Ett kärt återseende

Sedan Oliver föddes har hans mormor varit på besök hemma hos oss minst en gång i veckan, oftast två. Eftersom jag hade så många olika läkarbesök efter förlossningen så var Oliver och min mamma ofta på tumanhand och byggde en så fin relation redan i tidigt skede. Nu i och med coronan har det varit så ledsamt att de inte har fått träffas som förut. Och bebisar har ju inte världens längsta minne, så det var en sorglig tanke att han kanske skulle glömma henne.

Nu när vi alla (jag, Daniel, Oliver och mamma) har undvikit att träffa en enda annan person i tre veckor så tänkte vi att vi nog nu kunde träffa henne. Oliver och jag åkte då alltså igår till Ekenäs och det var så befriande att se lite nya miljöer och att få prata med mamma “in real life”. Och det allra gulligaste var att se hur glad Oliver var av att få umgås med sin mormor. Till en början var han ganska skeptisk och blyg men sedan verkade det nästan som om han kom ihåg henne. Hon fick många kindpussar och gulliga skratt. Det var ju tre-fyra veckor sedan Oliver hade sett en annan människa än mig och Daniel, så det kan ju hända att han tror att vi är de enda människorna på jorden!? Hur ska det bli sedan när allt det här är förbi?

Om språket

När vi fick veta att jag var gravid började Daniel och jag fundera på det här med språk. Vi är båda tvåspråkiga, dvs. att vi har både en svensk- och en finskspråkig förälder och har alltid talat båda språken hemma. Hemma hos oss talade vi svenska med mamma och finska med pappa. På det viset kom finskan ganska naturligt för mig, även om min svenska alltid varit starkare för att jag har gått i svensk skola. Daniel och jag har ju alltid talat svenska tillsammans, så det vi funderade över var att vårt barn ju inte kommer att bli tvåspråkigt om vi inte själva gör något åt saken. Då bestämde sig Daniel för att börja tala finska med Oliver. Jag bad Daniel svara på några frågor gällande det.

Berätta lite om din språkbakgrund:

Jag gick i finsk dagis, förskola och grundskola, eftersom jag bodde hos min finskspråkiga mamma. Största delen av vardagen talade jag finska. Svenska var ett veckoslutsspråk, för att jag bodde hos min svenskspråkiga pappa på veckosluten. När jag var färdig med grundskolan var det dags att bestämma sig för vilket gymnasium jag skulle söka in till. Jag ville inte stanna kvar på landet, så jag sökte mig istället till Helsingfors. Jag tänkte att när jag ändå skulle byta stad, så varför inte också byta språk? Jag började på Lärkan, dvs. ett svenskspråkigt gymnasium.

När bestämde du dig för tala finska med Oliver?

Ganska sent. Jag hade grubblat över saken väldigt länge, men fattade det slutliga beslutet under sista trimestern.

Vad fick dig att komma till det beslutet?

Jag insåg att det är en jättestor del av min identitet och ursprung. Och det är viktigt för Olivers framtid. Största delen av befolkningen i Finland talar finska och det är en otrolig rikedom att tala båda språken från början. Man lär sig ett språk bäst då man är liten och hör det helt från början. I bästa fall börjar han kanske tänka på båda språken, som jag gör.

Hur känns det att tala finska med Oliver?

Det känns naturligt. Efter att jag hade fattat beslutet var det inget konstigt med det. Vissa omgivningar och relationer är starkt kopplade med ett språk, som t.ex. min relation med Mandy har alltid varit på svenska. Vi har alltså alltid talat svenska här hemma men nu talar jag både svenska och finska, vilket tog en stund att bli van vid. Det ledde till att jag i början ofta blandade med orden. Men det blir hela tiden bättre!

Min “lilla” baby

Igår hade Oliver både läkare och rådgivningsbesök. Han hade igen gått upp ungefär 1,5 kg på en månad! Och vuxit 4 cm! Helt galet hur snabbt han växer. Han väger nu 8 kg och är 65,6 cm lång. Det är inte så konstigt att det börjar värka i kroppen av att bära omkring och lyfta på honom. Jag är själv ganska liten och har alltid varit det, så det är ju lite roligt att han har blivit sådär stor. Om han växer i den här takten kommer jag ju inte att orka bära på honom när han är 1 år gammal! Eller så borde jag börja träna mer.

