En månad med Oliver

På lördagen var det exakt en månad sedan Oliver föddes! Så nu just är han 33 dagar gammal. På de här 33 dagarna har han utvecklats så mycket. När han föddes var han redan jätteobservant och alert. Alla sade att han inte alls verkar vara nyfödd för att han följde då redan alla med blicken och verkade så klok och färdigt utvecklad. Men ändå har han såklart utvecklats och vuxit sen dess. Som 3 veckor gammal kom det som jag längtat efter; hans första leende! Det var några timmar innan min familj skulle komma på kaffekalas och fira min 30-årsdag. Då sken hans ansikte upp och han log några gånger till mig. Det var nog den bästa gåvan. Sen dess har han lett mer varje dag. Det finns inget sötare! Vid skötbordet har vi hängt upp postern på det leende ansiktet som vi fick från rådgivningen. Vi kallar honom Reino och han är för tillfället Olivers bästa vän. Oliver babblar med honom och ler mot honom varje dag. Gulligt!

Det känns som att vi har haft väldigt otur med mycket (graviditeten, förlossningen och nu den första tiden). Oliver blev ju förkyld förra veckan och det har verkligen varit tungt. Det känns ju så fel att en 3-4 veckors baby ska vara så sjuk. Som mamma känner man sig så hjälplös och dålig när man inte kan göra något åt det. Och igår var det värsta. Han skrek tre timmar i sträck när jag var ensam hemma med honom. Han är vanligtvis den lugnaste babyn som aldrig gråter så jag visste att något var fel. När Daniel kom hem med bilen fick Oliver åka direkt till sin morfar som undersökte honom och det visade sig att han har öroninflammation. Stackarn! Det värsta var när han tittade mig i ögonen och skrek och jag kunde inte göra något åt hans smärta. Usch, det är nog tungt att vara en förälder. Dessutom hade jag själv några timmar tidigare blivit undersökt och fått det bekräftat som jag misstänkt i en vecka; jag har bröstinflammation. Så nu har både Oliver och jag olika antibiotikakurer. Vi hoppas allt snart blir lite bättre.

Idag fyller jag 30 år!

Idag fyller jag 30 år! Det blev kanske inte helt en så glamorös födelsedag som jag nångång hade tänkt mig. Det blev inte en resa till New York eller Paris och inte blev det heller någon stor fest med hyrd festlokal och champagne. Istället blev lilla Oliver förkyld och mitt hjärta brister varje gång han gråter. Han har snuva och det rasslar hemskt när han andas. Stackarn! Så idag har jag ammat typ konstant för det är det enda han vill göra. Första natten när han blev sjuk (mån-tis natten) så vakade jag hela natten för att se om han andades. Jag har aldrig i mitt liv känt en sådan oro som jag nu har gjort som mamma. Och det började direkt då han föddes. Jag hoppas förkylningen går snabbt om!

Trots att dagen har bestått av amning, Näsfrida, oro, koksaltsdroppar och gråt så är jag ändå så otroligt tacksam över att jag får fira min 30-årsdag såhär. Att jag har både Oliver och Daniel att fira den med. Det är ju verkligen ingen självklarhet och varje stund med dem vinner ändå alla fester och resor i världen. Nu i skrivande stund står Daniel och lagar mat i köket och Oliver ligger bredvid honom i sin säng och stirrar på honom med stora ögon och lyssnar när han babblar på. Så gulligt! Jag skulle alltså få lite egen tid framför Netflix men nu efter 20 min saknar jag dem redan. På kvällen ska vi försöka se några avsnitt av ett par tv-serier och äta ostar och charkuterier. Mysigt!

3 veckor

Idag fyllde Oliver 3 veckor! Hur kan det redan ha gått tre veckor sedan förlossningen? Och det betyder också att Daniels pappaledighet är slut. Imorgon blir det hans första jobbdag sedan Oliver föddes. Det känns lite sorgligt, eftersom vi haft så roligt under de här dagarna medan vi lärt känna vår lilla baby. Men som tur är det inte så länge kvar till julledigheterna, så sen kan vi återvända till vår lilla babybubbla igen.

Imorgon får jag dessutom besök av Sonja och Elliot. Det ska bli så otroligt roligt att träffa dem efter en såhär lång paus. Oliver ska få träffa sin blivande bästis!

