Bröllopsplaneringen

wedding27

Bild

Det är nio månader till vårt bröllop och nu har planeringen satt igång! Jag tror att bröllopsivern kickade igång då jag köpte brudklänningen. Det blev helt enkelt mer verkligt då. Ännu har vi ju en massa tid till själva dagen och jag har aldrig förstått mig på människor som planerar och fixar sitt bröllop ett år i förväg, men vissa grejer måste ju bokas i tid, så att man inte blir utan. Och det är också helt skönt att planera lite åt gången, så att det inte plötsligt blir för mycket på en gång.

Under veckoslutet skrev jag en lång to-do lista, som jag inte tänker publicera här, men här är ändå en del av den:

  • Boka kyrka
  • Boka festlokal
  • Besöka festlokalen
  • Köpa brudklänning
  • Fixa en bil som vi transporteras i från kyrkan till festlokalen
  • Boka fotograf
  • Fixa catering
  • Köpa drickorna från Tallinn
  • Boka band
  • Boka frissa och sminkör
  • Köpa vigselring
  • Skriva en slutlig gästlista
  • Skaffa inbjudningskort och posta dem
  • Planera dekoration, dukning etc
  • Boka bröllopsresa

Som man ser har vi redan gjort en del, men ännu finns det tid för resten av punkterna. Galet att tänka att nästa bröllopet vi går på är vårt eget!

Bilder: pinterest

Ingen studiestress

semester4

semester2

semester1

semester3

semester5

semester6

Semestern börjar lida mot sitt slut och man kan lugnt säga att jag har kopplat av under denna ledighet. Ena veckan tillbringade jag i naturen i Vichtis och den andra veckan har jag varvat mellan Helsingfors och Ekenäs. För några dagar sedan insåg jag varför jag har varit så avslappnad under semestern och haft ro att läsa mängder av böcker. Även om det här är min tredje sommar med betald semester är det den första semestern då jag inte behövt tänka på studier överhuvudtaget! Alla andra somrar har mina studier ändå spökat någonstans i bakhuvudet; det har alltid funnits någon essä jag borde ha skrivit, en gradu jag borde ha planerat eller en tent jag borde ha läst till. Men det här året slapp jag allt det där och det har varit så otroligt skönt!

Kalifornien i min bakficka

ca1

ca2.JPG

ca3

ca4

Våra roadtrip-sånger dånar i bilen när vi kör längs highway 1 till Malibu. Det är vår sjunde dag på resan och chocken av att vara tillbaka har börjat lägga sig. Det känns inte längre lika overkligt, bara bekant och välkomnande. Här hör vi hemma. Med stilla havet tryggt vaggande vid vår sida. När vi kommer fram till Malibu är himlen täckt av ett grått molntäcke. Vi sliter av oss våra skor och går längs den mjuka, varma stranden. Vi äter våra whole foods-sallader och efteråt samlar vi skatter nära vågorna. Jag önskar vi kunde ta med oss mer än två små stenar och en snäcka. Jag önskar hela Kalifornien rymdes i min bakficka. När vi packat undan våra saker och lämnar stranden försvinner molnen plötsligt och solen gör havet blått igen.

ca5.JPG

Efter vår snabba lunch på stranden hoppar vi in i bilen och kör tillbaka till LA. American Pie strömmar ur högtalarna och jag tänker tillbaka på hur många gånger jag drömt om och saknat just denna sträcka, denna vy, under de två senaste åren; Stilla havet på den högra sidan och min favorit person på den vänstra.

ca6

Vi lämnar bilen vid vår airbnb-lägenhet och tar bussen ner till Abbot Kinney, Venice Canals och Venice Beach. Vattnet har sjunkit rejält och kanalerna ser helt annorlunda ut än för två år sedan.

ca7

ca8

ca9

ca10

ca11

ca12

ca13

ca14

ca177

Venice Beach vibrerar av liv som vanligt. Vi beundrar de skickliga skejtarna och smyger några blickar mot de konstiga artisterna som tycks bo där utomhus. Turister i mängder cyklar längs strandbulevarden på sina hyrda cyklar medan solen lägger sig bakom dem. Det känns absurt att tänka att allt det här fortsätter att existera trots att vi åker hem.

All the leaves are brown and the sky is gray

IMG_8972

Under de senaste två dagarna har det varit omöjligt att skaka av sig den sorgliga känslan av att vi igen måste lämna Kalifornien bakom oss. Sekunderna, minuterna, timmarna där var alldeles för korta. Jag ville inte blogga eller lägga tid på något annat än bara vara där i stunden och det gjorde vi. I 10 dagar fick vi hänga i staden som känns som vårt andra hem på andra sidan jorden.

Igår blev bergen, palmerna och Stilla havet bakom oss när flygplanet lyfte. Klumpen i magen växte ju högre vi kom. När vi landade i Oslo vällde snön ner från himlen, vilket gjorde att vårt flyg som skulle ta oss hem var tre timmar försenat. När vi efter ett dygn på resande fot äntligen satte oss i taxin, trötta, förkylda och lite ledsna började radion spela California dreamin’. Vi skrattade och lovade varandra att åka tillbaka så fort som möjligt. Idag har sången spelats på repeat i mitt huvud. I’d be safe and warm if I was in LA. 

