baby

Ett år

Amanda SofiaLeave a comment

För ett år sedan stängdes samhället och coronaviruset spred sig i oroväckande takt. Magkänslan sade att det skulle hålla på länge, men man hoppades ändå att det skulle lätta till sommaren, vilket det egentligen gjorde. Och på sommaren kändes det hoppfullt. Man kunde vara utomhus, njuta av värmen och naturen som vaknade till liv efter en lång koma. Havet, sjön, solen gav krafter. Och sedan stängdes nästan allt ner igen i november. Och här är vi nu. Mars 2021. Det är inte mycket som har ändrats sedan förra våren. Man börjar vara så trött nu. Trött på restriktioner, på isoleringen, på att inte kunna planera in i framtiden, att inte kunna boka resor eller träffa vänner. Men kanske man vågar tro på att det kommer en ny tid, en tid då vi får träffa folk, krama om vänner, boka resor, äta ute på restaurang, åka buss, besöka familj som bor utomlands, gå på bio och konserter, dansa på bröllop, ordna fester. Nu har vi alla kämpat såhär länge, så kanske den tiden kommer snart? Nu finns det väl inget annat man kan göra än att vara försiktig, hålla ut, stanna hemma, hitta små saker att glädjas över. Åtminstone njuter jag varje dag det är sol. Och av att morgnarna är ljusare och kvällarna längre.

Såhär liten var Oliver för ett år sedan. Tänk att han var sådär skallig då! Nu har han så mycket och tjockt hår. Han har helt tydligt fått sin pappas hår som dessutom blir lockigt när det är vått.

Vintern 2020

Amanda SofiaLeave a comment

I början av året 2020 var det mycket prat om corona, ett nytt virus som spred sig snabbt i Kina. Då förstod man nog inte ännu hur året skulle sluta. Vi ordnade Olivers dop, träffade vänner, åkte till stugan, gick på dejter, åt god mat ute på restaurang, njöt av bruncher, gick på bio och umgicks med människor. Sonja och jag deltog i en kurs där man lärde sig binda blomkransar. Vi träffades ofta på kaffe och gick på promenader; njöt av att vara mammalediga tillsammans, sådär som vi alltid hade planerat. Och sen vände allt; det otäcka viruset hittade sig till resten av världen och det blev lockdown. Det kändes som om vi hade hamnat i en film om jordens undergång.

Som tur hade vi stugan, naturen, Drumsö, havet och framför allt: varandra.

12 månader med Oliver

Amanda Sofia1 Comment

Den tolfte och sista månadsuppdateringen. Nu är det redan ett år och två dagar sedan Oliver föddes. På natten till den sjunde november 2019 svor jag att jag aldrig mer skulle skaffa barn. Jag satt på en pilatesboll i en varm dusch, grät igenom smärtorna och tänkte på alla mammor som gått igenom det här. Och någonstans djupt inom mig hittade jag styrkan att fortsätta genom hela natten och ännu följande dag. På morgonen fick jag äntligen, äntligen smärtstillande och somnade för en timme. När jag vaknade var det ljust och världen utanför hade förvandlats. Den första snön vällde ner och förlossningen var äntligen igång. Klockan 13.14 hörde jag det finaste ljudet i världen: Olivers gråt. Han var här.

När jag tänker på dygnen som ledde till förlossningen, dagarna på sjukhuset, timmarna som kändes som år, känns det som en hel evighet sedan. Det tog nog nästan tio månader att komma över obehaget. Och jag kan inte ännu heller läsa igenom min förlossningsberättelse, eftersom mitt hjärta börjar slå hårt, hårt, hårt och det känns som ett stort tryck på mitt bröst när jag börjar tänka på det. Så jag kan väl inte säga att jag ännu heller har kommit över mitt trauma, men det känns ändå inte lika hemskt längre. På Olivers födelsedag ställdes jag frågan “hur det känns nu, hur mår du nu?” Och mitt svar är att jag nu är mig själv igen. Jag är jag, samma person som innan förlossningen, men nu har jag ett barn. Det tog väldigt länge innan jag kände mig som mig själv. Och jag ser det som framsteg.

