Vacciner och arga blickar

Jag förstår inte hur han kan växa så fort! Oliver hade sin 3-månaders kontroll på tisdagen och hälsovårdaren skrattade till när hon såg hans kurva. Han hade tydligen gått upp i vikt mer än tidigare och var nu på plussidan av sin kurva. Det beror antagligen på att han nu får tillräckligt med mjölk från mig då inflammationen har läkt. Yay! Han vägde nu 6,62 kg och var 61,7 cm lång. Han fick tre vacciner också varav ena (Rota) har gett honom magbesvär. Stackarn!

Jag har fått höra några gånger att vi har samma arga/irriterade blick ibland. Och så har vi tydligen samma temperament: man är alltid antingen jätteglad eller jättearg. Och det kan växla väldigt fort mellan dessa två. Stackars Daniel!

Om stödnätverk och moderskap

Jag har vuxit upp i en stor familj och alltid älskat det. Med tre äldre bröder och flera hundar blev det aldrig ensamt. Det var alltid någon hemma, någon som kunde hjälpa mig med läxor och någon att prata med, att se på film med eller spela videospel med. Jag har alltså alltid haft ett väldigt tryggt stödnätverk med storebröder och föräldrar som bryr sig oerhört mycket. När jag träffade Daniel och blev tillsammans med honom ökade även min familj. Plötsligt hade jag dubbelt så många familjemedlemmar.

Jag har alltid hört att det är bra att ha mor- och farföräldrar till hands när man skaffar barn. Det är först nu när jag själv har fått barn som jag har insett hur otroligt viktigt det är. Jag känner mig så privilegierad med så många fina människor i mitt och Olivers liv. Då vår start i föräldralivet inte varit den lättaste har hjälpen och stödet från dem varit guldvärd. Jag har en mamma som kört dagligen från Ekenäs och tillbaka för att ta hand om Oliver när jag varit som svagast, en svärfar som flera gånger har lagat god mat att sätta i frysen så att vi skulle ha en sak mindre att tänka på, en moster som skjutsat hem mig från sjukhus, en pappa som ringt och gett råd och vaktat Oliver så att vi skulle få tumistid med Daniel, en svärmor som gett mig så mycket stöd och ork, vänner som erbjudit hjälp och bröder som ringt för att fråga hur jag mår.

Det känns så tryggt att alla de här underbara människorna också är en stor del av Olivers liv. Jag vet att det alltid kommer att finnas någon som ställer upp när det krisar. Jag uppskattar det så mycket för jag vet att det inte är någon självklarhet. När min mamma för hundrande gången hjälpte mig sa jag (igen) att jag har så dåligt samvete när hon måste köra så långa vägar för att hjälpa oss. Hon sade att hon kommer så gärna och att ”du gör ju allt för Oliver också, det är så mammor gör” Och det är ju helt sant; man gör ju allt för sitt barn.

När jag hade fått veta att jag kanske skulle behöva sluta amma fick jag ett ljuvligt meddelande av min svärmor. Här är en del av hennes text:

Rakas Mandy, Äitiys ei ole sankaritekoja ja täydellistä suorittamista. Äitiys on koko sinun loppuelämäsi olomuoto, jossa tulee ylä- ja alamäkiä. Ymmärrän, että koet että asiat ovat menneet pieleen, mutta mikään ei ole mennyt pieleen. Oliverilla on kaikki hyvin, hänen tarpeensa on vain sinun rakkautesi ja sen hän sinulta takuulla saa runsain mitoin. Parempaa Äitiä Oliver ei olisi voinut saada, sinä olet hänen koko maailmansa.

Översatt:

Kära Mandy, moderskap är inga hjältedåd eller perfekta prestationer. Moderskap är resten av ditt liv med upp- och nedgångar. Jag vet att du känner att allt har gått fel men det stämmer inte. Allt är bra med Oliver och han behöver bara din kärlek och det får han av dig i överflöd. Bättre mamma kunde Oliver inte få; du är hela hans värld.

