Världen brinner och det blir allt svårare att sova om nätterna. Jag känner mig otillräcklig, liten, hjälplös. Ett hårt grepp klämmer om mitt hjärta varje gång jag läser något om Ukraina. Vi skänker pengar och diskuterar, bearbetar, känner, läser, lyssnar, försöker förstå att det här verkligen händer. Jag ser bilder av barn i Ukraina som förlorar allt. Vi kramar om varandra extra hårt och jag tänker på min farfar som ryckte in i kriget, trots att han var så ung när vinterkriget bröt ut. Jag önskar nu att jag hade frågat mera. Hur kändes det att bli anfallen? Att inte veta om man kommer att överleva nästa dag? Att skjuta och höra skott och explosioner? Att se sitt hemland, sin hemstad förstöras? Att knappt ha blivit vuxen och genast skickas ut i krig för att försvara sitt land. Hur kommer man över sådant? Gör man det någonsin?

Vi kramar om varandra och försöker ta paus från nyheterna ibland. Försöker njuta av vårsolen, springa och leka med Oliver, ringa och tala länge med familjemedlemmar, planera trädgården och se fram emot sommaren, andas. Men det känns ibland svårt. Och orättvist. Varje kväll innan jag börjar sova tänker jag på allt jag är tacksam över och allt jag älskar. Livet är inte längre så självklart och det går inte längre att ta något för givet.

År 2021 har varit ett ganska lugnt men ändå händelserikt år. I början av året hade jag nog ingen aning om att vi nu i slutet av året skulle bo i ett 101 kvadratmeters radhus med egen gård i Esbo. Och att jag skulle ha ett nytt jobb med huvudkontor i Kuopio. Det har varit ett känslofyllt år. Det kändes stort att se Oliver växa och börja prata hela meningar. Han förvandlades från en liten 1-åring till en mycket pratsam, humoristisk, temperamentsfull och personlig 2-åring. Det var känslosamt att se honom börja på dagis i höst. Det var mycket tyngre än jag någonsin hade förstått att det skulle vara. Jag grät varje dag men när veckorna gick så blev han vanare med sin nya vardag och allt kändes lite bättre. MEN sen började förkylningarna. Varannan vecka kom han hem från dagis med en ny snuva eller hosta. Det var tungt att försöka jobba, åstadkomma resultat, pendla till och från jobbet och ta hand om honom, samt hållas mentalt stabil under tiden. Huh, det var nog en jobbig start på vår nya vardag. När hösten gick från den där vackraste tiden till det där ruskiga och mörka, mellan alla förkylningar och avbokade sociala program, gick jag på ett par arbetsintervjuer. Och i oktober skrev jag på ett nytt arbetskontrakt och sade upp mig från mitt gamla jobb! Jag gjorde som jag alltid gjort; lyssnade på min magkänsla. Och jag har inte ångrat det en sekund! En sten föll från mitt hjärta när vår nya vardag började i slutet av november. Även om jag gick från att jobba 80 % till 100 % så har det ändå gett oss mycket mer. Oliver trivs hela tiden bättre på dagis och jag med mitt jobb, vilket gör att jag självklart också mår bättre nu. Eftersom kontoret är i Kuopio jobbar jag distans och vinner mycket tid i vardagen. Tidigare på hösten när jag jobbade i Vallgård måste jag starta klockan sju varje morgon och var hemma närmare 17.30. Den här vardagen passar mycket bättre min livssituation och jag är så tacksam.

Överlag är jag så tacksam när jag tänker på det här gångna året. Jag älskar vårt hus och det har ökat så mycket på vår livskvalitet. Varje dag hittar jag något nytt att vara tacksam för i vårt hem och våra trakter. Det kommer att vara härligt att se vårens första tecken i vår trädgård. Tack år 2021, du var bra. Vi får se vad år 2022 för med sig. Gott nytt år till er alla!

Jag skvätter iskallt vatten mot ansiktet och försöker skölja bort spåren av den sömnlösa natten. Men de mörka ringarna under ögonen försvinner inte. Det har igen varit en tung vecka med förkylningar, gråt, trängsel i sängen, mera gråt och värkmedicin. Småbarnsliv, tänker jag och är glad att jag jobbar distans. Det kräver inte lika mycket krafter av en då det där sociala kontorslivet fattas. Jag behöver inte anstränga mig och försöka vara utåtriktad och pigg, då jag bara har några möten inbokade för dagen. Det känns överkomligt att portionera det sociala umgänget längs med dagen. Och att dricka kopiösa mängder kaffe är okej ibland.

Imorgon fyller jag år. Det är något med födelsedagar som får mig att reflektera över mitt liv och mina mål, särskilt ju äldre jag blir. Är jag där jag vill vara i livet? Vad får mig att må bra? Vad vill jag ha mera av i livet? Vad ska hända till näst? Hur har jag utvecklats under det senaste året? Hur vill jag utvecklas nästa år?

32 år. Det är vad jag fyller imorgon. Det är egentligen ingen speciell ålder, men ändå känns det stort. Märkligt att fylla 32. Det har hänt så mycket under de senaste åren. När jag blev mamma tog det väldigt länge innan jag kände mig som mig själv igen. Och nu när det har gått ett par år sedan dess vet jag inte ännu heller vem jag är. Jag är inte den samma som för tre år sedan. Det behöver inte nödvändigtvis vara något fel med det, men ibland känns det skrämmande.

Det är mycket jag saknar från förut. Sådant som var starkt kopplat med min identitet, som till exempel resandet och skrivandet. Det har inte riktigt varit möjligt att resa under de senaste åren och jag märker nu hur mycket jag saknar och behöver det. Att få uppleva spännande kulturer, skapa nya intryck och smaka på nya maträtter runt i världen. Men det kommer nog en tid för det också. Och skrivandet.. Det är nog något jag sörjer mest. Det är nu sju månader sedan jag skrev ett enda ord i mitt manus som jag hade bearbetat i nästan fem år. Mot slutet kändes det bara så motvilligt och det gjorde mig inte lycklig. Det som gör mig ledsen är att medge att jag nog inte kommer att slutföra det projektet. Så mycket energi, tid, kärlek och krafter jag har lagt ner på det och för vadå? Daniel sager att det nog kommer en tid i livet då jag har lust att skriva igen. Men jag vet inte om jag tror på honom.

Men bortsett från det är jag rätt nöjd och lycklig med mitt liv hittills. Och när man tänker på det så är 32 år egentligen ganska ungt. Jag vet att jag som 50-åring kommer att himla med ögonen när jag läser den här texten och tänker på hur jag trodde jag var gammal som 32. Imorgon åker vi till Tallinn för att fira min födelsedag. Det är kanske inte Japan, New York eller Afrika, men ändå roligt att få skapa nya minnen med familjen.