Vichtis

Sjön var fortfarande ljummen och sensommarvärmen låg och tryckte i luften när vi lämnade stugan bakom oss i augusti. I tolv veckor var stugan vårt hem. Oliver var bara sex månader när vi flydde från renoveringen i stan och gjorde den lilla stugan till vårt tillfälliga hem. Tre månader senare, när renoveringen var färdig i vår lägenhet och vi fick flytta hem igen, hade Oliver lärt sig att både krypa och att stå upp mot stöd. Han förvandlades från en baby till en liten, livlig pojke under vår sommar i exil.

Vi hade inte besökt stugan sedan augusti. Det var märkligt att se hur hösten hade tagit över. Det regnade tunga, stora vattendroppar. Löven hade fallit till marken och sjön var iskall. Jag vågade bara doppa tårna efter bastun. Det kändes nästan som om det var några dagar sedan sommaren tog slut, men det är ju snart november. Helt otroligt att det är ungefär åtta månader kvar till sommaren igen. Den tanken gör mig ibland ledsen, men jag vill inte att livet ska gå ut på att alltid vänta på nästa sommar, nästa resa eller nästa semester. Hösten är ju mysig, men mörkret och kylan ser jag inte riktigt fram emot. Det här året kommer det att kännas tyngre, då man inte ens kan planera in någon resa för att pigga upp tillvaron. Men det här året kommer det också att vara annorlunda för oss, eftersom vi får se allt med nya ögon; Olivers första snö och första vinter. Vad spännande!

Nu när vi åkte till stugan kunde vi igen konstatera att vi var så lyckligt lottade som hade renoveringen på sommaren och inte på hösten eller vintern. Jag tror inte att vi skulle ha klarat av att bo i stugan under någon annan årstid.

En morgonutflykt till Fölisön

Idag ville vi börja dagen med en liten utflykt. Eftersom vi fortfarande är en aning krassliga så kunde vi inte åka till något museum eller röra oss inomhus, så istället tog vi oss till Fölisön. Vi kände oss som riktiga småbarnsföräldrar när vi märkte att klockan var före 10 på en lördagsmorgon och vi var redan ute bland andra människor. För ett par år sedan skulle vi nog ha sovit ännu, eller legat i soffan och tittat på någon serie. Men nu med barn känns det roligare att ha planer och program på förmiddagen.

Det var länge sedan vi hade varit på Fölisön. Det var vackert och vi mötte flera tama ekorrar och fåglar. Det var inte så höstigt som jag hade förväntat mig. Det är väl först om ett par veckor som träden blir gula och röda?

Fölisön är ett utmärkt ställe för en liten promenad eller picknick ute i naturen. Oliver var också nöjd och glad!

En simmande älg

Klockan är några minuter över sju när Oliver väcker mig. Jag minns inte så mycket av natten, bara att jag i något skede vaknade av att min hand hade domnat mellan spjälorna i Olivers säng. Det var ändå en ganska bra natt, trots några uppvak. När jag drar upp gardinen möts jag av ett strålande solsken och ett flyktigt lager av dis som ligger som en slöja över den stora sjön. Jag kommer att sakna den här vyn, tänker jag då jag förbereder kaffet. Plötsligt ser jag något enormt som simmar mitt ute på sjön. Det är en älg som simmar från en ö till en annan. Jag går ut ur stugan och beundrar det magnifika djuret med sina horn. Vi är så nära naturen här. Jag är så tacksam över att vi har fått uppleva en såhär unik sommar mitt i Finlands natur. I tre månader har vi nu bott här och snart är det dags att packa ihop våra saker och flytta in till stan igen.