3 månader med Oliver

Idag fyller Oliver 3 månader! Det är nog nu han utvecklas som mest. Han är mycket aktivare och nyfiknare än förr. Han älskar att utforska sina händer och har nu börjat stoppa leksaker (och allt han får tag i) i munnen. Han är nu inne i en fas som gör att han är konstant hungrig. Han vill gärna bo vid bröstet och vaknar på natten varje timme för att äta. Det har nu hållit på i två dygn och jag hoppas att det inte är en så lång fas.

I januari provade vi med strikta rutiner på kvällarna. Vi badade honom och bytte till pyjamas jämnt klockan 19 och såg till att han inte sov mer efter kl 17. Det ledde till att han somnade snabbt efter att han ätit men vaknade skrikande en timme senare. Vi trodde länge att det var magont men det verkar mer som att han inte ännu ville gå och lägga sig. Nu har vi skippat de strikta rutinerna och följer hans inre klocka. Kring 21 brukar vara en bättre tid för honom att somna. Och vanligtvis (förutom de två senaste nätterna) har han sovit ostört till kl 9.30 och ätit 3-4 gånger under natten.

På nätterna brukar han sova bra men på dagarna är det omöjligt att få honom att sova dagssömn. Det enda som duger är vagnen. Det betyder att jag måste gå på promenad minst två gånger om dagen. Det är ju inga problem förutom då det ösregnar, men det är ju något man bara måste göra.

Vi har inga mått på honom ännu, eftersom 3-månaderskontrollen är nästa vecka, men man ser på honom att han har vuxit fint. Och överlag är han en väldigt nöjd och glad baby som ler ofta.

Grattis på 3-månaders dagen, Oliver!

Zonterapeutisk babymassage

Under de senaste två veckorna har Oliver blivit riktigt bortskämd med en lyxig massage och avkopplande zonterapi.

En lång och svår förlossning är ju också tung för babyn och då kan det bildas spänningar i kroppen. När vi hade Oliver på mage så märkte vi att han inte riktigt trivdes så och då var det svårt att träna hans nacke. Jag läste om zonterapi för spädbarn och det stod att om man varit med om en sugkoppsförlossning eller en utdragen förlossning rekommenderas babymassage och zonterapi. Några veckor senare råkade jag se reklam för Tiny Twinkle, som erbjuder zonterapeutisk babymassage och dessutom gör hembesök. Det underlättade verkligen att behandlingen var på hemmaplan för både Oliver och oss.

Behandlingen utfördes av Melinda, som är både barnmorska, zonterapeutisk babymassör och certifierad sömnkonsult. Melinda kom hem till oss tre gånger under 1,5 veckas tid. Först intervjuade hon oss och sedan började själva behandlingen. Oliver kände sig jättetrygg i hennes händer och man såg på honom att han njöt. Vi fick en massa bra tips på hur vi själva skulle massera honom. Tipsen har verkligen hjälpt när Oliver har haft magbesvär. Igår hade vi sista besöket och man såg en enorm skillnad. Oliver har inte längre problem med att bära sitt huvud när han är på mage och igår svängde han sig dessutom från mage till rygg! Nuförtiden ler han till och med när han ligger på mage. Efter behandlingen var han så avslappnad. Vi ska nog börja ge babymassage som en del av hans kvällsrutin. Jag kan verkligen rekommendera Melinda och babymassage överlag!

Dopet

På lördagen 11.1 fick Oliver sitt namn! Vi ordnade dop i en festlokal nära oss på Drumsö. Det var lite stressigt att få ihop allt men med hjälp av våra bådas föräldrar fick vi det fixat! Dopet var jättelyckat och det var rörande att se hur många människor som bryr sig om Oliver och oss.

Oliver skötte sig väldigt fint under hela dopet. Han umgicks och sov lite i olika famnar. Jag hann själv knappt hålla honom under hela dagen eftersom det alltid fanns någon som ville hålla honom, gulligt!

Efter dopet badade vi Oliver och så somnade han nästan direkt. Han var helt slut efter en lång fest!

Wow, mängden gåvor han fick var helt otrolig. Han fick allt från söta mjukisdjur till manchettknappar och ljusstakar. Så snälla familjer och gudföräldrar han har!

