All the leaves are brown and the sky is gray

IMG_8972

Under de senaste två dagarna har det varit omöjligt att skaka av sig den sorgliga känslan av att vi igen måste lämna Kalifornien bakom oss. Sekunderna, minuterna, timmarna där var alldeles för korta. Jag ville inte blogga eller lägga tid på något annat än bara vara där i stunden och det gjorde vi. I 10 dagar fick vi hänga i staden som känns som vårt andra hem på andra sidan jorden.

Igår blev bergen, palmerna och Stilla havet bakom oss när flygplanet lyfte. Klumpen i magen växte ju högre vi kom. När vi landade i Oslo vällde snön ner från himlen, vilket gjorde att vårt flyg som skulle ta oss hem var tre timmar försenat. När vi efter ett dygn på resande fot äntligen satte oss i taxin, trötta, förkylda och lite ledsna började radion spela California dreamin’. Vi skrattade och lovade varandra att åka tillbaka så fort som möjligt. Idag har sången spelats på repeat i mitt huvud. I’d be safe and warm if I was in LA. 

Hello California

prosecco.JPG

Bådas väckarklockor börjar ringa hysteriskt och vi reser oss från sängen med lätta steg. Att åka på resa är nog den enda rimliga orsaken till att vi vaknar på gott humör innan klockan ens slagit fem på morgonen. Stora blöta snöflingor dalar ner på oss och fastnar i våra hår när vi drar våra kappsäckar genom Helsingfors. Staden sover och det enda man hör är spårvagnens gnissel. Vi konstaterar båda att vi inte kommer att sakna det här ruskiga vädret. Det ska bli skönt att komma till värmen, tänker jag när jag tittar ut på det finska landskapet från det lilla fönstret i flygplanet. Innan vi ens har hunnit lyfta har Daniel somnat. Han sover djupt och ibland sneglar jag orolig på honom när han i sömnen nästan lutar sitt huvud mot granntantens axel. Daniel vaknar när vi landar i Stockholm.

Vi går ombord på det nya, moderna Norwegian-flyget. Flyget är nästan fullbokat och redan efter några minuter minns jag varför jag hatar att flyga. Jag tänker irriterat att det nog bara är en viss sorts människor som fäller ner sina ryggstöd på flygstolarna utan att fråga personen bakom om det är ok. Jag känner mig instängd. Jag läser på Kepler och försöker sova lite, utan framgång. Daniel ser på tv-serier som han har med på sin Ipad. Flygplanet surrar och för oljud. Varje timme kollar jag hur mycket det är kvar av flyget. Tiden går så långsamt.

När det har gått sju timmar känns det som om vi snart är framme, trots att det fortfarande är tre och en halv timme kvar. Jag försöker sova för en fjärde gång, men allting är så obekvämt. Jag avundas verkligen människor som lyckas somna var som helst. Det hade underlättat så mycket och tiden hade gått så mycket fortare. Jag försöker och försöker. Till slut förvandlas jag till en av där irriterande människorna: jag fäller ner mitt ryggstöd. Allting är så situationsbundet och det är så lätt att bortförklara sitt eget beteende, hinner jag tänka innan jag slumrar till och äntligen somnar.

När vi kommit genom säkerhetskontrollen och fått våra väskor stiger vi ut i den varma luften. Vi hoppar på en buss som tar oss till bilhyrningsstället. Först är jag irriterad, trött och illamående efter den långa resan, men när vi åker en bit och jag ser palmerna och staden jag saknat faller alla bekymmer bort. Vi får välja en liten, vit bil som vi lägger våra väskor i. Vi hoppar in i bilen och börjar köra. Vi åker längs 405 och pekar och skrattar och förundras över känslan av att vara tillbaka. Det känns som om vi aldrig åkt härifrån. 

Nu är det tjugosex timmar sedan vi startade vår resa och sammanlagt har jag sovit 45 minuter. Inatt kommer jag att sova extremt djupt och vakna så lycklig som man bara kan vakna.

