I maj åker vi till Grekland!

Vi har typ aldrig haft en såhär lång paus med resandet. Senast vi var på resa var i juni då vi besökte Daniels mamma och styvpappa i Leipzig. Så nu var det äntligen dags att boka vårens resa. I maj återvänder vi till Greklands turkosa hav, den gudomliga tsatsikin och den otroligt vackra naturen! Senast vi var där var på vår minimoon år 2018. Då åkte Daniel och jag till Zakynthos, men den här gången ska vi utforska en ny ö: Skiathos! Och med oss den här gången tar vi förstås Oliver men också Sonja, Joni och Elliot. Det ska bli så roligt! Och jag är så glad att vi har något sådant att se fram emot när det regnar slask där ute.

Oliver kommer att vara sex månader gammal då vi åker. Vi hoppas att flygresorna kommer att gå bra och att han också kan njuta lite av den grekiska naturen. Det ska bli så spännande att resa med en liten baby!

Olycksfågeln

Man kan lugnt säga att början på vårt babyliv inte varit lätt. Jag skrev ju om min förlossning i tidigare inlägg. Återhämtningen håller fortfarande på, men varje vecka känns det en aning bättre. Det är nu jämnt elva veckor sedan jag födde och jag håller fortfarande på att läka. Fysioterapeuten på sjukhuset sade att det kan ta två år innan kroppen har återhämtat sig totalt. Två år!

De senaste tio åren har jag märkt hur stor inverkan min egen attityd verkligen kan ha på mitt liv. Om man tänker positivt så händer det bra saker i ens liv. Men vissa saker kan man ändå bara inte tänka bort eller påverka med sin inställning. Jag har även förstått att negativa händelser kan ha en tendens att accelerera och plötsligt befinner man sig i en situation där det bara sker olyckor efter varandra. Och lite så känns det som att de senaste tre månaderna har varit. Hur mycket jag än har velat tänka positivt har det ändå varit svårt under de senaste månaderna. Jag är så otroligt tacksam och lycklig för att vi har Oliver, men det känns ändå som att jag varit en olycksfågel den senaste tiden.

Förlossningen hämtade med sig sina begränsningar och de första veckorna kunde jag knappt sitta. När jag äntligen kunde sitta hände det något annat; Oliver blev sjuk. Det var hjärtskärande och mentalt tungt att se sin tre veckor gamla baby knappt få luft på grund av sin förkylning. När vi trodde att han var frisk fick han dessutom öroninflammation. I samma veva som han fick öroninflammation hade jag fått mjölkstockning i bröstet. Eftersom jag var så orolig för honom och visste så lite om amning (hade inte fått någon info om det från varken rådgivningen eller förlossningsavdelningen) så insåg jag inte det i tid. När jag sedan försökte tömma bröstet var det omöjligt. Jag sprang på olika läkarmottagningar där de bara kollade snabbt på bröstet och sade att det var mjölkstockning och att jag skulle fortsätta tömma bröstet. Jag fick en antibiotikakur. Jag försökte tömma bröstet med hjälp av alla knep i världen (värmekudde, varm dusch, kall kål, pump, amning i olika positioner osv) men ingenting hjälpte. Jag åt antibiotika i tre hela veckor. Och jag kände mig konstant sjuk, febrig, ledsen, glåmig, matt. Jag hade så ont att jag knappt kunde sova, bära på Oliver eller tänka på något annat än smärtan. Min mamma åkte från Ekenäs varje dag i två veckors tid för att hjälpa mig med en sjuk baby då jag själv var så sjuk att jag knappt kunde stiga upp från sängen. Julen kom och och gick, nyåret kom och gick, Olivers dop kom och gick. Allting svartmålat av den där smärtan i bröstet. Ett par dagar efter Olivers dop fick jag äntligen tag på rätt stället för mitt problem: Bröstkirurgiska enheten på Kirurgiska sjukhuset i Helsingfors. Jag åkte in och mötte den första läkaren som undersökte mig grundligt och sade direkt att jag hade en abscess, dvs. en böld i bröstet. Hon såg orolig ut och jag förstod direkt att det hade gått väldigt långt. Hon sade något som fick mig ledsnare än jag kunde ana: jag måste troligen sluta amma.

Jag skickades till röntgenavdelningen där de såg att bölden var stor (6 cm) och där de sedan tömde den. Men det var inte slut med eländet. Jag var inte ännu frisk. Läkaren varnade att jag troligtvis kommer att vara tvungen att sluta amma för att bölden och inflammationen ska läka och försvinna. Jag blev själv överrumplad av sorgen. Den golvade mig totalt. Hur kunde det kännas så stort och sorgligt? När jag kom hem kunde jag inte annat än gråta. I en vecka sörjde jag amningen. Jag grät och tänkte att det här är de sista gångerna jag ammar min lilla baby. Jag var orolig för Oliver och hur han skulle klara sig utan amningen, tryggheten och närheten, modersmjölken. Jag visste inte ens att jag kände såhär starkt för amningen. Men det att jag inte själv skulle få avgöra när jag vill sluta med amningen var för stort för mig. Jag kände mig som en dålig mamma och oroade mig för hur Oliver skulle reagera på att amningen plötsligt skulle tas ifrån honom. Jag grät till och med över att jag inte hade någon bild på när jag ammar, inget minne av det. Som gravid var jag inte ens säker på om jag skulle amma eller om det skulle fungera för mig, så det kom verkligen som en överraskning till mig att jag kände så starkt. Men jag tror det har att göra med att Oliver fortfarande är så liten och att det ju är en del av min och hans relation. Ett sätt för honom att känna närhet och lugna sig. Och så skulle jag plötsligt vara tvungen att ta mediciner för att stoppa det.

På onsdagen var jag på mitt tredje besök hos Bröstkirurgiska enheten. De tömde igen bröstet och plötsligt sade de något oväntat: det hade blivit bättre! Det var inte längre någon inflammation i bröstet och jag skulle få fortsätta amma. Åh, lättnaden! Under hela Olivers levnadstid har jag gått omkring med en inflammation i min kropp. Det är ju helt logiskt att det har påverkat både mitt psykiska och fysiska mående.

När jag själv inte visste hur det här skulle sluta och då jag trodde att jag skulle vara tvungen att sluta amma, så googlade jag om liknande erfarenheter. Jag hittade ingenting. Det jag hittade var att mastit, dvs. det jag hade drabbar 3-6 % av ammande kvinnor. Hur kan jag ha sådan otur? Bristningen jag fick i förlossningen drabbar 1 % av födande kvinnor. Jag förstår inte hur det under såhär kort tid kan hända såhär “ovanliga” och dåliga händelser. Klart det kunde ha hänt värre grejer men då folk talar om den lyckligaste tiden i livet när babyn har kommit till världen, så känns det ganska tungt att själv vara bunden till sitt hem och bara må dåligt under den tiden.

Men nu när jag har blivit “friskförklarad” och inflammationen förhoppningsvis nu är borta, så tänker jag börja njuta av det här livsskedet. Det här skedet är så kort och jag vill inte blicka bakåt och bara minnas smärta, oro och sorg. Nu ska det nog vara slut med det negativa flowet här i vår “babybubbla”. Nu börjar en ny fas! På onsdagen skålade vi såklart i champagne för att jag nu äntligen var frisk.

Första dejten

Ett av mina nyårslöften var att Daniel och jag skulle gå på dejt minst en gång i månaden. Vår första dejt som föräldrar blev en ordentlig bioupplevelse med popcorn och snacks. Före Oliver kom brukade vi springa på bio nästan varannan vecka, så det kändes så naturligt och bra att få gå på bio tillsammans igen. Vi såg Star Wars och trots att jag inte är något stort fan så var den underhållande. Får se vad vi hittar på till nästa dejt!

Dopet

På lördagen 11.1 fick Oliver sitt namn! Vi ordnade dop i en festlokal nära oss på Drumsö. Det var lite stressigt att få ihop allt men med hjälp av våra bådas föräldrar fick vi det fixat! Dopet var jättelyckat och det var rörande att se hur många människor som bryr sig om Oliver och oss.

