10 månader med Oliver

Nu är Oliver tio månader gammal. Tiden springer iväg! Snart är han ju redan ett år.. Helt galet. Vanligtvis hör det väl inte till att ha ett rådgivningsbesök vid 10-månadersåldern, men man fick boka in ett besök om man ville, vilket jag gjorde. Oliver är nu 76 cm lång och väger 10,9 kg. Han växer alltså helt enligt sin kurva, skönt. Helt tydligt växer han inte lika fort som för några månader sedan, vilket är naturligt då han börjat röra på sig mer.

Han har nu äntligen fått två tänder!! I flera månader skyllde vi på tänderna när nätterna var mardrömslika, men nu för ett par dagar sedan skymtade vi första tanden och en dag senare kom den andra fram. Jag kan lugnt säga att nätterna inte varit så bra. Men ändå skönt att veta att det antagligen nu beror på tänderna. Men det är också svårt att veta hur ofta man kan och ska ge värkmedicin? Vi får hoppas att det snart lugnar sig.

Det är så roligt att märka att Oliver verkligen förstår vad vi säger nu. Man blir nästan skrämd, eftersom man så länge bara antagit att han ju inte kan förstå oss. Språk och språkets utveckling är så otroligt fascinerande. Men i och med att han blir tvåspråkig, kan det ta en stund innan han själv börjar prata. Ord han nu säger: “nej”, “nä”, “där” och “mamma”. Det skulle också vara intressant att veta om han förstår bättre svenska eller finska. När jag säger “får mamma en puss” så ger han en stor, blöt puss på min kind, men på finska funkar det inte ännu. Men det är oklart om det är för att han inte förstår eller inte vill ge en puss till sin pappa som har kittlande skägg. Vi får väl se med tiden!

Idag har Oliver varit ganska närhetssjuk och krävande, men jag tror det beror på tänderna. Och för att nätterna nu varit så dåliga. Vanligtvis är han ganska glad och nöjd på dagarna. Men också mycket, mycket otålig och temperamentsfull. Jag ser inte fram emot att sluta ge ersättning på natten. Hälsovårdaren föreslog att vi skulle dela ut öronproppar åt grannarna när vi börjar med vår sömnskola senare i höst.

Grattis på 10-månadersdagen, Oliver!

Glasmuseum och svampsoppa

På Daniels sista semesterdag ville vi åka på en utfärd. Vi hade nyligen blivit rekommenderade att besöka Glasmuseumet i Riihimäki, så vi valde det som vår destination för dagen. Oliver fick sova sin första dagssömn medan vi körde lite på en timme till Riihimäki. Oliver var väldigt glad när vi kom fram. Han tycker också om att åka på små äventyr!

Vi började med att äta en lunch på kaféet innan vi gick till museumet för att beundra alla vackra glasverk. Jag har alltid älskat glas och var mycket imponerad av alla färger och former. Som tur trivdes Oliver i vagnen. Med ett äldre barn skulle det kanske ha varit riskfyllt att besöka ett museum fullt av glas.

Det var så avkopplande och rofyllt att strosa runt bland konstverken. Kanske vi ändå borde skaffa muséikortet? Eller är det helt onödigt nu då man kanske inte kommer att kunna röra sig bland folk?

Efter museumet åkte vi till två olika outlets i närheten; Iittala och Havi. På båda ställena köpte vi en del saker till vårt nya men gamla hem. Om man är som jag och älskar ljus och servetter så rekommenderar jag verkligen ett besök till Havis outlet. Nu behöver jag inte köpa nya servetter på säkert 10 år! Och nu har vi verkligen förberett oss för en mysig och mörk höst fylld med färggranna ljus.

Hur många gånger har jag månne nämnt att jag kommer att sakna dessa vyer?

När vi kom tillbaka till Vichtis blev vi bjudna på en galet god svampsoppa. Jag brukar inte tycka om svamp, men oj så god den här soppan var! Den var gjord på svarta trumpetsvampar. Och som huvudrätt fick vi grillad mat. Och Oliver fick sin favorit: gurka.

