Blomkransar och brunch

På lördagen åkte Sonja och jag till Sörnäs för att gå på en ”blombrunch” (kukkabrunssi) via Kukkatehdas. Det började med att vi blev serverade en god brunch (bröd, bananbröd, granola och yoghurt, kaffe, saft och så köpte vi förstås ett glas cava) och hann prata och umgås sådär som man inte riktigt hinner då man också har en baby och en 1-åring med sig. Efter det flyttade vi oss till övre våningen där vi fick höra hur man binder en blomkrans. Tekniken var inte så svår men det var svårt att bestämma sig för hurdan krans man ville göra. Det fanns ett bord med en massa olika blommor, blad och snören att välja mellan. Det var ett perfekt lördagsprogram! Och roligt att inte alltid bara träffas för en kaffe eller liknande, utan att verkligen göra något. Jag är faktiskt ingen pysslig människa och har sällan tålamod för hantverk men att pyssla ihop en krans medan man sitter och umgås med sin bästa vän var något för mig!

Viktiga frågor på en date

På söndagen var det igen dags för lite kvalitetstid tillsammans med Daniel. Min mamma och brorsdotter kom hem till oss för att sköta om Oliver i ett par timmar och vi tog metron in till Kampen för att äta en god lunch och äntligen ha tid att prata ut om annat än sömnbrist, mat, vardagsproblem och tråkigheter.

När man har en liten baby är det så lätt att man tappar bort varandra. Man glömmer kanske att fråga hur den andra mår och vad den andra går och tänker på under dagarna. Något som varit så sjävklart förut, men som är svårare att minnas när man har så mycket annat att tänka på och så lite sömn under nätterna. Det är så lätt att börja tävla om vem som är tröttast, vem som har bytt flest blöjor under dagen, vem som behöver mer egentid och vems tur det är att gå och lägga honom ute på balkongen.

Våra ögonpåsar är kanske mörkare än förut och det blir kanske inte lika många diskussioner i vardagen, men vi är fortfarande vi. Och därför är det så viktigt att ta tid för varandra alltid när man har möjlighet. Jag har inte ens ännu upplevt att vi har tävlat så hemskt mycket om vem som är tröttast eller liknande, men jag kan tänka mig att den tiden ännu kommer.

Daniel och jag träffades år 2007 och har alltså känt varandra i 13 år. En av mina favoritsaker med oss är att vi alltid har så mycket att diskutera om och vi trivs verkligen i varandras sällskap. Jag visste att vi skulle ha saker att tala om, men jag tänkte att det ändå skulle vara roligt att ta med några frågor till vår date, så att vi skulle dyka djupare in i varandras tankar och känslolägen. Det visade sig vara en jättebra idé och vi fortsatte svara på frågorna ännu på kvällen då vi gick på en promenad. Jag rekommenderar verkligen att ta tid och fundera på dessa frågor. Det gav också klarhet till mig själv vad som är viktigt för mig och vad jag ska fokusera på.

Här var några av frågorna:

  1. What’s your favorite memory of something we’ve done together?
  2. If you could travel anywhere in the world where would that be and why?
  3. What things in life bring you the most joy?
  4. What do you like best about me?
  5. If you could spend a whole day doing something you love, what would that be?
  6. What’s the most important thing that your mom taught you?
  7. What big dream do you most want to pursue?
  8. Is there a limiting belief in you that keeps you from pursuing your big dream? What do you think it is?
  9. If nobody judged you as being conceited, what would you say is your best attribute, quality or accomplishment?
  10. What do you admire the most about your father?
  11. What do you think about the most during a regular day?
  12. How do you most aspire to be as a partner to me?
  13. What do you say to yourself when you’re feeling anxious or afraid?
  14. What do you want to be remembered for?

Brunch och vänner

Förra lördagen hade jag bjudit några vänner till Kiila för en brunch! Det är ju också superviktigt att ta tid för sina vänner och sig själv. När man umgås med sina vänner då man har en liten baby med sig så blir det ju inte helt samma sak. Det känns som att man inte hinner tala ut ordentligt då man konstant måste se till att allt är bra med babyn.

