Om stödnätverk och moderskap

Jag har vuxit upp i en stor familj och alltid älskat det. Med tre äldre bröder och flera hundar blev det aldrig ensamt. Det var alltid någon hemma, någon som kunde hjälpa mig med läxor och någon att prata med, att se på film med eller spela videospel med. Jag har alltså alltid haft ett väldigt tryggt stödnätverk med storebröder och föräldrar som bryr sig oerhört mycket. När jag träffade Daniel och blev tillsammans med honom ökade även min familj. Plötsligt hade jag dubbelt så många familjemedlemmar.

Jag har alltid hört att det är bra att ha mor- och farföräldrar till hands när man skaffar barn. Det är först nu när jag själv har fått barn som jag har insett hur otroligt viktigt det är. Jag känner mig så privilegierad med så många fina människor i mitt och Olivers liv. Då vår start i föräldralivet inte varit den lättaste har hjälpen och stödet från dem varit guldvärd. Jag har en mamma som kört dagligen från Ekenäs och tillbaka för att ta hand om Oliver när jag varit som svagast, en svärfar som flera gånger har lagat god mat att sätta i frysen så att vi skulle ha en sak mindre att tänka på, en moster som skjutsat hem mig från sjukhus, en pappa som ringt och gett råd och vaktat Oliver så att vi skulle få tumistid med Daniel, en svärmor som gett mig så mycket stöd och ork, vänner som erbjudit hjälp och bröder som ringt för att fråga hur jag mår.

Det känns så tryggt att alla de här underbara människorna också är en stor del av Olivers liv. Jag vet att det alltid kommer att finnas någon som ställer upp när det krisar. Jag uppskattar det så mycket för jag vet att det inte är någon självklarhet. När min mamma för hundrande gången hjälpte mig sa jag (igen) att jag har så dåligt samvete när hon måste köra så långa vägar för att hjälpa oss. Hon sade att hon kommer så gärna och att ”du gör ju allt för Oliver också, det är så mammor gör” Och det är ju helt sant; man gör ju allt för sitt barn.

När jag hade fått veta att jag kanske skulle behöva sluta amma fick jag ett ljuvligt meddelande av min svärmor. Här är en del av hennes text:

Rakas Mandy, Äitiys ei ole sankaritekoja ja täydellistä suorittamista. Äitiys on koko sinun loppuelämäsi olomuoto, jossa tulee ylä- ja alamäkiä. Ymmärrän, että koet että asiat ovat menneet pieleen, mutta mikään ei ole mennyt pieleen. Oliverilla on kaikki hyvin, hänen tarpeensa on vain sinun rakkautesi ja sen hän sinulta takuulla saa runsain mitoin. Parempaa Äitiä Oliver ei olisi voinut saada, sinä olet hänen koko maailmansa.

Översatt:

Kära Mandy, moderskap är inga hjältedåd eller perfekta prestationer. Moderskap är resten av ditt liv med upp- och nedgångar. Jag vet att du känner att allt har gått fel men det stämmer inte. Allt är bra med Oliver och han behöver bara din kärlek och det får han av dig i överflöd. Bättre mamma kunde Oliver inte få; du är hela hans värld.

Andra dejten

När Daniel såg den här bilden sa han att vi ju nog liknar varandra och ser ut som syskon. Kanske det är därför ingen kan säga vem av oss Oliver liknar mest?

Mitt nyårslöfte var ju att vi skulle lägga tid på vårt förhållande och gå på dejt minst en gång i månaden. Vi hade inte hunnit planera februarimånadens träff men plötsligt fick jag meddelande av min pappa att han och hans fru vill komma och vakta Oliver, så att vi får gå på bio. Lyx! Så på söndagen hoppade vi på metron och tog oss till Kinopalatsi. Medan vi väntade på att filmen skulle börja tog vi ett glas och pratade om resor, minnen och Oliver. Det är nog så otroligt viktigt att ibland komma bort en stund från babylivet och hinna tala, skratta och umgås som innan. I flera månader hade vi velat se filmen Joker och som tur gick den ännu på bio. Helt sjukt bra film och rollprestation!

