Rörrenovering och stress

Min favorit årstid är här! Nu kan man nog säga att det är höst. Jag brukar vanligtvis vara väldigt inspirerad och peppad på hösten. Men nu när augusti byttes till september hann jag inte ens märka det. Jag fokuserade för mycket på stressen av att flytta med en nästan 10-månader gammal baby och framför allt fokuserade jag för mycket på alla oljud och obehag orsakade av rörrenoveringen i vår byggnad. Vi är nästan de enda som har flyttat in i husbolaget och resten av byggnaden är ett arbetsfält. Lägenheterna i den här trappan och våningen renoveras fortfarande, så dagarna består av en massa borrljud och hamrande. Men att fokusera på det fick mig att må dåligt. Jag sov inte på nätterna och varje gång jag vaknade av Olivers ljud tog det två timmar för mig att somna om. Och jag kunde inte sluta tänka på att det kommer att vara såhär nu resten av året.

Men förra veckan bestämde jag mig för att sluta tänka på det för mycket. Oliver har ändå somnat på sin dagssömn trots all kalabalik. Och han har blivit mer och mer van vid höga och plötsliga ljud. Och oljudet får oss åtminstone att lämna hemmet på dagarna. Jag vet ju själv att jag mår bättre av att komma ut och se folk. Så nu när jag har slutat stressa om det, så mår jag också bättre och kan fokusera på annat. Som att läsa, kanske ta itu med stickandet igen, inreda, planera, skriva, fota, blogga. Mycket skönare så! Och nu när lägenheten börjar se ut som vårt hem igen, går jag omkring och myser och njuter av att vara hemma och av att bo här i vår drömlägenhet igen.

Daniel fick sin födelsedagstårta två veckor efter den riktiga dagen. Bättre sent än aldrig!

10 månader med Oliver

Nu är Oliver tio månader gammal. Tiden springer iväg! Snart är han ju redan ett år.. Helt galet. Vanligtvis hör det väl inte till att ha ett rådgivningsbesök vid 10-månadersåldern, men man fick boka in ett besök om man ville, vilket jag gjorde. Oliver är nu 76 cm lång och väger 10,9 kg. Han växer alltså helt enligt sin kurva, skönt. Helt tydligt växer han inte lika fort som för några månader sedan, vilket är naturligt då han börjat röra på sig mer.

Han har nu äntligen fått två tänder!! I flera månader skyllde vi på tänderna när nätterna var mardrömslika, men nu för ett par dagar sedan skymtade vi första tanden och en dag senare kom den andra fram. Jag kan lugnt säga att nätterna inte varit så bra. Men ändå skönt att veta att det antagligen nu beror på tänderna. Men det är också svårt att veta hur ofta man kan och ska ge värkmedicin? Vi får hoppas att det snart lugnar sig.

Det är så roligt att märka att Oliver verkligen förstår vad vi säger nu. Man blir nästan skrämd, eftersom man så länge bara antagit att han ju inte kan förstå oss. Språk och språkets utveckling är så otroligt fascinerande. Men i och med att han blir tvåspråkig, kan det ta en stund innan han själv börjar prata. Ord han nu säger: “nej”, “nä”, “där” och “mamma”. Det skulle också vara intressant att veta om han förstår bättre svenska eller finska. När jag säger “får mamma en puss” så ger han en stor, blöt puss på min kind, men på finska funkar det inte ännu. Men det är oklart om det är för att han inte förstår eller inte vill ge en puss till sin pappa som har kittlande skägg. Vi får väl se med tiden!

Idag har Oliver varit ganska närhetssjuk och krävande, men jag tror det beror på tänderna. Och för att nätterna nu varit så dåliga. Vanligtvis är han ganska glad och nöjd på dagarna. Men också mycket, mycket otålig och temperamentsfull. Jag ser inte fram emot att sluta ge ersättning på natten. Hälsovårdaren föreslog att vi skulle dela ut öronproppar åt grannarna när vi börjar med vår sömnskola senare i höst.

Grattis på 10-månadersdagen, Oliver!