Och det bästa av allt är ju att livet har blivit så mycket färggladare, roligare, kärleksfullare och bara helt enkelt bättre med Oliver i världen. Det ville vi ju självklart fira på hans riktiga födelsedag. Han fick en helt egen tårta med grädde och hallon, två gåvor och ett besök till Sealife där han fick beundra vackra fiskar.

Tänk att han nu har varit med oss i tolv månader. Ett helt år. Och jag överdriver inte när jag säger att han utvecklas varje dag och blir roligare för var dag som går. Trots att han ständigt är i farten och det inte finns många lugna stunder här hos oss, så tycker jag ändå att det har blivit lättare varje månad. Han kan ju nuförtiden kommunicera med oss och man förstår honom bättre, vilket underlättar en hel del. När han var en liten baby minns jag att alla alltid sade “Det blir lättare, ska ni se”. Och nu har vi sett det. Grattis finaste Oliver!

Tidiga söndagsmorgnar med byggklossar och kaffe

Amanda SofiaLeave a comment

Det är söndag och klockan är 6.25 på morgonen. Från den gröna skeden faller en droppe gröt på bordet och en liten hand skyndar fram för att kleta ut det ännu mer. Jag tittar ut och ser grannhusets fönster med neddragna gardiner. Ett sting av avundsjuka fyller min kropp. De flesta sover nog antagligen nu. Jag tänker på hur litet jag uppskattade slöa helgmorgnar som yngre. Vi kunde vakna klockan 10, se på serier i ett par timmar och börja dagen kring lunch. Nuförtiden räknas det som sovmorgon om Oliver vaknar 7.30. Det är ju nästan lyx då.

Jag kokar en hel panna med kaffe. Vi bygger torn av klossar, kör med små bilar längs vardagsrumsgolvet, trummar, dansar lite till rytmen och skrattar. Känslan av avundsjuka är som bortblåst. Och har ersatts av en värme, en glädje som är svår att beskriva. Och som jag inte kände förut, i livet med sovmorgnar. En enorm kärlek för den lilla personen som tittar upp på mig med sina soliga ögon och säger ”mamma” när han vill ha mat, mjölk, uppmärksamhet eller närhet. En kärlek som jag bara läst och hört om, men som jag nu i snart ett års tid har fått uppleva. Det får nog alla sena sovmorgnar att blekna. Och jag vågar kanske hoppas att vi kommer att få uppleva sovmorgnar ännu någon gång i framtiden.

11 månader med Oliver

Amanda Sofia2 Comments

Jag märker att jag går omkring och tänker mycket på hur allt var förra året den här tiden. Då närmade sig det beräknade datumet som en trög snigel i slow motion. Dagarna var otroligt långa och jag höll på att bli galen av att inte veta när Oliver skulle födas. Alla krämpor jag hade fick mig att tro att han skulle födas i förtid. Hans beräknade var 28.10, men jag tänkte att han skulle komma i början av oktober. Så fel jag kunde ha! Idag fyller Oliver nämligen 11 månader.

Han är nu just i sin roligaste ålder. Vi skrattar högt med honom varje dag. Han har ständigt glimten i ögat och verkar planera nästa bus. Direkt då han hör någon melodi börjar han dansa och det är det gulligaste jag någonsin har sett. Han skiner upp när han ser sin pappa och hemmet fylls av ett bubblande skratt varje gång de leker eller dansar tillsammans.

Det är så spännande att se Oliver utvecklas till sin egen person. Nu kan man börja se hur han är i sociala sammanhang. Till en början är han återhållsam och måste få observera sin omgivning och människorna i den en stund innan han vågar vara sig själv. Han sitter och tittar omkring eller trycker sig mot mig tills han känner sig bekväm. När han sedan är bekväm kan han bli sitt vilda, glada, högljudda jag. Han säger redan några ord och går stadigt då man håller honom i händerna. Det är nog inte länge kvar tills han tar sina första steg. Det kommer ju att kännas så galet att se honom gå omkring här i vår lägenhet!