Sammanlagt var vi borta från Oliver i 3 timmar. Det är ju ingenting! Men ändå gav det oss så mycket. Det är ju verkligen en investering i förhållandet att med jämna mellanrum ta tid för varandra. Oliver tog ingen skada av att vi var borta i några timmar utan tvärtom var han glad att han fick umgås med sin morfar och Marita och att hans föräldrar hade mer energi och var gladare än tidigare när de kom hem. Win win!

Lekrum, trygga famnar och kusiner

Veckorna går fort men ändå kändes det som att det varit januari i flera år. Typ. Nu när jag varit frisk i snart två veckor så har jag hunnit med mycket mer än tidigare. Oliver har tex. besökt ett lekrum för första gången! Vi var där egentligen för min gudsons skull, men Oliver kunde ändå uppskatta alla färger och log åt de andra barnen. Sonja fick springa efter Elliot och klättra upp och ner för trapporna medan jag satt och ammade. Deras åldersskillnad är bara 9 månader men nu i den här åldern känns det som en stor skillnad. Men när de växer är ju 9 månader ingenting. Vi kallar dem för minibästisarna!

Vi har också besökt Iso Omena. Det var mycket spännande för Oliver och han fick igen nya intryck. Man märker att det nog gör gott för honom och mig att komma bort hemifrån!

Hej hej!

Vi har också haft besök här hemma. Bland annat Fami kom och hälsade på oss. Det är så fint att Oliver har så många trygga famnar i sin omgivning.

En dag tillredde jag en tomatsoppa och bjöd två av mina kusiner på lunch. Fia, som också är gudmor till Oliver, flyttade i december tillbaka till Finland. Hon hade bott sju år i Australien! Så roligt att vi alla tre nu bor i samma land. Äntligen!

En lekstund i babygymmet tillsammans med pappa.

Zonterapeutisk babymassage

Under de senaste två veckorna har Oliver blivit riktigt bortskämd med en lyxig massage och avkopplande zonterapi.

En lång och svår förlossning är ju också tung för babyn och då kan det bildas spänningar i kroppen. När vi hade Oliver på mage så märkte vi att han inte riktigt trivdes så och då var det svårt att träna hans nacke. Jag läste om zonterapi för spädbarn och det stod att om man varit med om en sugkoppsförlossning eller en utdragen förlossning rekommenderas babymassage och zonterapi. Några veckor senare råkade jag se reklam för Tiny Twinkle, som erbjuder zonterapeutisk babymassage och dessutom gör hembesök. Det underlättade verkligen att behandlingen var på hemmaplan för både Oliver och oss.

Behandlingen utfördes av Melinda, som är både barnmorska, zonterapeutisk babymassör och certifierad sömnkonsult. Melinda kom hem till oss tre gånger under 1,5 veckas tid. Först intervjuade hon oss och sedan började själva behandlingen. Oliver kände sig jättetrygg i hennes händer och man såg på honom att han njöt. Vi fick en massa bra tips på hur vi själva skulle massera honom. Tipsen har verkligen hjälpt när Oliver har haft magbesvär. Igår hade vi sista besöket och man såg en enorm skillnad. Oliver har inte längre problem med att bära sitt huvud när han är på mage och igår svängde han sig dessutom från mage till rygg! Nuförtiden ler han till och med när han ligger på mage. Efter behandlingen var han så avslappnad. Vi ska nog börja ge babymassage som en del av hans kvällsrutin. Jag kan verkligen rekommendera Melinda och babymassage överlag!