17948460_10155014777400867_1714159627_o

Dimma och fågelkvitter

dimmavichtis

Det ligger en tjock, bomullsvit dimma över sjön. När jag tittar ut är allt bara bländande vitt. Jag hör livet av svanar, gäss och andra fåglar en bit ifrån, men jag ser dem inte. Naturen håller på att vakna till liv efter en lång dvala. När jag för en tredje gång hör fåglarnas skrik drar jag på mig mina snörskor och går ut för att försöka se en glimt. Luften är tung och våt. En stor vattendroppe faller ner från de höga tallarna och landar rakt på min kamera. Vintern smälter bort. När jag kommer ner till sjön urskiljer jag gässen längre bort. De jagar varandra över isen. En hund börjar skälla på andra sidan sjön, lika nyfiken på fåglarna som jag. På den tunna isen ser jag spår från vår vaksimning, några grankvistar som prydde isbadet har lämnats kvar. På stranden ligger bryggan och väntar på att våren ska börja. Det här är nog ett bra ställe att vara på, tänker jag när jag står och lyssnar på småfåglarnas hysteriska kvitter uppe i träden. Det här stället tycker jag om året runt. Nästa gång jag är här är det kanske redan sommar. Hunden fortsätter skälla i bakgrunden då jag klättrar upp för de hundra trappstegen tillbaka till vår lilla stuga för att dricka mitt morgonkaffe.

Snart åker vi till Los Angeles!

c1

Jag kan inte förstå att det bara är 21 dagar tills vi åker på vår efterlängtade resa. Om tre veckor flyger vi alltså till Los Angeles! Jag är så löjligt förväntansfull inför resan. Länge funderade vi om vi hellre ville åka till ett nytt land eller en ny stad eftersom vi ju drömmer om att se så många städer och områden som möjligt under vår livstid. Men när det var dags att bestämma destinationen kunde vi inte tysta ner vår Kaliforniensaknad, vilket fick avgöra saken. Och vi kunde inte vara lyckligare över beslutet! Vi kommer att stanna en vecka i Los Angeles och övernatta ett par dagar i San Diego. Jag längtar så efter känslan att gå omkring i Santa Monica, åka bil längs Highway 1, blicka ut över Stilla havet och bara få känna den där känslan igen. Den där känslan att här borde vi ju alltid vara. Direkt efter vår förra resa till Kalifornien lovade vi oss själva att vi skulle återvända så fort som möjligt. Och nu har det faktiskt gått två år, vilket gör det till ett utmärkt tillfälle att åka tillbaka. Sol, hav, berg, palmer, kultur. Kalifornien, snart kommer vi!

img_6777

img_6699

Berg- och dalbana av känslor

Bild 1, bild 2, bild 3, bild 4.

Igår hände något historiskt och stort.
Jag skickade äntligen in min gradu! Efter det följde en berg- och dalbana av känslor.
Först stress: tänk om jag inte blir godkänd eller om jag har gjort något jättestort fel.
Och sedan misstänksamhet: skickade jag verkligen in den? Jag var tvungen att dubbelkolla.
Sedan en slags obeskrivlig tomhet: är det så här det borde kännas?
Och till slut: glädje, frihet, lättnad.

Idag hade jag dessutom min sista föreläsning på universitet. Ännu en essä och sen är jag politices magister!

Inspirational quotes och superhjältar

Ibland är det helt okej att rama in några cheesy inspirational quotes för att påminna sig själv om vad som är viktigt här i livet. Och något annat man också borde och ska fylla sin lägenhet med: snittblommor och grönväxter. Inga växter lever mer än ett par veckor hos oss, så därför passar kaktusar utmärkt till detta hushåll. Och så ska jag faktiskt försöka bli bättre på att ta hand om växter.

domore

narciss

Men annars då? Min handledare skrev att han gjorde en sista check av min gradu under sin sons match och att pappan bredvid honom blev väldigt intresserad av mina resultat. Sedan gratulerade han mig för ett bra ämnesval! Det var skönt att höra eftersom jag i vissa omgångar oroat mig för att ämnet varit för “out there”. Och så var jag lite rädd att jag skulle få aversioner mot Marvel-filmer och tv-serier, men det har verkligen inte hänt.

Ikväll ska jag gå igenom sista källhänvisningarna och svära över sidonumreringen och word, men sen ska jag skicka in den. Usch, det känns nervöst. Men såklart också befriande!

En stolt faster

stockholm6

stockholm1

stockholm2

stockholm4

stockholm3

stockholm5

Veckan här i Stockholm har gått otroligt snabbt, men ändå känns det som om jag varit här mycket längre än bara fem dagar. Det bästa har varit att få umgås med de här två empatiska, intelligenta, humoristiska, påhittiga och varma personerna. Eftersom jag ser dem så sällan märker jag så tydligt hur mycket de hela tiden växer och utvecklas till alldeles egna personligheter. Och jag måste definitivt komma oftare på besök, men det borde lösa sig i och med att jag egentligen kan jobba från både Sverige och Finland.

Och jeij, ikväll flyger Daniel hit på besök! Vi ska gå på Fotografiska och turista i fina Stockholm.