Blåsippor och kaffe i solen

Förra veckan åkte jag med Oliver till Ekenäs. Vår lägenhet kommer snart till salu, så vi flydde från Drumsö för att fotografen skulle få ta bilder ifred. Det blir spännande att se hur det går med försäljningen. Vem kommer att bo här efter oss?

I Ekenäs var det 14 grader i skuggan och det kändes nästan som sommar, trots att träden var kala. Oliver var mycket förtjust i Lejonparken. Jag längtar efter att åka till Ekenäs på sommaren då glasskioskerna har öppnat och träden har fått sina löv.

Den här gången blev det bara ett dygn i Ekenäs, men vi stortrivdes och fick så mycket energi av det.

Vi hann måla med vattenfärger, baka bullar (okej min mamma bakade men vi åt av dem), dricka kaffe i solen, gunga och klättra i lekparken. Mysigt!

Drömhuset

Vi har köpt ett hus! Allt hände sedan väldigt fort. Jag skrev det här inlägget om våra husdrömmar och om att vi inte hade skyndsamt att hitta vårt nästa hem. Och fem dagar senare hittade vi det! Jag visste direkt att det var något speciellt med huset, så när klockan blev 8.01 ringde jag till fastighetsmäklaren och bokade en visning. Hon blev chockad över hur snabbt någon ringde, men av erfarenhet hade jag märkt att de bästa husen såldes väldigt fort. I vissa fall hann vi inte ens gå på visning, för då var huset redan sålt (några timmar efter att annonsen hade publicerats). Så det gällde att vara snabb.

Vi gick på visning samma dag. Solen sken för första gången på väldigt länge och det låg något magiskt i luften när vi körde in till gården. Grannarna var samlade längs vägen för att de väntade på glassbilen som kom bakom knuten. Vi fick genast en så bra känsla av området. Mysigt, stämningsfullt, varmt. När vi steg in i huset kände jag det direkt. Magkänslan som sade att det var här vi skulle bo. Och jag såg på Daniel att han tänkte samma sak. Oliver sprang mest runt och ville röra i allting. Huset hade ett öppet kök, högt till tak, en balkong och en mycket stor bakgård, bastu, tre sovrum och havsutsik. Allt vi hade önskat oss.

Vi är så lyckliga över att äntligen ha en egen gård där vi kan odla tomater, vinbär och örter. Gården har dessutom ett äppelträd, så idylliskt. Igår blev köpet officiellt och i slutet av maj flyttar vi!

När vi såg öknen blomma

Med brist på något att blogga om gick jag igenom mina utkast för att se om det låg något där jag inte hade publicerat. Jag scrollade neråt och hittade ett inlägg från år 2016. Nu har det gått fem år sedan inlägget är skrivet, men ändå känner jag igen tankarna och kan känna sådär ännu idag. En stark längtan efter vår resa, vårt stora äventyr. Här var utkastet, skrivet i mars 2016:

Ibland kan jag titta på bilderna från vår tre månaders resa och undra om det verkligen är vi som står där på bilderna och tittar skräckslaget men förtjust ner i Grand Canyon eller blickar drömmande ut över Stilla Havet i Santa Monica. Gjorde vi faktiskt vår drömresa redan? Är den verkligen förbi? Varje dag tänker jag på ett minne, en känsla eller en händelse från resan. Och jag behöver knappast ens säga hur mycket jag längtar tillbaka. Jag hade ingen aning om att man kunde sakna en resa eller en plats i världen såhär mycket som jag nu gör och har gjort i nio månader. Men som tur är jag inte ensam om det. Som tur känner Daniel likadant.

I dag har jag varit på föreläsning och skrivit på min avhandling. För jämnt ett år sedan såg min vardag lite annorlunda ut:

35
IMG_9362
IMG_9294
IMG_9470
IMG_9504
IMG_9460

För ett år sedan bodde vi på ett egendomligt hotell mitt i öknen, med åsnor och husbilar på bakgården. Vi besökte Nordamerikas lägsta punkt, som var 85,5 meter under havsnivån och det kändes som om min hjärna kokade av hettan. Vi drack litervis med vatten som hann bli varmt i bilen och mitt kamerabatteri höll på att ta slut, vilket jag var stressad över varje gång jag tog en bild. Vi körde i landskap som såg ut som taget ur ett bilspel eller en bilreklam och vi fick se öknen blomma. Allt var så kravlöst och vi var så fria där ute i ödemarken.

Kalla dagar i Ekenäs

Förra veckan åkte Oliver och jag till min mamma i Ekenäs. Oliver var så lycklig över att få umgås med sin ”mimmi” (han började redan tidigt kalla henne för det så det fick stanna).

Det är så skönt att Oliver nuförtiden går överallt. Vi kunde lämna vagnen hemma i Helsingfors och istället promenera eller åka pulka om vi skulle någonstans.

Det var -20 grader under de dagarna vi var i Ekenäs. Sagolikt vackert och idylliskt, men helt för kallt tycker jag.

Ett veckoslut i Åbo

Förra fredagen packade vi bilen proppfull med saker, körde i nästan två timmar genom vintriga landskap och kom sedan fram till Åbo, där vi skulle stanna över veckoslutet. Det kändes nostalgiskt för Daniel att komma till Åbo, eftersom han bodde där i fyra år när han studerade vid Åbo Akademi. Under dessa fyra år var vi ihop, så det blev en hel del Åbodagar för mig också.

Vi övernattade i min pappas lägenhet. Det är en splitterny etta fast vid ån. Mycket fint! Jag ser framemot flera Åbovistelser på sommaren, då staden verkligen kommer till sin rätta.

Oliver var också så glad av ett miljöombyte. När vi kom fram sprang han flera varv runt i bostaden och ville såklart röra på allt. Det var också mycket fascinerande att man kunde se en stor båt och trafik från fönstret.

Det var smällkallt men fint i Åbo. Vi gick på promenader och körde till Runsala. Det finns inte så mycket annat man kan göra i dessa coronatider, men roligt hade vi ändå.

Vi vågade oss ändå till ett litet, gulligt café i Runsala. Jag sade till Daniel att jag gärna delar på en munk. Sedan kom han med den här. En donits större än Oliver, typ. Men den var god, även om vi var tvungna att packa ner halva för att vi inte orkade äta den.

Små äventyr och avbrott i vardagen är nödvändiga i dessa tider. När vi på söndagen åkte hem hade vi samlat på oss flera minnen och ny energi.

Stiga och bakelser

Vissa dagar och stunder bränner sig fast i minnet. Som den här dagen när solen sken och vi drog Oliver i Stigan här på ön. Ljuvligt med fina minnen från Olivers första ordentliga vinter.

Älskar alla årstider här på ön!

Annat fint med februari förutom solen är nog bakelserna. I Finland har vi både Runebergstårtor och Fastlagsbullar som man får njuta av mitt i vintern.

Hösten 2020

På hösten njöt vi av att vara tillbaka på Drumsö. Jag hade längtat efter promenaderna längs havet och Oliver hade nog saknat gungorna på stranden.

Ett tivoli uppenbarade sig plötsligt på Drumsö. Det var vi ju tvungna att besöka! Sonja, Joni och Elliot kom med oss och så fick pojkarna åka karusell för första gången.

Vi gick på promenad på Fölisön och jag åt en god brunch med kusinerna. Luften blev svalare och min favorit årstid var här. Jag och Oliver åkte till Ekenäs och tillbringade några fina höstdagar där.

I slutet av september åkte Daniel och jag till Långvik! Det var första gången jag var borta från Oliver en hel natt. Några tårar föll (mina) men ganska fort kunde jag bara koppla av och njuta av att ha kvalitetstid med Daniel.

Vi beundrade höstlöven på nära och långt håll. Vi var så nykära i vårt hem, så vi åkte bara en gång till Vichtis den hösten. Konstigt nog, eftersom jag älskar att vara där på hösten.

