Vecka 41

Igår var det vårt beräknade datum; 28.10. Ett datum vi väntat på sedan mitten av februari. Det känns som om jag varit gravid i evigheter. Men jag har ju varit gravid nästan hela året, så det är väl inte så konstigt att det känns så. Jag hade ingen aning om att de sista veckorna kunde kännas såhär. Med all logik borde det ju kännas lättare för var dag som går, för då vet man ju att det närmar sig, att vi snart får träffa dig. Men istället går tiden väldigt, väldigt långsamt och varje kväll när jag lägger mig tror jag att “nu, inatt händer det!” men sedan vaknar jag på morgonen utan sammandragningar och utan dig. Leksakerna och alla dina miljoner tillbehör samlar på damm i ditt rum. Din säng är till och med bäddad. Jag förstår att du har det så varmt och tryggt inne i magen, men du får nog gärna komma ut snart, O.

Vecka 40

Höststormen viner utanför fönstret. Bilden är tagen för ett par veckor sedan i Vichtis, då min saknad efter stugan blev så enorm att vi bestämde oss för att åka dit för att bada bastu en solig lördag. Jag är så glad att vi gjorde det, för nu kommer vi säkert inte att åka dit på en stund. Och nu håller de vackraste löven på att flyga bort på grund av stormen.

Nu har jag inlett vecka 40 i min graviditet. 97,9 % är avklarat enligt appen och det är bara 6 dagar kvar till beräknat datum. Idag hade jag mitt sista rådgivningsbesök, men eftersom babyn inte ännu fötts så var vi tvungna att boka in ett extra besök till nästa vecka. Hela graviditeten har jag varit 100 % säker på att han kommer att födas i förtid, men nu är jag nog mer säker på att han kommer senare än väntat. Jag har sjuka sammandragningar nästan varje dag, speciellt när jag ska börja sova, men sedan lugnar de ner sig och försvinner när jag sover. Allt var bra på rådgivningsbesöket; stadiga hjärtslag, en baby som reagerar lätt då man rör honom och dessutom hade han fixerat sig! Han har ju varit i rätt position sedan vecka 30, men nu hade han äntligen fixerat sig.

Nu sover jag mer än förr (vaknade precis från en två timmars tupplur, trots att jag sovit helt okej inatt) eftersom det känns viktigt att samla krafter till förlossningen och första tiden med babyn. Nu när jag inte längre har svårt att gå (äntligen!) så är det inte så farligt att han inte fötts ännu. Jag klarar av att vänta på honom. Jag vet att jag kommer att sakna hans sparkar inuti min mage och den här tiden som aldrig kommer tillbaka med just den här babyn, så jag försöker att inte bli otålig utan njuter istället av de här sista dagarna.

Vecka 37

“Your baby is now the size of a watermelon” säger mina graviditetsappar. Och så känns det nog verkligen! Jag minns så tydligt när appen sade att han var lika stor som ett riskorn, ett blåbär, vindruva, plommon, apelsin etc. Alltid när vi samåkte till jobbet (Daniels och mitt kontor låg ca 4 minuters avstånd från varandra) brukade Daniel gissa veckans storlek. Lite saknar jag den tiden också, trots att allt var så osäkert och jag var orolig att något skulle gå fel. Men då hade jag inga krämpor och mådde ändå relativt bra. Nu kan jag tyvärr inte säga samma sak. Men ändå är jag ju så glad att graviditeten närmar sig sitt slut. Nu är jag i vecka 37! Trettiosju. Själv föddes jag i den här veckan, vilket är helt galet. 36+2 föddes jag. Då var det för att moderkakan låg i vägen och började blöda, vilket ledde till ett kejsarsnitt. Min moderkaka hade ju flyttat på sig, så det borde inte vara samma problem. Men ändå tänker jag ju att månne det finns någon koppling mellan hur tidigt eller sent föräldrarna har fötts och hur tidigt eller sent ens baby kommer att födas. Nu när smärtorna är så olidliga så längtar jag ju mer än någonsin efter ett tecken på att han ska komma lite tidigare än beräknat. Men självklart är det ju viktigast att han är fullt utvecklad och mår bra. Men vi lever nog nu i så spännande tider; han kan ju födas närsomhelst.

Sjukhusväskan är med andra ord packad. Imorgon inleder vi (förhoppningsvis) hans födelsemånad. Äntligen!

Mammaledig

Min officiella mammaledighet börjar nu! På grund av sjukledigheten började den ju lite tidigare än planerat men det känns ändå spännande. Eftersom jag redan varit ledig i ett par veckor har jag hunnit bli rastlös, uttråkad och sett alla serier från alla streamingtjänster. Men egentligen var det svårast i början. Då hade jag fortfarande en känsla av att jag måste prestera och vara duktig. Och eftersom kroppen inte tillät mig göra det kände jag mig stundvis lätt deppig. Men nu har något ändrats och jag tror det är min inställning. Jag känner inte längre att jag behöver ha något stort projekt på gång utan jag lyssnar mer på min kropp. Om kroppen behöver vila så sover jag. Och eftersom nätterna är svåra så blir det lätt att jag sover ett par timmars tupplurar mitt på dagen. Man måste ju passa på att sova innan babyn kommer.

