Tapas och bubbel

På onsdagen fick vi plötsligt njuta av mitt-i-veckan-lyx och äta tapas och dricka bubbel. Daniels mamma och styvpappa kom och vaktade Oliver, medan vi tog metron in till centrum och åt supergod mat på Bar Con i Kampen. Stämningen och inredningen i restaurangen var mycket trevlig och det kändes som om vi var utomlands. Vi pratade om alla våra gemensamma resor och drömde om framtida äventyr. Det är så ovant att inte ha någon resa inbokad och jag har faktiskt lite ångest över det. Och det värsta är att inte alls veta när det lättar. Kommer det någonsin att bli normalt igen?

Så ljuvligt med en ganska spontan date night mitt i veckan. När vi kom hem möttes vi av en glad Oliver som hade varit i lekparken och haft det roligt. Natten efteråt var av det värsta slaget, men minnet av restaurangbesöket gav mig krafter att orka natten och följande dag. Otroligt hur mycket energi och glädje man kan få av små saker som att gå ut och äta med sin man.

Långvik och första natten borta från Oliver

För lite över en vecka sedan checkade Daniel och jag in på Långvik. Jag fick ett presentkort till hotellet när jag fyllde 30 år förra året, men på grund av corona och baby har vi inte tidigare haft möjlighet att använda det. Nu var det äntligen dags! Jag var lite nervös och funderade mycket på om vi skulle åka dit på tumanhand eller med Oliver. Jag hade aldrig varit borta från Oliver över natten, så det kändes spännande. Men sömnskulden och att få umgås med Daniel var avgörande; vi skaffade barnvakt.

Daniels pappa och styvmor kom och vaktade Oliver när vi åkte iväg. Med en klump i halsen pussade jag Oliver på pannan, sa hej då och fällde en tår när vi satte oss i bilen. Men direkt när vi gasade iväg på Västerläden pustade jag ut och började njuta av ett helt dygn med min man, utan något ansvar över en liten person.

Vi delade upp barnvaktandet i olika skiften. Innan läggdags kom min mamma och tog hand om natten. Vi hade ändå varit i Ekenäs, hemma hos henne några dygn före det här, så det kändes naturligt. Och han hade inte alls gråtit efter oss. Natten gick också mycket bra! Han hade somnat på en kvart och vaknat bara ett par gånger, men somnat fort om. Han sov alltså bättre med sin mormor än med oss. På morgonen kom Daniels mamma och styvpappa och tog den sista vaktturen.

Och vi då? Vi njöt för fulla muggar. Vi drack drinkar, åt en lyxig meny med otroliga smakupplevelser och goda viner, skrattade och pratade om allt som man inte hunnit tala om under det senaste året. Ett så otroligt viktigt dygn för oss. Vi pratade till och med för första gången ordentligt om förlossningen, som lämnat sina spår i oss båda. Det var kanske inte det roligaste samtalsämnet, men ändå så viktigt att bearbeta och gå igenom tillsammans. Under vardagen hinner man inte prata om så stora saker.

Långvik var ett perfekt ställe för en liten getaway. Maten var så välplanerad och balanserad att jag kan fortfarande känna smaken av den krämiga svampsoppan, den fylliga risotton och den utsökta siken. Hotellet var omringat av natur, vilket gjorde upplevelsen harmonisk och avkopplande. Nästa morgon högg vi i den mångsidiga och mättande frukosten innan vi körde hem igen. Resten av dagen kramade vi och busade vi med Oliver, som vi hade saknat så otroligt mycket.

När vi flyttade hem

För snart två veckor sedan var det dags att vinka hejdå till Vichtis. En fredagseftermiddag, efter Daniels arbetsdag, packade vi ihop vårt pick och pack, försökte få allt att rymmas i bilen och körde till slut hem till ön, till finaste Drumsö.

Ärligt sagt var det ett ganska tröttsamt veckoslut, även om det kändes skönt att flytta hem. Men Oliver vaknade hela natten igenom och grät. Jag antar att det kändes konstigt att flytta till ett ”nytt” hem där allt var inplastat och packat i lådor. Stackarn! Och hela lördagen gick åt till att städa och installera lampor och försöka få någon ordning på något. Som tur fick vi hjälp av Daniels pappa och styvmor, för annars hade vi nog inte fått något gjort. På eftermiddagen kom min pappa och borrade upp mörkläggningsgardiner, så att Oliver skulle sova ens litet bättre.

På lördagen hade vi fått vardagsrummet och sovrummet i skick, så att Oliver kunde vara på golvet och leka. Skönt!

Nästa morgon var det Daniels födelsedag! Det blev nog inte så festligt eller avkopplande för honom. Vi får ta igen det och fira en annan dag istället! Men jag beställde frukost till honom.