Hej från babybubblan!

På bilderna ovan är Oliver 5 dagar gammal och nu är det redan 18 dagar sedan han föddes! Det känns som att vi precis kommit hem från sjukhuset, men samtidigt känns det också som att vi varit Olivers föräldrar i flera år. Tiden är väldigt luddig här inne i babybubblan.

På ett sätt vill jag stanna tiden och kapsla in den här fasen så att jag alltid kan återvända till de här dyrbara stunderna med honom. Men samtidigt ser jag också fram emot att min kropp ska bli normal och att jag ska må fysiskt bra igen och jag vet att det kräver tid. Så därför ser jag ändå fram emot att lägga förlossningen och den tiden bakom mig. Och jag längtar så efter att se Olivers första riktiga leende och att se honom utvecklas för var vecka som går.

Jag är så otroligt lyckligt lottad som har fått dela den här upplevelsen (och hela livet) med någon som Daniel. Världens finaste pappa och soulmate. Han har varit så hjälpsam och omhändertagande och jag vet att jag inte skulle ha klarat mig utan honom de här första veckorna. De första dagarna var ganska tunga för honom eftersom han var tvungen att ta hand om både Oliver och mig. Som tur hade han sparat semesterdagar och kunde vara tre veckor hemma med oss. Om 4 dagar återvänder han till jobbet och jag hoppas så att jag har återhämtat mig tills dess!

Första promenaden

Igår var det dags för Olivers första promenad! Eftersom jag fortfarande har så svårt att gå efter förlossningen kunde vi inte gå långt, men han verkade ändå njuta av den friska luften. Han somnade direkt då vi satte honom i vagnen och sov djupt i flera timmar efter det.

Det var inte meningen att den här bloggen skulle förvandlas till någon baby/mammablogg, men nu såhär inne i babybubblan så finns det inte mycket annat innehåll att blogga om. Jag får se om jag delar med mig av min förlossningsberättelse sen när jag har återhämtat mig. För var dag som går känns det lite bättre, men förlossningen lämnade ändå djupa spår i mig och jag vet inte om det känns okej att dela berättelsen här på bloggen. Vi får väl se!

Nu kom vi precis hem från Olivers andra promenad. Vi ska förlänga sträckorna lite varje dag och sakta men säkert blir det nog normalt igen. Det kändes så ljuvligt att gå på promenad med familjen. Det var en av mina målbilder när jag var gravid och det var just så fint som jag hade föreställt mig (även om vi med jämna mellanrum måste kolla att han andas eller om han var för varm eller kall).

Välkommen Oliver!

På torsdagen 7.11 klockan 13.14 föddes han äntligen! Vår älskade lilla Oliver. Eller så liten var han ju inte. Under hela graviditeten fick jag höra att han troligtvis är lite mindre eller medelstor. Men hans mått var 53,3 cm och 3945 g. Han är helt galet lång och när han nu sträcker på benen (vilken lyx det måste vara!) kan jag inte förstå hur han har rymmats inuti min mage?! Sjukt. Men nu är han äntligen här!

Igår fick vi åka hem från sjukhuset, passligt till farsdagen. Här har det varit många blöjbyten, bebismys, amning och tupplurer. Nu ska jag återgå till babybubblan!

Vecka 41

Igår var det vårt beräknade datum; 28.10. Ett datum vi väntat på sedan mitten av februari. Det känns som om jag varit gravid i evigheter. Men jag har ju varit gravid nästan hela året, så det är väl inte så konstigt att det känns så. Jag hade ingen aning om att de sista veckorna kunde kännas såhär. Med all logik borde det ju kännas lättare för var dag som går, för då vet man ju att det närmar sig, att vi snart får träffa dig. Men istället går tiden väldigt, väldigt långsamt och varje kväll när jag lägger mig tror jag att “nu, inatt händer det!” men sedan vaknar jag på morgonen utan sammandragningar och utan dig. Leksakerna och alla dina miljoner tillbehör samlar på damm i ditt rum. Din säng är till och med bäddad. Jag förstår att du har det så varmt och tryggt inne i magen, men du får nog gärna komma ut snart, O.