Dagboksanteckningar

Gravid vecka 13

16.4.2019

Idag såg vi dig för första gången! Du poserade för oss som en filmstjärna och ville gärna visa din profil. Du sparkade och hoppade inuti mig. Tänk att det växer en liten människa inom mig! Mina ögon fylldes av tårar och jag klämde din pappas hand hårt när vi hörde dina stadiga hjärtslag. Du är bara 5 cm lång men betyder redan hela världen för oss. Jag börjar gråta bara jag tänker på dig och på hur lycklig jag är över att du faktiskt finns.

I maj åker vi till Grekland!

Vi har typ aldrig haft en såhär lång paus med resandet. Senast vi var på resa var i juni då vi besökte Daniels mamma och styvpappa i Leipzig. Så nu var det äntligen dags att boka vårens resa. I maj återvänder vi till Greklands turkosa hav, den gudomliga tsatsikin och den otroligt vackra naturen! Senast vi var där var på vår minimoon år 2018. Då åkte Daniel och jag till Zakynthos, men den här gången ska vi utforska en ny ö: Skiathos! Och med oss den här gången tar vi förstås Oliver men också Sonja, Joni och Elliot. Det ska bli så roligt! Och jag är så glad att vi har något sådant att se fram emot när det regnar slask där ute.

Oliver kommer att vara sex månader gammal då vi åker. Vi hoppas att flygresorna kommer att gå bra och att han också kan njuta lite av den grekiska naturen. Det ska bli så spännande att resa med en liten baby!

Olycksfågeln

Man kan lugnt säga att början på vårt babyliv inte varit lätt. Jag skrev ju om min förlossning i tidigare inlägg. Återhämtningen håller fortfarande på, men varje vecka känns det en aning bättre. Det är nu jämnt elva veckor sedan jag födde och jag håller fortfarande på att läka. Fysioterapeuten på sjukhuset sade att det kan ta två år innan kroppen har återhämtat sig totalt. Två år!

De senaste tio åren har jag märkt hur stor inverkan min egen attityd verkligen kan ha på mitt liv. Om man tänker positivt så händer det bra saker i ens liv. Men vissa saker kan man ändå bara inte tänka bort eller påverka med sin inställning. Jag har även förstått att negativa händelser kan ha en tendens att accelerera och plötsligt befinner man sig i en situation där det bara sker olyckor efter varandra. Och lite så känns det som att de senaste tre månaderna har varit. Hur mycket jag än har velat tänka positivt har det ändå varit svårt under de senaste månaderna. Jag är så otroligt tacksam och lycklig för att vi har Oliver, men det känns ändå som att jag varit en olycksfågel den senaste tiden.

Förlossningen hämtade med sig sina begränsningar och de första veckorna kunde jag knappt sitta. När jag äntligen kunde sitta hände det något annat; Oliver blev sjuk. Det var hjärtskärande och mentalt tungt att se sin tre veckor gamla baby knappt få luft på grund av sin förkylning. När vi trodde att han var frisk fick han dessutom öroninflammation. I samma veva som han fick öroninflammation hade jag fått mjölkstockning i bröstet. Eftersom jag var så orolig för honom och visste så lite om amning (hade inte fått någon info om det från varken rådgivningen eller förlossningsavdelningen) så insåg jag inte det i tid. När jag sedan försökte tömma bröstet var det omöjligt. Jag sprang på olika läkarmottagningar där de bara kollade snabbt på bröstet och sade att det var mjölkstockning och att jag skulle fortsätta tömma bröstet. Jag fick en antibiotikakur. Jag försökte tömma bröstet med hjälp av alla knep i världen (värmekudde, varm dusch, kall kål, pump, amning i olika positioner osv) men ingenting hjälpte. Jag åt antibiotika i tre hela veckor. Och jag kände mig konstant sjuk, febrig, ledsen, glåmig, matt. Jag hade så ont att jag knappt kunde sova, bära på Oliver eller tänka på något annat än smärtan. Min mamma åkte från Ekenäs varje dag i två veckors tid för att hjälpa mig med en sjuk baby då jag själv var så sjuk att jag knappt kunde stiga upp från sängen. Julen kom och och gick, nyåret kom och gick, Olivers dop kom och gick. Allting svartmålat av den där smärtan i bröstet. Ett par dagar efter Olivers dop fick jag äntligen tag på rätt stället för mitt problem: Bröstkirurgiska enheten på Kirurgiska sjukhuset i Helsingfors. Jag åkte in och mötte den första läkaren som undersökte mig grundligt och sade direkt att jag hade en abscess, dvs. en böld i bröstet. Hon såg orolig ut och jag förstod direkt att det hade gått väldigt långt. Hon sade något som fick mig ledsnare än jag kunde ana: jag måste troligen sluta amma.

