Idag för ett år sedan var vi väldigt nervösa. Eller jag åtminstone. Daniel körde med sin vanliga positiva attityd, men jag var mer paranoid. Vi hade nämligen tid för det andra ultraljudet, där vi skulle få se att allt var bra med fostret som sparkade i magen. Jag minns så tydligt känslan av kall gel mot magen och stunderna innan vi fick höra de stadiga hjärtljuden. Vi kunde pusta ut av lättnad när vi fick höra att allt var bra och precis så som det skulle. Vi ville inte höra könet där på mottagningen, utan bad läkaren (?) skriva upp det på en lapp som vi skulle öppna på vår bröllopsdag några dagar senare. Vi var så uppspelta och lyckliga hela den dagen. Den lilla lappen brände i Daniels plånbok och jag klarade av högst en timmes väntan när vi väl var hemma. Vi struntade i vår ursprungliga plan om att äta en god middag och öppna lappen några dagar senare. Vi satte oss på soffan och vek upp den lilla lappen. Poika. Jag började gråta. Det kändes så magiskt och stort att få veta att det var Oliver som växte där inne. Det är ju självklart ingen skillnad vilket kön babyn hade, men varje liten detalj om babyn kändes så stor och fin. Vi visste ju inget om fostret som växte inom mig, men vi längtade efter varje bit av information som förde oss närmare den lilla personen. Vi visste bara att musik, speciellt ABBA, fick babyn att dansa vilt. Tänk att det är ett år sedan vi fick veta att det var Oliver som skulle födas till den här världen.
Idag såg vi dig för första gången! Du poserade för oss som en filmstjärna och ville gärna visa din profil. Du sparkade och hoppade inuti mig. Tänk att det växer en liten människa inom mig! Mina ögon fylldes av tårar och jag klämde din pappas hand hårt när vi hörde dina stadiga hjärtslag. Du är bara 5 cm lång men betyder redan hela världen för oss. Jag börjar gråta bara jag tänker på dig och på hur lycklig jag är över att du faktiskt finns.
Ungefär fyra timmar efter att vi blivit lovade en igångsättning kom samma barnmorska in i vårt rum och berättade att salen var städad och nu kunde vi börja med igångsättningen. Vi samlade ihop våra saker och tog oss till förlossningssalen. Det kändes så spännande och pirrigt; här i det här rummet skulle vi träffa vår Oliver. Vi lyssnade på babyns hjärtljud och allt var bra. Sedan skulle jag försöka sova för att samla krafter till själva förlossningen. Men direkt då jag lade mig ner i sjukhussängen och skulle vila började mina egna sammandragningar. De kom väldigt regelbundet och var mycket kraftiga. Som sagt har jag trängt bort minnet av sammandragningarna och kan inte nu komma ihåg hur det kändes. Men där och då visste jag att jag aldrig har haft så ont. Och de kom med så jämn takt att jag inte hann återhämta mig innan det var dags för nästa värk. Jag kallade på barnmorskan som var glad att mina egna sammandragningar hade kommit igång. I flera timmar led jag av sammandragningarna. Jag hade ingen uppfattning om tiden. Nångång under natten insåg barnmorskan att mina sammandragningar inte räckte till, så hon kallade på läkaren som skulle spräcka mina hinnor. Han spräckte hinnorna och placerade elektroder på babyns huvud för att kunna följa med hjärtljuden. Då sade han att jag var 4 cm öppen. Jag blev så otroligt lättad och tänkte att jag kanske snart kunde få en epidural, eftersom det brukar vara gränsen för att få den. När läkaren hade gått frågade jag barnmorskan om jag kunde få epidural snart, men hon tyckte att vi ännu skulle vänta. Jag kände att min kropp behövde vila så jag blev lite besviken men litade ju förstås på hennes omdöme. Hon föreslog att jag skulle prova på tens-apparaten. Den hjälpte inte ett dugg. Den bara kittlade mig i ryggen. Sammandragningarna var så kraftiga att jag märkte att hela min kropp och jag var i panik. Jag gick i en lång och varm dusch sittandes på en gymboll. Jag satt och studsade på bollen och lät hett vatten rinna över min kropp. Daniel höll mig sällskap och försökte prata med mig. Efter duschen bad jag barnmorskan kolla hur öppen jag var. Mina sammandragningar hade nu nått den gränsen att jag ville ha epidural. Hon kollade och sade att tyvärr är jag bara öppen 3 cm. Jag kunde inte tro det. Hon beklagade och sade att läkare ofta kan bedöma fel sådant och att hon hade misstänkt det. Hur kunde jag bara ha öppnat mig 3 cm efter all denna smärta? Det kändes så hopplöst och jag tänkte då att jag troligtvis kommer att föda i flera dygn. Barnmorskan sade de orden som jag verkligen inte ville höra: ”tyvärr har förlossningen inte ännu kommit igång”. Jag började gråta igen och kände mig så misslyckad. Mina egna sammandragningar räckte inte till, så jag fick Oxytocin för att öka på sammandragningarna. Oxytocinet fick jag via dropp, vilket betydde att jag inte kunde röra mig från sängen. Den varma duschen var det enda som hade hjälpt en aning och nu kunde jag inte längre använda mig av den.
