Ett år

För ett år sedan stängdes samhället och coronaviruset spred sig i oroväckande takt. Magkänslan sade att det skulle hålla på länge, men man hoppades ändå att det skulle lätta till sommaren, vilket det egentligen gjorde. Och på sommaren kändes det hoppfullt. Man kunde vara utomhus, njuta av värmen och naturen som vaknade till liv efter en lång koma. Havet, sjön, solen gav krafter. Och sedan stängdes nästan allt ner igen i november. Och här är vi nu. Mars 2021. Det är inte mycket som har ändrats sedan förra våren. Man börjar vara så trött nu. Trött på restriktioner, på isoleringen, på att inte kunna planera in i framtiden, att inte kunna boka resor eller träffa vänner. Men kanske man vågar tro på att det kommer en ny tid, en tid då vi får träffa folk, krama om vänner, boka resor, äta ute på restaurang, åka buss, besöka familj som bor utomlands, gå på bio och konserter, dansa på bröllop, ordna fester. Nu har vi alla kämpat såhär länge, så kanske den tiden kommer snart? Nu finns det väl inget annat man kan göra än att vara försiktig, hålla ut, stanna hemma, hitta små saker att glädjas över. Åtminstone njuter jag varje dag det är sol. Och av att morgnarna är ljusare och kvällarna längre.

Såhär liten var Oliver för ett år sedan. Tänk att han var sådär skallig då! Nu har han så mycket och tjockt hår. Han har helt tydligt fått sin pappas hår som dessutom blir lockigt när det är vått.

Skam och munskydd

Novemberregnet piskar mig i ansiktet när jag kämpar framåt på bron. En iskall nordlig vind blåser rakt över oss från havet. Oliver sitter i vagnen under det genomskinliga regnskyddet och försöker få av sig vantarna. När vi äntligen är framme vid butiken slår det mig att jag glömde munskyddet hemma. Jag står en stund utanför butiken och funderar på att vända om, att gå tillbaka hem. Men nu har jag kämpat ända hit och snart blir Oliver hungrig och vi behöver mjölk och bröd. Den snälla gubben som alltid hänger utanför butiken öppnar dörren till oss, som han gör varje gång vi är där. Han har såklart munskydd, och jag sköljs av en skamkänsla. Alla människor jag möter i butiken bär munskydd och jag försöker gömma mig in i kragen, men jag vet ju att det inte är samma sak. När jag lägger varorna i vagnen märker jag också att jag glömde föra soporna och har istället tagit med dem till butiken. Jaha, det är en sådan dag idag. Ännu mer skam. När jag är vid kassan känns det som om alla människor bakom mig i kön (som bär munskydd) stirrar anklagande på mig. En av dem börjar tala om till personalen att hon inte vill lägga varorna på kassabandet; hon vill vara ansvarsfull, säger hon.

När jag går över bron igen, med den hårda vinden i nacken, tänker jag på skam. Och på hur avlägsen eller oviktig den känslan varit tidigare, men hur närvarande den är nu. Man skäms om man har glömt munskyddet hemma. Man skäms om man hostar till eller nyser bland andra människor. Man skäms om man träffar en vän eller två inomhus. Man skäms över tanken att man möjligtvis går och bär på viruset och smittar det vidare till någon annan, utan att veta om det. Och jag kan bara föreställa mig känslan av skam om man faktiskt har smittat ner någon som hör till riskgruppen.

Jag tycker det är fascinerande hur snabbt allt kan förändras. För snart två år sedan, när vi var i Tokyo, såg vi hur vanligt det var med ansiktsmask. Vi såg munskydden i olika butiker och jag minns att vi skrattade åt hur absurt det skulle vara att ha på sig en sådan varje dag. Och nu är vi här. Nu har det blivit en norm, något man skäms för om man har glömt hemma. Och allt detta har skett på mindre än ett år. Jag minns för bara några månader sedan när jag hade på mig munskyddet för första gången i metron. Jag kände mig obekväm och onaturlig med masken. Det var inte så många som använde mask då, så det kändes väl som att jag stod ut ur mängden. Tänk ändå så fort en norm kan uppstå.

