Popcorn och vin vid sjön

Mitt nyårslöfte var att Daniel och jag skulle gå på datenight minst en gång i månaden. På vår första dejt i december blev det bio, på vår andra dejt i januari blev det brunch och på tredje dejten i februari blev det bio igen! I mars kunde vi inte ha någon barnfri datenight på grund av coronan såklart. Så nu i april fick det istället bli en lite annorlunda date med vin och popcorn nere vid sjön och ett bastubad. Lyxigt och avkopplande det också! Men åh vad jag saknar att gå på bio, att ta en god drink på någon uteservering och att äta satsad mat på restaurang (även om maten Daniel lagar ofta är godare, men det är ju stämningen och upplevelsen av att vara på restaurang jag saknar). Men den tiden kommer nog ännu!

Daniel svarar på frågor om förlossningen och om att vara pappa

Vad skulle du ge för vitsord till förlossningen (skala 1-10) och varför?

2 eller 3. Det var dålig kommunikation och personalen lyssnade inte på våra önskemål. Jag blev ganska traumatiserad av allt som skedde.

Hur upplevde du själva förlossningen?

Det var magiskt och en otrolig upplevelse. Det var en kavalkad av känslor – lycka, glädje, kärlek och vördnad då jag såg och hörde vår son första gången. Jag kunde inte säga något och tårarna forsade av lycka – som blev allt för kort och skulle snart ersättas av tung ångest, hjälplöshet och oro.

Vad var det värsta?

Det är hemskt att se hur ens livs kärlek lider och har ont. Det finns inget man kan göra annat än att vara där och säga “allt blir nog bra” (familjens mantra) och att betona att “tänk, sen får vi äntligen träffa Oliver”. Jag kände mig otillräcklig och hjälplös.

Helt det värsta var ändå att efter förlossningen komma till ett tomt “familjerum” utan att veta hur vår son mår och hur seriösa eller illa förlossningsskadorna var. När jag frågade personalen att nog får jag väl veta när Mandys operation är över och hur hon har det, så svarade de att de inte vet, eftersom det inte var deras avdelning. Där satt jag i det orangea rummet och grät.

Vilka tre situationer minns du tydligast?

  1. När Oliver skrek till första gången.

2. När alla som var i rummet (ca 8 stycken) sade att barnet måste till barnavdelningen och att Mandy måste opereras eftersom det såg illa ut.

3. Känslan av ångest då jag satt ensam i familjerummet utan att veta något om min familj.

Hur kändes det efteråt, dagarna då Oliver redan hade fötts, dvs. tiden på sjukhuset?

Det var roligt, spännande och nytt. Dock också stressigt. Jag kunde inte sova överhuvudtaget på grund av adrenalinet. Alla var i samma rum, men oron fanns kvar.

Vad var nödvändigt i sjukhusväskan och vad var mindre nödvändigt?

Nödvändigt: Snus, nudlar, beef jerky (och såklart telefon + telefonladdare). Mindre nödvändigt: Allt det andra vi hade packat med, som t.ex. en bok (när skulle man hinna läsa?).

Hur skulle du beskriva de första veckorna hemma med Oliver?

Det var skojigt, yrt och stressigt. Förlossningen var ännu färskt i minne och Mandy var nästan sängbunden, så jag var klart orolig. Det var ändå jättekul att vara tillsammans som en helt ny familj.

Vad har du lärt dig som nybliven pappa?

Att man förr har tagit egentid för givet (som t.ex. att se på serier och filmer).  Att bebisar inte sover hela tiden. Tydligen kan man inte ha för många “tuttar” (nappar på svenska). Och att man ska ha babykläder som är lätta att klä på.

Vad är det bästa med att vara pappa?

Att skoja och busa med sin son och att se hur han skiner upp av att se en.

Vad har varit jobbigast?

Att han sover dåligt.

Vilka tre råd skulle du ge åt någon som snart ska bli förälder?

1. När man vill att babyn ska somna i vagnen, så istället för att göra långa, vaggande rörelser fungerar små, snabba, knyckande rörelser.

2. Laga mat i stora satser och frys ner så att det går lätt att värma upp när man inte hinner laga mat.

3. Kom ihåg att tala med din partner och fråga hur hon mår.

Vad ser du mest fram emot att introducera till Oliver när han blir äldre?

Olika maträtter, Star Wars, ishockeymatcher.

Hurdan relation vill du ha med Oliver när han är äldre?

En nära relation. Jag vill att han känner att han alltid kan ringa till mig när han behöver hjälp, stöd, råd eller annars bara för att babbla.

Hur skulle du beskriva oss som en familj?

En skojig familj som njuter av livet och försöker att inte ta för mycket stress.

Om språket

När vi fick veta att jag var gravid började Daniel och jag fundera på det här med språk. Vi är båda tvåspråkiga, dvs. att vi har både en svensk- och en finskspråkig förälder och har alltid talat båda språken hemma. Hemma hos oss talade vi svenska med mamma och finska med pappa. På det viset kom finskan ganska naturligt för mig, även om min svenska alltid varit starkare för att jag har gått i svensk skola. Daniel och jag har ju alltid talat svenska tillsammans, så det vi funderade över var att vårt barn ju inte kommer att bli tvåspråkigt om vi inte själva gör något åt saken. Då bestämde sig Daniel för att börja tala finska med Oliver. Jag bad Daniel svara på några frågor gällande det.

Berätta lite om din språkbakgrund:

Jag gick i finsk dagis, förskola och grundskola, eftersom jag bodde hos min finskspråkiga mamma. Största delen av vardagen talade jag finska. Svenska var ett veckoslutsspråk, för att jag bodde hos min svenskspråkiga pappa på veckosluten. När jag var färdig med grundskolan var det dags att bestämma sig för vilket gymnasium jag skulle söka in till. Jag ville inte stanna kvar på landet, så jag sökte mig istället till Helsingfors. Jag tänkte att när jag ändå skulle byta stad, så varför inte också byta språk? Jag började på Lärkan, dvs. ett svenskspråkigt gymnasium.

När bestämde du dig för tala finska med Oliver?

Ganska sent. Jag hade grubblat över saken väldigt länge, men fattade det slutliga beslutet under sista trimestern.

Vad fick dig att komma till det beslutet?

Jag insåg att det är en jättestor del av min identitet och ursprung. Och det är viktigt för Olivers framtid. Största delen av befolkningen i Finland talar finska och det är en otrolig rikedom att tala båda språken från början. Man lär sig ett språk bäst då man är liten och hör det helt från början. I bästa fall börjar han kanske tänka på båda språken, som jag gör.

Hur känns det att tala finska med Oliver?

Det känns naturligt. Efter att jag hade fattat beslutet var det inget konstigt med det. Vissa omgivningar och relationer är starkt kopplade med ett språk, som t.ex. min relation med Mandy har alltid varit på svenska. Vi har alltså alltid talat svenska här hemma men nu talar jag både svenska och finska, vilket tog en stund att bli van vid. Det ledde till att jag i början ofta blandade med orden. Men det blir hela tiden bättre!