Om att stanna hemma

Sensommarhettan känns nästan tropisk. Luften står still och det enda jag hör är ett avlägset ljud av bilar från andra sidan sjön. Och några små fåglar som kvittrar och humlor som surrar vid mitt öra. Det är fortfarande sommar, det vet jag ju. Men ändå kan jag känna hösten smyga fram bakom hörnet. Det är nog antagligen för att Daniel har börjat jobba igen. Det är en märklig känsla att veta att jag inte kommer att återvända till jobbet den här hösten. För mig brukar hösten alltid vara så inspirerande. Jag känner mig alltid som mest kreativ och ivrig på att lära mig nytt, skapa och utveckla mig själv när löven blir gula och sommarvärmen byts till en frisk höstvind. Och det gör jag även nu, trots att jag inte kommer att få en månadslån eller åka till ett kontor för att jobba. Jag tror nog att jag kommer att hitta på andra sätt att få förverkliga mig själv det här året.

Jag har tillbringa flera, flera sömnlösa nätter under försommaren då jag har funderat på när jag ska börja jobba igen. Jag har skrivit listor med för- och nackdelar, googlat vad som rekommenderas och vad andra har valt att göra, pratat och bytt tankar med andra i liknande situation, drömt om jobbet på nätterna och också längtat efter att få jobba igen och att vistas i en kontorsmiljö. Det jag har kommit fram till är att det ju verkligen inte finns något rätt eller fel. Man måste bara gå enligt sin egen magkänsla och vad som känns rätt för en själv.

När jag sitter på golvet och Oliver kryper så snabbt han kan till mig och klättrar upp i min famn, blundar och trycker ansiktet mot min hals vet jag att jag har fattat rätt beslut för mig. Jag vet att jag är en så sentimental person som antagligen skulle sörja och ångra mig om jag återvände till jobbet för tidigt. Och efter noga uträkningar med ekonomin, kom vi fram till det beslutet att jag kan stanna hemma tills augusti 2021. Det känns både absurt, overkligt, men också skönt att ha fattat ett beslut. Men jag tror att jag måste pricka in dagar i veckan som jag ska skriva eller fota, så att jag inte tappar bort mig själv under året.

Snälla svärföräldrar

Jag har säkert skrivit det förut, men Oliver är så lyckligt lottad som har så många mor- och farföräldrar i sitt liv. Stugan vi har bott i under hela sommaren ligger på samma tomt som Daniels mammas och styvpappas hus, vilket betyder att vi har fått så mycket hjälp av dem under hela vår lande-exil. Sommaren skulle nog ha sett mycket annorlunda ut utan dem. Vi har fått bada bastu på tumanhand, gått på dejter och fått mycket hjälp med klädtvätt och andra grejer som inte funkar så smidigt i en liten stuga. Det har nog varit så praktiskt med två ivriga barnvakter några meter ifrån. Och det är så ljuvligt att se hur trygg och bekväm Oliver är med dem! Jag är så tacksam för mina snälla svärföräldrar som har hjälpt oss när nätterna varit korta och hackiga och våra krafter varit slut.

Olivers Oma (farmor på tyska) är redan ledsen över att vår renovering snart är färdig. Men som tur är det inte så lång väg mellan Vichtis och Drumsö, så det blir nog många besök och lekstunder under resten av året också.

9 månader med Oliver

Tänk att Oliver nu har varit lika länge på utsidan som på insidan. När jag låg på sjukhussängen, ett dygn efter förlossningen, kom en fysioterapeut till rummet för att berätta om förlossningsskadorna och kroppens återhämtning. Hon sade att i många fall kan det ta nio månader för skadorna att läka och i vissa fall två år. Jag tyckte då att nio månader lät som en evighet, men nu tycker jag att tiden har gått förvånansvärt fort.

Idag fyller Oliver nio månader. Kanske är det för att graviditeten var lika lång, som den här dagen känns mer speciell än de andra månaderna. Kanske var det därför jag igårkväll låg och tänkte på förlossningen och hade svårt att somna. Det var en tid sedan det hände. Men det är ett kapitel för sig. Nu går vi över till Olivers månadssammanfattning:

Sömnen har jag ju skrivit tidigare om i ett eget inlägg. Men det har också ändrats och försämrats sedan dess. I ungefär 7-10 dagar har nätterna varit mardrömslika. Jag har läst att det är helt normalt och en fas, igen. På nätterna sätter sig Oliver upp och börjar gråta för att han är trött och vill fortsätta sova, men vaknar av att han sitter. Jobbigt att hålla på lägga ner honom på nytt tio gånger under en natt. Ett par kvällar har vi nu försökt göra så att han själv ska sätta nappen i munnen och lägga sig ner när vi klappar på hans madrass och säger ”nu ska vi sova”. Han har lärt sig att göra det, men ändå vaknar vi flera, flera gånger under natten. Vi får hoppas att den här fasen snart tar slut.