Ett beslut

Nu när Oliver har fyllt ett år börjar han få sitt eget utseende. Hans ansiktsdrag blir allt tydligare och man kan redan föreställa sig hur han kanske kommer att se ut som äldre, vilket är spännande och fint. Det betyder ändå att jag slutar publicera bilder på hans ansikte här på bloggen. Det är något jag har tänkt på en längre stund och det kändes som rätt tillfälle nu när Oliver har fyllt ett år. Bloggen har alltid främst varit som en dagbok för mig och jag ville dokumentera hans babyår här, så att jag i framtiden skulle kunna läsa och se hur vi hade det. Men bloggen är inte min privata dagbok, så det här känns ändå som rätt beslut nu när han inte längre är någon baby. Bloggen fortsätter ändå som vanligt med vardagsbetraktelser, funderingar och foton.

12 månader med Oliver

Den tolfte och sista månadsuppdateringen. Nu är det redan ett år och två dagar sedan Oliver föddes. På natten till den sjunde november 2019 svor jag att jag aldrig mer skulle skaffa barn. Jag satt på en pilatesboll i en varm dusch, grät igenom smärtorna och tänkte på alla mammor som gått igenom det här. Och någonstans djupt inom mig hittade jag styrkan att fortsätta genom hela natten och ännu följande dag. På morgonen fick jag äntligen, äntligen smärtstillande och somnade för en timme. När jag vaknade var det ljust och världen utanför hade förvandlats. Den första snön vällde ner och förlossningen var äntligen igång. Klockan 13.14 hörde jag det finaste ljudet i världen: Olivers gråt. Han var här.

När jag tänker på dygnen som ledde till förlossningen, dagarna på sjukhuset, timmarna som kändes som år, känns det som en hel evighet sedan. Det tog nog nästan tio månader att komma över obehaget. Och jag kan inte ännu heller läsa igenom min förlossningsberättelse, eftersom mitt hjärta börjar slå hårt, hårt, hårt och det känns som ett stort tryck på mitt bröst när jag börjar tänka på det. Så jag kan väl inte säga att jag ännu heller har kommit över mitt trauma, men det känns ändå inte lika hemskt längre. På Olivers födelsedag ställdes jag frågan “hur det känns nu, hur mår du nu?” Och mitt svar är att jag nu är mig själv igen. Jag är jag, samma person som innan förlossningen, men nu har jag ett barn. Det tog väldigt länge innan jag kände mig som mig själv. Och jag ser det som framsteg.

Och det bästa av allt är ju att livet har blivit så mycket färggladare, roligare, kärleksfullare och bara helt enkelt bättre med Oliver i världen. Det ville vi ju självklart fira på hans riktiga födelsedag. Han fick en helt egen tårta med grädde och hallon, två gåvor och ett besök till Sealife där han fick beundra vackra fiskar.

Tänk att han nu har varit med oss i tolv månader. Ett helt år. Och jag överdriver inte när jag säger att han utvecklas varje dag och blir roligare för var dag som går. Trots att han ständigt är i farten och det inte finns många lugna stunder här hos oss, så tycker jag ändå att det har blivit lättare varje månad. Han kan ju nuförtiden kommunicera med oss och man förstår honom bättre, vilket underlättar en hel del. När han var en liten baby minns jag att alla alltid sade “Det blir lättare, ska ni se”. Och nu har vi sett det. Grattis finaste Oliver!

Tidiga söndagsmorgnar med byggklossar och kaffe

Det är söndag och klockan är 6.25 på morgonen. Från den gröna skeden faller en droppe gröt på bordet och en liten hand skyndar fram för att kleta ut det ännu mer. Jag tittar ut och ser grannhusets fönster med neddragna gardiner. Ett sting av avundsjuka fyller min kropp. De flesta sover nog antagligen nu. Jag tänker på hur litet jag uppskattade slöa helgmorgnar som yngre. Vi kunde vakna klockan 10, se på serier i ett par timmar och börja dagen kring lunch. Nuförtiden räknas det som sovmorgon om Oliver vaknar 7.30. Det är ju nästan lyx då.

