Date night!

När vi blev föräldrar lovade vi varandra att vi skulle ha date night minst en gång i månaden. I början var det faktiskt lättare att hålla det löftet, men sen ändrades allt på grund av coronan. Men nu på lördagen var det äntligen dags för ett restaurangbesök i Helsingfors! Oliver fick bli hemma hos oss med min mamma.

Vår date night var på Fiasco by Ultima, en italiensk restaurang nära salutorget. Det var länge sedan vi varit ute och äta på kvällen. Mycket välkommet alltså! Vi började med varsitt glas prosecco. Och så babblade vi igenom hela kvällen.

På grund av corona och restriktionerna i Finland var det ett lite annorlunda restaurangbesök. Vanligtvis skulle vi väl ha börjat äta kring 19, men nu fick man inte längre dricka en droppe alkohol efter klockan 18. Vi ville gärna dricka vin till maten, så vi hade ett bord reserverat till oss redan klockan 16.30 (!!).

Menyn var så välplanerad och maten så utsökt! Vi var otroligt nöjda med allt.

Efteråt gick vi en stund omkring i Helsingfors, tog sedan metron till Drumsö och hoppade på ett par elskotrar. Det var första gången jag åkte med en sådan och oj så roligt det var! Där flög vi omkring i den ljusa vårkvällen, mätta, lyckliga och skrattiga innan vi smög in i lägenheten och lovade varandra att göra det snart igen.

Drumsöhemmet

Nu är vår lägenhet till salu. Det känns spännande men också lite sorgligt. Det var ju där allt det stora hände!

Vi flyttade in i februari 2019. Vi var så otroligt ivriga och förväntansfulla. Nu hade vi äntligen en egen balkong, mer utrymme, tre rum, stora fönster, ett vardagsrum som badade i ljus också på vintern. Det var verkligen kärlek vid första ögonkastet med den lägenheten. Så mycket älskade vi den att vi gick med på att överleva en stor rörsanering, bara vi fick bo där, i den lägenheten och på den ön.

Det var i den lägenheten som graviditetstestet för första gången visade positivt. Bara ett par veckor efter att vi flyttat in. Något magiskt var det ju med den lägenheten, tänkte jag. Och den bostaden blev Olivers första hem. Jag minns fortfarande så tydligt de där första sekunderna i vårt hem när vi plötsligt var tre. Vi hade precis kommit hem från sjukhuset och det kändes så overkligt att vara hemma igen. Daniel sprang omkring i lägenheten och checkade alla rum för att kolla om det var för kallt eller varmt. En mycket stressad och orolig pappa var han de där första stunderna, sött.

Det var i den lägenheten Oliver tog sina första steg, hade sina 1-årskalas och lärde sig att säga mer än mamma och pappa. Vi firade julafton, nyår, 30-årsfödelsedagar, första mors- och farsdagar. I två år och tre månader hann vi skapa våra mest värdefulla minnen där och därför känns det lite vemodigt att lämna det bakom oss. Men också fint att någon annan snart kan skapa minnen för livet i den lägenheten. Och att vi snart får flytta till vårt drömhus!

Drömhuset

Vi har köpt ett hus! Allt hände sedan väldigt fort. Jag skrev det här inlägget om våra husdrömmar och om att vi inte hade skyndsamt att hitta vårt nästa hem. Och fem dagar senare hittade vi det! Jag visste direkt att det var något speciellt med huset, så när klockan blev 8.01 ringde jag till fastighetsmäklaren och bokade en visning. Hon blev chockad över hur snabbt någon ringde, men av erfarenhet hade jag märkt att de bästa husen såldes väldigt fort. I vissa fall hann vi inte ens gå på visning, för då var huset redan sålt (några timmar efter att annonsen hade publicerats). Så det gällde att vara snabb.

Vi gick på visning samma dag. Solen sken för första gången på väldigt länge och det låg något magiskt i luften när vi körde in till gården. Grannarna var samlade längs vägen för att de väntade på glassbilen som kom bakom knuten. Vi fick genast en så bra känsla av området. Mysigt, stämningsfullt, varmt. När vi steg in i huset kände jag det direkt. Magkänslan som sade att det var här vi skulle bo. Och jag såg på Daniel att han tänkte samma sak. Oliver sprang mest runt och ville röra i allting. Huset hade ett öppet kök, högt till tak, en balkong och en mycket stor bakgård, bastu, tre sovrum och havsutsik. Allt vi hade önskat oss.

Vi är så lyckliga över att äntligen ha en egen gård där vi kan odla tomater, vinbär och örter. Gården har dessutom ett äppelträd, så idylliskt. Igår blev köpet officiellt och i slutet av maj flyttar vi!

Veckoslutet

Små pyjamasfötter, hett kaffe och god frukost på fredagsmorgonen. Jag har märkt att det oftast är en bra stämning på fredagar, oavsett om man jobbar eller inte. Efter frukosten fick Oliver se en stund på barnprogram och jag fick läsa tidningen i lugn och ro.

Lycka är att ha en morfar som hämtar nya duplon medan man sover dagssömn. När Oliver vaknade hade han nya leksaker att bygga med. Duplon är nu just det roligaste han vet. Och jag tycker själv att det kan vara ganska terapeutiskt att bygga med dem. Också ett sätt att få Oliver att lugna ner sig och då har han även en liten paus från att springa runt, runt, runt i lägenheten.

Fredagar är nuförtiden ännu roligare än förr, eftersom vi har gått och bokat bastutur. Varje fredagen från kl 16-17 badar vi alltså bastu. Om vi inte är på stugan, men då badar vi nog troligen bastu där. När man tänker på saken är det ju ganska galet, men också roligt hur viktig bastun är för finländare. Vi har gått på ca 10 husvisningar och varje hus har haft en egen bastu. Det lär finnas mer än 3,5 miljoner bastur i Finland.

På lördagen lagade jag en liten brunch som bestod av pocherat ägg, sparris, gravad lax, avocado och hollandaise. Riktigt gott blev det! Och äntligen är sparrissäsongen inledd!

På lördagen var vi alla tre länge i lekparken och byggde snögubbar innan det började regna och allt det vita förvandlades till slask. Sen köpte vi nya gardiner och dekorationskuddar till sovrummet. Mycket spännande.

Och på kvällen, när Oliver hade somnat, fick vi ha en date night här hemma. Vi åt Hotpot, drack vin och umgicks. Det blir så lätt att man bara tittar på en serie eller film tillsammans när man är trött, så det är bra att ibland satsa på att umgås och verkligen prata. Konstigt (men bra) att vi ännu har så mycket att prata om, trots att vi är tillsammans (eller i samma lägenhet åtminstone) 24/7. Maten var jättegod! Vi hade blomkål, paprika, morötter, bok choy, svampar, kött och vitlök som vi lade i fonduepannan. I pannan puttrade en god sataysmakande buljong. Och till det åt vi nudlar.

När vi såg öknen blomma

Med brist på något att blogga om gick jag igenom mina utkast för att se om det låg något där jag inte hade publicerat. Jag scrollade neråt och hittade ett inlägg från år 2016. Nu har det gått fem år sedan inlägget är skrivet, men ändå känner jag igen tankarna och kan känna sådär ännu idag. En stark längtan efter vår resa, vårt stora äventyr. Här var utkastet, skrivet i mars 2016:

Ibland kan jag titta på bilderna från vår tre månaders resa och undra om det verkligen är vi som står där på bilderna och tittar skräckslaget men förtjust ner i Grand Canyon eller blickar drömmande ut över Stilla Havet i Santa Monica. Gjorde vi faktiskt vår drömresa redan? Är den verkligen förbi? Varje dag tänker jag på ett minne, en känsla eller en händelse från resan. Och jag behöver knappast ens säga hur mycket jag längtar tillbaka. Jag hade ingen aning om att man kunde sakna en resa eller en plats i världen såhär mycket som jag nu gör och har gjort i nio månader. Men som tur är jag inte ensam om det. Som tur känner Daniel likadant.

I dag har jag varit på föreläsning och skrivit på min avhandling. För jämnt ett år sedan såg min vardag lite annorlunda ut:

35
IMG_9362
IMG_9294
IMG_9470
IMG_9504
IMG_9460

För ett år sedan bodde vi på ett egendomligt hotell mitt i öknen, med åsnor och husbilar på bakgården. Vi besökte Nordamerikas lägsta punkt, som var 85,5 meter under havsnivån och det kändes som om min hjärna kokade av hettan. Vi drack litervis med vatten som hann bli varmt i bilen och mitt kamerabatteri höll på att ta slut, vilket jag var stressad över varje gång jag tog en bild. Vi körde i landskap som såg ut som taget ur ett bilspel eller en bilreklam och vi fick se öknen blomma. Allt var så kravlöst och vi var så fria där ute i ödemarken.

