Veckan som gick

Efter mitt senaste inlägg bröt århundradets magsjuka ut i vår familj. Usch, jag vet inte när jag senast skulle ha varit så sjuk. Det började med Oliver som spydde hela dagen och följande natt fick Daniel och jag det ungefär samma tid. Men nu har vi överlevt det och kan gå vidare i livet.

Något positivt var att innan noroviruset bröt ut hittade vi några ouppackade lådor i förrådet. Lådorna innehöll gamla foton och minnen, hundra gamla dagböcker, massor Gogon (minns ni dem från 2000-talet?) och min farmors gamla teservis. Vacker och unik tycker jag.

Narcisserna blommar ute trots det kyliga vädret. Varför är det fortfarande så kallt?? Det är ju redan april! Jag hoppas min app ljuger när den säger att det ska snöa de kommande dagarna..

Sparrissäsongen är här, hurra! Trots att det är så kallt ute så har vi börjat grilla igen. Jag hade verkligen saknat grillmat och längtar efter nypotatis och att kunna äta middagar ute i solen. Får nog kanske vänta ännu en stund på det.

Vi tog in några äppelträdskvistar i en vas och riktigt snart slår blommorna ut! Ljuvligt med lite vårstämning inomhus.

Förra veckans höjdpunkt var ju definitivt att Lippulaiva öppnade sina dörrar. Äntligen! Vi fyndade rosor för ett par euro och var mycket imponerade över hur fräscht och trevligt köpcentrum vi fått så nära oss. Nu har vi allt vi behöver bara en 10 minuters promenad från oss. Där finns ett satsat lekrum, ett bibliotek, loppis, Lidl, Alko, Prisma i två våningar, restauranger och caféer och allt möjligt. Det var så mycket människor där, så jag hann inte ens se vad allt där fanns, men det jag såg var jag nöjd med.

På fredagsmorgon började vårt terrassprojekt och på lördagskväll var det redan färdigt. Det skulle aldrig ha gått så snabbt om vi hade valt att själva bygga den. Jag ska visa före och efter bilder här i bloggen. Vi är SÅ nöjda med slutresultatet. Nu har vi också beställt hem ett stort matbord och stolar som ska bo på terrassen. Och sen behövs ännu solstolar och en massa krukor. Jag kommer mer eller mindre att bo på vår terrass sen när det blir lite varmare väder.

Familj och ny terrass

För ett par veckor sedan åkte vi på lunch till Vichtis, eftersom min svärmor fyllde år. Vi firade det med medelhavsinspirerad mat. Mina svärföräldrar är lite som flyttfåglar, när de återvänder till Finland efter ett halvt år i södern, då vet man att våren är snart här. Så vill jag också leva när jag har gått i pension. Oliver var också så glad över att ha dem hemma igen!

En dag kom min bror (enda som bor kvar i Finland) till oss för att hjälpa med vårt äppelträd. Han hade med sig alla verktyg och visste precis var man skulle klippa och hur mycket. Det är ganska praktiskt med en utbildad trädgårdsmästare i familjen. Vi klippte ganska mycket av trädet, eftersom den inte alls mådde bra. Vi får se vad det blir av det!

Härligt med vårtecken i trädgården. Det som vi nu just är så ivriga över här hemma är att vi om några veckor kommer att få en ny terrass! När vi flyttade hit tänkte vi att vi skulle själva bygga en terrass följande vår. Men ingendera av oss har någonsin byggt en terrass förut, och vi är inte sådär jätte händiga, så vi beslöt oss för att anlita en person som gör det för oss. Det var ett bra beslut för nu kommer vi att få en jättefin terrass på bara två-tre dagar. Jag längtar efter middagar under äppelträdet och sköna lässtunder i solstolarna. Snart!

Förra lördagen blev det igen middag hos svärföräldrar, hos Daniels pappa i Vanda. Vi blev bjudna på champagne och god mat.

Och så har vi även varit hos min pappa i Tusby. Det råkade bli en familjefylld vecka. Och idag kommer min mamma till oss för att jag och Daniel ska gå på bio!

Vi har hängt en hel del på gården. Det finns mycket att planera, röja och fixa. De har väl lovat snö till nästa vecka, men jag hoppas hoppas det inte stannar kvar på marken.

Första vårdagen

Termometern på balkongen visar över trettio grader. I skuggan är det svalare men när jag blundar kunde det lika bra vara juni och inte mars. Solen gassar och jag tar av mig ylletröjan. Det är årets första varma vårdag. Jag känner solens mjuka smekning mot min hud. Jag har saknat den här värmen. Fåglarna kvittrar hysteriskt och jag hör ett konstant ljud av vatten som rinner, snön som smälter och gräver sig in i marken. Redo för att lämna oss. En avlägsen fiskmås ropar någonstans längre bort. Och jag känner en sådan oerhörd tacksamhet. Känslan fyller hela min kropp. Tacksamhet över att få bo här med egen gård och balkong. Tacksamhet för att få känna solen mot min hud, höra fåglarna sjunga och ha en hel vår och sommar framför mig.