Innan vi fick Olivers rutiner och dagssömn i skick led jag av bristen på egen tid. Christina skriver om hur hektiskt det är en med 10-11 månaders bebis som ständigt vill krypa och klättra överallt. Jag kan tänka mig att man då verkligen inte har någon tid att dricka sin kopp kaffe i lugn och ro. Det är nu det gäller att njuta av tiden med en 4-månaders som älskar att ligga på rygg och skratta, le och prata med en. Jag märker nu redan att han börjar nu bli frustrerad av att han inte kommer framåt när han ligger på magen och sparkar vilt. Det går sedan så snabbt och plötsligt är han inte längre min “lilla” baby. Gissa hur många gånger jag har gråtit över det de senaste månaderna. Jag skyller på hormonerna!

4 månader med Oliver

Sådan kliché men: hur kan tiden gå så fort? Hur kan han redan vara 4 månader gammal? Det var ju alldeles nyss jag fick honom i min famn efter den långa förlossningen och alldeles nyss jag hörde hans små andetag mot mig då vi låg tätt ihop på sjukhussängen?

Nu är Oliver redan en ganska stor baby som skrattar och tjuter glatt. Enligt min mamma, som har fyra barn, har ingen av hennes barn “babblat” såhär mycket som Oliver gör i hans ålder. Det blir roligt att se hur pratsam han blir som äldre. Och om han blir en extrovert eller introvert!

Det finns ännu inga mått på Oliver eftersom vi har nästa besök hos rådgivningen först nästa vecka. Men tyngre har han nog definitivt blivit! Nu när han är fyra månader gammal får vi börja introducera mat till honom. Vi tänkte börja med potatis och något annat “tråkigt” så att han inte vänjer sig bara vid goda och söta smaker som sötpotatis eller morot. Det ska bli så roligt att se hans reaktion på smakerna! Han har redan länge följt med när jag har ätit och så går hans mun alltid när jag tuggar. Jag kan få helt dåligt samvete när jag inte kan ge av min gröt eller min banan till honom. Han vill ju så tydligt redan ha mat! Orsaken varför vi börjar såhär tidigt med smakerna är för att rådgivningen rekommenderade det i och med att Daniel är allergisk (mest nog för pälsdjur, inga matallergier men det hänger ändå ihop) och forskning visar att det lönar sig i så fall att börja tidigt så att kroppen blir snabbare van vid olika livsmedel. Spännande!

Grattis på 4-månaders dagen, bästa Oliver!

Hur vi sover

Från alla håll och kanter hörde jag alltid att ”Det är så lätt i början, den där första tiden sover ju babyn hela tiden” och att ”de somnar var som helst och överallt” samt ”försök sova när babyn sover”. Jag vet inte vad för bebisar de här människorna har träffat men vår baby sover verkligen inte hela tiden och överallt. Helt i början somnade han klart bättre än nu, men han har alltid varit ganska nyfiken och om vi har haft gäster eller han har träffat människor så har han alltid kämpat emot sömnen.

Nätterna

Nuförtiden vaknar han minst en gång i timmen under natten. Han vaknar inte gråtandes, men han sover rastlöst och det enda som tycks lugna honom är att amma. Så han äter väldigt mycket under natten. Det betyder att jag nu i snart två veckor har vaknat en gång i timmen varje natt. Jag har alltså inte kommit in i någon djup sömn på väldigt länge. Men aldrig har jag drömt lika mycket som nu, vilket ju ändå är något positivt. Jag hinner ändå komma in i den fasen av sömnen innan det är dags att vakna igen. Jag har läst att det här skedet kan bero på en utvecklingsfas. ”4 kuukauden hulinat” på finska och kanske det finns något motsvarande begrepp på svenska? Det är egentligen ganska logiskt att babyns sömn påverkas med tanke på hur mycket de utvecklas i det här skedet av livet. Plötsligt under en dag har de kanske lärt sig att vända sig, hittat sina fötter eller har annars bara utvecklats i hjärnan och förstår att de inte längre är en del av mamman. Men jag undrar när den här fasen är förbi och när jag ska få sova en hel natts sömn igen?

Malin, som har en lika gammal baby som vi, skriver också om sömn. Och som hon tänker jag aldrig mer ta en hel natts sömn för givet.

Dagarna

Ibland känns det som att dagarna går åt till att försöka få Oliver att sova dagssömn. Han somnar bara i vagnen eller i famnen då jag ammar. Det brukar bli en-två vagnpromenader per dag för att få honom att sova. För någon vecka sedan provade vi för första gången att lägga honom i vagnen på vår balkong och det har fungerat ganska bra. Då får man lite egentid om han lyckas sova mer än 30 minuter. Man skulle ju kunna tro att om en baby är tillräckligt trött så somnar han eller hon av sig själv, men så är det verkligen inte. Det märks också direkt om han inte har sovit tillräckligt under dagen, för då blir kvällarna väldigt hysteriska.