Idag klättrade Oliver första gången upp för några trappsteg och så drar han sig nuförtiden upp med stöd. Snart står han nog säkert på sina vingliga ben. Men han väger ju också kring 11 kg, så jag antar att det kan vara tungt för benen att balansera den vikten.

Jag tycker att han har vuxit och ändrats på något sätt under de senaste dagarna. Han känns inte alls lika baby mer. Han har lärt sig att härma, att skaka på huvudet och säga ”nej nej” (vilket är så gulligt och det är svårt att hålla sig för skratt fast han är allvarlig och vill tas på allvar), att vinka och klappa och att stå på knä. Han är den kärleksfullaste personen jag känner. Han ger stora, blöta pussar och vill hela tiden krypa upp i famnen och ge en kram. Han trivs ändå bra på golvet och leker nöjt för sig själv så att man kan sitta och läsa tidning i fred.

Det är så tydligt att han har humor, vilket är så fascinerande. Jag visste inte förr att så små barn kunde visa tecken på humor. Han grimaserar, spexar, busar och skrattar mycket. Tänk att han bara varit med oss i nio månader!? Det känns ju som att han alltid varit en del av vår lilla familj.

Holmen och nätterna

Den här sommaren har vi haft möjlighet att vara på holmen i två veckor! Jag kommer alltid att minnas Olivers första sommar i skärgården. Förra veckan var vi hela veckan där. Trots att vädret inte var det bästa så skapade vi så många fina minnen tillsammans. Vi badade bastu, eldade i stugan, simmade, läste mycket och tog tupplurer. Så avkopplande och skönt!

Dessutom sov Oliver i sitt eget rum och vi blev av med en matstund på morgonnatten. Så nu dricker han mjölk ungefär 23-tiden och nästa gång först på morgonen. Ännu är det en bit kvar till hela nätter (kommer de någonsin?) men man måste också vara tacksam för dessa små framsteg!

I skärgården med en baby

Jag har själv varit fem månader gammal då jag besökte skärgården för första gången. I trettio år har jag alltså tillbringat somrarna på vår holme. Så det kändes väldigt naturligt att ta med Oliver till holmen den här sommaren. Först var jag nog en aning nervös; hur skulle det gå utan rinnande vatten och vad skulle vi göra när han lär sig att krypa på klipporna?

Men allt gick hur bra som helst. Det är en ca 10 minuters båtfärd från hamnen till vår holme. Oliver tyckte det var mycket spännande med vågor och vind. Då var det viktigt med solglasögon, solhatt och flytväst. En gång somnade han faktiskt i min famn under den korta båtfärden. Jag antar att det var något med det stadiga brummandet från motorn och det trygga guppandet på vågorna som sövde ner honom.

Första gången hade vi med oss vagnen till holmen. Det kändes nog absurt eftersom holmen ju består av klippor och den är inte riktigt lämpad för några vagnpromenader. Men han sov då sin dagssömn i den, så den var verkligen viktig. Nu packade vi inte ens med vagnen, eftersom han har lärt sig att sova i sin resesäng på dagarna.

Det som har varit en aning besvärligt är mjölken. Det går ännu ungefär 600 ml mjölk per dag åt Oliver, så vi har med oss fem flaskor. Vi måste såklart diska flaskorna noggrant varje morgon och på en holme utan rinnande vatten blir det lite jobbigt. Jag hade antagligen stressat mer om Oliver hade varit mindre, men nu då han ändå äter riktig mat och får i sig smuts från golv och leksaker, så är jag inte helt hysterisk om den saken. Det hade nog varit mer stressigt att åka till holmen med en baby under 6 månader, tror jag. Men verkligen inte omöjligt!

Det som säkert också skulle vara bra att ha är nog en bärsele. Vi har ingen, så vi måste bära honom i famnen när vi går ute, vilket kan bli tungt då tyngden inte fördelar sig jämnt på kroppen.

Igår fick Oliver komma med in till bastun för första gången. I Vichtis har han varit inne med oss i några sekunder, men nu fick han bada i sitt badkar på golvet. Han var riktigt ivrig och klappade till och med i händerna!