Här kommer några tips på mindre projekt man kan hitta på under mammaledigheten innan babyn kommer:

– Lägga pussel

– Lära sig att sticka

– Baka och frysa ner bakelser

– Göra färdigt babyrummet

– Näthandla (en favoritsyssla)

– Lyssna på ljudböcker (hittills har jag somnat varje gång jag har börjat lyssna på en bok, oops!)

– Lyssna på podcasts medan man tvättar och viker babykläder

– Skaffa och fylla i en “Mamma”-bok som man kan ge till barnet i framtiden

– Rensa foton på datorn och flytta över till en hårdskiva

– Beställa fotoböcker eller framkalla bilder till fotoalbum

– Prova på nya recept

– Läsa! Har som regel att läsa åtminstone en timme per dag nu på mammaledigheten

– Gå ensam på bio

– Gå på museum

– Ring till vänner, mammor, pappor eller syskon bara för att prata. Det blir lätt ensamt om man hänger hemma hela dagarna.

– Bjud in vänner och familj på kaffe

– Börja blogga!

– Läs om förlossning, amning och babyskötsel. Vet inte om det funkar för alla men för mig funkar det jättebra och jag blev genast lugnare angående förlossningen då jag läste andras förlossningshistorier.

– Gå på fotvård eller massage menat för gravida

– Packa sjukhusväskan

– Skriva förlossningsönskemål på en lapp som man ger till barnmorskan när man kommer in för att föda

Vecka 33

Vecka 33 har kickat igång. Över 80 % av graviditeten är avklarad och det är bara ca 7 veckor kvar till beräknade!

I mitten av graviditeten hann jag tänka att jag har ju haft en relativt lätt graviditet eftersom jag inte alls spytt i början. Men genast då vecka 30 började kom även alla krämpor. Det är verkligen tungt för kroppen att bära på en liten minimänniska. Jag kämpade på jobbet trots att sittandet gav mig sjuka sammandragningar och en hel del andra värkar. Till slut fick mamma mig övertalad att gå till läkaren. Jag var såklart också orolig att babyn skulle komma redan då. Läkaren sade att det enda som hjälper i det här skedet är vila och därför är jag nu sjukskriven. På måndagen får jag veta om sjukledigheten fortsätter till mammaledigheten (10 dagar). Jag har sovit så dåligt på nätterna för att jag stressar över att jag inte är på jobb men på dagarna hinner jag inte ens bli uttråkad eller rastlös eftersom jag bara sover och vilar. Jag har ingen energi att göra något och så fort jag går i trappor eller tömmer diskmaskinen får jag värkar. Som tur är alla så förstående på jobbet och det verkar vara vanligare än jag trodde att man är tvungen att bli sjukskriven innan mammaledigheten. Men ändå känns det som att jag inte var färdig att stanna hemma ännu. Men kroppen säger stopp och i det här skedet måste jag ju lyssna på den. Om inte för min egen skull så för babyns.

Förra fredagen var jag på ett extra ultraljud för att kolla var moderkakan nu ligger. Den hade som tur flyttat på sig ett par cm under de senaste månaderna så vi behövde inte boka in något kejsarsnitt! Allt var bra med babyn och han växer normalt. Han trivs på min högra sida och alltid när jag ligger på rygg sticker en liten rumpa fram på högra sidan av min mage. Gulligt! Han har redan lagt sig med huvudet neråt, vilket är en lättnad.

Nu har vi tvättat alla hans kläder och trots att jag såklart vill att han ska trivas i magen lite till så börjar jag bli otålig och vill träffa honom nu!

Välkommen, höst!

höstmandy.jpg

Snart är det höst! Eller när kan man egentligen säga att det är höst? Rönnbären har exploderat i färg redan för länge sedan och havsbrisen känns krispigare. Eller inbillar jag mig bara? Jag har alltid älskat hösten och är nog helt klart en höstmänniska men jag har aldrig längtat efter hösten lika mycket som nu. Det är sällan man längtar efter oktober innan sommaren ens har börjat. Men det här året är ju förstås lite annorlunda. Jag längtar efter äppelpajer, doftande grytor, tända ljus, brasa i stugan, färgsprakande träd, höstkreativiteten och mörka kvällar. Det här året har jag ingen ångest över att sommaren är slut. Vanligtvis brukar jag känna en blandning av melankoli och förväntan under hösten. Det brukar kännas tungt att säga hejdå till en allt för kort sommar och veta att man de kommande nio-tio månaderna kommer att längta sig sönder till nästa sommar. Men det här året händer det så mycket spännande saker på hösten och jag tror att jag istället kommer att vilja stanna upp tiden under årets mörkaste och kallaste månader.

