Vecka 19

46,1 % av graviditeten är avklarad, så snart är jag halvvägs. Tiden gick verkligen som långsammast i början. Nu springer tiden iväg och magen den bara växer och växer!

På måndagen hade jag en läkartid och där lyssnade vi igen på babyns hjärtljud. Jag blir alltid lika glad! Och nu i skrivande stund ligger jag på sängen i Vichtis och känner hur det sparkas och härjas inne i magen. Jag började känna av rörelserna redan kring vecka 14-15 men i början var det svårt att avgöra om det faktiskt var rörelser eller inte. Och nu har rörelserna blivit allt tydligare för var dag som går. Om fjorton dagar får vi veta om det är en liten flicka eller en liten pojke som bor och växer inuti min mage. Så spännande!

Trivial pursuit, snö och syrenbusken

Trots att det senaste blogginlägget publicerades för fem dagar sedan känns det ändå som om jag lite glömt bort och försummat den här bloggen. Kanske för att det enda jag nuförtiden bloggar om är enstaka Japan-inlägg då och då. Det ska ske en förändring på den fronten och från och med nu ska jag börja blogga aktivare igen. Innan det måste vi ju catcha up och gå igenom vad som har blivit obloggat på sistone:

På långfredagen åkte vi till Vichtis. Det kändes som en evighet sedan sist! Något av det mysigaste med Vichtis och vår stuga är att på gården finns en liten kota där man kan grilla lax över öppen eld eller t.ex. steka plättar om man vill! Vi använder den ganska sällan men på påsken stekte vi lax tillsammans med Daniels mamma och styvpappa.

Då var det så varmt att man kunde äta årets första frukost utomhus (i skrivande stund tittar jag ut från fönstret i vår stuga och ser snöflingor dala ner… i maj!).

Det var så skönt att vara ett förlängt veckoslut i Vichtis. På söndagen behövde vi inte åka hem, utan kunde stanna kvar och fira påsk. Daniels bror och flickvän kom också till Vichtis och vi hade påskäggsjakt och spelade Trivial Pursuit, som har blivit en tradition då vi alla är samlade.

Lördagsfrukost i vårt nya hem. När slutar jag kalla det för vårt nya hem? Vi har nu bott där i tre månader, så det känns ännu relativt nytt.

Första drinken ute på vår egna balkong! Det känns så lyxigt med en hel egen balkong som dessutom har kvällssol.

Sen har vi också haft lite gulligt och glatt besök av vänner som kom på lunch!

Och så kom vappen och första maj!

Vappen (30.4) firade vi hemma hos vår kompis Niklas som hade 30-årsfest och på första maj tog vi metron till Kajsaniemi och drack bubbel med halva svenskfinland. Nästa år kommer första maj att vara på en fredag, då måste man ju ordna något stort och festligt!

Och nu är vi här! I nutid. I vår lilla stuga i Vichtis med en kopp kaffe i handen och snö utanför fönstret. Jag vaknade klockan fyra på natten till ett himla fågelkvitter och förstod inte alls var jag var. Jag hann undra över hur det kan höras såhär högt fågelkvitter på Drumsö, men sedan insåg jag att jag var här; mitt i naturen och att det var ljudet av naturen som blomstrat till liv efter en lång vinterdvala. Framför stugan har vi en syrenbuske som jag älskar! Förra året missade jag tiden då syrenerna blommade ut på grund av all bröllopsplanering och förberedelser. Det här året får jag verkligen inte missa det. Trots att det snöar har buskens knoppar nu slagit ut, så jag tror inte att det är så många veckor kvar tills blommorna dyker upp!

 

Strandbastu och indisk mat

Hej från Vichtis! Äntligen är vi här igen. Senast vi var här var det helt mörkt, allt var täckt av snö och jag halkade hundra gånger när jag smög ner till bastun. Nu kvittrade fåglarna och solen sken ännu kring 19-tiden. Det känns som vår och jag är så glad! Nu ska vi äta indisk mat och se på Mumin (de gamla avsnitten) och sen blir det äntligen bastu!

Vecka 8

Det kändes som en evighet sedan vi var på stugan i Vichtis. Senast vi var där hade vi inte ens flyttat. Det var där, på årets andra dag, som jag fick telefonsamtalet om att jag fick jobbet jag hade sökt. Jobbet jag mest av allt ville ha! Och några dagar senare började jag jobba på mitt nya jobb och flytten körde även igång i samma veva, så vi hade inte riktigt möjlighet att åka till stugan under hela januari eller början av februari. Men nu när lägenheten börjar se ut som ett färdigt hem kände vi att vi kunde lämna Drumsö för ett par dagar och åka till Vichtis för att bada i strandbastun, lägga pussel, gå på långa promenader på isen. Och idag när vi åkte hem från stugan passade vi på att besöka Sonja, Joni och babyn innan vi åker till Japan. Han var fortfarande lika söt och liten!

Om 5 dagar åker vi!! Jag är så ivrig och ska snart börja packa inför resan.