Om att stanna hemma

Sensommarhettan känns nästan tropisk. Luften står still och det enda jag hör är ett avlägset ljud av bilar från andra sidan sjön. Och några små fåglar som kvittrar och humlor som surrar vid mitt öra. Det är fortfarande sommar, det vet jag ju. Men ändå kan jag känna hösten smyga fram bakom hörnet. Det är nog antagligen för att Daniel har börjat jobba igen. Det är en märklig känsla att veta att jag inte kommer att återvända till jobbet den här hösten. För mig brukar hösten alltid vara så inspirerande. Jag känner mig alltid som mest kreativ och ivrig på att lära mig nytt, skapa och utveckla mig själv när löven blir gula och sommarvärmen byts till en frisk höstvind. Och det gör jag även nu, trots att jag inte kommer att få en månadslån eller åka till ett kontor för att jobba. Jag tror nog att jag kommer att hitta på andra sätt att få förverkliga mig själv det här året.

Jag har tillbringa flera, flera sömnlösa nätter under försommaren då jag har funderat på när jag ska börja jobba igen. Jag har skrivit listor med för- och nackdelar, googlat vad som rekommenderas och vad andra har valt att göra, pratat och bytt tankar med andra i liknande situation, drömt om jobbet på nätterna och också längtat efter att få jobba igen och att vistas i en kontorsmiljö. Det jag har kommit fram till är att det ju verkligen inte finns något rätt eller fel. Man måste bara gå enligt sin egen magkänsla och vad som känns rätt för en själv.

När jag sitter på golvet och Oliver kryper så snabbt han kan till mig och klättrar upp i min famn, blundar och trycker ansiktet mot min hals vet jag att jag har fattat rätt beslut för mig. Jag vet att jag är en så sentimental person som antagligen skulle sörja och ångra mig om jag återvände till jobbet för tidigt. Och efter noga uträkningar med ekonomin, kom vi fram till det beslutet att jag kan stanna hemma tills augusti 2021. Det känns både absurt, overkligt, men också skönt att ha fattat ett beslut. Men jag tror att jag måste pricka in dagar i veckan som jag ska skriva eller fota, så att jag inte tappar bort mig själv under året.

Hur vi sover nu

När jag tänker på hur mycket sömnbrist kan påverka människans hjärna och kropp blir jag stressad. Kan det ha långvariga konsekvenser att man i över ett år bara sovit max 5 timmar i sträck? Eller är människan ändå så anpassningsbar att allt blir normalt när man sedan äntligen får sova en hel natts sömn igen?

Jag läste inlägget jag skrev i februari om hur vi sover. Här är inlägget. Då var Oliver 3 månader gammal och jag vaknade med ca 1-2 timmars mellanrum för att amma honom. Nu är Oliver 8 månader och nätterna har förbättrats. Jag låter kanske vidskeplig, men varje gång jag har sagt att nu har nätterna varit bra, så då har det vänt och blivit dåligt. Men med en förbättring menar jag att vi inte vaknar med en timmes mellanrum mer. Nätterna är fortfarande besvärliga, men mycket bättre än förr.

Såhär ser Olivers rytm ut nu:

  • 7.30 Vaknar Oliver
  • 7.30-8 Gröt, 100 ml mjölk
  • 10-11.45 Dagssömn
  • 12 Lunch, 100 ml mjölk
  • 14 Mellanmål
  • 14.45-16 Dagssömn
  • 16.30-17 Middag, 100 ml mjölk
  • 18.30 Gröt, 200 ml mjölk
  • 19.00 Kvällssaga, pyjamas på och läggdags
  • ca 23-00 mjölk
  • ca 4-5 mjölk

Jag är så nöjd att vi nu har fått en rytm. Det har underlättat allas liv och jag tror det har en stor inverkan på att nattsömnen har förbättrats. Den största skillnaden var när han äntligen började sova dagssömnen inomhus i sin säng. Det hände för ungefär en månad sedan. Då blev hans dagssömn från 30 minuter till 1,5 timme! Både den första och den andra dagssömnen är ofta kring en timme. Tidigare sov han alltså bara i vagnen.