11 veckor i stugan

Nu har vi bott 11 veckor på lande i en liten stuga. Med en baby. Men det har gått förvånansvärt bra, trots att det stundvis har varit trångt, jobbigt och stökigt. Det har också varit mycket mysigt, nära till naturen och avkopplande med bastu och dopp i sjön på kvällarna. Vi har grillat god mat, ätit måltider utomhus och läst ute i solen när Oliver har sovit på dagarna. Jag kan inte ännu heller riktigt förstå att tiden här börjar lida mot sitt slut. Det är först nu som vi har börjat längta hem. Vi planerar inredningen, saknar ett eget badrum och kan inte vänta att få laga mat i vårt splitternya kök! Om allt går som planerat får vi flytta tillbaka hem fredagen den 21.8.

Vi saknar havet, Drumsö, att kunna åka in till stan när som helst, att beställa hem mat och att ha mer än ett rum. Nu har nedräkningen börjat: 11 dagar kvar! Men nu ska vi nog fokusera på att njuta av naturen och livet på landet medan Daniel ännu är ledig.

Makrofotografering

Det är något så avkopplande och tillfredsställande med makrofotografering. Jag skulle nog säga att det är min favorit fotograferingsstil. Det är nog lite som att plocka bär eller svamp; man går i naturen och letar ständigt efter nästa objekt att fota. Och det är beroendeframkallande. När man fotar närbilder skapar man verkligen bilden, eftersom allt är precis som vanligt, men man bara letar efter rätt vinkel, färg, form, motiv. Jag skulle säkert kunna tillbringa timmar i naturen och bara söka efter nästa bild, och nästa och nästa..

Nuförtiden när jag får tid för mig själv väljer jag antingen skrivande eller fotande. Det känns alltid till en början lite kämpigt. Hjärnan känns trög och tröttheten försöker ta över. Men sedan går jag ut, klickar några bilder och kommer in i ett harmonisk lugn. Skrivandet kräver mycket mer så det kan jag nog erkänna att jag inte gjort så mycket. Jag försöker skriva tre sidor för hand nästan varje dag. Det för kanske inte mitt romanprojekt framåt, men det har säkert ändå en positiv inverkan på både kreativiteten och orken. Men man måste också vara snäll mot sig själv och låta huvudet och kroppen vila när nätterna fortfarande är så jobbiga.

Livet på landet

Livet här på landet har ett lugnare tempo än i stan. När jag går på promenader möter jag fler hästar än människor. Det skiljer sig ganska mycket från Drumsö, men jag trivs ändå här. På dagarna, när Oliver sover, kan jag bara gå några trappsteg ner och ta ett dopp eller två. Så skönt, speciellt då det är 26 grader i skuggan.

Middagarna försöker vi alla äta utomhus, såklart. Det är ju ändå sommar!

Kaffe på bryggan tror jag det blir mycket av under semestern. Sa jag redan att Daniels semester börjar snart? Som vi har längtat!

Kvällarna avslutas oftast med bastu. Olivers farmor köpte ett badkar till honom så att han också får bada när vi badar. En gång fick han komma snabbt in i bastun efter sitt bad. Han var riktigt chockad, men vet inte om han tyckte om det eller inte. Vi vågade inte ha honom där så länge, då det väl rekommenderas först efter 1-års åldern. Men jag tror han nog blir en ordentlig bastubadare med tanke på hur ofta vi badar när vi är här.

Imorgon är det midsommar och vi åker till skärgården! Glad midsommar!

Syrenbloggen

Snart har syrenerna vissnat bort. Jag blir alltid lika förvånad över hur kort tid de egentligen blommar. Jag undrar förresten hur många gånger jag har nämnt syrenerna i den här bloggen? Jag verkar kanske lite besatt av dem. Bilderna togs för någon vecka sedan, innan denna otroliga värmebölja kom. Jag bestämde att jag vill varje år ha en bild av Oliver framför denna syrenbuske. Ser framför mig en gänglig tonåring som poserar motvilligt bland buskarna om några år.

Försommaren

Jag älskar den här tiden på året. Okej, vem gör inte det? Naturen doftar extragott och alla färger känns på något sätt tydligare. Fjärilarna dansar yrvaket omkring och fåglarna kvittrar glatt. Allt det gröna är fortfarande så nytt och det känns som att allt håller på att vakna till liv.