Sedan förlossningen för nästan tre månader sedan hade jag inte haft egen tid borta hemifrån förutom alla mina läkarbesök. Att sitta i väntrum och läkarmottagningar kändes inte precis som någon quality time för mig själv. Därför var brunchen så otroligt viktig för mig. När jag för någon månad sedan rörde mig på stan ensam för att ta mig till Kirurgiska sjukhuset så tittade jag omkring mig på människor och undrade om man såg på mig att jag hade lämnat min 2 månader gamla baby med sin mormor och en flaska ersättning. Jag var verkligen stressad och tänkte att Oliver lider utan mig. Jag kände mig som en dålig mamma. Nu skrattar jag åt de där känslorna, trots att det inte är så länge sedan. Men när man mår dåligt så känner man inte heller alltid igen sig själv. Nu när jag satt i metron och åkte in till stan kände jag för första gången på länge att jag är jag igen. Och så slog det mig plötsligt att jag är jag och en mamma. Otrolig känsla när den sköljer över en. Tänk att jag är en mamma!

Friendsgiving

Förra lördagen var det igen dags för den årliga traditionen; Friendsgiving! Vi började traditionen förra året då vi ännu bodde i Ullrikasborg och Sonja var gravid. Nu blev vi bjudna hem till Sonja och Joni i Esbo där vi serverades en utsökt trerättersmiddag. De hade verkligen satsat på menyn och bjöd på allt som brukar serveras på amerikanska Thanksgiving. Det var en ganska annorlunda Friendsgiving än senast, eftersom vårt gäng nu har ökat med två barn. Den här gång drack vi inte gin tonics till morgonnatten, men sådana kvällar hinner vi nog med en annan gång. Den här gången satt en 9 månader gammal baby vid ändan av bordet och åt sin kvällsgröt och en 3 veckor gammal baby låg i en krubba bredvid mig och sov djupt under hela middagen. Jag är så glad att vi skapade den här tradition och att vi också håller fast vid den. Nästa år blir det Friendsgiving på Drumsö. Helt galet att Oliver då är 1 år gammal!

Sista tiden på tumanhand

Även om jag är ganska otålig och vill att babyn ska födas snart, så njuter jag också av den här sista tiden vi har på tumanhand med Daniel. Långsamma morgnar, tv-serier till klockan ett på natten, lyxiga och långa frukostar, spontana biobesök och tid att umgås, prata och skratta tillsammans. Om det är något jag är orolig över med att bli föräldrar är att vi inte kommer att ha så mycket tid på tumis. Men samtidigt tröstar jag mig med att vi har varit tillsammans i över 10 år och har därmed byggt en väldigt trygg bas och känner varandra så bra att vi vet hur vi ska kommunicera med varandra och vet när den andra behöver egentid och när vi behöver tid på tumanhand. Tror nog inte att jag behöver vara rädd för att inte ha tid för varandra, men det är ju ändå självklart att det kommer att ske en stor förändring eftersom vi välkomnar en tredje person in i vår lilla familj. Men bra ska det gå! Nu är det bara lite på en vecka till beräknade datumet. Spännande!

Grytor och spelkvällar

Snart är det igen veckoslut (veckorna går nog nu skrämmande snabbt). Förra veckoslutet hade vi tänkt åka till stugan i Vichtis men i och med mina krämpor och smärtor bestämde vi oss för att stanna hemma. Som tur älskar jag vårt hem, annars skulle jag lätt känna mig instängd här. Jag saknar Vichtis, naturen och stugan så otroligt mycket, men allt finns ju kvar där och väntar på oss.

Förra veckoslutet njöt vi av god mat och varandras sällskap. Det är nog jätteviktigt att ta vara på den här tiden då det bara är vi två. Vi sov länge, åt croissants till frukost, tillredde höstens första gryta och spelade både brädspel och videospel. Vi såg på tv-serier, filmer och gick ett tag ut på kaffe vid havet. Jag har knappt lämnat lägenheten den senaste veckan eftersom det gör så ont att gå, så redan att gå ut på en kaffe gjorde mig så glad.

Imorgon är det igen fredag och jag tror planerna ser ganska lika ut det här veckoslutet; äta gott, vila, prata och skratta tillsammans och kanske gå ut lite om kroppen låter mig.