En vanlig lördag hos oss

Den här lördagen har varit så bra. Lugn, harmonisk, normal, trygg. Vi började dagen klockan 6.20. Det är så mycket lättare att vakna nuförtiden när morgnarna är så ljusa. Oliver kom till vår säng och vi gosade och läste lite tills det var dags att stiga upp för att äta frukost. Solen smög in i vårt kök och gjorde oss varma och glada.

Finns det något mysigare än lördagsmorgnar? När ingen har skyndsamt och man kan verkligen njuta av sitt kaffe och frukosten, läsa tidning och umgås, prata och lyssna.

9.30 var vi redan ute i solskenet. Vårsolen värmde trots att det bara var två grader varmt. Sakta men säkert kommer nog våren, som den alltid gör. Vi gick ner till änderna och hälsade på dem.

Jag blev förvånad över hur många människor som fortfarade gick på isen. Där satte en massa gubbar och pilkade och några skidade och promenerade med hundar och barn. Själv skulle jag nog inte våga ta den risken, men kanske isen fortfarande är tjock? Hoppas den snart skulle smälta.

När vi kom hem igen var det dags för lunch och vila. Medan Oliver sov passade vi på att läsa. Jag började på boken Klara and the sun av Kazuo Ishiguro. Resten av dagen har jag längtat efter att få fortsätta läsa på den. Jag älskar, älskar den känslan! Att ha en bok man längtar efter att få läsa. Som tonåring läste jag hans bok Never Let Me Go och den hade samma effekt på mig.

Efter Olivers dagssömn åkte vi till Plantagen för att få inspiration, men också för att skaffa lite narcisser och tillbehör till trädgården. Ärligt sagt är vi inne i en sådan fas att det inte är så värst avkopplande att gå i butiker. Oliver vill verkligen inte sitta i någon kärra eller vagn, utan ska helst springa huvudlöst omkring i butiken. Jag som helst rör mig väldigt diskret bland folk får alltid lite ångest när det ständigt ska uppstå små dramatiska ögonblick, som raserianfall när man inte får dra i allt man ser eller ha något som ser roligt ut. Det hör väl till när man har barn och snart lär jag mig kanske att sluta bry mig om vad andra i butiken tänker.

En tradition vi har när vi är i Pikkulaiva är att alltid gå och se på kaninerna och fiskarna i djurbutiken. Hoppas djuren också finns i Lippulaiva som öppnas om några veckor. Jag har helt tydligt blivit en ordentlig esbobo när jag genuint är så förväntansfull över att Lippulaiva ska öppnas.

Hemma har vi lekt med Duplo, sett på Paw Patrol, ätit god mat och korkat rosésäsongen. En perfekt men fullständigt vanlig lördag med andra ord.

Jobbresor och hemtest

Hur svårt det än är att släppa oron och ångesten så försöker vi ändå leva ganska normalt. Nu just har vi sjukstuga på gång här hemma. Vi hade hållits friska i ett par månader, vilket är vårt rekord sedan Oliver började dagis i augusti. Senast vi var sjuka var väl kring julen?

Veckoslutet innan Olivers feber steg kunde vi njuta av vårsolen. Det kändes verkligen som att våren var helt bakom knuten. Nu i skrivande stund väller snön ner från himlen, så kanske det var för optimistiskt tänkt. Men nu är det ju redan mars, så nog kommer värmen och solen snart tillbaka..

Tulpaner i alla olika färger har även bidragit till min vårlängtan. Jag är så otålig och skulle vilja plantera och odla och fixa i trädgården!

Förra veckan åkte jag på jobbresa till Mikkeli, eller St Michel som det heter på svenska. Jag har annars alltid tyckt att det svenska namnet är lite roligt. Det låter så mycket mer internationellt än vad det är. Det tog nästan fyra timmar att komma fram till stugan vi skulle jobba i, men väl framme var jag imponerad över vyerna. Stugan var belägen vid en sjö, men annars omringad av djup skog. Inga andra människor såg vi under våra två dygn där. Det var jätteroligt att träffa och umgås med teamet och att planera marknadsföring, målgrupper och kampanjer nästan dygnet runt. Intensiva men bra dagar.

När jag kom hem på torsdagen låg Oliver redan och snarkade i sin säng. Och mina skuldkänslor bara växte. Men han hade haft två jättebra dagar med sin pappa. De hade bakat en paj, lekt och badat bastu. Det gick ingen nöd på honom. Nästa morgon sprang han till mig och frågade: ”Mamma e du hemma nu? E du hemma med väskorna?” ❤️

Daniel har lagat fräsch och god mat, som vanligt. En kväll korkade vi dessutom grillsäsongen! På lördagen blev Oliver tyvärr sjuk och nu är vi här, dag 4 i sjukstugan. Hemtestet säger att det inte är corona, men det har varit två exponeringar på dagis förra veckan, så jag vet inte om man kan lita på hemtestets resultat. Vi får väl testa idag igen.

