Lapland Hotels Bulevardi

För en vecka sedan tog vi buss och metro in till Helsingfors och checkade in på Lapland Hotels Bulevardi. Det var nog ett av de finaste hotellen vi bott på. Vi hade en egen bastu i vårt rum! Hur galet är inte det? Vanligtvis, när vi reser utomlands brukar vi välja de billigaste hotellrummen, för det spelar ju ingen roll hurdant rum man har om man får utforska New York, London, Tokyo eller någon annan spännande stad. Då kan man hur bra som helst bo i en liten koja med säng. Nu när vi firade vår bröllopsdag i vår före detta hemstad ville vi ändå lyxa till det lite. Och jag är så glad att vi gjorde det!

Efter att vi beundrat vårt fina rum och lämnat våra saker tog vi en promend genom sommarhelsingfors. Älskar den staden på sommaren! Vi gick till Kaserntorgets stora uteservering och skålade i Aperol spritz.

När vi blev hungriga åt vi hamburgare i gassande solsken. Det var nostalgiskt att gå omkring i våra gamla hemtrakter. Före vi flyttade till Drumsö bodde vi sex år i Ulrikasborg. Det var en så kravlös tid i livet. Studier, deltidsjobb, fester, barer, Nylle, biobesök osv. Jag kan föreställa mig att bo där igen som gammal, om vi inte då blivit för vana att bo i ett större hem med egen gård, för det skulle ju vara omöjligt i de trakterna.

Sommarkväll som bäst!

Nästa morgon fick vi en utsökt frukost serverad till rummet. Åh en sådan lyx att få sova 9 timmar i sträck i prassliga hotellakan, i ett luftkonditionerat rum.

Nöjda, utvilade och lyckliga tog vi metron och bussen hem igen.

Nycklarna till nya hemmet

Nu har vi fått nycklarna till vårt nya hem! Vi har åkt dit nästan varje dag för att föra lådor och saker. Varje gång vi är där blir jag mer och mer förälskad i huset. Oliver älskar också att vara där, vilket är ett gott tecken.

Gården ser ut som en djungel, men när vi har fått alla saker flyttade över så tar vi tag i det projektet. Det blir så spännande! På lördagen sover vi första gången i vårt nya hem!

Åh älskar den här vyn!

Och vårt äppelträd. Så idylliskt!

Date night!

När vi blev föräldrar lovade vi varandra att vi skulle ha date night minst en gång i månaden. I början var det faktiskt lättare att hålla det löftet, men sen ändrades allt på grund av coronan. Men nu på lördagen var det äntligen dags för ett restaurangbesök i Helsingfors! Oliver fick bli hemma hos oss med min mamma.

Vår date night var på Fiasco by Ultima, en italiensk restaurang nära salutorget. Det var länge sedan vi varit ute och äta på kvällen. Mycket välkommet alltså! Vi började med varsitt glas prosecco. Och så babblade vi igenom hela kvällen.

På grund av corona och restriktionerna i Finland var det ett lite annorlunda restaurangbesök. Vanligtvis skulle vi väl ha börjat äta kring 19, men nu fick man inte längre dricka en droppe alkohol efter klockan 18. Vi ville gärna dricka vin till maten, så vi hade ett bord reserverat till oss redan klockan 16.30 (!!).

Menyn var så välplanerad och maten så utsökt! Vi var otroligt nöjda med allt.

Efteråt gick vi en stund omkring i Helsingfors, tog sedan metron till Drumsö och hoppade på ett par elskotrar. Det var första gången jag åkte med en sådan och oj så roligt det var! Där flög vi omkring i den ljusa vårkvällen, mätta, lyckliga och skrattiga innan vi smög in i lägenheten och lovade varandra att göra det snart igen.

Blåsippor och kaffe i solen

Förra veckan åkte jag med Oliver till Ekenäs. Vår lägenhet kommer snart till salu, så vi flydde från Drumsö för att fotografen skulle få ta bilder ifred. Det blir spännande att se hur det går med försäljningen. Vem kommer att bo här efter oss?

I Ekenäs var det 14 grader i skuggan och det kändes nästan som sommar, trots att träden var kala. Oliver var mycket förtjust i Lejonparken. Jag längtar efter att åka till Ekenäs på sommaren då glasskioskerna har öppnat och träden har fått sina löv.

Den här gången blev det bara ett dygn i Ekenäs, men vi stortrivdes och fick så mycket energi av det.

Vi hann måla med vattenfärger, baka bullar (okej min mamma bakade men vi åt av dem), dricka kaffe i solen, gunga och klättra i lekparken. Mysigt!

Drömhuset

Vi har köpt ett hus! Allt hände sedan väldigt fort. Jag skrev det här inlägget om våra husdrömmar och om att vi inte hade skyndsamt att hitta vårt nästa hem. Och fem dagar senare hittade vi det! Jag visste direkt att det var något speciellt med huset, så när klockan blev 8.01 ringde jag till fastighetsmäklaren och bokade en visning. Hon blev chockad över hur snabbt någon ringde, men av erfarenhet hade jag märkt att de bästa husen såldes väldigt fort. I vissa fall hann vi inte ens gå på visning, för då var huset redan sålt (några timmar efter att annonsen hade publicerats). Så det gällde att vara snabb.

Vi gick på visning samma dag. Solen sken för första gången på väldigt länge och det låg något magiskt i luften när vi körde in till gården. Grannarna var samlade längs vägen för att de väntade på glassbilen som kom bakom knuten. Vi fick genast en så bra känsla av området. Mysigt, stämningsfullt, varmt. När vi steg in i huset kände jag det direkt. Magkänslan som sade att det var här vi skulle bo. Och jag såg på Daniel att han tänkte samma sak. Oliver sprang mest runt och ville röra i allting. Huset hade ett öppet kök, högt till tak, en balkong och en mycket stor bakgård, bastu, tre sovrum och havsutsik. Allt vi hade önskat oss.

Vi är så lyckliga över att äntligen ha en egen gård där vi kan odla tomater, vinbär och örter. Gården har dessutom ett äppelträd, så idylliskt. Igår blev köpet officiellt och i slutet av maj flyttar vi!

När vi såg öknen blomma

Med brist på något att blogga om gick jag igenom mina utkast för att se om det låg något där jag inte hade publicerat. Jag scrollade neråt och hittade ett inlägg från år 2016. Nu har det gått fem år sedan inlägget är skrivet, men ändå känner jag igen tankarna och kan känna sådär ännu idag. En stark längtan efter vår resa, vårt stora äventyr. Här var utkastet, skrivet i mars 2016:

Ibland kan jag titta på bilderna från vår tre månaders resa och undra om det verkligen är vi som står där på bilderna och tittar skräckslaget men förtjust ner i Grand Canyon eller blickar drömmande ut över Stilla Havet i Santa Monica. Gjorde vi faktiskt vår drömresa redan? Är den verkligen förbi? Varje dag tänker jag på ett minne, en känsla eller en händelse från resan. Och jag behöver knappast ens säga hur mycket jag längtar tillbaka. Jag hade ingen aning om att man kunde sakna en resa eller en plats i världen såhär mycket som jag nu gör och har gjort i nio månader. Men som tur är jag inte ensam om det. Som tur känner Daniel likadant.

I dag har jag varit på föreläsning och skrivit på min avhandling. För jämnt ett år sedan såg min vardag lite annorlunda ut:

35
IMG_9362
IMG_9294
IMG_9470
IMG_9504
IMG_9460

För ett år sedan bodde vi på ett egendomligt hotell mitt i öknen, med åsnor och husbilar på bakgården. Vi besökte Nordamerikas lägsta punkt, som var 85,5 meter under havsnivån och det kändes som om min hjärna kokade av hettan. Vi drack litervis med vatten som hann bli varmt i bilen och mitt kamerabatteri höll på att ta slut, vilket jag var stressad över varje gång jag tog en bild. Vi körde i landskap som såg ut som taget ur ett bilspel eller en bilreklam och vi fick se öknen blomma. Allt var så kravlöst och vi var så fria där ute i ödemarken.

Kalla dagar i Ekenäs

Förra veckan åkte Oliver och jag till min mamma i Ekenäs. Oliver var så lycklig över att få umgås med sin ”mimmi” (han började redan tidigt kalla henne för det så det fick stanna).