Jag kokar en hel panna med kaffe. Vi bygger torn av klossar, kör med små bilar längs vardagsrumsgolvet, trummar, dansar lite till rytmen och skrattar. Känslan av avundsjuka är som bortblåst. Och har ersatts av en värme, en glädje som är svår att beskriva. Och som jag inte kände förut, i livet med sovmorgnar. En enorm kärlek för den lilla personen som tittar upp på mig med sina soliga ögon och säger ”mamma” när han vill ha mat, mjölk, uppmärksamhet eller närhet. En kärlek som jag bara läst och hört om, men som jag nu i snart ett års tid har fått uppleva. Det får nog alla sena sovmorgnar att blekna. Och jag vågar kanske hoppas att vi kommer att få uppleva sovmorgnar ännu någon gång i framtiden.

Rörrenovering och stress

Min favorit årstid är här! Nu kan man nog säga att det är höst. Jag brukar vanligtvis vara väldigt inspirerad och peppad på hösten. Men nu när augusti byttes till september hann jag inte ens märka det. Jag fokuserade för mycket på stressen av att flytta med en nästan 10-månader gammal baby och framför allt fokuserade jag för mycket på alla oljud och obehag orsakade av rörrenoveringen i vår byggnad. Vi är nästan de enda som har flyttat in i husbolaget och resten av byggnaden är ett arbetsfält. Lägenheterna i den här trappan och våningen renoveras fortfarande, så dagarna består av en massa borrljud och hamrande. Men att fokusera på det fick mig att må dåligt. Jag sov inte på nätterna och varje gång jag vaknade av Olivers ljud tog det två timmar för mig att somna om. Och jag kunde inte sluta tänka på att det kommer att vara såhär nu resten av året.

Men förra veckan bestämde jag mig för att sluta tänka på det för mycket. Oliver har ändå somnat på sin dagssömn trots all kalabalik. Och han har blivit mer och mer van vid höga och plötsliga ljud. Och oljudet får oss åtminstone att lämna hemmet på dagarna. Jag vet ju själv att jag mår bättre av att komma ut och se folk. Så nu när jag har slutat stressa om det, så mår jag också bättre och kan fokusera på annat. Som att läsa, kanske ta itu med stickandet igen, inreda, planera, skriva, fota, blogga. Mycket skönare så! Och nu när lägenheten börjar se ut som vårt hem igen, går jag omkring och myser och njuter av att vara hemma och av att bo här i vår drömlägenhet igen.

Daniel fick sin födelsedagstårta två veckor efter den riktiga dagen. Bättre sent än aldrig!

10 månader med Oliver

Nu är Oliver tio månader gammal. Tiden springer iväg! Snart är han ju redan ett år.. Helt galet. Vanligtvis hör det väl inte till att ha ett rådgivningsbesök vid 10-månadersåldern, men man fick boka in ett besök om man ville, vilket jag gjorde. Oliver är nu 76 cm lång och väger 10,9 kg. Han växer alltså helt enligt sin kurva, skönt. Helt tydligt växer han inte lika fort som för några månader sedan, vilket är naturligt då han börjat röra på sig mer.

Han har nu äntligen fått två tänder!! I flera månader skyllde vi på tänderna när nätterna var mardrömslika, men nu för ett par dagar sedan skymtade vi första tanden och en dag senare kom den andra fram. Jag kan lugnt säga att nätterna inte varit så bra. Men ändå skönt att veta att det antagligen nu beror på tänderna. Men det är också svårt att veta hur ofta man kan och ska ge värkmedicin? Vi får hoppas att det snart lugnar sig.

Det är så roligt att märka att Oliver verkligen förstår vad vi säger nu. Man blir nästan skrämd, eftersom man så länge bara antagit att han ju inte kan förstå oss. Språk och språkets utveckling är så otroligt fascinerande. Men i och med att han blir tvåspråkig, kan det ta en stund innan han själv börjar prata. Ord han nu säger: “nej”, “nä”, “där” och “mamma”. Det skulle också vara intressant att veta om han förstår bättre svenska eller finska. När jag säger “får mamma en puss” så ger han en stor, blöt puss på min kind, men på finska funkar det inte ännu. Men det är oklart om det är för att han inte förstår eller inte vill ge en puss till sin pappa som har kittlande skägg. Vi får väl se med tiden!