Det är så roligt att se hur han njuter av både stug- och skärgårdslivet. Jag hoppas han får lika många fina barndomsminnen från skärgården som jag själv har.

Hur vi sover nu

När jag tänker på hur mycket sömnbrist kan påverka människans hjärna och kropp blir jag stressad. Kan det ha långvariga konsekvenser att man i över ett år bara sovit max 5 timmar i sträck? Eller är människan ändå så anpassningsbar att allt blir normalt när man sedan äntligen får sova en hel natts sömn igen?

Jag läste inlägget jag skrev i februari om hur vi sover. Här är inlägget. Då var Oliver 3 månader gammal och jag vaknade med ca 1-2 timmars mellanrum för att amma honom. Nu är Oliver 8 månader och nätterna har förbättrats. Jag låter kanske vidskeplig, men varje gång jag har sagt att nu har nätterna varit bra, så då har det vänt och blivit dåligt. Men med en förbättring menar jag att vi inte vaknar med en timmes mellanrum mer. Nätterna är fortfarande besvärliga, men mycket bättre än förr.

Såhär ser Olivers rytm ut nu:

  • 7.30 Vaknar Oliver
  • 7.30-8 Gröt, 100 ml mjölk
  • 10-11.45 Dagssömn
  • 12 Lunch, 100 ml mjölk
  • 14 Mellanmål
  • 14.45-16 Dagssömn
  • 16.30-17 Middag, 100 ml mjölk
  • 18.30 Gröt, 200 ml mjölk
  • 19.00 Kvällssaga, pyjamas på och läggdags
  • ca 23-00 mjölk
  • ca 4-5 mjölk

Jag är så nöjd att vi nu har fått en rytm. Det har underlättat allas liv och jag tror det har en stor inverkan på att nattsömnen har förbättrats. Den största skillnaden var när han äntligen började sova dagssömnen inomhus i sin säng. Det hände för ungefär en månad sedan. Då blev hans dagssömn från 30 minuter till 1,5 timme! Både den första och den andra dagssömnen är ofta kring en timme. Tidigare sov han alltså bara i vagnen.

Det som också har hjälpt min ork är att vi har börjat ge ersättning på natten. Jag har slutat amma helt och hållet för ett par veckor sedan. Eftersom Daniel nu är pappaledig (han använder nu sina tre veckor) har han möjlighet att mata Oliver på natten, vilket har varit skönt. Jag vaknar nog ändå alltid till varje ljud och har svårt att somna om, men det är ändå en stor skillnad på att sätta sig upp i sängen och börja amma flera gånger i natten.

Nu när vi är på holmen har vi provat att ha Olivers säng i ett skilt rum. Vår stuga här på holmen har alltså tre små sovrum bredvid varandra. Vi har båda dörrarna öppna, så vi hör honom ändå trots att vi sover i ett skilt rum. Jag vaknar ibland till hans små ljud, men det känns ändå såhär efter två nätter att jag sover bättre när han inte sover helt bredvid oss. Vi får väl se hur det går sen när vi flyttar hem igen! Hans rum är ganska långt borta från vårt rum, så att springa dit flera gånger under natten för att ge mjölk och trösta honom lockar inte precis. Men kanske vi snart slutar med att ge mjölk på natten?

Höst i juli och jobbiga faser

Solen skiner nu äntligen och jag hoppas att sommarvädret nu fortsätter. Det kändes inte alls mysigt med höststorm och regn i början av juli. Men om man ska tro väderleksrapporten ser det ju lovande ut!

Vi har nu igen haft program nästan varje dag. Det har varit så roligt att träffa människor men Oliver har nu de senaste dagarna varit på riktigt dåligt humör. Han är vanligtvis väldigt glad och nöjd, men har helt tydligt någon fas på gång. Han provar kanske lite sin makt och försöker bestämma och kommendera. Kan så små redan komma i trotsålder? Jobbigt är det. Men kanske det bara är en fas och snart blir allt normalt igen?

Innan läggdags läste Daniel en fotobok som jag gett till honom som bröllopsdagsgåva. Oliver var mycket fascinerad av vår Japanresa.

I morfars famn lugnade sig Oliver äntligen. Min pappa hade köpt någon rolig trumma som de provade tillsammans. Bra att det finns andra famnar att lugna sig i när inget riktigt duger.