Det värsta med jobbresor

Det värsta med att åka på jobbresa är inte att väckarklockan ringer 4.30. Det värsta är inte heller att behöva småprata med en ovanligt social taxichaufför då man helst bara vill ligga under ett varmt täcke och sova. Det värsta är inte heller att trängas i den långa kön vid säkerhetskontrollen eller att halva arbetsdagen går åt till att resa, vänta, förflytta sig från en plats till en annan. Det värst är nog känslan direkt då man stiger in i själva flygplatsen. Den där förväntansfulla, exalterade, lyckliga känslan som bubblar i ens mage i några sekunder på grund av alla ljud, lukter, stämningen, minnen. Den där bästa känslan i världen precis innan en resa. Den känslan slår emot mig fortfarande trots att jag på den senaste tiden åkt på flera arbetsresor. Jag ser människor dricka bubbel, lysa av iver och vara nykära och ivriga inför sina kommande äventyr. Och så sitter jag där med min rykande kaffekopp, bränner mig på tungan och bär på en tung datorväska från säkerhetskontrollen till gaten, som en trött zombie. Men jag är ändå glad att den där känslan fortfarande möter mig. Den får mig att drömma och planera framtida resor. Och då jag sitter där och väntar på min tur att ställa mig i kön till flygplanet, som en av alla andra zombies som ska på arbetsresa till Stockholm, tänker jag att det är ju nu jag sparar in pengarna så att jag i framtiden kan åka på de där efterlängtade äventyren.

Livet på holmen

Hälsningar från världens bästa holme! Här har vi varit sedan måndagen och ännu har vi några dagar kvar. Tyvärr har det regnat varje dag, men det är ändå skönt att vara här. Det är en helt annan livsrytm direkt då man stiger av båten och fötterna träffar de bekanta stenarna på stranden. Man vaknar långsamt, kollar om solen skiner eller inte, knäpper på gasspisen och kokar vatten till två koppar kaffe, läser en bok eller två, tittar på segelbåtarna som skyndar till Hangöregattan, lyssnar på sommarprat blandat med regnsmatter mot taket, planerar dagens lunch och middag, eldar i bastun, simmar i 11-gradiga havet, spelar kort, dricker vin på någons terass, skålar och hurrar om solen vågar sig fram till kvällen, glömmer bort klockan och telefonen och livet utanför holmen. Man bara är.

Det bästa

Idag är det jämnt en månad till vårt bröllop. Det här har tydligen förvandlats till en bröllopsblogg under den senaste tiden?

brudbukettBild

Trots att vi inte har planerat eller tänkt på bröllopet konstant under de senaste två åren så är det ju ändå något vi har sett fram emot redan en längre tid och vetat om sedan Daniel friade i juli 2016. Det kommer kanske att kännas konstigt och tomt när bröllopet är förbi, men samtidigt så är det ju den bästa tiden på året, eftersom vi har hela sommaren framför oss och en massa olika bröllopsresor på kommande. Därför valde vi att åka på vår bröllopsresa nästan en månad efter bröllopet, så att man får dra ut på det roliga.

Det bästa med bröllopet är ju att alla vill komma och fira vår kärlek. Jag har ju alltid vetat att vi är lyckligt lottade med stora familjer och bra vänner, men det är något som blir ännu tydligare då bröllopet närmar sig. Jag är så otroligt rörd och glad och imponerad över hur våra närmaste verkligen bryr sig om vår dag. Det är bröder som ringer och säger att de kan hjälpa. Det är pappor som åker till Tallinn för att hämta drickor. Det är mammor som pysslar och frågar och bryr sig. Det är svärföräldrar som flyger oss till Kina för att hitta den perfekta brudklänningen. Det är vänner som ordnar och deltar i polttaren. Det är brudfrämmor som sitter i timmar och lyssnar på mina visioner. Det är bästa vänner som kommer till bröllopslokalen och inspekterar och planer och hjälper. Det är gudmödrar som kommer och dekorerar innan festen. Det är allt det där och så mycket mer. Det är så mycket omsorg och stöd från alla håll och det blir bara mer för varje dag som går. På bröllopsdagen exploderar vi antagligen av kärlek.

Funderingar om lycka

happyinyc

Rädslan över att vara totalt lycklig. Det är något jag har försökt jobba bort genom åren. Jag vet att jag har blivit bättre på att inte vara så rädd för att släppa in lyckan. Förr kunde jag vara väldigt försiktig med att konstatera att nu är jag lycklig, nu mår jag så bra. Jag tänkte alltid att något hemskt händer alltid då man säger högt att allt är bra. Jag tänkte: vad om jag nu jinxar det?

Men vad är det för liv om man inte vågar omfamna den där härliga bubblande lyckan som kanske kommer från att det är fredag, solen skiner, våren är snart här och bröllopet/resan/semestern närmar sig. Och inte bara en tillfällig, situationsbunden glädje, utan en genuin eufori och tacksamhet för livet överlag.