2 månader med Oliver

Idag fyller Oliver två månader! Tänk så snabbt tiden går. Han har verkligen utvecklats mycket på de senaste veckorna. Han ler allt oftare och tycker om att babbla. Då man svarar på hans babbel så lyser han upp och fortsätter diskutera på sitt eget språk. Trots att han vanligtvis är ganska lugn och glad så har han ett eldigt temperament. Ena sekunden ler han sött och i nästa skriker han så argt att han inte får luft (om jag tex är för långsam med att öppna min bh så att han måste vänta några sekunder på sin mat).

Han brukar vakna kring 10-11 tiden och är väldigt trött och gäspar mycket trots att han har sovit en lång natt. Han är verkligen ingen morgonmänniska. Klockan 13-14 brukar han vara som gladast och socialast. På kvällen, när vi ska försöka lägga honom är han plötsligt hur pigg som helst. Vissa kvällar ligger han bara och stirrar på oss och vill umgås och andra kvällar gråter han hysteriskt och vägrar somna trots att han är trött.

Oliver verkar tycka om att observera sin omgivning. Han har nu börjat intressera sig för leksaker och kan stirra hur länge som helst på någon färggrann sak och ibland till och med prata med sina leksaker. Nu har vi dessutom introducerat sagor för honom. Han spänner hela kroppen och följer noga med bilderna i boken.

Varje dag tittar jag på honom och tänker att hur kan man älska någon såhär mycket? Och så tänker jag; trots att det stundvis är tungt och utmanande så går tiden alldeles för fort. Han är såhär liten bara en gång. Mitt hjärta brister när jag tänker på det. Jag vill ju se hur hans personlighet utvecklas men jag vill också att han för alltid ska vara min lilla baby. Min lilla baby som älskar att sova fast i mig och som rör sig närmare mig under natten varje gång jag flyttar på honom så att jag ska rymmas i sängen. Min lilla baby som ler med hela kroppen när han är glad, som ropar glädjetjut när man pratar med honom och som tittar så beundrande på sin pappa. Varje gång jag blir frustrerad på att gråtet aldrig tycks ta slut eller på att han vägrar somna fastän han är så trött, så tänker jag på det och då känns det genast lättare att handskas med den situationen, trots att man gått omkring och vaggat honom i en halv evighet.

Grattis på 2-månaders dagen, Oliver!

Strandbastu och stugliv med en baby

Hälsningar från stugan! Det är så skönt att vara här igen. Jag kollade på bilder från förra året och då var det helt snöiga och vintriga vyer i januari. Annat är det nu! Det som också är annorlunda är ju att vi nu har Oliver. Men stuglivet med Oliver skiljer sig inte så mycket från tiden utan honom. Vi har kanske mer avbrott i våra tv-serier och filmer och vi sitter inte och dricker vin eller skumpa men allt är ändå så mycket bättre nu. Dessutom har vi haft möjlighet att gå i strandbastun tack vare Daniels mamma som har skött om Oliver under tiden. Lyx med tumistid! Och idag var vi alla fyra på en vagnpromenad:

Förlossningsberättelse del 3

Här hittar du förlossningsberättelse del 1 och del 2.

