Sjukstuga

Hej! Hur mår ni, mina några lojala läsare? ❤️ Vi befinner oss i sjukstugan igen, tredje gången den här hösten och det är först början på september. Det tär en hel del på krafterna, måste jag medge. Och fjärde natten i rad utan ordentlig sömn gör att man känner sig ganska hopplös. Jag märker att jag sällan bloggar då det känns svårt eller då jag känner mig trött, men sedan slog det mig att kanske någon annan också mår dåligt nu och känner sig mindre ensam om hen ser att andra föräldrar också är utmattade. För så är det ju. Mellan alla roliga utflykter och resor är det ju vardag. Och vardag med små barn kan vara väldigt tung. Och det att man tycker så gör en inte till en svagare eller sämre förälder, även om jag ibland själv tänker så om mig själv (skulle aldrig tänka så om någon annan). Det betyder inte heller att man skulle älska sitt barn eller vardagen något mindre, bara för att man ibland inte orkar eller för att man känner sig slutkörd. Det som jag däremot har märkt att hjälper i stunden:

  • Prata med en vän eller familjemedlem om det. Vara öppen och ärlig om sitt mående, och säga hur det påriktigt känns just då.
  • Ta en andningspaus och gå ut på en ensampromenad.
  • Se på någon hjärndöd reality-serie när man har tid för det.
  • Ha något att se fram emot som kanske inte ens skulle bli av, som tex. ”På kvällen när jag får egentid ska jag äta en glass eller ta ett glas vin” eller ”sen när alla är friska ska jag checka in på hotell och sova en natt i krispiga hotellakan utan att någon ropar på mig”. I stunden behöver man bara något för att blicka framåt.
  • Upprepa detta mantra: ”this too shall pass.”

Krig

Världen brinner och det blir allt svårare att sova om nätterna. Jag känner mig otillräcklig, liten, hjälplös. Ett hårt grepp klämmer om mitt hjärta varje gång jag läser något om Ukraina. Vi skänker pengar och diskuterar, bearbetar, känner, läser, lyssnar, försöker förstå att det här verkligen händer. Jag ser bilder av barn i Ukraina som förlorar allt. Vi kramar om varandra extra hårt och jag tänker på min farfar som ryckte in i kriget, trots att han var så ung när vinterkriget bröt ut. Jag önskar nu att jag hade frågat mera. Hur kändes det att bli anfallen? Att inte veta om man kommer att överleva nästa dag? Att skjuta och höra skott och explosioner? Att se sitt hemland, sin hemstad förstöras? Att knappt ha blivit vuxen och genast skickas ut i krig för att försvara sitt land. Hur kommer man över sådant? Gör man det någonsin?

Vi kramar om varandra och försöker ta paus från nyheterna ibland. Försöker njuta av vårsolen, springa och leka med Oliver, ringa och tala länge med familjemedlemmar, planera trädgården och se fram emot sommaren, andas. Men det känns ibland svårt. Och orättvist. Varje kväll innan jag börjar sova tänker jag på allt jag är tacksam över och allt jag älskar. Livet är inte längre så självklart och det går inte längre att ta något för givet.

Resandet

Åh vad jag saknar att resa! Det är snart tre år sedan jag reste utomlands (om man inte räknar med vår lilla Tallinnresa). Då var jag gravid och besökte mina svärföräldrar i Leipzig. Vem hade trott att det var den sista resan pålääänge? Vi hade ju bokat en resa till våren 2020 men som alla andras resor så inhiberades den. Och idag skulle vi egentligen ha suttit på en solig balkong i Spanien med ett glas bubbel i handen, men förra veckan var vi tvungna att fatta ett beslut och vi bestämde att flytta på resan till maj. Det kändes inte tryggt att resa nu och vi vill kunna njuta av resan utan att behöva oroa oss om att bli sjuka utomlands och att inte komma hem. Så det kändes som rätt beslut, även om jag gärna hade åkt på en resa.

Jag har klarat mig förvånansvärt bra utan att ha en resa bokad. Förr kändes det nästan deppigt att inte veta när man skulle resa till näst. Men nu har man haft en del annat att tänka på och dessutom har det ju inte ens gått att resa på grund av corona. Men jag är ändå så glad att det finns bilder från alla våra äventyr! När jag bläddrade igenom bilderna kunde jag nästan känna kryddoften i Marocko, se de blinkande neonljusen i New York och känna smaken av ramen i Tokyo. Det kommer nog en dag då vi kommer att få resa igen. Det blir kanske aldrig helt som förut, men det blir nog bättre snart. Det måste det ju bli.