När sjön fryser till is

Utanför stugan ropar sjön. Det kommer ett sorgligt och märkligt ljud varje gång sjön fryser till is. Det har varit plusgrader hela jullovet men nu sjunker graderna och det bubblar och håller på under ytan. Det är ett fenomen som var obekant för mig innan vi fixade upp stugan här i Vichtis för några år sedan. Innan vi bodde här. Och jag säger bo eftersom det nu känns helt som vårt hem. Under den senaste månaden har vi bott här i femton dagar. Vi åkte av och an in till Helsingfors för att fira nyår och det kändes så skönt och naturligt att direkt på årets första dag sätta sig i bilen och köra tillbaka hit till vår trygga, lilla stuga. Jag har redan ångest av att lämna det här stället, trots att jag ju vet att vi kommer att komma tillbaka. Det här stället kommer aldrig att försvinna.

Men i och med den kommande flytten tror jag inte att vi kommer att ha möjlighet att vara här lika mycket i januari och februari. Det gör mig lite ledsen, även om jag också ser fram emot att flytta. Här i Vichtis har vi levt som två lyckliga pensionärer. Vi har badat bastu varje kväll, gått på promenader, lagt pussel, spelat, sovit länge, druckit vin, eldat i brasan och läst böcker. Så som det ska vara på jullovet. Nu är jag helt redo för det nya året, trots att det känns ledsamt att lämna Vichtis imorgon.

IMG_3107

IMG_3118

IMG_3072

IMG_3304

IMG_3319

IMG_1133

IMG_3502

IMG_3148

Fotoutmaning: Närbild

närbild.png

Kanske jag lite fuskar med utmaningen då jag inte längre postar dem en gång i veckan, men jag är ändå rätt stolt över att jag redan är vid tema nummer 9, som då alltså ska vara en närbild. Jag hade en hel del närbilder att välja mellan men det här lövet fick bli veckans bild eftersom det är något med ljuset jag tycker om. Bilden är tagen på Finlands självständighetsdag då solen sken hela dagen. Vi gick ut på äventyr i Vichtis vackra natur och skålade i glühwein.

Tre bilder kvar! Hela fotoutmaningen:

  1. Kväll
  2. Självporträtt
  3. På gatan
  4. Blått
  5. Skugga
  6. Ljus
  7. Färggrant
  8. Siluett
  9. Närbild
  10. Årstid
  11. Porträtt
  12. Ögon

Fotoutmaning: Skugga

oktoberskugga2

oktoberskugga

Skugga var alltså temat i förra veckans utmaning. Det var förvånansvärt svårt att hitta skuggor såhär sent på året. Men på söndagen klockan åtta kikade en sömnig oktobersol fram bakom träden och fick mig att stiga upp ur sängen för att knäppa några bilder på skuggor utanför stugan.

För säkerhetsskull knäppte jag en bild av skugg-Daniel, ifall solen inte hade visat sig på söndagen:

danielsskugga.jpg

Fotoutmaning: Blått

Veckans tema i fotoutmaningen är färgen blå. På sommaren skulle det ha varit hur enkelt som helst att hitta blåa färger i naturen, men under andra årstider är det mer utmanande, trots att naturen nu just sprakar av färger.

blåaapelsiner

blåare

blåmugg

Här är resten av fotoutmaningen:

  1. Kväll
  2. Självporträtt
  3. På gatan
  4. Blått
  5. Skugga
  6. Ljus
  7. Färggrant
  8. Siluett
  9. Närbild
  10. Årstid
  11. Porträtt
  12. Ögon

Det svåra med utmaningen är att jag under veckan inte hinner tänka på den eftersom min hjärna är så upptagen med mitt jobb och på lördagen eller söndagen slår det mig att jag borde planera en bild. Men det är ju precis därför jag drog igång utmaningen – för att skapa mer tid för fotandet!

Fotoutmaning: Självporträtt

höst2018.JPG

Veckans tema i fotoutmaningen är självporträtt. Jag tycker det är det svåraste temat för att a) jag tycker egentligen inte om att bli fotad och b) det skulle vara tråkigt att bara ta en vanlig selfie, så då var jag tvungen att hitta på något annorlunda. Daniel tyckte att bilden påminde om Muminavsnittet där Snorkfröken hade fått en önskan av Trollkarlen och valde att önska sig vackrare ögon och blev sedan chockad när hon såg sina nya ögon. Som liten tyckte jag alltid att den scenen var obehaglig och kunde aldrig riktigt förstå mig på Snorkfröken. Jag tyckte alltid och tycker fortfarande att hon är den mest irriterande karaktären i Mumindalen. Så fåfäng, osäker och gnällig på något sätt.

Här är resten av fotoutmaningen:

  1. Kväll
  2. Självporträtt
  3. På gatan
  4. Blått
  5. Skugga
  6. Ljus
  7. Färggrant
  8. Siluett
  9. Närbild
  10. Årstid
  11. Porträtt
  12. Ögon

 

Nu när jag ser hela listan märker jag att veckans bild kunde ha passat bättre vid punkt 12, men oh well.. Får väl bara hitta på något annat den veckan.