It’s a boy!

Vi hade ju storslagna planer att barnmorskan skulle skriva könet på en lapp och vi skulle öppna lappen när vi åt ute på en fin restaurang ett par dagar senare. Men nyfikenheten tog över och redan några timmar efter ultraljudet öppnade vi lappen tillsammans och såg ordet ”pojke”. Jag började direkt storgråta lyckotårar och var glad att vi hade öppnat lappen hemma på vår soffa istället för på en fin restaurang.

Livet är så konstigt ibland. Sen jag var liten har jag drömt att jag har en son som heter Oliver. Drömmarna var alltid olika men alltid när jag hade ett barn så var det Oliver. Förra hösten drömde jag att jag ordnade Halloween-födelsedagskalas för Oliver och när jag plussade på stickan och räknade ut det beräknade datumet insåg jag att det just faller kring Halloween!

Nu kan vi med gott samvete fortsätta kalla minipersonen i magen för ”han”, som vi egentligen har gjort sedan jag plussade på stickan en solig eftermiddag i februari.

Jag skulle ju självklart ha varit lika lycklig om barnet hade varit en flicka och huvudsaken var ju förstås att allt verkade vara bra med vår miniperson! Men det ger mig igen mer orsak att lita på min magkänsla, vilket jag alltid brukar göra.

Vecka 20

Vecka 20. Så konstigt att jag nu är halvvägs in i graviditeten? Jag tänker fortfarande att det är helt i början men så är det ju inte. På söndagen kände Daniel för första gången rörelser genom magen. Och trots att jag känner rörelser med jämna mellanrum blir jag alltid lika glad av dem. Mitt i ett tre timmars möte på jobbet kan den lilla plötsligt börja sparka och vara rastlös och så börjar jag le för mig själv när jag inser att det inte bara är jag; vi är ju två. Och samma händer när jag vaknar klockan fyra på natten och inte får sömn. Sedan börjar lillen göra kullerbyttor i magen och så är vi plötsligt två som inte får sömn. Så otroligt mysig känsla!

Men annars då? Jag märker att jag och min kropp verkligen behöver semester men ändå är det den kommande semestern som stressar mig. Det finns så mycket att göra på jobbet och de här senaste dagarna har jag haft hög puls och känt mig andfådd pga stress. Jag måste varva ner och tänka på hur dåligt det är med stress. Andas in, andas ut. Kanske jag borde börja meditera.

Varje helgdag under våren har jag jobbat in och så har jag även jobbat extra under vissa veckoslut så nu på fredagen får jag en ledig dag! Och imorgon efter jobbet åker vi till Tyskland. Det blir en lång dag men ändå så roligt att få se en ny stad och att umgås med svärföräldrarna.

Vecka 18

Mitt mående går verkligen i vågor nu! Ena dagen känner jag mig mer som mig själv och har energi och nästa dag somnar jag direkt klockan 18 efter att jag har kommit hem från jobbet och lider hela dagen av migrän. Den här veckan har jag haft ett par väldigt dåliga dagar men jag hoppas det snart håller på att vända. Det jobbiga är när man inte alls kan förutspå sitt mående. Det blir svårt att planera program då man inte vet när migränen eller illamåendet kommer.

Förra fredagen var vi hos rådgivningen och där fick vi höra hjärtslagen. Det var först svårt att hitta dem och då hann jag bli lite orolig. Men den lilla typen hade bara gömt sig bra och låg säkert och sov då det var så tidigt på morgonen. Om tre veckor blir det rutinultraljud! Jag är nog nu lite nervös inför det men det gäller ju bara att vara positiv och tänka att allt är bra.

Vecka 17

Jag lider fortfarande av migrän men tröttheten har lättat en aning. Fram till vecka 16 somnade jag direkt efter jobbet och kunde inte planera in något program på kvällarna eftersom jag visste att jag skulle vara helt för trött. Men under de senaste dagarna har jag märkt att jag ju hålls vaken utan att somna framför alla tv-serier och filmer vi försöker se på!

Magen går fortfarande att gömma med lösa kläder (tror jag?) men nu vet alla på mitt jobb så det finns ingen orsak att gömma det. Jag är ändå såklart ovan att se mig själv med mage och märker att jag omedvetet försöker gömma den. Det är kanske så nu i början då magen inte ännu är så stor att man genast skulle förstå att jag är gravid om man inte vet.

På fredagen ska vi gå till rådgivningen för andra gången. Det ska bli roligt! När vi var på första rådgivningsbesöket stressade jag över att hinna till ett möte på jobbet, så jag ville inte ställa några frågor som skulle leda till att det drog ut på tiden. Det ångrade jag lite efteråt, men nu har jag ju en ny chans att ställa frågor. Och jag tror vi ska lyssna på fostrets hjärtslag! Det är så länge sen vi hörde dem senast, så det ser jag förstås fram emot.