År 2021

År 2021 har varit ett ganska lugnt men ändå händelserikt år. I början av året hade jag nog ingen aning om att vi nu i slutet av året skulle bo i ett 101 kvadratmeters radhus med egen gård i Esbo. Och att jag skulle ha ett nytt jobb med huvudkontor i Kuopio. Det har varit ett känslofyllt år. Det kändes stort att se Oliver växa och börja prata hela meningar. Han förvandlades från en liten 1-åring till en mycket pratsam, humoristisk, temperamentsfull och personlig 2-åring. Det var känslosamt att se honom börja på dagis i höst. Det var mycket tyngre än jag någonsin hade förstått att det skulle vara. Jag grät varje dag men när veckorna gick så blev han vanare med sin nya vardag och allt kändes lite bättre. MEN sen började förkylningarna. Varannan vecka kom han hem från dagis med en ny snuva eller hosta. Det var tungt att försöka jobba, åstadkomma resultat, pendla till och från jobbet och ta hand om honom, samt hållas mentalt stabil under tiden. Huh, det var nog en jobbig start på vår nya vardag. När hösten gick från den där vackraste tiden till det där ruskiga och mörka, mellan alla förkylningar och avbokade sociala program, gick jag på ett par arbetsintervjuer. Och i oktober skrev jag på ett nytt arbetskontrakt och sade upp mig från mitt gamla jobb! Jag gjorde som jag alltid gjort; lyssnade på min magkänsla. Och jag har inte ångrat det en sekund! En sten föll från mitt hjärta när vår nya vardag började i slutet av november. Även om jag gick från att jobba 80 % till 100 % så har det ändå gett oss mycket mer. Oliver trivs hela tiden bättre på dagis och jag med mitt jobb, vilket gör att jag självklart också mår bättre nu. Eftersom kontoret är i Kuopio jobbar jag distans och vinner mycket tid i vardagen. Tidigare på hösten när jag jobbade i Vallgård måste jag starta klockan sju varje morgon och var hemma närmare 17.30. Den här vardagen passar mycket bättre min livssituation och jag är så tacksam.

Överlag är jag så tacksam när jag tänker på det här gångna året. Jag älskar vårt hus och det har ökat så mycket på vår livskvalitet. Varje dag hittar jag något nytt att vara tacksam för i vårt hem och våra trakter. Det kommer att vara härligt att se vårens första tecken i vår trädgård. Tack år 2021, du var bra. Vi får se vad år 2022 för med sig. Gott nytt år till er alla!

32 år

Jag skvätter iskallt vatten mot ansiktet och försöker skölja bort spåren av den sömnlösa natten. Men de mörka ringarna under ögonen försvinner inte. Det har igen varit en tung vecka med förkylningar, gråt, trängsel i sängen, mera gråt och värkmedicin. Småbarnsliv, tänker jag och är glad att jag jobbar distans. Det kräver inte lika mycket krafter av en då det där sociala kontorslivet fattas. Jag behöver inte anstränga mig och försöka vara utåtriktad och pigg, då jag bara har några möten inbokade för dagen. Det känns överkomligt att portionera det sociala umgänget längs med dagen. Och att dricka kopiösa mängder kaffe är okej ibland.

Imorgon fyller jag år. Det är något med födelsedagar som får mig att reflektera över mitt liv och mina mål, särskilt ju äldre jag blir. Är jag där jag vill vara i livet? Vad får mig att må bra? Vad vill jag ha mera av i livet? Vad ska hända till näst? Hur har jag utvecklats under det senaste året? Hur vill jag utvecklas nästa år?

32 år. Det är vad jag fyller imorgon. Det är egentligen ingen speciell ålder, men ändå känns det stort. Märkligt att fylla 32. Det har hänt så mycket under de senaste åren. När jag blev mamma tog det väldigt länge innan jag kände mig som mig själv igen. Och nu när det har gått ett par år sedan dess vet jag inte ännu heller vem jag är. Jag är inte den samma som för tre år sedan. Det behöver inte nödvändigtvis vara något fel med det, men ibland känns det skrämmande.

Det är mycket jag saknar från förut. Sådant som var starkt kopplat med min identitet, som till exempel resandet och skrivandet. Det har inte riktigt varit möjligt att resa under de senaste åren och jag märker nu hur mycket jag saknar och behöver det. Att få uppleva spännande kulturer, skapa nya intryck och smaka på nya maträtter runt i världen. Men det kommer nog en tid för det också. Och skrivandet.. Det är nog något jag sörjer mest. Det är nu sju månader sedan jag skrev ett enda ord i mitt manus som jag hade bearbetat i nästan fem år. Mot slutet kändes det bara så motvilligt och det gjorde mig inte lycklig. Det som gör mig ledsen är att medge att jag nog inte kommer att slutföra det projektet. Så mycket energi, tid, kärlek och krafter jag har lagt ner på det och för vadå? Daniel sager att det nog kommer en tid i livet då jag har lust att skriva igen. Men jag vet inte om jag tror på honom.