Dessutom tror jag att lycka attraherar mer lycka och framgång i livet. Det är så tydligt och självklart, men ändå är det svårt att alltid komma ihåg att tillämpa det i vardagen. Ibland kan det vara utmanande att inte fokusera på det negativa eller att inte vara rädd eller nervös för en situation eller framtiden. Men jag är helt övertygad om att då man vill något här i livet måste man våga tro på det och vara säker på att man i något skede av livet kommer att få det. Om det enda man vill är att ha ett liv fyllt med resor kommer man att dras till personer som känner likadant. Om ens högsta dröm är att bli författare, tror jag att man ska föreställa sig och visualisera sig små och konkreta steg för att nå det målet. I flyget mellan Finland och Sverige satt jag hela vägen och tänkte på vad jag skulle servera på min release fest sedan när min bok är skriven. Jag ska inte fokusera på hur lång väg det fortfarande är tills boken är utgiven, utan på det att boken någon dag kommer att ligga i min bokhylla. Och rädslan över att säga högt och jinxa den här drömmen finns tyvärr fortfarande där, men jag måste försöka träna bort det tankesättet.

Solen går ner 20.43

ljusrödatulpaner.JPG

Är det bara jag eller känns det inte som om livskvaliteten skulle stiga nu när våren äntligen är här? I sju månader har man gått och frusit i mörkret och kylan och bara längtat efter doften av vårregn, ljudet av fågelkvitter, fiskmåsens rop från havet, värmande solstrålar och ljusa kvällar. Och nu är den tiden äntligen här! Jag glömmer alltid hur bra det verkligen känns när våren visar sina första tecken. Och för att få känna den pirriga känslan måste man ju tåla snö, mörker och kyla. Så är det bara. Kanske det ändå är helt okej att ha flera årstider? Eller så är det här tankesättet bara en försvarsmekanism, något vi behöver för att överleva halva året här uppe i Norden. Hur som helst, så är jag förväntansfull och glad över att det än en gång blivit ljusare tider. Snart kan jag börja cykla, köpa vårskor, gå ute i tunn jacka, dricka skumpa på en terass i kvällssolen och planera sommaren.

1, 2, 3, 4.

Den perfekta lördagen

skogen.JPG

Om jag skulle få som uppgift att skriva om en perfekt lördag skulle jag skriva om en dag som igår; jag vaknar till att solen fyller stugan med ett orangeljus, stiger upp och beundrar den vackra soluppgången ett par minuter och kryper sedan tillbaka under täcket och sover till 10. Jag lagar frukost och dukar fram, vi lyssnar på Ted och Kaj-podcasten medan vi äter. Vi klär på oss ordentliga skor och går på en skogspromenad och kliver över stora snöhögar medan solen värmer. Utan solglasögon hade vi antagligen blivit blinda. Vi diskuterar om skrivandet och andra inspirerande ämnen. Jag får bolla idéer med Daniel medan vi flyttar oss från skogen till isen och går runt några holmar, trots att jag lovade min mamma att vi inte skulle gå på isen. Solen värmer fortfarande och isen spricker plötsligt. Jag skriker och tror att jag ska falla i. Det är tydligen inget farligt, utan bara ett lager av is som spricker. Det lugnar mig ändå inte, men en promenad med några adrenalinkickar är ju helt okej.

När vi kommer tillbaka till stugan vill vi inte ännu gå in, så vi brygger kaffe med kokos- och mandelmjölk, tar kopparna med oss och sätter oss ute i eftermiddagssolen och njuter. Daniel älskar vintern och dagar som dessa, men jag kan inte låta bli att påminna honom om mina vårkänslor med jämna mellanrum. Vi går in och Daniel börjar laga indisk mat medan jag sätter mig ner och skriver. Det har jag inte gjort på några veckor nu. Kanel, kokos och doften av indiska kryddor sprider sig i stugan och jag tar paus för att äta. Sedan skriver jag i nästan tre timmar medan Daniel värmer bastun. Det finns ingen bättre känsla än känslan av att man har kommit framåt med något projekt och ser att sidorna ökar.

I bastun känns det plötsligt som sommar och vi minns ljudet av rasslande löv utanför, hur vågorna kluckar mot båten och stunden då vi hoppar ner i en spegelblank sjö för att svalka oss från bastun.

Kvällen avslutas med en film, Slumdog millionare, som vi båda sett tidigare, men som igen förvånar mig hur bra den är.

ljusrödvinter.JPG

Det var min perfekta lördag!

 

Vecka 8

vichtis18.JPG

Förr brukade jag alltid se alla Oscarsnominerade filmer långt innan själva Oscarsgalan och jag brukade alltid vaka för att se vilka skådespelare som vann och vilken film valdes till årets bästa av juryn. Jag minns alltid när Sonja och jag dukade fram energidrycker, Doris-kex, vindruvor och annat snacks när vi bänkade oss framför tv:n för att följa med galan. Och herregud så trött man var följande dag..