Jag skickades till röntgenavdelningen där de såg att bölden var stor (6 cm) och där de sedan tömde den. Men det var inte slut med eländet. Jag var inte ännu frisk. Läkaren varnade att jag troligtvis kommer att vara tvungen att sluta amma för att bölden och inflammationen ska läka och försvinna. Jag blev själv överrumplad av sorgen. Den golvade mig totalt. Hur kunde det kännas så stort och sorgligt? När jag kom hem kunde jag inte annat än gråta. I en vecka sörjde jag amningen. Jag grät och tänkte att det här är de sista gångerna jag ammar min lilla baby. Jag var orolig för Oliver och hur han skulle klara sig utan amningen, tryggheten och närheten, modersmjölken. Jag visste inte ens att jag kände såhär starkt för amningen. Men det att jag inte själv skulle få avgöra när jag vill sluta med amningen var för stort för mig. Jag kände mig som en dålig mamma och oroade mig för hur Oliver skulle reagera på att amningen plötsligt skulle tas ifrån honom. Jag grät till och med över att jag inte hade någon bild på när jag ammar, inget minne av det. Som gravid var jag inte ens säker på om jag skulle amma eller om det skulle fungera för mig, så det kom verkligen som en överraskning till mig att jag kände så starkt. Men jag tror det har att göra med att Oliver fortfarande är så liten och att det ju är en del av min och hans relation. Ett sätt för honom att känna närhet och lugna sig. Och så skulle jag plötsligt vara tvungen att ta mediciner för att stoppa det.

På onsdagen var jag på mitt tredje besök hos Bröstkirurgiska enheten. De tömde igen bröstet och plötsligt sade de något oväntat: det hade blivit bättre! Det var inte längre någon inflammation i bröstet och jag skulle få fortsätta amma. Åh, lättnaden! Under hela Olivers levnadstid har jag gått omkring med en inflammation i min kropp. Det är ju helt logiskt att det har påverkat både mitt psykiska och fysiska mående.

När jag själv inte visste hur det här skulle sluta och då jag trodde att jag skulle vara tvungen att sluta amma, så googlade jag om liknande erfarenheter. Jag hittade ingenting. Det jag hittade var att mastit, dvs. det jag hade drabbar 3-6 % av ammande kvinnor. Hur kan jag ha sådan otur? Bristningen jag fick i förlossningen drabbar 1 % av födande kvinnor. Jag förstår inte hur det under såhär kort tid kan hända såhär “ovanliga” och dåliga händelser. Klart det kunde ha hänt värre grejer men då folk talar om den lyckligaste tiden i livet när babyn har kommit till världen, så känns det ganska tungt att själv vara bunden till sitt hem och bara må dåligt under den tiden.

Men nu när jag har blivit “friskförklarad” och inflammationen förhoppningsvis nu är borta, så tänker jag börja njuta av det här livsskedet. Det här skedet är så kort och jag vill inte blicka bakåt och bara minnas smärta, oro och sorg. Nu ska det nog vara slut med det negativa flowet här i vår “babybubbla”. Nu börjar en ny fas! På onsdagen skålade vi såklart i champagne för att jag nu äntligen var frisk.