Men bortsett från det är jag rätt nöjd och lycklig med mitt liv hittills. Och när man tänker på det så är 32 år egentligen ganska ungt. Jag vet att jag som 50-åring kommer att himla med ögonen när jag läser den här texten och tänker på hur jag trodde jag var gammal som 32. Imorgon åker vi till Tallinn för att fira min födelsedag. Det är kanske inte Japan, New York eller Afrika, men ändå roligt att få skapa nya minnen med familjen.

Söndagstankar

Det där tunga novembermörkret har lagt sig över Finland. Men vi överlever genom att tända ljus på morgonen, pynta huset och balkongen med långa ljusslingor, lyssna på julmusik, inleda glöggsäsongen, baka jultårtor och gå på promenader alltid då solen tittar fram.

Det är söndag idag, så vi dricker hett kaffe och äter frukost och går sedan ut på vår traditionella söndagspromenad till stranden. Oliver ropar av glädje när han ser stranden, krälar sig ur vagnen och skyndar ner till sanden. Han tar sin lilla spade från vagnen och börjar gräva, men blir förvånad när sanden är så hård. Det går ju inte längre att bygga sandslott här. Vi förklarar och berättar om vintern. Vi beundrar de små vattenpölarna som har förvandlats till is. Det kommer ett roligt ljud när isen krackelerar under våra skor. Frosten har lagt sig i sjögräset som ligger på stranden, en glittrande kvarleva av sommaren. Vi minns de heta sommardagarna då vi vadade i havet och välkomnade den svalkande havsbrisen på vår varma hud. Nu känns havsbrisen kall mot kinderna och vi drar kragen över munnen, skyddar oss från vinden. Novembersolen värmer ändå svagt. Plötsligt börjar det virvla små, små snöflingor ner från himlen. Snöflingorna smälter direkt då de landar på oss. Vad stör det att årets mörkaste tid är här när vi ändå ibland får uppleva stunder som dessa? Och vad spelar det för roll fast vi har flera månader kvar av kyla, snöslask och regn när tiden ändå går så fort? Vi blinkar och snart är det redan nya knoppar i träden och en ny sommar påväg in i vårt liv.

Sjöliv och öliv

Efter några dagar i skärgården åkte vi hem, tvättade kläder, duschade och körde till Vichtis. Det är alltid en stark kontrast mellan skärgårdslivet och livet här vid sjön. Den känns speciellt tydlig då man besöker båda ställena under en och samma dag. I skärgården händer det konstant något. Alla ljud, färger och dofter är på något vis explosiva. Vart man än tittar ser man olika fåglar som har sina små intriger. Svanar, tärnor, måsar, kråkor, Skarven, doppingar. De skriker och för oljud, men på ett behagligt sätt. Det är något så tryggt med skärgårdsljud. Holmen ligger bredvid ett farled, så det åker ständigt olika segelbåtar och motorbåtar förbi. Man har alltid något att titta på och hålla sig sysselsatt med när man är på holmen. Och när solen börjar lägga sig målas himlen alltid i overkligt vackra nyanser, naturen varvar ner och ett tilltalade lugn rullar in. När solen skrider fram igen på morgonnatten sätter fåglarna igång med sitt oväsen. När det stormar och åskar på holmen vibrerar det ända in i benmärgen. Allting känns mer påtagligt där, mitt ute på havet. Där är det bara holmen och vi. Och alla hysteriska fåglar såklart.

Livet vid en sjö är annorlunda. Det är mer dämpat, harmoniskt kanske. Trots att det är en väldigt stor sjö brukar det sällan finnas vågor på ytan. Lövträden rasslar behagligt i den svaga vinden och en mild doft av gräs och skog fyller mina lungor när jag andas in. Fjärilar och sländor flyger förbi, stannar upp och tittar på mig och fortsätter sedan sin färd. Små ödlor smyger snabbt förbi mig när jag går ner till sjön. När vattnet omsluter min kropp är det sällan kallt. När jag vadar i det ljumma vattnet ser jag några fiskmåsar längre bort. Varför är måsarna så tysta här?

När jag har simmat färdigt lägger jag mig på bryggan i solen. Det är verkligen en rikedom att få uppleva dessa två världar. Jag har vuxit upp med havet vid min sida, men livet vid sjön har jag också lärt mig att älska.