Hello California

prosecco.JPG

Bådas väckarklockor börjar ringa hysteriskt och vi reser oss från sängen med lätta steg. Att åka på resa är nog den enda rimliga orsaken till att vi vaknar på gott humör innan klockan ens slagit fem på morgonen. Stora blöta snöflingor dalar ner på oss och fastnar i våra hår när vi drar våra kappsäckar genom Helsingfors. Staden sover och det enda man hör är spårvagnens gnissel. Vi konstaterar båda att vi inte kommer att sakna det här ruskiga vädret. Det ska bli skönt att komma till värmen, tänker jag när jag tittar ut på det finska landskapet från det lilla fönstret i flygplanet. Innan vi ens har hunnit lyfta har Daniel somnat. Han sover djupt och ibland sneglar jag orolig på honom när han i sömnen nästan lutar sitt huvud mot granntantens axel. Daniel vaknar när vi landar i Stockholm.

Vi går ombord på det nya, moderna Norwegian-flyget. Flyget är nästan fullbokat och redan efter några minuter minns jag varför jag hatar att flyga. Jag tänker irriterat att det nog bara är en viss sorts människor som fäller ner sina ryggstöd på flygstolarna utan att fråga personen bakom om det är ok. Jag känner mig instängd. Jag läser på Kepler och försöker sova lite, utan framgång. Daniel ser på tv-serier som han har med på sin Ipad. Flygplanet surrar och för oljud. Varje timme kollar jag hur mycket det är kvar av flyget. Tiden går så långsamt.

När det har gått sju timmar känns det som om vi snart är framme, trots att det fortfarande är tre och en halv timme kvar. Jag försöker sova för en fjärde gång, men allting är så obekvämt. Jag avundas verkligen människor som lyckas somna var som helst. Det hade underlättat så mycket och tiden hade gått så mycket fortare. Jag försöker och försöker. Till slut förvandlas jag till en av där irriterande människorna: jag fäller ner mitt ryggstöd. Allting är så situationsbundet och det är så lätt att bortförklara sitt eget beteende, hinner jag tänka innan jag slumrar till och äntligen somnar.

När vi kommit genom säkerhetskontrollen och fått våra väskor stiger vi ut i den varma luften. Vi hoppar på en buss som tar oss till bilhyrningsstället. Först är jag irriterad, trött och illamående efter den långa resan, men när vi åker en bit och jag ser palmerna och staden jag saknat faller alla bekymmer bort. Vi får välja en liten, vit bil som vi lägger våra väskor i. Vi hoppar in i bilen och börjar köra. Vi åker längs 405 och pekar och skrattar och förundras över känslan av att vara tillbaka. Det känns som om vi aldrig åkt härifrån. 

Nu är det tjugosex timmar sedan vi startade vår resa och sammanlagt har jag sovit 45 minuter. Inatt kommer jag att sova extremt djupt och vakna så lycklig som man bara kan vakna.

17948460_10155014777400867_1714159627_o

Dimma och fågelkvitter

dimmavichtis

Det ligger en tjock, bomullsvit dimma över sjön. När jag tittar ut är allt bara bländande vitt. Jag hör livet av svanar, gäss och andra fåglar en bit ifrån, men jag ser dem inte. Naturen håller på att vakna till liv efter en lång dvala. När jag för en tredje gång hör fåglarnas skrik drar jag på mig mina snörskor och går ut för att försöka se en glimt. Luften är tung och våt. En stor vattendroppe faller ner från de höga tallarna och landar rakt på min kamera. Vintern smälter bort. När jag kommer ner till sjön urskiljer jag gässen längre bort. De jagar varandra över isen. En hund börjar skälla på andra sidan sjön, lika nyfiken på fåglarna som jag. På den tunna isen ser jag spår från vår vaksimning, några grankvistar som prydde isbadet har lämnats kvar. På stranden ligger bryggan och väntar på att våren ska börja. Det här är nog ett bra ställe att vara på, tänker jag när jag står och lyssnar på småfåglarnas hysteriska kvitter uppe i träden. Det här stället tycker jag om året runt. Nästa gång jag är här är det kanske redan sommar. Hunden fortsätter skälla i bakgrunden då jag klättrar upp för de hundra trappstegen tillbaka till vår lilla stuga för att dricka mitt morgonkaffe.

Snart åker vi till Los Angeles!

c1

Jag kan inte förstå att det bara är 21 dagar tills vi åker på vår efterlängtade resa. Om tre veckor flyger vi alltså till Los Angeles! Jag är så löjligt förväntansfull inför resan. Länge funderade vi om vi hellre ville åka till ett nytt land eller en ny stad eftersom vi ju drömmer om att se så många städer och områden som möjligt under vår livstid. Men när det var dags att bestämma destinationen kunde vi inte tysta ner vår Kaliforniensaknad, vilket fick avgöra saken. Och vi kunde inte vara lyckligare över beslutet! Vi kommer att stanna en vecka i Los Angeles och övernatta ett par dagar i San Diego. Jag längtar så efter känslan att gå omkring i Santa Monica, åka bil längs Highway 1, blicka ut över Stilla havet och bara få känna den där känslan igen. Den där känslan att här borde vi ju alltid vara. Direkt efter vår förra resa till Kalifornien lovade vi oss själva att vi skulle återvända så fort som möjligt. Och nu har det faktiskt gått två år, vilket gör det till ett utmärkt tillfälle att åka tillbaka. Sol, hav, berg, palmer, kultur. Kalifornien, snart kommer vi!

img_6777

img_6699