Det som också har hjälpt min ork är att vi har börjat ge ersättning på natten. Jag har slutat amma helt och hållet för ett par veckor sedan. Eftersom Daniel nu är pappaledig (han använder nu sina tre veckor) har han möjlighet att mata Oliver på natten, vilket har varit skönt. Jag vaknar nog ändå alltid till varje ljud och har svårt att somna om, men det är ändå en stor skillnad på att sätta sig upp i sängen och börja amma flera gånger i natten.

Nu när vi är på holmen har vi provat att ha Olivers säng i ett skilt rum. Vår stuga här på holmen har alltså tre små sovrum bredvid varandra. Vi har båda dörrarna öppna, så vi hör honom ändå trots att vi sover i ett skilt rum. Jag vaknar ibland till hans små ljud, men det känns ändå såhär efter två nätter att jag sover bättre när han inte sover helt bredvid oss. Vi får väl se hur det går sen när vi flyttar hem igen! Hans rum är ganska långt borta från vårt rum, så att springa dit flera gånger under natten för att ge mjölk och trösta honom lockar inte precis. Men kanske vi snart slutar med att ge mjölk på natten?

Min egen stund

Jag vaknar av att en liten hand smäller mot min kind. Samtidigt flyger en fluga in i rummet som redan badar i solsken, trots att klockan bara är sju på morgonen. Oliver ligger bredvid mig och ler stort när jag öppnar ögonen. Vi har igen sovit oroligt. Han snurrar och övar på att krypa i sömnen. I stugan är det för varmt och för ljust. Varje morgon börjar lika: jag tänker att vi borde kanske åka härifrån för att Oliver sover så dåligt här. Men sedan kommer jag ut ur stugan och möts av allt det där jag längtar efter hela året; havet, den friska skärgårdsdoften, fågellivet och solskenet. Vi kan ju bara inte lämna holmen när vi nu är här. Jag knäpper på spisen och väntar på att vattnet ska börja koka så att jag får i mig min första kopp kaffe. Daniel klär på Oliver och bär honom till stugan bredvid, där min mamma bor. Oliver får busa och leka med sin mormor medan jag får lite egentid och Daniel får sova. Jag borde egentligen sova, men idag väljer jag att skriva. Det går trögt, speciellt utan kaffe.

Min skrivkurs började på söndagen. Jag tycker om konceptet bakom den här skrivkursen. Det går ut på att man i en månads tid ska skriva tre sidor varje morgon. Begreppet morgonsidor kommer från författaren Julia Cameron. Principen är att man ska skriva om vad som helst så fort man vaknar. Nu har jag gjort det i fem dagar (ibland får det bli på kvällen om det varit en jobbig natt) och jag tycker om det. Jag tror nog jag ska fortsätta med det även efter att kursen tagit slut. Det enda problemet är att jag känner ofta: ”är det verkligen meningen att jag ska pladdra på i tre sidor?” Det känns som att jag bara skriver dagbok. Men syftet med övningen är att öppna kreativiteten och rensa hjärnan. Jag tror att om man börjar morgonen med att vara kreativ är man också mer mottaglig för kreativitet under dagens lopp. Om jag tillbringar en halv timme på morgonen med att skriva fritt, kanske jag i något skede under dagen kommer till samma flow. Men det känns ändå som att jag borde sätta den där halva timmen på att skriva på mitt projekt? Tiden är så begränsad med en baby. Men samtidigt är det också ganska terapeutiskt att sätta sig ner med en kaffekopp och bara skriva vad man tänker på eller ser när man tittar runt sig.