Ett år

För ett år sedan stängdes samhället och coronaviruset spred sig i oroväckande takt. Magkänslan sade att det skulle hålla på länge, men man hoppades ändå att det skulle lätta till sommaren, vilket det egentligen gjorde. Och på sommaren kändes det hoppfullt. Man kunde vara utomhus, njuta av värmen och naturen som vaknade till liv efter en lång koma. Havet, sjön, solen gav krafter. Och sedan stängdes nästan allt ner igen i november. Och här är vi nu. Mars 2021. Det är inte mycket som har ändrats sedan förra våren. Man börjar vara så trött nu. Trött på restriktioner, på isoleringen, på att inte kunna planera in i framtiden, att inte kunna boka resor eller träffa vänner. Men kanske man vågar tro på att det kommer en ny tid, en tid då vi får träffa folk, krama om vänner, boka resor, äta ute på restaurang, åka buss, besöka familj som bor utomlands, gå på bio och konserter, dansa på bröllop, ordna fester. Nu har vi alla kämpat såhär länge, så kanske den tiden kommer snart? Nu finns det väl inget annat man kan göra än att vara försiktig, hålla ut, stanna hemma, hitta små saker att glädjas över. Åtminstone njuter jag varje dag det är sol. Och av att morgnarna är ljusare och kvällarna längre.

Såhär liten var Oliver för ett år sedan. Tänk att han var sådär skallig då! Nu har han så mycket och tjockt hår. Han har helt tydligt fått sin pappas hår som dessutom blir lockigt när det är vått.

Skam och munskydd

Novemberregnet piskar mig i ansiktet när jag kämpar framåt på bron. En iskall nordlig vind blåser rakt över oss från havet. Oliver sitter i vagnen under det genomskinliga regnskyddet och försöker få av sig vantarna. När vi äntligen är framme vid butiken slår det mig att jag glömde munskyddet hemma. Jag står en stund utanför butiken och funderar på att vända om, att gå tillbaka hem. Men nu har jag kämpat ända hit och snart blir Oliver hungrig och vi behöver mjölk och bröd. Den snälla gubben som alltid hänger utanför butiken öppnar dörren till oss, som han gör varje gång vi är där. Han har såklart munskydd, och jag sköljs av en skamkänsla. Alla människor jag möter i butiken bär munskydd och jag försöker gömma mig in i kragen, men jag vet ju att det inte är samma sak. När jag lägger varorna i vagnen märker jag också att jag glömde föra soporna och har istället tagit med dem till butiken. Jaha, det är en sådan dag idag. Ännu mer skam. När jag är vid kassan känns det som om alla människor bakom mig i kön (som bär munskydd) stirrar anklagande på mig. En av dem börjar tala om till personalen att hon inte vill lägga varorna på kassabandet; hon vill vara ansvarsfull, säger hon.

När jag går över bron igen, med den hårda vinden i nacken, tänker jag på skam. Och på hur avlägsen eller oviktig den känslan varit tidigare, men hur närvarande den är nu. Man skäms om man har glömt munskyddet hemma. Man skäms om man hostar till eller nyser bland andra människor. Man skäms om man träffar en vän eller två inomhus. Man skäms över tanken att man möjligtvis går och bär på viruset och smittar det vidare till någon annan, utan att veta om det. Och jag kan bara föreställa mig känslan av skam om man faktiskt har smittat ner någon som hör till riskgruppen.

Jag tycker det är fascinerande hur snabbt allt kan förändras. För snart två år sedan, när vi var i Tokyo, såg vi hur vanligt det var med ansiktsmask. Vi såg munskydden i olika butiker och jag minns att vi skrattade åt hur absurt det skulle vara att ha på sig en sådan varje dag. Och nu är vi här. Nu har det blivit en norm, något man skäms för om man har glömt hemma. Och allt detta har skett på mindre än ett år. Jag minns för bara några månader sedan när jag hade på mig munskyddet för första gången i metron. Jag kände mig obekväm och onaturlig med masken. Det var inte så många som använde mask då, så det kändes väl som att jag stod ut ur mängden. Tänk ändå så fort en norm kan uppstå.

Ett beslut

Nu när Oliver har fyllt ett år börjar han få sitt eget utseende. Hans ansiktsdrag blir allt tydligare och man kan redan föreställa sig hur han kanske kommer att se ut som äldre, vilket är spännande och fint. Det betyder ändå att jag slutar publicera bilder på hans ansikte här på bloggen. Det är något jag har tänkt på en längre stund och det kändes som rätt tillfälle nu när Oliver har fyllt ett år. Bloggen har alltid främst varit som en dagbok för mig och jag ville dokumentera hans babyår här, så att jag i framtiden skulle kunna läsa och se hur vi hade det. Men bloggen är inte min privata dagbok, så det här känns ändå som rätt beslut nu när han inte längre är någon baby. Bloggen fortsätter ändå som vanligt med vardagsbetraktelser, funderingar och foton.