Om stödnätverk och moderskap

Jag har vuxit upp i en stor familj och alltid älskat det. Med tre äldre bröder och flera hundar blev det aldrig ensamt. Det var alltid någon hemma, någon som kunde hjälpa mig med läxor och någon att prata med, att se på film med eller spela videospel med. Jag har alltså alltid haft ett väldigt tryggt stödnätverk med storebröder och föräldrar som bryr sig oerhört mycket. När jag träffade Daniel och blev tillsammans med honom ökade även min familj. Plötsligt hade jag dubbelt så många familjemedlemmar.

Jag har alltid hört att det är bra att ha mor- och farföräldrar till hands när man skaffar barn. Det är först nu när jag själv har fått barn som jag har insett hur otroligt viktigt det är. Jag känner mig så privilegierad med så många fina människor i mitt och Olivers liv. Då vår start i föräldralivet inte varit den lättaste har hjälpen och stödet från dem varit guldvärd. Jag har en mamma som kört dagligen från Ekenäs och tillbaka för att ta hand om Oliver när jag varit som svagast, en svärfar som flera gånger har lagat god mat att sätta i frysen så att vi skulle ha en sak mindre att tänka på, en moster som skjutsat hem mig från sjukhus, en pappa som ringt och gett råd och vaktat Oliver så att vi skulle få tumistid med Daniel, en svärmor som gett mig så mycket stöd och ork, vänner som erbjudit hjälp och bröder som ringt för att fråga hur jag mår.

Det känns så tryggt att alla de här underbara människorna också är en stor del av Olivers liv. Jag vet att det alltid kommer att finnas någon som ställer upp när det krisar. Jag uppskattar det så mycket för jag vet att det inte är någon självklarhet. När min mamma för hundrande gången hjälpte mig sa jag (igen) att jag har så dåligt samvete när hon måste köra så långa vägar för att hjälpa oss. Hon sade att hon kommer så gärna och att ”du gör ju allt för Oliver också, det är så mammor gör” Och det är ju helt sant; man gör ju allt för sitt barn.

När jag hade fått veta att jag kanske skulle behöva sluta amma fick jag ett ljuvligt meddelande av min svärmor. Här är en del av hennes text:

Rakas Mandy, Äitiys ei ole sankaritekoja ja täydellistä suorittamista. Äitiys on koko sinun loppuelämäsi olomuoto, jossa tulee ylä- ja alamäkiä. Ymmärrän, että koet että asiat ovat menneet pieleen, mutta mikään ei ole mennyt pieleen. Oliverilla on kaikki hyvin, hänen tarpeensa on vain sinun rakkautesi ja sen hän sinulta takuulla saa runsain mitoin. Parempaa Äitiä Oliver ei olisi voinut saada, sinä olet hänen koko maailmansa.

Översatt:

Kära Mandy, moderskap är inga hjältedåd eller perfekta prestationer. Moderskap är resten av ditt liv med upp- och nedgångar. Jag vet att du känner att allt har gått fel men det stämmer inte. Allt är bra med Oliver och han behöver bara din kärlek och det får han av dig i överflöd. Bättre mamma kunde Oliver inte få; du är hela hans värld.

Andra dejten

När Daniel såg den här bilden sa han att vi ju nog liknar varandra och ser ut som syskon. Kanske det är därför ingen kan säga vem av oss Oliver liknar mest?

Mitt nyårslöfte var ju att vi skulle lägga tid på vårt förhållande och gå på dejt minst en gång i månaden. Vi hade inte hunnit planera februarimånadens träff men plötsligt fick jag meddelande av min pappa att han och hans fru vill komma och vakta Oliver, så att vi får gå på bio. Lyx! Så på söndagen hoppade vi på metron och tog oss till Kinopalatsi. Medan vi väntade på att filmen skulle börja tog vi ett glas och pratade om resor, minnen och Oliver. Det är nog så otroligt viktigt att ibland komma bort en stund från babylivet och hinna tala, skratta och umgås som innan. I flera månader hade vi velat se filmen Joker och som tur gick den ännu på bio. Helt sjukt bra film och rollprestation!

Sammanlagt var vi borta från Oliver i 3 timmar. Det är ju ingenting! Men ändå gav det oss så mycket. Det är ju verkligen en investering i förhållandet att med jämna mellanrum ta tid för varandra. Oliver tog ingen skada av att vi var borta i några timmar utan tvärtom var han glad att han fick umgås med sin morfar och Marita och att hans föräldrar hade mer energi och var gladare än tidigare när de kom hem. Win win!

Dopet

På lördagen 11.1 fick Oliver sitt namn! Vi ordnade dop i en festlokal nära oss på Drumsö. Det var lite stressigt att få ihop allt men med hjälp av våra bådas föräldrar fick vi det fixat! Dopet var jättelyckat och det var rörande att se hur många människor som bryr sig om Oliver och oss.

Oliver skötte sig väldigt fint under hela dopet. Han umgicks och sov lite i olika famnar. Jag hann själv knappt hålla honom under hela dagen eftersom det alltid fanns någon som ville hålla honom, gulligt!