Dopet

På lördagen 11.1 fick Oliver sitt namn! Vi ordnade dop i en festlokal nära oss på Drumsö. Det var lite stressigt att få ihop allt men med hjälp av våra bådas föräldrar fick vi det fixat! Dopet var jättelyckat och det var rörande att se hur många människor som bryr sig om Oliver och oss.

Oliver skötte sig väldigt fint under hela dopet. Han umgicks och sov lite i olika famnar. Jag hann själv knappt hålla honom under hela dagen eftersom det alltid fanns någon som ville hålla honom, gulligt!

Efter dopet badade vi Oliver och så somnade han nästan direkt. Han var helt slut efter en lång fest!

Wow, mängden gåvor han fick var helt otrolig. Han fick allt från söta mjukisdjur till manchettknappar och ljusstakar. Så snälla familjer och gudföräldrar han har!

2 månader med Oliver

Idag fyller Oliver två månader! Tänk så snabbt tiden går. Han har verkligen utvecklats mycket på de senaste veckorna. Han ler allt oftare och tycker om att babbla. Då man svarar på hans babbel så lyser han upp och fortsätter diskutera på sitt eget språk. Trots att han vanligtvis är ganska lugn och glad så har han ett eldigt temperament. Ena sekunden ler han sött och i nästa skriker han så argt att han inte får luft (om jag tex är för långsam med att öppna min bh så att han måste vänta några sekunder på sin mat).

Han brukar vakna kring 10-11 tiden och är väldigt trött och gäspar mycket trots att han har sovit en lång natt. Han är verkligen ingen morgonmänniska. Klockan 13-14 brukar han vara som gladast och socialast. På kvällen, när vi ska försöka lägga honom är han plötsligt hur pigg som helst. Vissa kvällar ligger han bara och stirrar på oss och vill umgås och andra kvällar gråter han hysteriskt och vägrar somna trots att han är trött.

Oliver verkar tycka om att observera sin omgivning. Han har nu börjat intressera sig för leksaker och kan stirra hur länge som helst på någon färggrann sak och ibland till och med prata med sina leksaker. Nu har vi dessutom introducerat sagor för honom. Han spänner hela kroppen och följer noga med bilderna i boken.

Varje dag tittar jag på honom och tänker att hur kan man älska någon såhär mycket? Och så tänker jag; trots att det stundvis är tungt och utmanande så går tiden alldeles för fort. Han är såhär liten bara en gång. Mitt hjärta brister när jag tänker på det. Jag vill ju se hur hans personlighet utvecklas men jag vill också att han för alltid ska vara min lilla baby. Min lilla baby som älskar att sova fast i mig och som rör sig närmare mig under natten varje gång jag flyttar på honom så att jag ska rymmas i sängen. Min lilla baby som ler med hela kroppen när han är glad, som ropar glädjetjut när man pratar med honom och som tittar så beundrande på sin pappa. Varje gång jag blir frustrerad på att gråtet aldrig tycks ta slut eller på att han vägrar somna fastän han är så trött, så tänker jag på det och då känns det genast lättare att handskas med den situationen, trots att man gått omkring och vaggat honom i en halv evighet.

Grattis på 2-månaders dagen, Oliver!

Strandbastu och stugliv med en baby

Hälsningar från stugan! Det är så skönt att vara här igen. Jag kollade på bilder från förra året och då var det helt snöiga och vintriga vyer i januari. Annat är det nu! Det som också är annorlunda är ju att vi nu har Oliver. Men stuglivet med Oliver skiljer sig inte så mycket från tiden utan honom. Vi har kanske mer avbrott i våra tv-serier och filmer och vi sitter inte och dricker vin eller skumpa men allt är ändå så mycket bättre nu. Dessutom har vi haft möjlighet att gå i strandbastun tack vare Daniels mamma som har skött om Oliver under tiden. Lyx med tumistid! Och idag var vi alla fyra på en vagnpromenad: