amanda sofia

Det är fyra år sedan jag hörde din röst för första gången. Du var arg och tyckte det var för tidigt, trots att det hade gått tio dagar över det beräknade datumet. Det är fyra år sedan jag äntligen fick hålla dig i min famn. Efter en lång väntan var du äntligen här.

Åren flyger förbi och det går inte en dag då jag inte tänker på hur lycklig jag är över att få vara din mamma. Och att det var just du som föddes till oss den där kalla novemberdagen för fyra år sedan. De där första stunderna har fastnat i mitt minne som bilder ur en film. Årets första snöflingor som virvlar ner utanför sjukhusfönstret. Smärtan som dämpas direkt då jag får dig i min famn. Det där första skriket. Pyttesmå tår och fingrar. Lyckotårar. Lättnaden att det äntligen är förbi. Men också oron när de säger att allt inte är bra. Det är en del av vår berättelse, din och min. Om hur du fick din början. Det håller mig inte längre vaken om nätterna. Allt gick ju bra till slut. Och nu är vi här, fyra år senare. Du sitter bredvid mig och håller min hand. “Jag älskar dig mamma” säger du och kramar mig hårt. Tack, finaste Oliver. Grattis på 4-årsdagen!