Idag har Oliver varit ganska närhetssjuk och krävande, men jag tror det beror på tänderna. Och för att nätterna nu varit så dåliga. Vanligtvis är han ganska glad och nöjd på dagarna. Men också mycket, mycket otålig och temperamentsfull. Jag ser inte fram emot att sluta ge ersättning på natten. Hälsovårdaren föreslog att vi skulle dela ut öronproppar åt grannarna när vi börjar med vår sömnskola senare i höst.

Grattis på 10-månadersdagen, Oliver!

Om att stanna hemma

Sensommarhettan känns nästan tropisk. Luften står still och det enda jag hör är ett avlägset ljud av bilar från andra sidan sjön. Och några små fåglar som kvittrar och humlor som surrar vid mitt öra. Det är fortfarande sommar, det vet jag ju. Men ändå kan jag känna hösten smyga fram bakom hörnet. Det är nog antagligen för att Daniel har börjat jobba igen. Det är en märklig känsla att veta att jag inte kommer att återvända till jobbet den här hösten. För mig brukar hösten alltid vara så inspirerande. Jag känner mig alltid som mest kreativ och ivrig på att lära mig nytt, skapa och utveckla mig själv när löven blir gula och sommarvärmen byts till en frisk höstvind. Och det gör jag även nu, trots att jag inte kommer att få en månadslån eller åka till ett kontor för att jobba. Jag tror nog att jag kommer att hitta på andra sätt att få förverkliga mig själv det här året.

Jag har tillbringa flera, flera sömnlösa nätter under försommaren då jag har funderat på när jag ska börja jobba igen. Jag har skrivit listor med för- och nackdelar, googlat vad som rekommenderas och vad andra har valt att göra, pratat och bytt tankar med andra i liknande situation, drömt om jobbet på nätterna och också längtat efter att få jobba igen och att vistas i en kontorsmiljö. Det jag har kommit fram till är att det ju verkligen inte finns något rätt eller fel. Man måste bara gå enligt sin egen magkänsla och vad som känns rätt för en själv.

När jag sitter på golvet och Oliver kryper så snabbt han kan till mig och klättrar upp i min famn, blundar och trycker ansiktet mot min hals vet jag att jag har fattat rätt beslut för mig. Jag vet att jag är en så sentimental person som antagligen skulle sörja och ångra mig om jag återvände till jobbet för tidigt. Och efter noga uträkningar med ekonomin, kom vi fram till det beslutet att jag kan stanna hemma tills augusti 2021. Det känns både absurt, overkligt, men också skönt att ha fattat ett beslut. Men jag tror att jag måste pricka in dagar i veckan som jag ska skriva eller fota, så att jag inte tappar bort mig själv under året.

Hur vi sover nu

När jag tänker på hur mycket sömnbrist kan påverka människans hjärna och kropp blir jag stressad. Kan det ha långvariga konsekvenser att man i över ett år bara sovit max 5 timmar i sträck? Eller är människan ändå så anpassningsbar att allt blir normalt när man sedan äntligen får sova en hel natts sömn igen?

Jag läste inlägget jag skrev i februari om hur vi sover. Här är inlägget. Då var Oliver 3 månader gammal och jag vaknade med ca 1-2 timmars mellanrum för att amma honom. Nu är Oliver 8 månader och nätterna har förbättrats. Jag låter kanske vidskeplig, men varje gång jag har sagt att nu har nätterna varit bra, så då har det vänt och blivit dåligt. Men med en förbättring menar jag att vi inte vaknar med en timmes mellanrum mer. Nätterna är fortfarande besvärliga, men mycket bättre än förr.

