Vårlängtan

Igår regnade det små istappar och idag ligger det en tjock, vit dimma över ön vi bor på. Det är grått, kallt och inte sådär jättemysigt väder. Men som tur hann vi få några vackra vinterveckor i februari. Bilderna är tagna förra veckan när jag tog kameran och hörlurarna med och gick på promenad medan jag talade med Jannika i telefon.

Snart är det mars och det är ju en vårmånad! Även om vintern har varit fin, så längtar jag efter torra trottoarer, vårjackor, sneakers, fågelkvitter, blommande träd och solen som värmer. Snart!

Fredag igen

Och så är det plötsligt fredag igen. Det är -19 grader idag, men vi var ändå på en rask promenad på morgonen för att få frisk luft och röda kinder. Idag skiner solen igen. Är det bara jag eller har februari varit förvånansvärt solig? Okej, vi är bara inne på den femte dagen av februari, men ändå. Ljuvligt med sol!

Bilderna är tagna förra veckoslutet då vi var i Vichtis. Isen var inte så tjock, så vi kunde inte gå på den. Men Daniel tog ett dopp i sjön när vi badade bastu. Jag förstår inte hur jag vågade vinterbada för ett par år sedan. Kanske jag ska försöka våga det här året igen? Äh, jag tror nog ändå inte det..

Förra veckoslutet var vi på stugan och nu det här veckoslutet åker vi till Åbo. Det känns skönt att få lite miljöombyte och att ha lite program i denna stillsamma coronabubbla.

En magisk vinterdag

Idag var vintern nästan magisk. Eller så kändes det egentligen hela helgen. Jag är så glad att vi hade prickat in ett Vichtisveckoslut just nu när vintern visade sin tjusigaste sida. Jag minns inte när jag senast skulle ha sett en lika vacker vinter! Snön knastrade under skorna, solen strålade, snödrivorna glimmade och för en stund glömde man bort allt som hade med corona att göra. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag naturens närvaro och lugn.

Pulka och is

I dessa coronatider är det så mysigt att kunna åka ut till stugan för lite miljöombyte. Senast vi var där fick Oliver prova att åka pulka för första gången. Först var han inte helt övertygad men efter en stund skrattade han högt när han åkte ner för backen tillsammans med Daniel, mig och sin Oma.

Annat som är bra med stugan är att det alltid finns någon där som vill leka med Oliver. Det betyder att vi kan föra honom till sina farföräldrar på morgonen och själva fortsätta sova en stund. Sådant uppskattar man verkligen efter några hackiga nätter.

Senast vi var på landet så hade isen inte ännu frusit fast, men nästa gång tror jag nog att man kan ta en promenad på isen. Jag är inte direkt sagt någon vintermänniska men promenader i vackra vinterlandskap kan man ju inte hata.

Vinterdagar

Förra veckan vällde snön ner. Jag hade glömt hur högljudd snöplogen är då den kör förbi vårt fönster mitt i natten. Det känns som en evighet sedan vi haft såhär mycket snö, men egentligen är det väl två år sedan.

Världen blev så mycket vackrare men -20 är nog för kallt tycker jag. Speciellt då man har en 1-åring som måste ut varje dag. Under de kallaste dagarna blev det nog inga långa promenader runt ön.

Vi får se hur länge snön stannar, men nu just piggar den upp mig ganska bra. Dagarna känns ljusare och jag njuter av vardagen med Oliver.

Promenader och mat

Årets första måndag. På lördagen kom snön och jag tror den ska stanna ett tag. Under veckoslutet turades vi om med sovmorgon. Enda problemet med det är att jag aldrig lyckas somna om, trots att jag vet att jag behöver mer sömn. Men ändå skönt att få ta det lugnare på morgonen och att hela familjen kunde vara tillsammans i tre dygn.

Under veckoslutet gick vi på långa promenader, lagade god mat, lekte i snön. Jag bakade semlor och vi tittade på Mumin tillsammans. Vi åt våfflor och gungade.

Stugan

Några dagar innan jul åkte vi till stugan. Vi hade inte varit där på flera månader. Senast vi var där hade det gått för kort tid sedan vi flyttade hem därifrån (bodde där i 3 månader på grund av rörrenovering i vår lägenhet) och vi stannade då bara en natt. Nu hade det gått så lång tid att vi hade börjat längta efter naturen, stugan och bastun.

Ute var det grått och blött, men ändå fint att vara där. Frisk luft, vacker omgivning och brasa i stugan. Väldigt mysigt och avkopplande. Jag längtar redan efter nästa stugbesök!

Novembermörkret

Vi har nu två födelsedagskalas bakom oss. Helt jätteroligt att få fira Oliver och att träffa bådas familjer, men ändå rätt skönt att inte ha några kalas mer de kommande veckosluten. Oliver kommer ju snart tro att han får gåvor och kalas varje lördag. Och nästa lördag är det dessutom hans riktiga födelsedag.

Nu är november här. Mörkret trycker och tränger sig på. Det skymmer redan klockan tre och jag är orolig för tröttheten som kommer den här tiden på året. Det gäller att skapa små glädjeämnen i vardagen för att orka igenom den här vintern. Varje dag kan ju inte vara ett kalas, så det får istället bli utsökta middagar i ljussken, promenader medan det är ljust, sträckläsning av bra böcker (läste ut nyaste Kepler på två dygn, så spännande!), matlagning, nya recept, nätshopping och yoga på kvällarna. Det ska nog bli bra. Vi kommer att klara av novembermörkret också i år.

Vichtis

Sjön var fortfarande ljummen och sensommarvärmen låg och tryckte i luften när vi lämnade stugan bakom oss i augusti. I tolv veckor var stugan vårt hem. Oliver var bara sex månader när vi flydde från renoveringen i stan och gjorde den lilla stugan till vårt tillfälliga hem. Tre månader senare, när renoveringen var färdig i vår lägenhet och vi fick flytta hem igen, hade Oliver lärt sig att både krypa och att stå upp mot stöd. Han förvandlades från en baby till en liten, livlig pojke under vår sommar i exil.

Vi hade inte besökt stugan sedan augusti. Det var märkligt att se hur hösten hade tagit över. Det regnade tunga, stora vattendroppar. Löven hade fallit till marken och sjön var iskall. Jag vågade bara doppa tårna efter bastun. Det kändes nästan som om det var några dagar sedan sommaren tog slut, men det är ju snart november. Helt otroligt att det är ungefär åtta månader kvar till sommaren igen. Den tanken gör mig ibland ledsen, men jag vill inte att livet ska gå ut på att alltid vänta på nästa sommar, nästa resa eller nästa semester. Hösten är ju mysig, men mörkret och kylan ser jag inte riktigt fram emot. Det här året kommer det att kännas tyngre, då man inte ens kan planera in någon resa för att pigga upp tillvaron. Men det här året kommer det också att vara annorlunda för oss, eftersom vi får se allt med nya ögon; Olivers första snö och första vinter. Vad spännande!

Nu när vi åkte till stugan kunde vi igen konstatera att vi var så lyckligt lottade som hade renoveringen på sommaren och inte på hösten eller vintern. Jag tror inte att vi skulle ha klarat av att bo i stugan under någon annan årstid.