Tråkigt med coronan, för annars skulle vi ju ha ordnat ett stort 1-årskalas för honom. Nu får vi dela upp kalaset på ett par veckoslut och bara fira inom familjen och gudföräldrarna. Men det kommer ju fler födelsedagar i framtiden!

Promenader på ön

Amanda SofiaLeave a comment

Fina, fina höst på vackra Drumsö. Förra året den här tiden var jag så höggravid och hade ont precis varje dag. Jag kunde inte gå och fick till och med prova på att gå med kryckor i ett skede. Jag hade själv trängt bort minnet av hur tung den där sista tiden av graviditeten var. Usch! Men man kan alltså lugnt säga att jag inte kunde njuta av årets finaste tid förra året.

Så nu när jag har både tid och ork, så passar jag på att gå på långa promenader med Oliver. Jag minns ännu så tydligt hur jag måste gå på promenader hela vintern och våren för att få Oliver att somna i vagnen. Då kändes promenaderna stundvis jobbiga. Nu gör jag det för att jag vill. Ibland blir Oliver rastlös, men då stannar vi i någon park och gungar eller leker i sandlådan.

Allt det här får mig att tänka på hur flyktig tiden är och på att inga faser håller på för evigt. När man är mitt i någon jobbig period kan det kännas som att det aldrig blir bra. Men med tiden blir det nog bra. Och ett år senare minns man knappt hur det kändes. Det är kanske självklart för många, men jag måste nog alltid då och då påminna mig själv om det.

10 månader med Oliver

Amanda SofiaLeave a comment

Nu är Oliver tio månader gammal. Tiden springer iväg! Snart är han ju redan ett år.. Helt galet. Vanligtvis hör det väl inte till att ha ett rådgivningsbesök vid 10-månadersåldern, men man fick boka in ett besök om man ville, vilket jag gjorde. Oliver är nu 76 cm lång och väger 10,9 kg. Han växer alltså helt enligt sin kurva, skönt. Helt tydligt växer han inte lika fort som för några månader sedan, vilket är naturligt då han börjat röra på sig mer.

Han har nu äntligen fått två tänder!! I flera månader skyllde vi på tänderna när nätterna var mardrömslika, men nu för ett par dagar sedan skymtade vi första tanden och en dag senare kom den andra fram. Jag kan lugnt säga att nätterna inte varit så bra. Men ändå skönt att veta att det antagligen nu beror på tänderna. Men det är också svårt att veta hur ofta man kan och ska ge värkmedicin? Vi får hoppas att det snart lugnar sig.

Det är så roligt att märka att Oliver verkligen förstår vad vi säger nu. Man blir nästan skrämd, eftersom man så länge bara antagit att han ju inte kan förstå oss. Språk och språkets utveckling är så otroligt fascinerande. Men i och med att han blir tvåspråkig, kan det ta en stund innan han själv börjar prata. Ord han nu säger: “nej”, “nä”, “där” och “mamma”. Det skulle också vara intressant att veta om han förstår bättre svenska eller finska. När jag säger “får mamma en puss” så ger han en stor, blöt puss på min kind, men på finska funkar det inte ännu. Men det är oklart om det är för att han inte förstår eller inte vill ge en puss till sin pappa som har kittlande skägg. Vi får väl se med tiden!

Idag har Oliver varit ganska närhetssjuk och krävande, men jag tror det beror på tänderna. Och för att nätterna nu varit så dåliga. Vanligtvis är han ganska glad och nöjd på dagarna. Men också mycket, mycket otålig och temperamentsfull. Jag ser inte fram emot att sluta ge ersättning på natten. Hälsovårdaren föreslog att vi skulle dela ut öronproppar åt grannarna när vi börjar med vår sömnskola senare i höst.

Grattis på 10-månadersdagen, Oliver!