Ultraljud för ett år sedan

Idag för ett år sedan var vi väldigt nervösa. Eller jag åtminstone. Daniel körde med sin vanliga positiva attityd, men jag var mer paranoid. Vi hade nämligen tid för det andra ultraljudet, där vi skulle få se att allt var bra med fostret som sparkade i magen. Jag minns så tydligt känslan av kall gel mot magen och stunderna innan vi fick höra de stadiga hjärtljuden. Vi kunde pusta ut av lättnad när vi fick höra att allt var bra och precis så som det skulle. Vi ville inte höra könet där på mottagningen, utan bad läkaren (?) skriva upp det på en lapp som vi skulle öppna på vår bröllopsdag några dagar senare. Vi var så uppspelta och lyckliga hela den dagen. Den lilla lappen brände i Daniels plånbok och jag klarade av högst en timmes väntan när vi väl var hemma. Vi struntade i vår ursprungliga plan om att äta en god middag och öppna lappen några dagar senare. Vi satte oss på soffan och vek upp den lilla lappen. Poika. Jag började gråta. Det kändes så magiskt och stort att få veta att det var Oliver som växte där inne. Det är ju självklart ingen skillnad vilket kön babyn hade, men varje liten detalj om babyn kändes så stor och fin. Vi visste ju inget om fostret som växte inom mig, men vi längtade efter varje bit av information som förde oss närmare den lilla personen. Vi visste bara att musik, speciellt ABBA, fick babyn att dansa vilt. Tänk att det är ett år sedan vi fick veta att det var Oliver som skulle födas till den här världen.

Klagobloggen

Var är det sköna, varma vårvädret som vi brukar få njuta av i maj? Tidigare år har man gått barbent ute i slutet av maj, men nu känns det omöjligt. Ena dagen snöar det och andra dagen regnar det.

Vi lever nu just i en ganska intressant och lite jobbig tid om man får klaga (vilket man får, för det här är ju min blogg). Det är rörrenovering i hela huset och rakt utanför fönstret står gubbarna och röker och har oljud. Borrljudet dånar i hela lägenheten och Oliver blir skrämd av de höga ljuden. Det betyder att jag hela tiden behöver bära omkring på honom och får alltså ingenting gjort (för att inte tala om någon egentid). Det som behöver göras är att tömma köket och tamburen och att packa, eftersom tiden springer iväg och snart är det dags för oss att flytta ut från den här lägenheten. På grund av oljuden kan Oliver då såklart inte sova ute på vår balkong eller inne i lägenheten. Så tre gånger om dagen måste man gå ut på promenad. Om det skulle vara varmt och soligt hade det ju inte varit något problem, men i ösregn och snöslask är det inte lika mysigt. Som tur kan man nuförtiden träffa någon kompis och gå tillsammans ute på promenad – det hjälper till humöret! Men det jobbiga med att gå på promenad med Oliver är att han sover bara 30 minuter. Alltid! På balkongen kan han ibland sova 1,5-2 timmar, men av någon anledning vaknar han alltid efter 30 minuter då vi är på promenad. Och då han sovit så lite är han också på ganska dåligt humör under dagen och har kort stubin (vem har nu inte det med den här sömnbristen?). Och nätterna är som vanligt hackiga. Usch så mycket klagomål det nu kom i ett inlägg, men ibland hjälper det att skriva av sig och tycka synd om sig själv. Och nu när jag fått spytt ut alla klagomål så kan jag igen fokusera framåt. Snart är ju sommaren här! Väl?

För att det inte ska bli för deppigt att läsa fyller jag inlägget med vackra, ljusröda blommor. Det blir nog bra.

Stanna tiden

Vi sitter i gungstolen och gungar sakta. Du trycker din kind tryggt mot min bröstkorg och blir lugn i min famn. Det känns som evigheter sedan du var så liten att du kunde sova i min famn. Du brukade somna medan du åt och sedan låg du där i tre timmar. Mina armar brukade domna och kroppen bli stel, men jag visste att du snart skulle vara för stor och jag ville ta vara på den stunden.

Nu är du redan ett halvt år gammal. Dina personlighetsdrag blir allt tydligare och du blir aktivare för var dag som går. På nätterna håller du hårt fast vid min arm när du ska somna. Ibland öppnar du ögonen för att se att jag ännu är där. När du ser mig kan du fortsätta sova.