Då föreslog barnmorskan att jag skulle prova på lustgas. Jag var väldigt skeptisk eftersom jag bara hört negativa upplevelser av lustgas. Men till slut var det lustgasen som var min räddning! Barnmorskan föreslog att vi skulle lyssna på musik och försöka få en bättre stämning. Det hjälpte lite. Jag drog i mig lustgas och lyssnade på musik i flera timmar. Barnmorskan kom in till vårt rum med jämna mellanrum för att höja på min dos av Oxytocin. Sammandragningarna ökade men som tur hade jag min lustgas. Kring klockan 8 på torsdagsmorgonen byttes barnmorskan igen. Jag var först väldigt orolig för detta byte men det visade sig att vår följande barnmorska var lika trevlig som den förra och det roliga var att de båda dessutom talade svenska. När barnmorskorna byttes hände också något jag längtat efter hela natten; jag fick äntligen lite smärtlindring! Jag fick en spinal som skulle låta min kropp vila i 1,5 timme (så länge skulle medicinen verka). När anestesiläkaren hade gett mig medicinen kunde min kropp äntligen slappna av. Jag somnade direkt och sov djupt i en timme. När jag vaknade var det ljust ute och den första snön hade lagt sig. Jag minns att jag såg bilar köra utanför och tyckte det var så absurt att världen fortsatte snurra på som vanligt trots att jag själv gick igenom det största som hänt mig.
Det som väckte mig var ett väldigt starkt krystningsbehov. Jag kallade på barnmorskan och berättade om mitt krystningsbehov. Hon tyckte det lät positivt och trodde att jag hade öppnat mig mer. Hon gjorde en undersökning och det visade sig att jag var öppen 8 cm! Trots att smärtlindringen redan hade lämnat min kropp kände jag inte längre smärta; bara det där otroligt starka trycket och behovet av att krysta. Det blev med varje minut starkare och jag andades igen lustgas varje gång det kom. Vi väckte Daniel som också hade fått vila då jag sov. Nu var stämningen helt annan i rummet och jag kunde prata, skratta och kände mig som mig själv igen. Jag åt chips, drack hallonsoppa och blåbärssoppa och tänkte för mig själv att kanske jag ändå kommer att kunna föda denna baby.
Barnmorskan sade att babyn fortfarande var för högt uppe, så jag skulle stå och röra mig så att han skulle komma nedåt vid varje sammandragning. Jag frågade hur länge hon tror att det tar innan babyn är ute. Inte så länge till, sade hon. Det betydde att jag inte skulle hinna få någon smärtlindring. Jag som var redo att ta all medicin som var tillåten skulle nu alltså föda utan någon smärtlindring. Sen sade barnmorskan något jag varit rädd för under graviditeten: hon misstänkte att navelsträngen var lindad runt babyns hals eftersom hjärtslagen påverkades av sammandragningarna. Hon tog fram en sugkopp och visade den till oss. Hon berättade att hon kallar på läkaren om det ser ut att bli panik under krystningsskedet. Det kändes skrämmande, eftersom vi fått vänta så länge i flera olika situationer på sjukhuset; så jag tvivlade på att läkaren skulle hinna i tid med sugkoppen. Krystningsbehovet blev starkare och starkare. Det skrämde mig lite att Daniel och jag blev lämnade ensamma i rummet då krystningsbehovet var så starkt. Vid varje sammandragning kollade vi oroligt på babyns hjärtljud. Jag ville inte krysta och var rädd för att navelsträngen skulle strypa babyn. Till slut kallade jag på barnmorskan och sade att jag tror det nu är dags. Hon undersökte mig och sade att nu är jag 10 cm öppen och att jag skulle prova att krysta lite, men inte helt och hållet. Då skulle vi se om allt stod rätt till. Och det visade sig att allt inte var okej. Resten av krystningsskedet är ganska suddigt för mig. Jag minns att jag stirrade Daniel i ögonen varje gång jag skulle krysta och han hjälpte mig att andas rätt och hitta krafterna. Plötsligt var det kaos i salen. Läkare och annan personal samlades runt mig medan jag krystade. Ena läkaren sade att det måste bli akut kejsarsnitt och därför kallades en annan läkare för att se om det skulle vara möjligt att få ut babyn med hjälp av sugkopp. Det blev skyndsamt eftersom babyn redan var på väg men i fel ställning; han hade ansiktet uppåt. Den äldre läkaren kom äntligen på plats och han bestämde att det inte behövde bli kejsarsnitt, så jag fortsatte krysta och de försökte få ut babyn med hjälp av en sugkopp. Det första försöket misslyckades och sugkoppen lossnade utan någon baby. Själva krystningsskedet höll väl på i 30 minuter. Jag var nära att tappa krafterna och grät att jag inte orkar mer. Sedan hörde jag på barnmorskans röst hur kritiskt det var att få ut honom så jag använde alla mina krafter. Jag vet inte själv riktigt varifrån mina krafter kom. Och plötsligt sade barnmorskan att jag inte längre behöver krysta. Några sekunder senare hördes det finaste ljudet jag någonsin hört; Olivers skrik. En väldigt stor baby placerades på min mage. Mitt hjärta fylldes av kärlek jag aldrig känt förut och jag glömde då all smärta. Jag tittade upp på Daniel vars tårar rann längs kinderna. Jag granskade Olivers alla händer och fötter och kunde bara skratta ut av lättnad och lycka. Men plötsligt började det hända saker. Allt var inte som det skulle.
Det sägs ju att man glömmer bort förlossningssmärtan så fort man får sin baby i famnen. Såhär 6 veckor efter att jag har fött ett barn kan jag säga att det inte stämmer. För min del åtminstone. Det som jag ändå har glömt är hur sammandragningarna kändes, vilket är väldigt konstigt med tanke på hur många dagar jag hade sammandragningar. Så kanske min förlossningshistoria kan börja där. Med sammandragningarna.
Stunderna innan förlossningen
Minnet är så opålitligt ibland. Så jag vill skriva ner alla tankar och detaljer då jag fortfarande kommer ihåg allt. Men nu när jag ska tänka några veckor bakåt känns det som att jag inte ens minns allting. Det har hänt så mycket efter det. Men det jag åtminstone kommer ihåg är att söndagen den tredje november, sex dagar efter mitt beräknade datum, var jag helt säker på att förlossningen var igång. Jag klockade sammandragningarna och de kom med fyra-fem minuters mellanrum och var väldigt kraftiga. Hela kvällen led jag av dem. Vi försökte spela Crash Team Racing och se på Frasier men jag måste ständigt pausa för att det värkte så. På kvällen gick slemproppen och jag började blöda. Jag ringde till sjukhuset och de sade som vanligt att jag skulle vänta hemma tills värkarna blev tätare och kraftigare. Jag gick i en varm dusch, försökte stilla smärtorna med en värmekudde, tog värkmedicin och tog tid på sammandragningarna. De kom under tre timmar med fem minuters mellanrum. Vid midnatt åkte vi in. Barnmorskan gjorde en inre undersökning och jag var öppen 0,5-1 cm. Bara! Sammandragningarna blev värre där och då efter undersökningen. Barnmorskan sade att vi kunde stanna där och vila eller åka hem. Vi bestämde oss för att åka hem.
