Vinterbad och pyjamas party

Veckorna springer iväg. Nu är det redan mars! Solen skiner och snön smälter. Imorgon ska det kanske vara minusgrader, men man får väl njuta nu så länge man kan. Och dessutom vet vi ju att våren är på kommande. Det om något blir man på gott humör av.

Det är inte så mycket som händer på dagarna eller kvällarna nuförtiden. Så då när det händer något uppskattar man det extra mycket. För några veckor sedan fyllde vår gudson 2 år. Det blev ju såklart inget stort kalas, men vi fick ändå fira den söta två-åringen.

Förra veckoslutet åkte vi till stugan. Daniel och jag gick i bastun medan Oliver lekte med Daniels föräldrar. Himlen blev sådär magiskt ljusröd som sockervadd och jag vågade ta mig ett dopp i vattnet. Årets första dopp! Mina fötter värkte av kylan men det var värt det. Och efteråt kändes det skönt.

På lördagen gjorde vi något roligt, vi bytte nämligen hus med Daniels föräldrar för en natt. De sov en natt i vår lilla stuga och vi fick flytta upp till det större huset.

Sonja, Joni och Elliot kom på besök och på det här viset kunde vi sitta uppe och prata med våra vänner när pojkarna hade lagt sig för natten. Ett mycket lyckat koncept!

Vi åt middag, grillade marshmallows i kotan, lekte, sprang omkring och drack skumpa när barnen hade somnat. Pojkarna sov rastlöst och vaknade tidigt, säkert för att det var så spännande och roligt med ett pyjamas party.

Fredag igen

Och så är det plötsligt fredag igen. Det är -19 grader idag, men vi var ändå på en rask promenad på morgonen för att få frisk luft och röda kinder. Idag skiner solen igen. Är det bara jag eller har februari varit förvånansvärt solig? Okej, vi är bara inne på den femte dagen av februari, men ändå. Ljuvligt med sol!

Bilderna är tagna förra veckoslutet då vi var i Vichtis. Isen var inte så tjock, så vi kunde inte gå på den. Men Daniel tog ett dopp i sjön när vi badade bastu. Jag förstår inte hur jag vågade vinterbada för ett par år sedan. Kanske jag ska försöka våga det här året igen? Äh, jag tror nog ändå inte det..

Förra veckoslutet var vi på stugan och nu det här veckoslutet åker vi till Åbo. Det känns skönt att få lite miljöombyte och att ha lite program i denna stillsamma coronabubbla.

En magisk vinterdag

Idag var vintern nästan magisk. Eller så kändes det egentligen hela helgen. Jag är så glad att vi hade prickat in ett Vichtisveckoslut just nu när vintern visade sin tjusigaste sida. Jag minns inte när jag senast skulle ha sett en lika vacker vinter! Snön knastrade under skorna, solen strålade, snödrivorna glimmade och för en stund glömde man bort allt som hade med corona att göra. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag naturens närvaro och lugn.

Pulka och is

I dessa coronatider är det så mysigt att kunna åka ut till stugan för lite miljöombyte. Senast vi var där fick Oliver prova att åka pulka för första gången. Först var han inte helt övertygad men efter en stund skrattade han högt när han åkte ner för backen tillsammans med Daniel, mig och sin Oma.

Annat som är bra med stugan är att det alltid finns någon där som vill leka med Oliver. Det betyder att vi kan föra honom till sina farföräldrar på morgonen och själva fortsätta sova en stund. Sådant uppskattar man verkligen efter några hackiga nätter.

Senast vi var på landet så hade isen inte ännu frusit fast, men nästa gång tror jag nog att man kan ta en promenad på isen. Jag är inte direkt sagt någon vintermänniska men promenader i vackra vinterlandskap kan man ju inte hata.

Sommaren 2020

På sommaren kunde jag andas igen. Daniel tog ut sina pappaveckor kombinerat med semesterveckor och var ledig i åtta hela veckor! Den första juni packade vi bilen full med saker och flyttade till Vichtis. Hela sommaren var det vårt hem.

Under sommaren gjorde vi flera utflykter till bland annat Ekenäs, Vanda, Porkala, Helsingfors och Riihimäki.