Efter dopet badade vi Oliver och så somnade han nästan direkt. Han var helt slut efter en lång fest!

Wow, mängden gåvor han fick var helt otrolig. Han fick allt från söta mjukisdjur till manchettknappar och ljusstakar. Så snälla familjer och gudföräldrar han har!

Strandbastu och stugliv med en baby

Hälsningar från stugan! Det är så skönt att vara här igen. Jag kollade på bilder från förra året och då var det helt snöiga och vintriga vyer i januari. Annat är det nu! Det som också är annorlunda är ju att vi nu har Oliver. Men stuglivet med Oliver skiljer sig inte så mycket från tiden utan honom. Vi har kanske mer avbrott i våra tv-serier och filmer och vi sitter inte och dricker vin eller skumpa men allt är ändå så mycket bättre nu. Dessutom har vi haft möjlighet att gå i strandbastun tack vare Daniels mamma som har skött om Oliver under tiden. Lyx med tumistid! Och idag var vi alla fyra på en vagnpromenad:

Vår julafton

Det är något magiskt med att få fira första julen med sitt barn. Trots att Oliver bara var 6 veckor gammal på julen så kändes det ändå mycket speciellt. En jul vi alltid kommer att minnas. Vi började julen med frukost och julmusik hemma, sedan åkte vi till Vanda för att äta jullunch med Daniels pappa och den sidan av familjen. Det var som vanligt jättegod mat där. 16-tiden var det igen dags att åka till nästa ställe. Vi åkte hem och förberedde julmaten eftersom vi skulle få gäster. Våra bådas mammor kom hem till oss på julmiddag. Det var en jättelyckad julafton! Nästa jul är Oliver redan lite på ett år. Månne han då redan kan gå? Helt galet!

Idag fyller jag 30 år!

Idag fyller jag 30 år! Det blev kanske inte helt en så glamorös födelsedag som jag nångång hade tänkt mig. Det blev inte en resa till New York eller Paris och inte blev det heller någon stor fest med hyrd festlokal och champagne. Istället blev lilla Oliver förkyld och mitt hjärta brister varje gång han gråter. Han har snuva och det rasslar hemskt när han andas. Stackarn! Så idag har jag ammat typ konstant för det är det enda han vill göra. Första natten när han blev sjuk (mån-tis natten) så vakade jag hela natten för att se om han andades. Jag har aldrig i mitt liv känt en sådan oro som jag nu har gjort som mamma. Och det började direkt då han föddes. Jag hoppas förkylningen går snabbt om!

Trots att dagen har bestått av amning, Näsfrida, oro, koksaltsdroppar och gråt så är jag ändå så otroligt tacksam över att jag får fira min 30-årsdag såhär. Att jag har både Oliver och Daniel att fira den med. Det är ju verkligen ingen självklarhet och varje stund med dem vinner ändå alla fester och resor i världen. Nu i skrivande stund står Daniel och lagar mat i köket och Oliver ligger bredvid honom i sin säng och stirrar på honom med stora ögon och lyssnar när han babblar på. Så gulligt! Jag skulle alltså få lite egen tid framför Netflix men nu efter 20 min saknar jag dem redan. På kvällen ska vi försöka se några avsnitt av ett par tv-serier och äta ostar och charkuterier. Mysigt!

3 veckor

Idag fyllde Oliver 3 veckor! Hur kan det redan ha gått tre veckor sedan förlossningen? Och det betyder också att Daniels pappaledighet är slut. Imorgon blir det hans första jobbdag sedan Oliver föddes. Det känns lite sorgligt, eftersom vi haft så roligt under de här dagarna medan vi lärt känna vår lilla baby. Men som tur är det inte så länge kvar till julledigheterna, så sen kan vi återvända till vår lilla babybubbla igen.

Imorgon får jag dessutom besök av Sonja och Elliot. Det ska bli så otroligt roligt att träffa dem efter en såhär lång paus. Oliver ska få träffa sin blivande bästis!

Första promenaden

Igår var det dags för Olivers första promenad! Eftersom jag fortfarande har så svårt att gå efter förlossningen kunde vi inte gå långt, men han verkade ändå njuta av den friska luften. Han somnade direkt då vi satte honom i vagnen och sov djupt i flera timmar efter det.

Det var inte meningen att den här bloggen skulle förvandlas till någon baby/mammablogg, men nu såhär inne i babybubblan så finns det inte mycket annat innehåll att blogga om. Jag får se om jag delar med mig av min förlossningsberättelse sen när jag har återhämtat mig. För var dag som går känns det lite bättre, men förlossningen lämnade ändå djupa spår i mig och jag vet inte om det känns okej att dela berättelsen här på bloggen. Vi får väl se!

Nu kom vi precis hem från Olivers andra promenad. Vi ska förlänga sträckorna lite varje dag och sakta men säkert blir det nog normalt igen. Det kändes så ljuvligt att gå på promenad med familjen. Det var en av mina målbilder när jag var gravid och det var just så fint som jag hade föreställt mig (även om vi med jämna mellanrum måste kolla att han andas eller om han var för varm eller kall).