Med brist på något att blogga om gick jag igenom mina utkast för att se om det låg något där jag inte hade publicerat. Jag scrollade neråt och hittade ett inlägg från år 2016. Nu har det gått fem år sedan inlägget är skrivet, men ändå känner jag igen tankarna och kan känna sådär ännu idag. En stark längtan efter vår resa, vårt stora äventyr. Här var utkastet, skrivet i mars 2016:
Ibland kan jag titta på bilderna från vår tre månaders resa och undra om det verkligen är vi som står där på bilderna och tittar skräckslaget men förtjust ner i Grand Canyon eller blickar drömmande ut över Stilla Havet i Santa Monica. Gjorde vi faktiskt vår drömresa redan? Är den verkligen förbi? Varje dag tänker jag på ett minne, en känsla eller en händelse från resan. Och jag behöver knappast ens säga hur mycket jag längtar tillbaka. Jag hade ingen aning om att man kunde sakna en resa eller en plats i världen såhär mycket som jag nu gör och har gjort i nio månader. Men som tur är jag inte ensam om det. Som tur känner Daniel likadant.
I dag har jag varit på föreläsning och skrivit på min avhandling. För jämnt ett år sedan såg min vardag lite annorlunda ut:
För ett år sedan bodde vi på ett egendomligt hotell mitt i öknen, med åsnor och husbilar på bakgården. Vi besökte Nordamerikas lägsta punkt, som var 85,5 meter under havsnivån och det kändes som om min hjärna kokade av hettan. Vi drack litervis med vatten som hann bli varmt i bilen och mitt kamerabatteri höll på att ta slut, vilket jag var stressad över varje gång jag tog en bild. Vi körde i landskap som såg ut som taget ur ett bilspel eller en bilreklam och vi fick se öknen blomma. Allt var så kravlöst och vi var så fria där ute i ödemarken.
amanda sofia 
Oh vad läckert att du hade ett så gammalt inlägg i utkasten och oj så härlig upplevelse också
Jaa det var roligt att hitta något så gammalt i utkastet. Och nu när man inte kan resa någonstans är det bra att det finns bilder och minnen från tidigare äventyr så att man kan drömma sig tillbaka ☺️