Daniel och jag firade vår andra bröllopsdag med en lyxig middag ute på gården.

Midsommaren firades på världens bästa ställe; på vår holme. Det var första gången Oliver åkte båt och var i skärgården!

Vi fick finbesök till stugan under sommaren. Efter en vår utan socialt umgänge med någon kändes det konstigt att flytta ut till landet, bort från alla människor. Men som tur orkade några av våra vänner ta sig ut till vår stuga i Vichtis.

I juli spenderade vi en molnig och regnig vecka på holmen. Oliver lärde sig att krypa där!

Vi åkte också in till Helsingfors på staycation. Så fina minnen från den lilla resan.

Som en äkta finlandssvensk måste ju Oliver delta i sin första kräftskiva som 9-månader gammal. Han var nog lite skeptisk och slog kräftan med en gurka.

Vi besökte glasmuseumet i Riihimäki. Fint!

I augusti åt vi middag med Daniels familj innan det var dags att flytta hem igen. 21.8 fick vi packa ihop bilen igen och åka hem till Drumsö!

Vintern 2020

I början av året 2020 var det mycket prat om corona, ett nytt virus som spred sig snabbt i Kina. Då förstod man nog inte ännu hur året skulle sluta. Vi ordnade Olivers dop, träffade vänner, åkte till stugan, gick på dejter, åt god mat ute på restaurang, njöt av bruncher, gick på bio och umgicks med människor. Sonja och jag deltog i en kurs där man lärde sig binda blomkransar. Vi träffades ofta på kaffe och gick på promenader; njöt av att vara mammalediga tillsammans, sådär som vi alltid hade planerat. Och sen vände allt; det otäcka viruset hittade sig till resten av världen och det blev lockdown. Det kändes som om vi hade hamnat i en film om jordens undergång.

Som tur hade vi stugan, naturen, Drumsö, havet och framför allt: varandra.

Stugan

Några dagar innan jul åkte vi till stugan. Vi hade inte varit där på flera månader. Senast vi var där hade det gått för kort tid sedan vi flyttade hem därifrån (bodde där i 3 månader på grund av rörrenovering i vår lägenhet) och vi stannade då bara en natt. Nu hade det gått så lång tid att vi hade börjat längta efter naturen, stugan och bastun.

Ute var det grått och blött, men ändå fint att vara där. Frisk luft, vacker omgivning och brasa i stugan. Väldigt mysigt och avkopplande. Jag längtar redan efter nästa stugbesök!

Vichtis

Sjön var fortfarande ljummen och sensommarvärmen låg och tryckte i luften när vi lämnade stugan bakom oss i augusti. I tolv veckor var stugan vårt hem. Oliver var bara sex månader när vi flydde från renoveringen i stan och gjorde den lilla stugan till vårt tillfälliga hem. Tre månader senare, när renoveringen var färdig i vår lägenhet och vi fick flytta hem igen, hade Oliver lärt sig att både krypa och att stå upp mot stöd. Han förvandlades från en baby till en liten, livlig pojke under vår sommar i exil.

Vi hade inte besökt stugan sedan augusti. Det var märkligt att se hur hösten hade tagit över. Det regnade tunga, stora vattendroppar. Löven hade fallit till marken och sjön var iskall. Jag vågade bara doppa tårna efter bastun. Det kändes nästan som om det var några dagar sedan sommaren tog slut, men det är ju snart november. Helt otroligt att det är ungefär åtta månader kvar till sommaren igen. Den tanken gör mig ibland ledsen, men jag vill inte att livet ska gå ut på att alltid vänta på nästa sommar, nästa resa eller nästa semester. Hösten är ju mysig, men mörkret och kylan ser jag inte riktigt fram emot. Det här året kommer det att kännas tyngre, då man inte ens kan planera in någon resa för att pigga upp tillvaron. Men det här året kommer det också att vara annorlunda för oss, eftersom vi får se allt med nya ögon; Olivers första snö och första vinter. Vad spännande!

Nu när vi åkte till stugan kunde vi igen konstatera att vi var så lyckligt lottade som hade renoveringen på sommaren och inte på hösten eller vintern. Jag tror inte att vi skulle ha klarat av att bo i stugan under någon annan årstid.