Krig

Världen brinner och det blir allt svårare att sova om nätterna. Jag känner mig otillräcklig, liten, hjälplös. Ett hårt grepp klämmer om mitt hjärta varje gång jag läser något om Ukraina. Vi skänker pengar och diskuterar, bearbetar, känner, läser, lyssnar, försöker förstå att det här verkligen händer. Jag ser bilder av barn i Ukraina som förlorar allt. Vi kramar om varandra extra hårt och jag tänker på min farfar som ryckte in i kriget, trots att han var så ung när vinterkriget bröt ut. Jag önskar nu att jag hade frågat mera. Hur kändes det att bli anfallen? Att inte veta om man kommer att överleva nästa dag? Att skjuta och höra skott och explosioner? Att se sitt hemland, sin hemstad förstöras? Att knappt ha blivit vuxen och genast skickas ut i krig för att försvara sitt land. Hur kommer man över sådant? Gör man det någonsin?

Vi kramar om varandra och försöker ta paus från nyheterna ibland. Försöker njuta av vårsolen, springa och leka med Oliver, ringa och tala länge med familjemedlemmar, planera trädgården och se fram emot sommaren, andas. Men det känns ibland svårt. Och orättvist. Varje kväll innan jag börjar sova tänker jag på allt jag är tacksam över och allt jag älskar. Livet är inte längre så självklart och det går inte längre att ta något för givet.

Tulpaner, ljusa kvällar och hotell

Nu är det bara åtta dagar kvar av februari och sedan är vi redan inne på en vårmånad! Idag kände jag vår i luften. Fåglarna kvittrade och solen värmde. Det har varit lite tyst här på bloggen, för det känns som att det inte händer så mycket just nu. Det är mycket vardag här. Jobb, dagis, middag, barnprogram, lek, bastu, läggdags, jobb eller tv-serier när Oliver har somnat. Och repeat. Dessutom har vi igen fått sömnlösa nätter här. I en vecka har Oliver nu vaknat flera gånger under natten och ropat på oss. Varje natt! Vi hade redan vant oss vid hela nätter, så det känns lite jobbigt att komma tillbaka till det här.

Men annars så är jag så lycklig över att det nuförtiden är ljust ännu när man hämtar Oliver från dagis klockan 16. Vi har överlevt den mörkaste tiden, hurra!

Det är inte bara uppvak mitt i natten, nu har också morgnarna blivit tidigare och tidigare. Vi hinner ha en hel del program innan det är dags för dagis kl 8, som tex att pyssla, rita och bygga koja.

Förra lördagen fick vi ändå en paus från vardagen då Daniel och jag checkade in på hotell! Vi tog bussen och metron in till stan, checkade in på Glo Hotel Art, blev bjudna på varsitt glas vin av hotellet och gick på bio! Det var så galet länge sedan vi var på bio. Jag njöt varje sekund.

Efter bion tog vi hämtmat till rummet, öppnade en flaska bubbel och pratade till midnatt. Nästa morgon vaknade jag 9.30!! Och så fick vi hotellfrukost till rummet. En sån lyx!

Vårkänslor i luften idag. Hoppfullt!

Stugsemester

I början av januari tog vi några lediga dagar från jobb och dagis. Det var det bästa beslutet pålänge! Vi skulle ju egentligen ha rest till Spanien, men när resan avbokades ville vi ändå hitta på något roligt tillsammans. Vi hade fyra lediga dagar, men det kändes ändå längre än det. Vi tillbringade vår lilla minisemester i Vichtis. Där var vi omringade av skog och sjö, fick beundra vackra soluppgångar och åkte mycket pulka. Vi badade i yacuzzin, bakade muffins och lekte mycket. Fina minnen skapade vi den veckan.

Vintern när den är som bäst. Och åh skogen. Älskar doften och lugnet där. Det kändes också bra att få komma ut medan det ännu var ljust. Mycket ovanligt i januari.

Det kändes som något litet sportlov då vi spenderade dagarna ute i snön och kvällarna framför brasan och i bastun. Ett mysigt avbrott från vardagen.

Den vackra vintern

Har vintern varit exceptionellt vacker i år? Eller beror det på att vi är närmare naturen här i Esbo? Från vårt hem på Drumsö såg vi en glimt av havet, men för det mesta var vi omringade av bilvägar och andra höghus. Nu känns det som att vi får uppleva naturen så mycket mer. Vackra solnedgångar och otroliga ljusröda morgnar får mig att orka igenom den långa vintern.

Och snön är jag så oerhört tacksam över. Jag som aldrig egentligen varit så förtjust i snö har totalt ändrat åsikt det här året. Det har blivit en hel del promenader ute på isen och pulkaåkning! En så rolig aktivitet. Nu i skrivande stund regnar det dock snöslask… men kanske det ännu blir fina vinterdagar i februari.

Bilderna är tagna från vår söndagspromenad för några veckor sedan. Då var det -13 grader och vi drack kaffe ute på isen. En vacker och kall söndag!