Hemma kunde jag inte alls sova på grund av värkarna. Jag gick två gånger i duschen och tog mera värkmedicin. Kring 7-tiden på morgonen grät jag och sade att nu gäller det; nu måste vi åka in. Vägen till sjukhuset kändes väldigt lång och varje duns fick mig att vilja gråta. När vi kom in till avdelningen märkte jag plötsligt att värkarna började avta. Nej, inte igen! Såhär hade det varit redan i flera veckors tid. Men den här gången hade jag varit så säker på att det var dags. Jag mötte en ny barnmorska som skulle sluta sin arbetstur om 20 minuter. Hon var sur och sade att om jag var på väg att föda så skulle jag knappt kunna stå eller prata med henne. Hon tyckte att vi var där i onödan. När hon lämnade rummet kände jag mig så dum. Följande barnmorska var mycket vänligare och förstod min situation eftersom hon själv varit med om en flera dagars latensfas med sitt första barn. Hon gav starkare värkmedicin och vi åkte hem så att jag skulle få vila. Daniel var tvungen att jobba nästa dag trots att vi inte sovit en blund. Jag kände mig så dålig som hade hållit honom vaken och tagit upp av barnmorskornas tid i onödan. Hemma sov jag i typ en timme efter att jag fått i mig den starkare värkmedicinen. Jag blödde vid varje sammandragning, vilket gjorde mig orolig men var tydligen normalt.
Det var måndag och jag sov inte mer än ett par timmar då och då. Sammandragningarna pinade mig konstant men de kom ändå inte tillräckligt ofta (ungefär 10-30 minuters mellanrum). Jag skämdes över att vi hade åkt in två gånger utan att jag hade fött (nu efteråt förstår jag inte varför jag skämdes). Jag tänkte att nästa gång åker jag in först sedan när huvudet redan syns. Typ. Måndagen kom och gick i en slags dimma. På tisdagen åkte Daniel till jobbet och min mamma kom för att hålla mig sällskap på dagen. Jag kände mig som en zombie och den dagen är väldigt suddig i mitt minne. Kring midnatt hade sammandragningarna tätnat igen och var så kraftiga att jag svalde min stolthet och så åkte vi in till sjukhuset igen. För en tredje gång.
Jag blev undersökt av två barnmorskor (eller en studerande och en barnmorska). Sammandragningarna lugnade sig en aning igen när vi kom in, men den här gången förstod barnmorskorna mig helt och hållet. De sade att eftersom jag inte sovit på flera dygn så ska jag stanna där och vila i ett av deras vilorum. Jag fick ett nattlinne, en spruta och ett sömnpiller. Jag blev lite yr av sprutan och Daniel satt och höll mig i handen tills jag skulle somna. Men av någon anledning kunde jag inte sova i mer än 45 minuter den natten, vilket ledde till att jag vakat i nästan tre dygn innan förlossningen sattes igång ordentligt. Det rekommenderar jag verkligen inte till någon. Jag ringde på klockan och kallade på samma barnmorska som tog emot mig vid midnatt. Hon gav mer medicin och sade att ifall förlossningen inte kommer igång av sig själv så ska hon säga till följande barnmorska att jag ska ha en igångsättning nästa dag. Jag var orolig att vi igen skulle bli hemskickade.
Sedan blev det onsdag. Barnmorskornas arbetsturer hade självklart bytts och den förstående barnmorskan hade åkt hem. Vi väntade hela morgonen och hela dagen på att få höra något om min igångsättning. Sammandragningarna hade igen avtagit på dagen. Jag har aldrig varit lika frustrerad. Varje gång vi kallade på en barnmorska var det en ny person som inte förstod varför vi var där. Senare mot kvällen kom en barnmorska och medgav att vi hade blivit bortglömda, eftersom det varit någon skolning samma dag. Hon sade att tyvärr blir det ingen igångsättning för mig idag eftersom alla förlossningssalar är fullsatta. Jag kunde inte hålla mig och började förstås gråta. Hon sade att vi kunde gå lite omkring i sjukhuset och se om det skulle sätta igång något. Vi gick flera varv i trapporna och jag grät för jag visste att jag inte kunde åka hem utan en baby. Inte en tredje gång och inte när vi kommit så långt och jag hade haft så ont. Jag visste att om jag åkte hem skulle jag ändå återvända om ett par timmar med hemska smärtor. När vi hade gått omkring på sjukhuset gick vi tillbaka till vårt lilla vilorum. Där började sammandragningarna igen men inte lika täta som tidigare. Då kom äntligen en ny barnmorska och sade att en förlossningssal blev ledig och att vi inte kommer att åka hem utan en baby.