Efter förlossningen

I fem minuter hann jag ha Oliver i min famn innan de tog honom ifrån mig. De sade att hans skrik inte var tillräckligt kraftigt och jag märkte också att han hostade ut vätska. Allt hände så fort att jag inte riktigt förstod vad som hände. De sade att han måste föras till barnkliniken och att Daniel ska följa med. Precis innan det hände höll barnmorskan på att undersöka mig och mina skador. Då märkte de att jag hade fått mycket värre bristningar än förväntat och att mina bristningar var så djupa att jag måste föras till operationssalen och opereras där. Daniel måste springa tillsammans med personalen och babyn till barnavdelningen medan jag skulle bli kvar och vänta på min operation. Plötsligt tömdes hela förlossningssalen och kvar blev bara jag. Där låg jag i tystnad och chock. Alla operationssalar var upptagna och jag skulle få vänta i 1-1,5 timme. Jag hade ingen aning om vad som hände med mitt barn och jag var orolig för min egen operation. Jag hade aldrig tidigare blivit nersövd och det skrämde mig. Men mest var jag orolig för Olivers skull. Barnmorskan kom in till rummet för att hämta något. Hon frågade om jag ville ha min telefon medan jag väntade. Jag sade nej. Jag ville inte kontakta någon. Jag har aldrig känt mig lika tom som då. Både Daniel och Oliver var borta. Jag låg ensam i en förlossningssal och hade ingen aning om vad som hade hänt eller skulle hända. Barnmorskan gav fjärrkontrollen till mig och jag bara stirrade tomt på en svartvit finsk film utan att följa med. När barnmorskan kom in igen en tredje gång vågade jag äntligen fråga henne det jag hela tiden låg och tänkte på; ”kommer han att överleva?” . Hon höll en väldigt lång paus innan hon svarade att hon inte kan lova något. Paniken växte inom mig. Jag blev igen ensam i förlossningssalen och det enda jag såg var mitt eget blod på förlossningssalens golv och den svartvita filmen som rullade på i tv:n. Det enda jag kunde tänka på var alla skräckscenarion om min baby. Efter vad som kändes som en evighet öppnades dörren och in kom Daniel. Hans tårar rann längs kinderna och jag var då helt säker på att det hänt något hemskt med Oliver. Daniel lugnade mig genast och berättade att allt var bra och att han bara varit orolig att jag redan åkt till operationssalen utan att han skulle hinna se mig före. Och det hade ju såklart varit tungt att följa med sin nyfödda baby till barnkliniken utan att veta vad som skulle hända.

Daniel visade mig bilder och filmsnuttar på Oliver där han var kopplad med en massa sladdar och hade på sig en syremask. Jag var så lättad att få höra att allt var okej, men ändå orolig då jag bara fått hålla honom i ett par minuter och så togs han så snabbt ifrån mig. Daniel hann vara tillsammans med mig i ungefär femton minuter innan det var dags för min operation. Vid det skedet var jag så törstig att det enda jag kunde tänka på var en Sprite, Coca-Cola eller bara vatten. Jag hade ju krystat ut ett barn för 1,5 timme sedan och inte fått dricka en klunk efter det på grund av operationen.

Sedan var det äntligen dags för operationen och jag rullades bort i min säng. Det kändes skrämmande att åka iväg ensam, stirra upp i taket medan jag färdades längs sjukhuskorriden och rullades in i en klinisk operationssal fylld med vårdpersonal. Kirurgen kom och presenterade sig och frågade ifall det var mitt första barn. ”Första och sista” svarade jag. Eftersom jag redan hade kanylen placerad i ryggen för epiduralen som jag aldrig hann få i förlossningen, så kunde de använda den till smärtlindringen i operationen. Jag behövde alltså inte sövas ner. Men jag var livrädd att smärtlindringen inte skulle hålla under hela operationen, eftersom smärtan jag upplevt för någon timme sedan fortfarande var i så färskt minne. Under hela operationen frågade jag flera gånger ifall anestesin verkligen skulle hålla. Och jag var också orolig att jag av misstag skulle råka se något av operationen. Sjukskötaren som satt bakom mig lovade att jag inte skulle se något. Hon sade att jag skulle undvika att titta upp i lamporna ovanför mig, eftersom någon patient hade sagt att man kunde se reflektionen därifrån. I vad som kändes som en evighet låg jag där på operationsbordet och stirrade snett uppåt och försökte undvika att se i fönstret eller lamporna, tänkte på en kall Sprite, oroade mig för Oliver och kände mig bara allmänt tom. En tomhetskänsla jag aldrig upplevt förut. När operationen var över lyftes jag till min säng och rullades till uppvakningsrummet. Där fick jag äntligen saft! Jag låg där i en till evighet och ville bara komma iväg och träffa Daniel och Oliver. Jag minns att jag bara låg där i sängen och stirrade på mina blodiga händer. Jag försökte skrapa bort det torkade blodet från naglarna. En sjuksköterska satt några meter ifrån och scrollade med mobilen. Det kändes som om jag bara drömt alltihop. När jag efter vad som kändes som hundra år äntligen fick se Daniel och komma till vårt familjerum kunde jag inte annat än gråta och skaka. Aldrig i mitt liv har jag skakat så mycket som då. Jag ringde till min mamma och berättade vad som hänt. Jag var helt snurrig av all medicin och jag ville bara få träffa Oliver, men jag visste att jag inte hade krafter för det. Jag var tvungen att vila innan jag skulle få ta mig till barnavdelningen.