Oliver skötte sig väldigt fint under hela dopet. Han umgicks och sov lite i olika famnar. Jag hann själv knappt hålla honom under hela dagen eftersom det alltid fanns någon som ville hålla honom, gulligt!

Efter dopet badade vi Oliver och så somnade han nästan direkt. Han var helt slut efter en lång fest!

Wow, mängden gåvor han fick var helt otrolig. Han fick allt från söta mjukisdjur till manchettknappar och ljusstakar. Så snälla familjer och gudföräldrar han har!

2 månader med Oliver

Idag fyller Oliver två månader! Tänk så snabbt tiden går. Han har verkligen utvecklats mycket på de senaste veckorna. Han ler allt oftare och tycker om att babbla. Då man svarar på hans babbel så lyser han upp och fortsätter diskutera på sitt eget språk. Trots att han vanligtvis är ganska lugn och glad så har han ett eldigt temperament. Ena sekunden ler han sött och i nästa skriker han så argt att han inte får luft (om jag tex är för långsam med att öppna min bh så att han måste vänta några sekunder på sin mat).

Han brukar vakna kring 10-11 tiden och är väldigt trött och gäspar mycket trots att han har sovit en lång natt. Han är verkligen ingen morgonmänniska. Klockan 13-14 brukar han vara som gladast och socialast. På kvällen, när vi ska försöka lägga honom är han plötsligt hur pigg som helst. Vissa kvällar ligger han bara och stirrar på oss och vill umgås och andra kvällar gråter han hysteriskt och vägrar somna trots att han är trött.

Oliver verkar tycka om att observera sin omgivning. Han har nu börjat intressera sig för leksaker och kan stirra hur länge som helst på någon färggrann sak och ibland till och med prata med sina leksaker. Nu har vi dessutom introducerat sagor för honom. Han spänner hela kroppen och följer noga med bilderna i boken.

Varje dag tittar jag på honom och tänker att hur kan man älska någon såhär mycket? Och så tänker jag; trots att det stundvis är tungt och utmanande så går tiden alldeles för fort. Han är såhär liten bara en gång. Mitt hjärta brister när jag tänker på det. Jag vill ju se hur hans personlighet utvecklas men jag vill också att han för alltid ska vara min lilla baby. Min lilla baby som älskar att sova fast i mig och som rör sig närmare mig under natten varje gång jag flyttar på honom så att jag ska rymmas i sängen. Min lilla baby som ler med hela kroppen när han är glad, som ropar glädjetjut när man pratar med honom och som tittar så beundrande på sin pappa. Varje gång jag blir frustrerad på att gråtet aldrig tycks ta slut eller på att han vägrar somna fastän han är så trött, så tänker jag på det och då känns det genast lättare att handskas med den situationen, trots att man gått omkring och vaggat honom i en halv evighet.

Grattis på 2-månaders dagen, Oliver!

Strandbastu och stugliv med en baby

Hälsningar från stugan! Det är så skönt att vara här igen. Jag kollade på bilder från förra året och då var det helt snöiga och vintriga vyer i januari. Annat är det nu! Det som också är annorlunda är ju att vi nu har Oliver. Men stuglivet med Oliver skiljer sig inte så mycket från tiden utan honom. Vi har kanske mer avbrott i våra tv-serier och filmer och vi sitter inte och dricker vin eller skumpa men allt är ändå så mycket bättre nu. Dessutom har vi haft möjlighet att gå i strandbastun tack vare Daniels mamma som har skött om Oliver under tiden. Lyx med tumistid! Och idag var vi alla fyra på en vagnpromenad:

Nyårsafton

I år firade vi nyår tillsammans med Sonja, Joni och Elliot. Sonja o jag har varit bästa vänner sedan vi var 14-15 och sen dess har vi firat alla nyår tillsammans (förutom ett år då hon var på resa). Det här året blev det lite lugnare än vanligt då vi hade med oss en 8 veckor gammal baby och en 10 månader gammal baby. Men roligt hade vi ändå!

Daniel tillredde en helt supergod trerättersmiddag till oss. Olika röror till förrätt, skaldjurspasta till huvudrätt och creme brulé till efterrätt! Jag ser fram emot alla framtida nyår vi kommer att fira tillsammans då barnen växer.