Stiga och bakelser

Vissa dagar och stunder bränner sig fast i minnet. Som den här dagen när solen sken och vi drog Oliver i Stigan här på ön. Ljuvligt med fina minnen från Olivers första ordentliga vinter.

Älskar alla årstider här på ön!

Annat fint med februari förutom solen är nog bakelserna. I Finland har vi både Runebergstårtor och Fastlagsbullar som man får njuta av mitt i vintern.

Staycation på Klaus K

Jag har nog aldrig varit på lika många staycations som i år. Eller jag hade kanske aldrig ens varit på staycation förrän det här året? Om man inte kan resa utomlands måste man väl ändå försöka skapa den där resekänslan i sin hemstad. Dagen efter min födelsedag firade Daniel och jag genom att checka in på Klaus K.

Oliver fick kvalitetstid med sin älskade momi (som han kallar mimmi) medan vi fick dricka utsökta cocktails på en hemlig bar, beundra vackra Helsingfors som nu är dekorerad från topp till tå, promenera i våra gamla trakter och äta en härlig trerätters meny på en italiensk restaurang. Sedan drack vi skumpa och tittade på Undoing utan att behöva oroa oss för hur många gånger vi skulle vakna under natten. Och så fick vi vakna 9.20 nästa morgon. Lyx!

Nytt hår och en mysig fredag

På fredagen klippte jag mitt hår. Senast jag gjorde det var i början av mars, precis innan allt stängdes pga coronan. Så det var på tiden att klippa det igen. Jag har nog aldrig haft lika kort hår som nu. Men topparna var i så dåligt skick, så det var nödvändigt att klippa så mycket. Graviditeten, amningen och alla hormoner har påverkat håret väldigt mycket. Mitt hår var aldrig smutsigt när jag var gravid, trots att jag vanligtvis brukar behöva tvätta det varje dag. Men efter förlossningen blev det igen som vanligt och när jag sedan slutade amma på sommaren blev det total katastrof. Och här är vi nu. Men skönt att få det klippt åtminstone.

När jag kom hem från frisören väntade ett glas rött på mig. Lyx! Och när Oliver hade somnat tillredde Daniel en mycket god middag; biffar som varit 2 timmar i sous viden, ugnspotatis, vitlökssås och pimientos de padrón. Gott!! Medan han lagade maten kunde jag dra på mig yllesockorna, njuta av vinet och läsa. En mycket mysig fredag i november.

Farsdagen

För en vecka sedan firade vi Daniels andra farsdag. Han fick bacon, ägg, bönor och kaffe till frukost. Så gjorde vi Hbls Duell, gick på promenad vid havet och njöt av det fina novembervädret.

Älskar ön.

Och dessa två!

Pojkarna fick matchande yllesockor.

Till slut skålade vi för Daniel. Oliver kunde inte ha en bättre pappa. Han är precis så skojig och rolig som jag tänkte att han skulle vara som pappa. Men också varm och trygg, en som tröstar när tänderna värker eller när tröttheten gör en ledsen.

Tapas och bubbel

På onsdagen fick vi plötsligt njuta av mitt-i-veckan-lyx och äta tapas och dricka bubbel. Daniels mamma och styvpappa kom och vaktade Oliver, medan vi tog metron in till centrum och åt supergod mat på Bar Con i Kampen. Stämningen och inredningen i restaurangen var mycket trevlig och det kändes som om vi var utomlands. Vi pratade om alla våra gemensamma resor och drömde om framtida äventyr. Det är så ovant att inte ha någon resa inbokad och jag har faktiskt lite ångest över det. Och det värsta är att inte alls veta när det lättar. Kommer det någonsin att bli normalt igen?

Så ljuvligt med en ganska spontan date night mitt i veckan. När vi kom hem möttes vi av en glad Oliver som hade varit i lekparken och haft det roligt. Natten efteråt var av det värsta slaget, men minnet av restaurangbesöket gav mig krafter att orka natten och följande dag. Otroligt hur mycket energi och glädje man kan få av små saker som att gå ut och äta med sin man.