Det var helt omöjligt att sova. Jag hade fått sådana trauman av förlossningen och såg bara framför mig scener därifrån. Daniel satte på Friends från ipaden och vakade vid min sida så att jag skulle få sovet en stund. Efter många om och men somnade jag och sov i en halv timme. När jag vaknade visste jag att jag måste få träffa Oliver. Vi fick en rullstol och Daniel rullade mig till Jorv. Det kändes som flera kilometer, eftersom jag mådde så illa och var så yr. Det var nästan midnatt när jag äntligen fick se min baby igen. Tomhetskänslan vägrade lämna mig då jag fick se min baby men inte hade några krafter att stiga upp eller hålla honom i famnen. Jag kände mig som världens sämsta mamma. Personalen frågade ifall jag hade lyckats pumpa ut någon mjölk till honom. Jag kände mig ännu sämre. När skulle jag ha hunnit göra det? Vi tog några bilder och jag tittade Oliver länge i ögonen, svalde mina tårar och blev så yr att vi var tvungna att lämna honom igen och rulla tillbaka till vårt rum. När jag kommit fram till familjerummet spydde jag fem gånger av utmattning. Följande morgon fick vi honom äntligen. Och allt var som tur bra med honom. Han hade haft övergående andningssvårigheter när han föddes eftersom hans lungor varit fyllda med fostervatten. På barnavdelningen fick han extra syre och efter en natt på avdelningen behövde han inte det längre. Nu efteråt när jag har googlat om det har jag förstått att det är ganska vanligt, men ingen berättade det för mig då när allt hände.

Barnmorskan som hade hjälpt mig i förlossningen kom till vårt rum följande dag. Hon satte sig på min säng och sade att hon inte vanligtvis brukar tänka på sina patienter när hon kommit hem men att hon inte kunde låta bli att tänka på mig. Hon sade att nästan alla säger att de aldrig mer vill föda efter en förlossning, men på mig såg hon att jag verkligen menade det. Hon var rädd att förlossningen hade orsakat ett trauma för mig, vilket jag sade att den hade. Och nu sju veckor efter förlossningen kan jag bekräfta att det fortfarande stämmer. De första veckorna kunde jag inte låta bli att tänka på hur dålig mamma jag varit åt Oliver, eftersom han varit på avdelningen den första natten, helt ensam och utan min mjölk. Varje gång han grät började jag gråta och tänkte på det om och om igen. Och jag kan fortfarande vakna om nätterna och tänka på scener ur förlossningen. Det har minskat men det händer ändå fortfarande. Återhämtningen både mentalt och fysiskt har varit väldigt tung. Men var dag som går blir det nog bättre. Och i vår lilla familj har det blivit ett mantra som vi upprepat i flera veckors tid: ”Allt blir nog bra”. Och det stämmer; allt blir bra. Sakta men säkert.

7 veckor

Igår fyllde den här lilla busungen 7 veckor! Hur är det möjligt att det har gått nästan två månader sedan förlossningen? Han har lärt sig att när mamma tar fram kameran ska man le! Han tror väl snart att kameran är en del av mig.

Förlossningsberättelse del 2

Del 1 av förlossningsberättelsen hittar du här.