Såhär ser Olivers rytm ut nu:

  • 7.30 Vaknar Oliver
  • 7.30-8 Gröt, 100 ml mjölk
  • 10-11.45 Dagssömn
  • 12 Lunch, 100 ml mjölk
  • 14 Mellanmål
  • 14.45-16 Dagssömn
  • 16.30-17 Middag, 100 ml mjölk
  • 18.30 Gröt, 200 ml mjölk
  • 19.00 Kvällssaga, pyjamas på och läggdags
  • ca 23-00 mjölk
  • ca 4-5 mjölk

Jag är så nöjd att vi nu har fått en rytm. Det har underlättat allas liv och jag tror det har en stor inverkan på att nattsömnen har förbättrats. Den största skillnaden var när han äntligen började sova dagssömnen inomhus i sin säng. Det hände för ungefär en månad sedan. Då blev hans dagssömn från 30 minuter till 1,5 timme! Både den första och den andra dagssömnen är ofta kring en timme. Tidigare sov han alltså bara i vagnen.

Det som också har hjälpt min ork är att vi har börjat ge ersättning på natten. Jag har slutat amma helt och hållet för ett par veckor sedan. Eftersom Daniel nu är pappaledig (han använder nu sina tre veckor) har han möjlighet att mata Oliver på natten, vilket har varit skönt. Jag vaknar nog ändå alltid till varje ljud och har svårt att somna om, men det är ändå en stor skillnad på att sätta sig upp i sängen och börja amma flera gånger i natten.

Nu när vi är på holmen har vi provat att ha Olivers säng i ett skilt rum. Vår stuga här på holmen har alltså tre små sovrum bredvid varandra. Vi har båda dörrarna öppna, så vi hör honom ändå trots att vi sover i ett skilt rum. Jag vaknar ibland till hans små ljud, men det känns ändå såhär efter två nätter att jag sover bättre när han inte sover helt bredvid oss. Vi får väl se hur det går sen när vi flyttar hem igen! Hans rum är ganska långt borta från vårt rum, så att springa dit flera gånger under natten för att ge mjölk och trösta honom lockar inte precis. Men kanske vi snart slutar med att ge mjölk på natten?

Min egen stund

Jag vaknar av att en liten hand smäller mot min kind. Samtidigt flyger en fluga in i rummet som redan badar i solsken, trots att klockan bara är sju på morgonen. Oliver ligger bredvid mig och ler stort när jag öppnar ögonen. Vi har igen sovit oroligt. Han snurrar och övar på att krypa i sömnen. I stugan är det för varmt och för ljust. Varje morgon börjar lika: jag tänker att vi borde kanske åka härifrån för att Oliver sover så dåligt här. Men sedan kommer jag ut ur stugan och möts av allt det där jag längtar efter hela året; havet, den friska skärgårdsdoften, fågellivet och solskenet. Vi kan ju bara inte lämna holmen när vi nu är här. Jag knäpper på spisen och väntar på att vattnet ska börja koka så att jag får i mig min första kopp kaffe. Daniel klär på Oliver och bär honom till stugan bredvid, där min mamma bor. Oliver får busa och leka med sin mormor medan jag får lite egentid och Daniel får sova. Jag borde egentligen sova, men idag väljer jag att skriva. Det går trögt, speciellt utan kaffe.

Min skrivkurs började på söndagen. Jag tycker om konceptet bakom den här skrivkursen. Det går ut på att man i en månads tid ska skriva tre sidor varje morgon. Begreppet morgonsidor kommer från författaren Julia Cameron. Principen är att man ska skriva om vad som helst så fort man vaknar. Nu har jag gjort det i fem dagar (ibland får det bli på kvällen om det varit en jobbig natt) och jag tycker om det. Jag tror nog jag ska fortsätta med det även efter att kursen tagit slut. Det enda problemet är att jag känner ofta: ”är det verkligen meningen att jag ska pladdra på i tre sidor?” Det känns som att jag bara skriver dagbok. Men syftet med övningen är att öppna kreativiteten och rensa hjärnan. Jag tror att om man börjar morgonen med att vara kreativ är man också mer mottaglig för kreativitet under dagens lopp. Om jag tillbringar en halv timme på morgonen med att skriva fritt, kanske jag i något skede under dagen kommer till samma flow. Men det känns ändå som att jag borde sätta den där halva timmen på att skriva på mitt projekt? Tiden är så begränsad med en baby. Men samtidigt är det också ganska terapeutiskt att sätta sig ner med en kaffekopp och bara skriva vad man tänker på eller ser när man tittar runt sig.