En morgon talar din pappa om tiden då du flyttar hemifrån och jag brister ut i gråt. Helt sådär bara. Jag skyller på hormonerna, men vet att det är mer än så. Det skrämmer mig hur snabbt tiden går. Men jag vet ju att vi har så många år, en hel livstid tillsammans. En hel livstid av kramar, filmkvällar, äventyr, bastubad, spel, sagostunder, middagar och skratt. Mycket skratt. Jag ser på dig att du kommer att vara en person med nära till skratt, som din mamma och pappa. Det blir jag så glad över. Nu är mammas pussar och pappas kittlande det roligaste du vet. Och ditt skratt är det vackraste jag någonsin har hört.

Vi sitter i gungstolen och gungar. Du trycker dig hårt mot mig och tittar upp på mig med dina stora, blåa ögon. Jag pussar dig på kinden och ditt skratt tjuter i hela stugan. Snälla, väx inte för fort.

Om allt bara var en mardröm

Ofta tänker jag att vad om jag bara har drömt allt det här med corona, smittspridning och social distansering? Tänk om jag plötsligt skulle vakna upp och kunna leva som tidigare? Hur skulle en sådan dag se ut?

Vi skulle vakna, äta frukost och börja dagen som vanligt. Jag skulle leka med Oliver tills det är dags för hans första tupplur. Då skulle jag lägga honom i vagnen och ta en promenad tillsammans med Tessi. Vi skulle gå längs havet, prata om livet, skratta och njuta av solen. Efter det skulle vi dricka kaffe på ett mysigt kafé och Oliver skulle bli så glad av att få se Tessi igen.

När vi kramat Tessi hej då, skulle vi möta både min och Daniels familj för en livlig lunch. Vi skulle få träffa alla föräldrar och bröder och brorsbarn. Och alla skulle få krama Oliver, som skulle lysa upp av att se hela sin släkt på riktigt och inte bara genom en telefonskärm.

Efter den goda lunchen skulle Daniel och jag överlämna Oliver till våra mammor, som gladeligen tar hand om honom medan vi går på en date. Daniel och jag skulle gå och ta en god drink och ha tid att verkligen umgås med varandra. Efter det skulle vi gå på bio! Äta popcorn och bara sjunka in i filmen för ett par timmar.

Efter filmen skulle jag möta upp Fia och Julia på Löyly, eller någonstans nära havet. Vi tre hör hemma nära havet. Vi skulle skratta sådär som bara kusiner kan och så skulle vi tala om roliga, galna minnen.

När jag kramar dem hej då skulle vi bestämma att ses snart igen på holmen. Jag skulle komma hem till en glad och nöjd Oliver, som jag saknat. Han skulle ge mig kindpussar och kramar. Sedan skulle han somna direkt när vi lägger honom i sängen och sova gott hela natten. Jag skulle packa färdigt min kappsäck och vara så lycklig över att åka till Grekland nästa dag tillsammans med Sonja, Joni, Elliot, Daniel och Oliver. I en hel vecka skulle vi få umgås och skapa världens finaste minnen i solen och värmen.

Positiv energi

Jag känner att jag behöver lite positiv energi just nu. Det är så lätt att gräva sig ner i oro och rädsla för viruset, speciellt då ens närmaste personer tillhör riskgruppen. Men det blir verkligen inte bättre av att bara oroa sig och spekulera om framtiden, då vi ju inte ännu vet något om hur länge det här ska hålla på. Så nu vill jag försöka fokusera på det positiva istället:

  • Vi kan bo i stugan nu eftersom Daniel ändå jobbar distans.
  • Idag såg jag vårens första fjäril! Den irrade förbi mig utanför stugan när jag precis hade vaknat. Den fick mig att le och gav mig hopp om våren.
  • Syrenbusken utanför fönstret har gröna små knoppar!
  • Solen stiger redan klockan 5.47 och går ner klockan 18.34!
  • Oliver har lärt sig att vända sig och gör det nu hela tiden. Det är så roligt att se honom utvecklas!
  • Jag har hittat tillbaka till mitt skrivprojekt och har igen inspiration.
  • Oliver skiner alltid upp när han får se sin pappa under dagen, trots att Daniel oftast sitter fast i något möte.
  • Den här sommaren kommer jag att ha mer energi för att fota med mitt makro-objektiv.
  • Ikväll ska jag få gå i strandbastun!
  • Vi har varandra och allt kommer att bli bra.