Förlossningen

Ungefär fyra timmar efter att vi blivit lovade en igångsättning kom samma barnmorska in i vårt rum och berättade att salen var städad och nu kunde vi börja med igångsättningen. Vi samlade ihop våra saker och tog oss till förlossningssalen. Det kändes så spännande och pirrigt; här i det här rummet skulle vi träffa vår Oliver. Vi lyssnade på babyns hjärtljud och allt var bra. Sedan skulle jag försöka sova för att samla krafter till själva förlossningen. Men direkt då jag lade mig ner i sjukhussängen och skulle vila började mina egna sammandragningar. De kom väldigt regelbundet och var mycket kraftiga. Som sagt har jag trängt bort minnet av sammandragningarna och kan inte nu komma ihåg hur det kändes. Men där och då visste jag att jag aldrig har haft så ont. Och de kom med så jämn takt att jag inte hann återhämta mig innan det var dags för nästa värk. Jag kallade på barnmorskan som var glad att mina egna sammandragningar hade kommit igång. I flera timmar led jag av sammandragningarna. Jag hade ingen uppfattning om tiden. Nångång under natten insåg barnmorskan att mina sammandragningar inte räckte till, så hon kallade på läkaren som skulle spräcka mina hinnor. Han spräckte hinnorna och placerade elektroder på babyns huvud för att kunna följa med hjärtljuden. Då sade han att jag var 4 cm öppen. Jag blev så otroligt lättad och tänkte att jag kanske snart kunde få en epidural, eftersom det brukar vara gränsen för att få den. När läkaren hade gått frågade jag barnmorskan om jag kunde få epidural snart, men hon tyckte att vi ännu skulle vänta. Jag kände att min kropp behövde vila så jag blev lite besviken men litade ju förstås på hennes omdöme. Hon föreslog att jag skulle prova på tens-apparaten. Den hjälpte inte ett dugg. Den bara kittlade mig i ryggen. Sammandragningarna var så kraftiga att jag märkte att hela min kropp och jag var i panik. Jag gick i en lång och varm dusch sittandes på en gymboll. Jag satt och studsade på bollen och lät hett vatten rinna över min kropp. Daniel höll mig sällskap och försökte prata med mig. Efter duschen bad jag barnmorskan kolla hur öppen jag var. Mina sammandragningar hade nu nått den gränsen att jag ville ha epidural. Hon kollade och sade att tyvärr är jag bara öppen 3 cm. Jag kunde inte tro det. Hon beklagade och sade att läkare ofta kan bedöma fel sådant och att hon hade misstänkt det. Hur kunde jag bara ha öppnat mig 3 cm efter all denna smärta? Det kändes så hopplöst och jag tänkte då att jag troligtvis kommer att föda i flera dygn. Barnmorskan sade de orden som jag verkligen inte ville höra: ”tyvärr har förlossningen inte ännu kommit igång”. Jag började gråta igen och kände mig så misslyckad. Mina egna sammandragningar räckte inte till, så jag fick Oxytocin för att öka på sammandragningarna. Oxytocinet fick jag via dropp, vilket betydde att jag inte kunde röra mig från sängen. Den varma duschen var det enda som hade hjälpt en aning och nu kunde jag inte längre använda mig av den.

Då föreslog barnmorskan att jag skulle prova på lustgas. Jag var väldigt skeptisk eftersom jag bara hört negativa upplevelser av lustgas. Men till slut var det lustgasen som var min räddning! Barnmorskan föreslog att vi skulle lyssna på musik och försöka få en bättre stämning. Det hjälpte lite. Jag drog i mig lustgas och lyssnade på musik i flera timmar. Barnmorskan kom in till vårt rum med jämna mellanrum för att höja på min dos av Oxytocin. Sammandragningarna ökade men som tur hade jag min lustgas. Kring klockan 8 på torsdagsmorgonen byttes barnmorskan igen. Jag var först väldigt orolig för detta byte men det visade sig att vår följande barnmorska var lika trevlig som den förra och det roliga var att de båda dessutom talade svenska. När barnmorskorna byttes hände också något jag längtat efter hela natten; jag fick äntligen lite smärtlindring! Jag fick en spinal som skulle låta min kropp vila i 1,5 timme (så länge skulle medicinen verka). När anestesiläkaren hade gett mig medicinen kunde min kropp äntligen slappna av. Jag somnade direkt och sov djupt i en timme. När jag vaknade var det ljust ute och den första snön hade lagt sig. Jag minns att jag såg bilar köra utanför och tyckte det var så absurt att världen fortsatte snurra på som vanligt trots att jag själv gick igenom det största som hänt mig.