Sedan klädde vi på oss finkläder och åkte till kyrkan. Min fina guddotter skulle nämligen konfirmeras! Det kändes skönt med en paus från flyttkaoset, men direkt efter konfirmationen var vi tvungna att fortsätta fixa i lägenheten.

När vi blev hungriga beställde jag hem Daniels favorit; ramen.

På kvällen öppnade vi ändå en flaska bubbel för att fira Daniel som fyllde 31 år. Och trots att det varit tungt, så är det ändå skönt att vara hemma.

Den somriga körsbärspajen

Nu är det den tiden på sommaren, nämligen tiden då Daniel bakar sin körsbärspaj. Det har blivit en tradition för honom att baka den varje sommar och oj så god den är! Det växer alltså körsbär på gården här i Vichtis, vilket är ganska praktiskt. Ett av mina mest lästa inlägg här på bloggen är faktiskt inlägget som innehåller receptet på Daniels somriga körsbärspaj. Här kommer ni till receptet! Om ni tycker om körsbär så tycker jag ni ska baka den här enkla men fräscha pajen.

En date i månaden

Vi hann vara tio år tillsammans med Daniel innan vi skaffade barn. Jag minns att jag var lite orolig att något skulle förändras, eftersom jag var så nöjd med vårt liv just då. Vi bodde centralt, åt ofta ute på restaurang, gick spontant på bio när vi fick lust (väldigt ofta) och reste så mycket vi kunde. Jag minns att många sade att det inte behöver ändras bara för att man får barn. Men det är klart det till en viss grad gör det. Och speciellt till en början. Det blir kanske inte lika spontant och man måste planera mera än förr, men jag skulle nog säga att coronan har varit större orsak till att vi inte har levt som förut än att vi har fått ett barn. Vår resa till Grekland blev ju avbokad, biosalongerna stängdes och man kunde inte gå ut och äta på hela våren.

När Oliver föddes bestämde vi med Daniel att vi skulle försöka gå på date åtminstone en gång i månaden. I december, januari och februari gick vi på bio och brunch varje månad. Sen kom coronan. Så nu var det äntligen dags för vår date! Vi förde Oliver till Daniels mamma och styvfar, hoppade i båten och körde till en restaurang. Det var så roligt att sitta och umgås och prata, planera och skratta som alltid förut. Mycket viktigt med tid på tumanhand! Det var nog en av sommarens bästa dagar.

Popcorn och vin vid sjön

Mitt nyårslöfte var att Daniel och jag skulle gå på datenight minst en gång i månaden. På vår första dejt i december blev det bio, på vår andra dejt i januari blev det brunch och på tredje dejten i februari blev det bio igen! I mars kunde vi inte ha någon barnfri datenight på grund av coronan såklart. Så nu i april fick det istället bli en lite annorlunda date med vin och popcorn nere vid sjön och ett bastubad. Lyxigt och avkopplande det också! Men åh vad jag saknar att gå på bio, att ta en god drink på någon uteservering och att äta satsad mat på restaurang (även om maten Daniel lagar ofta är godare, men det är ju stämningen och upplevelsen av att vara på restaurang jag saknar). Men den tiden kommer nog ännu!

Daniel svarar på frågor om förlossningen och om att vara pappa

Vad skulle du ge för vitsord till förlossningen (skala 1-10) och varför?

2 eller 3. Det var dålig kommunikation och personalen lyssnade inte på våra önskemål. Jag blev ganska traumatiserad av allt som skedde.

Hur upplevde du själva förlossningen?

Det var magiskt och en otrolig upplevelse. Det var en kavalkad av känslor – lycka, glädje, kärlek och vördnad då jag såg och hörde vår son första gången. Jag kunde inte säga något och tårarna forsade av lycka – som blev allt för kort och skulle snart ersättas av tung ångest, hjälplöshet och oro.

Vad var det värsta?

Det är hemskt att se hur ens livs kärlek lider och har ont. Det finns inget man kan göra annat än att vara där och säga “allt blir nog bra” (familjens mantra) och att betona att “tänk, sen får vi äntligen träffa Oliver”. Jag kände mig otillräcklig och hjälplös.

Helt det värsta var ändå att efter förlossningen komma till ett tomt “familjerum” utan att veta hur vår son mår och hur seriösa eller illa förlossningsskadorna var. När jag frågade personalen att nog får jag väl veta när Mandys operation är över och hur hon har det, så svarade de att de inte vet, eftersom det inte var deras avdelning. Där satt jag i det orangea rummet och grät.

Vilka tre situationer minns du tydligast?

  1. När Oliver skrek till första gången.

2. När alla som var i rummet (ca 8 stycken) sade att barnet måste till barnavdelningen och att Mandy måste opereras eftersom det såg illa ut.

3. Känslan av ångest då jag satt ensam i familjerummet utan att veta något om min familj.

Hur kändes det efteråt, dagarna då Oliver redan hade fötts, dvs. tiden på sjukhuset?

Det var roligt, spännande och nytt. Dock också stressigt. Jag kunde inte sova överhuvudtaget på grund av adrenalinet. Alla var i samma rum, men oron fanns kvar.

Vad var nödvändigt i sjukhusväskan och vad var mindre nödvändigt?

Nödvändigt: Snus, nudlar, beef jerky (och såklart telefon + telefonladdare). Mindre nödvändigt: Allt det andra vi hade packat med, som t.ex. en bok (när skulle man hinna läsa?).

Hur skulle du beskriva de första veckorna hemma med Oliver?

Det var skojigt, yrt och stressigt. Förlossningen var ännu färskt i minne och Mandy var nästan sängbunden, så jag var klart orolig. Det var ändå jättekul att vara tillsammans som en helt ny familj.

Vad har du lärt dig som nybliven pappa?

Att man förr har tagit egentid för givet (som t.ex. att se på serier och filmer).  Att bebisar inte sover hela tiden. Tydligen kan man inte ha för många “tuttar” (nappar på svenska). Och att man ska ha babykläder som är lätta att klä på.

Vad är det bästa med att vara pappa?

Att skoja och busa med sin son och att se hur han skiner upp av att se en.

Vad har varit jobbigast?

Att han sover dåligt.

Vilka tre råd skulle du ge åt någon som snart ska bli förälder?

1. När man vill att babyn ska somna i vagnen, så istället för att göra långa, vaggande rörelser fungerar små, snabba, knyckande rörelser.

2. Laga mat i stora satser och frys ner så att det går lätt att värma upp när man inte hinner laga mat.

3. Kom ihåg att tala med din partner och fråga hur hon mår.

Vad ser du mest fram emot att introducera till Oliver när han blir äldre?

Olika maträtter, Star Wars, ishockeymatcher.

Hurdan relation vill du ha med Oliver när han är äldre?

En nära relation. Jag vill att han känner att han alltid kan ringa till mig när han behöver hjälp, stöd, råd eller annars bara för att babbla.

Hur skulle du beskriva oss som en familj?

En skojig familj som njuter av livet och försöker att inte ta för mycket stress.

Om språket

När vi fick veta att jag var gravid började Daniel och jag fundera på det här med språk. Vi är båda tvåspråkiga, dvs. att vi har både en svensk- och en finskspråkig förälder och har alltid talat båda språken hemma. Hemma hos oss talade vi svenska med mamma och finska med pappa. På det viset kom finskan ganska naturligt för mig, även om min svenska alltid varit starkare för att jag har gått i svensk skola. Daniel och jag har ju alltid talat svenska tillsammans, så det vi funderade över var att vårt barn ju inte kommer att bli tvåspråkigt om vi inte själva gör något åt saken. Då bestämde sig Daniel för att börja tala finska med Oliver. Jag bad Daniel svara på några frågor gällande det.

Berätta lite om din språkbakgrund:

Jag gick i finsk dagis, förskola och grundskola, eftersom jag bodde hos min finskspråkiga mamma. Största delen av vardagen talade jag finska. Svenska var ett veckoslutsspråk, för att jag bodde hos min svenskspråkiga pappa på veckosluten. När jag var färdig med grundskolan var det dags att bestämma sig för vilket gymnasium jag skulle söka in till. Jag ville inte stanna kvar på landet, så jag sökte mig istället till Helsingfors. Jag tänkte att när jag ändå skulle byta stad, så varför inte också byta språk? Jag började på Lärkan, dvs. ett svenskspråkigt gymnasium.

När bestämde du dig för tala finska med Oliver?

Ganska sent. Jag hade grubblat över saken väldigt länge, men fattade det slutliga beslutet under sista trimestern.

Vad fick dig att komma till det beslutet?

Jag insåg att det är en jättestor del av min identitet och ursprung. Och det är viktigt för Olivers framtid. Största delen av befolkningen i Finland talar finska och det är en otrolig rikedom att tala båda språken från början. Man lär sig ett språk bäst då man är liten och hör det helt från början. I bästa fall börjar han kanske tänka på båda språken, som jag gör.

Hur känns det att tala finska med Oliver?

Det känns naturligt. Efter att jag hade fattat beslutet var det inget konstigt med det. Vissa omgivningar och relationer är starkt kopplade med ett språk, som t.ex. min relation med Mandy har alltid varit på svenska. Vi har alltså alltid talat svenska här hemma men nu talar jag både svenska och finska, vilket tog en stund att bli van vid. Det ledde till att jag i början ofta blandade med orden. Men det blir hela tiden bättre!