Det här inlägget var kanske inte så intressant för någon som inte har barn, men sömn är något jag går och tänker på väldigt mycket just nu. Jag tror mina amningshormoner håller mig vaken om dagarna och tanken om att det här bara är en fas i livet. När jag är gammal och grå kommer jag nog att sakna den här tiden trots sömnbristen.

Vacciner och arga blickar

Jag förstår inte hur han kan växa så fort! Oliver hade sin 3-månaders kontroll på tisdagen och hälsovårdaren skrattade till när hon såg hans kurva. Han hade tydligen gått upp i vikt mer än tidigare och var nu på plussidan av sin kurva. Det beror antagligen på att han nu får tillräckligt med mjölk från mig då inflammationen har läkt. Yay! Han vägde nu 6,62 kg och var 61,7 cm lång. Han fick tre vacciner också varav ena (Rota) har gett honom magbesvär. Stackarn!

Jag har fått höra några gånger att vi har samma arga/irriterade blick ibland. Och så har vi tydligen samma temperament: man är alltid antingen jätteglad eller jättearg. Och det kan växla väldigt fort mellan dessa två. Stackars Daniel!

Om stödnätverk och moderskap

Jag har vuxit upp i en stor familj och alltid älskat det. Med tre äldre bröder och flera hundar blev det aldrig ensamt. Det var alltid någon hemma, någon som kunde hjälpa mig med läxor och någon att prata med, att se på film med eller spela videospel med. Jag har alltså alltid haft ett väldigt tryggt stödnätverk med storebröder och föräldrar som bryr sig oerhört mycket. När jag träffade Daniel och blev tillsammans med honom ökade även min familj. Plötsligt hade jag dubbelt så många familjemedlemmar.

Jag har alltid hört att det är bra att ha mor- och farföräldrar till hands när man skaffar barn. Det är först nu när jag själv har fått barn som jag har insett hur otroligt viktigt det är. Jag känner mig så privilegierad med så många fina människor i mitt och Olivers liv. Då vår start i föräldralivet inte varit den lättaste har hjälpen och stödet från dem varit guldvärd. Jag har en mamma som kört dagligen från Ekenäs och tillbaka för att ta hand om Oliver när jag varit som svagast, en svärfar som flera gånger har lagat god mat att sätta i frysen så att vi skulle ha en sak mindre att tänka på, en moster som skjutsat hem mig från sjukhus, en pappa som ringt och gett råd och vaktat Oliver så att vi skulle få tumistid med Daniel, en svärmor som gett mig så mycket stöd och ork, vänner som erbjudit hjälp och bröder som ringt för att fråga hur jag mår.

Det känns så tryggt att alla de här underbara människorna också är en stor del av Olivers liv. Jag vet att det alltid kommer att finnas någon som ställer upp när det krisar. Jag uppskattar det så mycket för jag vet att det inte är någon självklarhet. När min mamma för hundrande gången hjälpte mig sa jag (igen) att jag har så dåligt samvete när hon måste köra så långa vägar för att hjälpa oss. Hon sade att hon kommer så gärna och att ”du gör ju allt för Oliver också, det är så mammor gör” Och det är ju helt sant; man gör ju allt för sitt barn.

När jag hade fått veta att jag kanske skulle behöva sluta amma fick jag ett ljuvligt meddelande av min svärmor. Här är en del av hennes text:

Rakas Mandy, Äitiys ei ole sankaritekoja ja täydellistä suorittamista. Äitiys on koko sinun loppuelämäsi olomuoto, jossa tulee ylä- ja alamäkiä. Ymmärrän, että koet että asiat ovat menneet pieleen, mutta mikään ei ole mennyt pieleen. Oliverilla on kaikki hyvin, hänen tarpeensa on vain sinun rakkautesi ja sen hän sinulta takuulla saa runsain mitoin. Parempaa Äitiä Oliver ei olisi voinut saada, sinä olet hänen koko maailmansa.

Översatt:

Kära Mandy, moderskap är inga hjältedåd eller perfekta prestationer. Moderskap är resten av ditt liv med upp- och nedgångar. Jag vet att du känner att allt har gått fel men det stämmer inte. Allt är bra med Oliver och han behöver bara din kärlek och det får han av dig i överflöd. Bättre mamma kunde Oliver inte få; du är hela hans värld.