Det som väckte mig var ett väldigt starkt krystningsbehov. Jag kallade på barnmorskan och berättade om mitt krystningsbehov. Hon tyckte det lät positivt och trodde att jag hade öppnat mig mer. Hon gjorde en undersökning och det visade sig att jag var öppen 8 cm! Trots att smärtlindringen redan hade lämnat min kropp kände jag inte längre smärta; bara det där otroligt starka trycket och behovet av att krysta. Det blev med varje minut starkare och jag andades igen lustgas varje gång det kom. Vi väckte Daniel som också hade fått vila då jag sov. Nu var stämningen helt annan i rummet och jag kunde prata, skratta och kände mig som mig själv igen. Jag åt chips, drack hallonsoppa och blåbärssoppa och tänkte för mig själv att kanske jag ändå kommer att kunna föda denna baby.

Barnmorskan sade att babyn fortfarande var för högt uppe, så jag skulle stå och röra mig så att han skulle komma nedåt vid varje sammandragning. Jag frågade hur länge hon tror att det tar innan babyn är ute. Inte så länge till, sade hon. Det betydde att jag inte skulle hinna få någon smärtlindring. Jag som var redo att ta all medicin som var tillåten skulle nu alltså föda utan någon smärtlindring. Sen sade barnmorskan något jag varit rädd för under graviditeten: hon misstänkte att navelsträngen var lindad runt babyns hals eftersom hjärtslagen påverkades av sammandragningarna. Hon tog fram en sugkopp och visade den till oss. Hon berättade att hon kallar på läkaren om det ser ut att bli panik under krystningsskedet. Det kändes skrämmande, eftersom vi fått vänta så länge i flera olika situationer på sjukhuset; så jag tvivlade på att läkaren skulle hinna i tid med sugkoppen. Krystningsbehovet blev starkare och starkare. Det skrämde mig lite att Daniel och jag blev lämnade ensamma i rummet då krystningsbehovet var så starkt. Vid varje sammandragning kollade vi oroligt på babyns hjärtljud. Jag ville inte krysta och var rädd för att navelsträngen skulle strypa babyn. Till slut kallade jag på barnmorskan och sade att jag tror det nu är dags. Hon undersökte mig och sade att nu är jag 10 cm öppen och att jag skulle prova att krysta lite, men inte helt och hållet. Då skulle vi se om allt stod rätt till. Och det visade sig att allt inte var okej. Resten av krystningsskedet är ganska suddigt för mig. Jag minns att jag stirrade Daniel i ögonen varje gång jag skulle krysta och han hjälpte mig att andas rätt och hitta krafterna. Plötsligt var det kaos i salen. Läkare och annan personal samlades runt mig medan jag krystade. Ena läkaren sade att det måste bli akut kejsarsnitt och därför kallades en annan läkare för att se om det skulle vara möjligt att få ut babyn med hjälp av sugkopp. Det blev skyndsamt eftersom babyn redan var på väg men i fel ställning; han hade ansiktet uppåt. Den äldre läkaren kom äntligen på plats och han bestämde att det inte behövde bli kejsarsnitt, så jag fortsatte krysta och de försökte få ut babyn med hjälp av en sugkopp. Det första försöket misslyckades och sugkoppen lossnade utan någon baby. Själva krystningsskedet höll väl på i 30 minuter. Jag var nära att tappa krafterna och grät att jag inte orkar mer. Sedan hörde jag på barnmorskans röst hur kritiskt det var att få ut honom så jag använde alla mina krafter. Jag vet inte själv riktigt varifrån mina krafter kom. Och plötsligt sade barnmorskan att jag inte längre behöver krysta. Några sekunder senare hördes det finaste ljudet jag någonsin hört; Olivers skrik. En väldigt stor baby placerades på min mage. Mitt hjärta fylldes av kärlek jag aldrig känt förut och jag glömde då all smärta. Jag tittade upp på Daniel vars tårar rann längs kinderna. Jag granskade Olivers alla händer och fötter och kunde bara skratta ut av lättnad och lycka. Men plötsligt började det hända saker. Allt var inte som det skulle.