Glasmuseum och svampsoppa

Amanda SofiaLeave a comment

På Daniels sista semesterdag ville vi åka på en utfärd. Vi hade nyligen blivit rekommenderade att besöka Glasmuseumet i Riihimäki, så vi valde det som vår destination för dagen. Oliver fick sova sin första dagssömn medan vi körde lite på en timme till Riihimäki. Oliver var väldigt glad när vi kom fram. Han tycker också om att åka på små äventyr!

Vi började med att äta en lunch på kaféet innan vi gick till museumet för att beundra alla vackra glasverk. Jag har alltid älskat glas och var mycket imponerad av alla färger och former. Som tur trivdes Oliver i vagnen. Med ett äldre barn skulle det kanske ha varit riskfyllt att besöka ett museum fullt av glas.

Det var så avkopplande och rofyllt att strosa runt bland konstverken. Kanske vi ändå borde skaffa muséikortet? Eller är det helt onödigt nu då man kanske inte kommer att kunna röra sig bland folk?

Efter museumet åkte vi till två olika outlets i närheten; Iittala och Havi. På båda ställena köpte vi en del saker till vårt nya men gamla hem. Om man är som jag och älskar ljus och servetter så rekommenderar jag verkligen ett besök till Havis outlet. Nu behöver jag inte köpa nya servetter på säkert 10 år! Och nu har vi verkligen förberett oss för en mysig och mörk höst fylld med färggranna ljus.

Hur många gånger har jag månne nämnt att jag kommer att sakna dessa vyer?

När vi kom tillbaka till Vichtis blev vi bjudna på en galet god svampsoppa. Jag brukar inte tycka om svamp, men oj så god den här soppan var! Den var gjord på svarta trumpetsvampar. Och som huvudrätt fick vi grillad mat. Och Oliver fick sin favorit: gurka.

Om att stanna hemma

Amanda Sofia5 Comments

Sensommarhettan känns nästan tropisk. Luften står still och det enda jag hör är ett avlägset ljud av bilar från andra sidan sjön. Och några små fåglar som kvittrar och humlor som surrar vid mitt öra. Det är fortfarande sommar, det vet jag ju. Men ändå kan jag känna hösten smyga fram bakom hörnet. Det är nog antagligen för att Daniel har börjat jobba igen. Det är en märklig känsla att veta att jag inte kommer att återvända till jobbet den här hösten. För mig brukar hösten alltid vara så inspirerande. Jag känner mig alltid som mest kreativ och ivrig på att lära mig nytt, skapa och utveckla mig själv när löven blir gula och sommarvärmen byts till en frisk höstvind. Och det gör jag även nu, trots att jag inte kommer att få en månadslån eller åka till ett kontor för att jobba. Jag tror nog att jag kommer att hitta på andra sätt att få förverkliga mig själv det här året.

Jag har tillbringa flera, flera sömnlösa nätter under försommaren då jag har funderat på när jag ska börja jobba igen. Jag har skrivit listor med för- och nackdelar, googlat vad som rekommenderas och vad andra har valt att göra, pratat och bytt tankar med andra i liknande situation, drömt om jobbet på nätterna och också längtat efter att få jobba igen och att vistas i en kontorsmiljö. Det jag har kommit fram till är att det ju verkligen inte finns något rätt eller fel. Man måste bara gå enligt sin egen magkänsla och vad som känns rätt för en själv.

När jag sitter på golvet och Oliver kryper så snabbt han kan till mig och klättrar upp i min famn, blundar och trycker ansiktet mot min hals vet jag att jag har fattat rätt beslut för mig. Jag vet att jag är en så sentimental person som antagligen skulle sörja och ångra mig om jag återvände till jobbet för tidigt. Och efter noga uträkningar med ekonomin, kom vi fram till det beslutet att jag kan stanna hemma tills augusti 2021. Det känns både absurt, overkligt, men också skönt att ha fattat ett beslut. Men jag tror att jag måste pricka in dagar i veckan som jag ska skriva eller fota, så att jag inte tappar bort mig själv under året.