Den fjortonde oktober hände det som vi hade väntat på i nästan ett år; Oliver sov en hel natt. Aldrig hade jag förstått före jag fick barn att det kunde gå nästan ett helt år före man fick sova utan att vakna flera gånger under natten. Det firade vi med tapas och skumpa!

En lördag i oktober checkade Sonja och jag in på hotell i Helsingfors. Vi åt på restaurang och köpte sedan mängder av godis, choklad och chips, bytte om till pyjamas och såg på film i våra hotellsängar. Sådan lyx! På våren ska vi göra om det.

Oliver fyllde ett år och det firade vi med två kalas och ett besök till Sealife.

Det blev farsdag, jag klippte mitt hår och så ordnade vi Friendsgiving. Jag och Oliver deltog i några aktiviter och träffade vänner innan smittan igen spred sig så mycket att allt inhiberades.

Sommaren 2020

På sommaren kunde jag andas igen. Daniel tog ut sina pappaveckor kombinerat med semesterveckor och var ledig i åtta hela veckor! Den första juni packade vi bilen full med saker och flyttade till Vichtis. Hela sommaren var det vårt hem.

Under sommaren gjorde vi flera utflykter till bland annat Ekenäs, Vanda, Porkala, Helsingfors och Riihimäki.

Daniel och jag firade vår andra bröllopsdag med en lyxig middag ute på gården.

Midsommaren firades på världens bästa ställe; på vår holme. Det var första gången Oliver åkte båt och var i skärgården!

Vi fick finbesök till stugan under sommaren. Efter en vår utan socialt umgänge med någon kändes det konstigt att flytta ut till landet, bort från alla människor. Men som tur orkade några av våra vänner ta sig ut till vår stuga i Vichtis.

I juli spenderade vi en molnig och regnig vecka på holmen. Oliver lärde sig att krypa där!

Vi åkte också in till Helsingfors på staycation. Så fina minnen från den lilla resan.

Som en äkta finlandssvensk måste ju Oliver delta i sin första kräftskiva som 9-månader gammal. Han var nog lite skeptisk och slog kräftan med en gurka.

Vi besökte glasmuseumet i Riihimäki. Fint!

I augusti åt vi middag med Daniels familj innan det var dags att flytta hem igen. 21.8 fick vi packa ihop bilen igen och åka hem till Drumsö!

Staycation på Klaus K

Jag har nog aldrig varit på lika många staycations som i år. Eller jag hade kanske aldrig ens varit på staycation förrän det här året? Om man inte kan resa utomlands måste man väl ändå försöka skapa den där resekänslan i sin hemstad. Dagen efter min födelsedag firade Daniel och jag genom att checka in på Klaus K.

Oliver fick kvalitetstid med sin älskade momi (som han kallar mimmi) medan vi fick dricka utsökta cocktails på en hemlig bar, beundra vackra Helsingfors som nu är dekorerad från topp till tå, promenera i våra gamla trakter och äta en härlig trerätters meny på en italiensk restaurang. Sedan drack vi skumpa och tittade på Undoing utan att behöva oroa oss för hur många gånger vi skulle vakna under natten. Och så fick vi vakna 9.20 nästa morgon. Lyx!

En morgonutflykt till Fölisön

Idag ville vi börja dagen med en liten utflykt. Eftersom vi fortfarande är en aning krassliga så kunde vi inte åka till något museum eller röra oss inomhus, så istället tog vi oss till Fölisön. Vi kände oss som riktiga småbarnsföräldrar när vi märkte att klockan var före 10 på en lördagsmorgon och vi var redan ute bland andra människor. För ett par år sedan skulle vi nog ha sovit ännu, eller legat i soffan och tittat på någon serie. Men nu med barn känns det roligare att ha planer och program på förmiddagen.

Det var länge sedan vi hade varit på Fölisön. Det var vackert och vi mötte flera tama ekorrar och fåglar. Det var inte så höstigt som jag hade förväntat mig. Det är väl först om ett par veckor som träden blir gula och röda?

Fölisön är ett utmärkt ställe för en liten promenad eller picknick ute i naturen. Oliver var också nöjd och glad!