ballonger.

Det var så ljuvligt att ha familj och vänner samlade. Oliver lekte glatt med sina kusiner, morbröder och gudföräldrar. Och han fick så många superfina gåvor!

Min ena bror överraskade oss med den här coola Batman-kakan gjord av choklad. Han är en såndän person som kan allt och är bra på allt. Lite avundsjuk på det!

Oliver var så glad hela dagen och fick äta hallon när vi andra åt tårta. På hans riktiga dag borde vi kanske laga någon kaka som han också kan äta.

11 månader med Oliver

Jag märker att jag går omkring och tänker mycket på hur allt var förra året den här tiden. Då närmade sig det beräknade datumet som en trög snigel i slow motion. Dagarna var otroligt långa och jag höll på att bli galen av att inte veta när Oliver skulle födas. Alla krämpor jag hade fick mig att tro att han skulle födas i förtid. Hans beräknade var 28.10, men jag tänkte att han skulle komma i början av oktober. Så fel jag kunde ha! Idag fyller Oliver nämligen 11 månader.

Han är nu just i sin roligaste ålder. Vi skrattar högt med honom varje dag. Han har ständigt glimten i ögat och verkar planera nästa bus. Direkt då han hör någon melodi börjar han dansa och det är det gulligaste jag någonsin har sett. Han skiner upp när han ser sin pappa och hemmet fylls av ett bubblande skratt varje gång de leker eller dansar tillsammans.

Det är så spännande att se Oliver utvecklas till sin egen person. Nu kan man börja se hur han är i sociala sammanhang. Till en början är han återhållsam och måste få observera sin omgivning och människorna i den en stund innan han vågar vara sig själv. Han sitter och tittar omkring eller trycker sig mot mig tills han känner sig bekväm. När han sedan är bekväm kan han bli sitt vilda, glada, högljudda jag. Han säger redan några ord och går stadigt då man håller honom i händerna. Det är nog inte länge kvar tills han tar sina första steg. Det kommer ju att kännas så galet att se honom gå omkring här i vår lägenhet!

Tråkigt med coronan, för annars skulle vi ju ha ordnat ett stort 1-årskalas för honom. Nu får vi dela upp kalaset på ett par veckoslut och bara fira inom familjen och gudföräldrarna. Men det kommer ju fler födelsedagar i framtiden!