Det är så skönt att Oliver nuförtiden går överallt. Vi kunde lämna vagnen hemma i Helsingfors och istället promenera eller åka pulka om vi skulle någonstans.

Det var -20 grader under de dagarna vi var i Ekenäs. Sagolikt vackert och idylliskt, men helt för kallt tycker jag.

Ett veckoslut i Åbo

Förra fredagen packade vi bilen proppfull med saker, körde i nästan två timmar genom vintriga landskap och kom sedan fram till Åbo, där vi skulle stanna över veckoslutet. Det kändes nostalgiskt för Daniel att komma till Åbo, eftersom han bodde där i fyra år när han studerade vid Åbo Akademi. Under dessa fyra år var vi ihop, så det blev en hel del Åbodagar för mig också.

Vi övernattade i min pappas lägenhet. Det är en splitterny etta fast vid ån. Mycket fint! Jag ser framemot flera Åbovistelser på sommaren, då staden verkligen kommer till sin rätta.

Oliver var också så glad av ett miljöombyte. När vi kom fram sprang han flera varv runt i bostaden och ville såklart röra på allt. Det var också mycket fascinerande att man kunde se en stor båt och trafik från fönstret.

Det var smällkallt men fint i Åbo. Vi gick på promenader och körde till Runsala. Det finns inte så mycket annat man kan göra i dessa coronatider, men roligt hade vi ändå.

Vi vågade oss ändå till ett litet, gulligt café i Runsala. Jag sade till Daniel att jag gärna delar på en munk. Sedan kom han med den här. En donits större än Oliver, typ. Men den var god, även om vi var tvungna att packa ner halva för att vi inte orkade äta den.

Små äventyr och avbrott i vardagen är nödvändiga i dessa tider. När vi på söndagen åkte hem hade vi samlat på oss flera minnen och ny energi.

Stiga och bakelser

Vissa dagar och stunder bränner sig fast i minnet. Som den här dagen när solen sken och vi drog Oliver i Stigan här på ön. Ljuvligt med fina minnen från Olivers första ordentliga vinter.

Älskar alla årstider här på ön!

Annat fint med februari förutom solen är nog bakelserna. I Finland har vi både Runebergstårtor och Fastlagsbullar som man får njuta av mitt i vintern.

Hösten 2020

På hösten njöt vi av att vara tillbaka på Drumsö. Jag hade längtat efter promenaderna längs havet och Oliver hade nog saknat gungorna på stranden.

Ett tivoli uppenbarade sig plötsligt på Drumsö. Det var vi ju tvungna att besöka! Sonja, Joni och Elliot kom med oss och så fick pojkarna åka karusell för första gången.

Vi gick på promenad på Fölisön och jag åt en god brunch med kusinerna. Luften blev svalare och min favorit årstid var här. Jag och Oliver åkte till Ekenäs och tillbringade några fina höstdagar där.

I slutet av september åkte Daniel och jag till Långvik! Det var första gången jag var borta från Oliver en hel natt. Några tårar föll (mina) men ganska fort kunde jag bara koppla av och njuta av att ha kvalitetstid med Daniel.

Vi beundrade höstlöven på nära och långt håll. Vi var så nykära i vårt hem, så vi åkte bara en gång till Vichtis den hösten. Konstigt nog, eftersom jag älskar att vara där på hösten.

Den fjortonde oktober hände det som vi hade väntat på i nästan ett år; Oliver sov en hel natt. Aldrig hade jag förstått före jag fick barn att det kunde gå nästan ett helt år före man fick sova utan att vakna flera gånger under natten. Det firade vi med tapas och skumpa!

En lördag i oktober checkade Sonja och jag in på hotell i Helsingfors. Vi åt på restaurang och köpte sedan mängder av godis, choklad och chips, bytte om till pyjamas och såg på film i våra hotellsängar. Sådan lyx! På våren ska vi göra om det.

Oliver fyllde ett år och det firade vi med två kalas och ett besök till Sealife.

Det blev farsdag, jag klippte mitt hår och så ordnade vi Friendsgiving. Jag och Oliver deltog i några aktiviter och träffade vänner innan smittan igen spred sig så mycket att allt inhiberades.