Nu har jag knappt hunnit hänga med att det redan är februari och att Oscarsgalan närmar sig. Det gör mig lite ledsen och det är så beskrivande till att tiden inte räcker till. På ett sätt skulle jag gärna ha det så, att dessa kalla vinterdagar går fort förbi, för då kommer vi snabbare till sommaren. Men det stressar mig och det känns som att man inte hinner med allt: prestera mer, utvecklas, vara kreativ, skriva och komma vidare på skrivprojektet, delta aktivt i kursen, hinna träffa vänner, hinna vara en bra vän och höra av sig oftare, vara en bra flickvän, träffa föräldrarna, röra på sig mer, träffa brorsbarn, läsa böcker, planera bröllop, vara glad och känna sig lugn och nöjd. Men jag tänker mig att det lugnar sig bara det blir vår. Vet inte egentligen varför det skulle hända, men så känns det bara?

Och jag har nu hittat ett fungerade koncept som åtminstone lite dämpar ångesten över att jag inte hinner träffa vänner: jag träffar dem på luncher och om ett par veckor har jag en frukostdejt med Jannika! Effektivt att hinna ses före jobbet.

vichtis2018_.JPG

Vecka 7

Det enda som får mig att tåla vintern i Finland är dagar som dessa; ett tjockt duntäcke har lagt sig över hela landskapet, solen skiner och man kan gå på promenader på isen, snön glittrar till i solskenet och allt är så vitt och vackert. När det blir kväll målas himlen i någon mjuk pastellnyans och man kan sitta inne och värma sig med yllesockor och en kopp varm kakao.

vinterivichtis

På lördagen kom vi hit till Vichtis för en natt och möttes direkt av ett strålande vinterväder. Vintern märks inte lika tydligt inne i stan. Här ute i naturen känner man varje årstid på ett helt annat sätt än i centrum. Och varje gång jag kommer hit märker jag hur lugn, harmonisk och nöjd jag blir. Jag har alltid velat bo inne i stan, så den här tanken att vilja bo mitt ute i skogen är ganska främmande. Men som tur behöver vi inte välja, utan kan komma hit till naturen åtminstone en gång i månaden.

Den här veckan har igen gått så galet fort förbi. Och jag har varit ovanligt trött varje dag och kväll. Lördagens och dagens vackra väder var nog veckans räddare. Annars hade jag bara googlat resor och klagat; “kan inte det snart bli vår?!”. Eller okej, det har jag nog också gjort, men ändå. Nästa år måste jag komma ihåg att åka på resa under januari-mars; årets tråkigaste månader.

vinterivichtis2.JPG

Vecka 3

kaffesöndag

Året började ju inte helt perfekt då jag gick och blev sjuk, men idag avslutade jag min andra medicinkur och hoppas jag nu hålls frisk resten av året och att min öroninflammation är botad.

gråjanuari.JPGJag saknar verkligen vackert vinterväder då man kan gå ut på fotoäventyr. Det är så tråkigt då allt är jämngrått just nu. Kanske jag missade en massa soliga, krispiga dagar när jag var sjuk, eller har det bara varit grått hela januari?

Det bästa med veckan:

När min bror och hans flickvän kom på besök till oss och vi åt sushi, satt och talade sent in på natten och åt den godaste brunchen på Dylan följande dag.

Photo 20-01-2018, 11.15.14Det sämsta med veckan:

Tröttheten, speciellt i början av veckan då jag inte var fullständigt frisk.

alfons.JPGNågot jag funderat på under veckan:

Jag går alltid och längtar tillbaka till något minne, en stund, en känsla jag upplevt när jag varit utomlands, vilket leder till att jag hela tiden går och tänker: “När kommer jag att kunna resa igen?” Istället för att ständigt längta efter nästa resa borde jag försöka hitta den där samma känslan i vardagen, hur mörkt och grått det än är i Helsingfors just nu. Januari gör det verkligen inte enkelt, men jag måste bara försöka.

Vecka 2

mandyvinmarocko.JPG

Det är sex dagar sedan jag lämnade lägenheten. I sex dagar har jag legat på soffan eller i sängen på grund av hög feber, halsont och huvudvärk. Förra måndagen mådde jag bra största delen av dagen, men plötsligt steg febern och det visade sig att jag hade drabbats av a virus, dvs. influensan som man borde vaccinera sig mot. Jag kan med säkerhet säga att jag från och med nu alltid kommer att vaccinera mig mot influensan, för jag vill aldrig mer drabbas av detta virus. Som tur tillhör jag inte någon riskgrupp, men ändå känns dessa sex dagar som en evighet och ännu är jag inte frisk. Nu hoppas jag bara att jag inte drabbas av någon följdsjukdom. Det här är första dagen jag kan sitta och skriva något istället för att ligga i en feberdimma och lida, så det känns ju ändå som framsteg.

Tyvärr har vecka 2 varit ganska tråkig, men igår köpte vi Little Big Planet 3 och det kunde jag ändå hänga med i, så vi tillbringade hela dagen med att spela playstation. Och på kvällen bokade vi vår första bröllopsresa, dvs. vår minimoon! Kan vi inte bara spola framåt och hoppa över de här vinterveckorna?

Bilden ovan är från Marocko och totalt motsatsen till mitt läge och mående just nu. Då kan man väl säga att man är lycklig när man sitter på en takterass i Marocko med ett glas rödvin i handen och beundrar solnedgången och man har hela semestern framför sig (och är dessutom frisk!)?