Funderingar om lycka

happyinyc

Rädslan över att vara totalt lycklig. Det är något jag har försökt jobba bort genom åren. Jag vet att jag har blivit bättre på att inte vara så rädd för att släppa in lyckan. Förr kunde jag vara väldigt försiktig med att konstatera att nu är jag lycklig, nu mår jag så bra. Jag tänkte alltid att något hemskt händer alltid då man säger högt att allt är bra. Jag tänkte: vad om jag nu jinxar det?

Men vad är det för liv om man inte vågar omfamna den där härliga bubblande lyckan som kanske kommer från att det är fredag, solen skiner, våren är snart här och bröllopet/resan/semestern närmar sig. Och inte bara en tillfällig, situationsbunden glädje, utan en genuin eufori och tacksamhet för livet överlag.

Dessutom tror jag att lycka attraherar mer lycka och framgång i livet. Det är så tydligt och självklart, men ändå är det svårt att alltid komma ihåg att tillämpa det i vardagen. Ibland kan det vara utmanande att inte fokusera på det negativa eller att inte vara rädd eller nervös för en situation eller framtiden. Men jag är helt övertygad om att då man vill något här i livet måste man våga tro på det och vara säker på att man i något skede av livet kommer att få det. Om det enda man vill är att ha ett liv fyllt med resor kommer man att dras till personer som känner likadant. Om ens högsta dröm är att bli författare, tror jag att man ska föreställa sig och visualisera sig små och konkreta steg för att nå det målet. I flyget mellan Finland och Sverige satt jag hela vägen och tänkte på vad jag skulle servera på min release fest sedan när min bok är skriven. Jag ska inte fokusera på hur lång väg det fortfarande är tills boken är utgiven, utan på det att boken någon dag kommer att ligga i min bokhylla. Och rädslan över att säga högt och jinxa den här drömmen finns tyvärr fortfarande där, men jag måste försöka träna bort det tankesättet.

Den perfekta lördagen

skogen.JPG

Om jag skulle få som uppgift att skriva om en perfekt lördag skulle jag skriva om en dag som igår; jag vaknar till att solen fyller stugan med ett orangeljus, stiger upp och beundrar den vackra soluppgången ett par minuter och kryper sedan tillbaka under täcket och sover till 10. Jag lagar frukost och dukar fram, vi lyssnar på Ted och Kaj-podcasten medan vi äter. Vi klär på oss ordentliga skor och går på en skogspromenad och kliver över stora snöhögar medan solen värmer. Utan solglasögon hade vi antagligen blivit blinda. Vi diskuterar om skrivandet och andra inspirerande ämnen. Jag får bolla idéer med Daniel medan vi flyttar oss från skogen till isen och går runt några holmar, trots att jag lovade min mamma att vi inte skulle gå på isen. Solen värmer fortfarande och isen spricker plötsligt. Jag skriker och tror att jag ska falla i. Det är tydligen inget farligt, utan bara ett lager av is som spricker. Det lugnar mig ändå inte, men en promenad med några adrenalinkickar är ju helt okej.

När vi kommer tillbaka till stugan vill vi inte ännu gå in, så vi brygger kaffe med kokos- och mandelmjölk, tar kopparna med oss och sätter oss ute i eftermiddagssolen och njuter. Daniel älskar vintern och dagar som dessa, men jag kan inte låta bli att påminna honom om mina vårkänslor med jämna mellanrum. Vi går in och Daniel börjar laga indisk mat medan jag sätter mig ner och skriver. Det har jag inte gjort på några veckor nu. Kanel, kokos och doften av indiska kryddor sprider sig i stugan och jag tar paus för att äta. Sedan skriver jag i nästan tre timmar medan Daniel värmer bastun. Det finns ingen bättre känsla än känslan av att man har kommit framåt med något projekt och ser att sidorna ökar.

I bastun känns det plötsligt som sommar och vi minns ljudet av rasslande löv utanför, hur vågorna kluckar mot båten och stunden då vi hoppar ner i en spegelblank sjö för att svalka oss från bastun.

Kvällen avslutas med en film, Slumdog millionare, som vi båda sett tidigare, men som igen förvånar mig hur bra den är.

ljusrödvinter.JPG

Det var min perfekta lördag!

 

Vecka 4

snöjanuari

Igen har det gått en vecka. Och igen är vi en vecka närmare våren! Den här veckan var lite speciell, eftersom skrivarkursen drog igång. Jag deltar i en författarkurs över nätet och kommer alltså att lägga ca 4-7 timmar i veckan på att skriva. Eller det är planen åtminstone. Det blir såklart lite utmanande med heltidsjobb, socialt liv och Netflix, men i åtta veckor framöver måste jag prioritera mitt skrivande på fritiden. Ända sedan jag var liten har jag velat bli en författare och skrivandet har alltid varit en självklar del av mitt liv, så nu känns det mer än naturligt att delta i en skrivarkurs och få mer tips och inspiration från en professionell och av de andra kursdeltagarna som verkar riktigt duktiga och ambitiösa. I morse hade jag väckning klockan 9, knäppte på kaffemaskinen och satte igång med några skrivövningar. Flera av övningarna gick ut på att man skulle ställa klockan på tio minuter och under dessa minuter skulle man skriva ett stycke enligt ett förutbestämt tema. Det var svårare än väntat att hålla sig vid 10 minuter, men verkligen behövligt att ibland bara flödesskriva utan att tänka för mycket på vart man vill komma med texten. Bara låta fingrarna flyga över tangenterna och när klockan ringer har man plötsligt en ny karaktär, en idé till en berättelse eller inspiration och lusten att skriva mer.

kaffesnö

snö2januari