När vi väntade i vilorummet på att få höra något om min igångsättning
Igår var det vårt beräknade datum; 28.10. Ett datum vi väntat på sedan mitten av februari. Det känns som om jag varit gravid i evigheter. Men jag har ju varit gravid nästan hela året, så det är väl inte så konstigt att det känns så. Jag hade ingen aning om att de sista veckorna kunde kännas såhär. Med all logik borde det ju kännas lättare för var dag som går, för då vet man ju att det närmar sig, att vi snart får träffa dig. Men istället går tiden väldigt, väldigt långsamt och varje kväll när jag lägger mig tror jag att “nu, inatt händer det!” men sedan vaknar jag på morgonen utan sammandragningar och utan dig. Leksakerna och alla dina miljoner tillbehör samlar på damm i ditt rum. Din säng är till och med bäddad. Jag förstår att du har det så varmt och tryggt inne i magen, men du får nog gärna komma ut snart, O.
Höststormen viner utanför fönstret. Bilden är tagen för ett par veckor sedan i Vichtis, då min saknad efter stugan blev så enorm att vi bestämde oss för att åka dit för att bada bastu en solig lördag. Jag är så glad att vi gjorde det, för nu kommer vi säkert inte att åka dit på en stund. Och nu håller de vackraste löven på att flyga bort på grund av stormen.
Nu har jag inlett vecka 40 i min graviditet. 97,9 % är avklarat enligt appen och det är bara 6 dagar kvar till beräknat datum. Idag hade jag mitt sista rådgivningsbesök, men eftersom babyn inte ännu fötts så var vi tvungna att boka in ett extra besök till nästa vecka. Hela graviditeten har jag varit 100 % säker på att han kommer att födas i förtid, men nu är jag nog mer säker på att han kommer senare än väntat. Jag har sjuka sammandragningar nästan varje dag, speciellt när jag ska börja sova, men sedan lugnar de ner sig och försvinner när jag sover. Allt var bra på rådgivningsbesöket; stadiga hjärtslag, en baby som reagerar lätt då man rör honom och dessutom hade han fixerat sig! Han har ju varit i rätt position sedan vecka 30, men nu hade han äntligen fixerat sig.
Nu sover jag mer än förr (vaknade precis från en två timmars tupplur, trots att jag sovit helt okej inatt) eftersom det känns viktigt att samla krafter till förlossningen och första tiden med babyn. Nu när jag inte längre har svårt att gå (äntligen!) så är det inte så farligt att han inte fötts ännu. Jag klarar av att vänta på honom. Jag vet att jag kommer att sakna hans sparkar inuti min mage och den här tiden som aldrig kommer tillbaka med just den här babyn, så jag försöker att inte bli otålig utan njuter istället av de här sista dagarna.
Även om jag är ganska otålig och vill att babyn ska födas snart, så njuter jag också av den här sista tiden vi har på tumanhand med Daniel. Långsamma morgnar, tv-serier till klockan ett på natten, lyxiga och långa frukostar, spontana biobesök och tid att umgås, prata och skratta tillsammans. Om det är något jag är orolig över med att bli föräldrar är att vi inte kommer att ha så mycket tid på tumis. Men samtidigt tröstar jag mig med att vi har varit tillsammans i över 10 år och har därmed byggt en väldigt trygg bas och känner varandra så bra att vi vet hur vi ska kommunicera med varandra och vet när den andra behöver egentid och när vi behöver tid på tumanhand. Tror nog inte att jag behöver vara rädd för att inte ha tid för varandra, men det är ju ändå självklart att det kommer att ske en stor förändring eftersom vi välkomnar en tredje person in i vår lilla familj. Men bra ska det gå! Nu är det bara lite på en vecka till beräknade datumet. Spännande!
93 % av graviditeten är nu avklarad! Tiden går fort men ändå långsamt. Jag börjar bli otålig och vill hålla honom i famnen nu men samtidigt är jag också lite nervös inför själva förlossningen. Men det kommer nog att gå bra. Och varje värk och smärta är ju ett steg närmare honom.
Igår var vi hos rådgivningen och mitt hemoglobin hade stigit och var nu äntligen bra! Det har jag också märkt i mitt mående. Jag är inte alls lika sömnig som för några veckor sedan.
Nu försöker jag bara koppla av och njuta av den här unika tiden precis innan han kommer.
“Your baby is now the size of a watermelon” säger mina graviditetsappar. Och så känns det nog verkligen! Jag minns så tydligt när appen sade att han var lika stor som ett riskorn, ett blåbär, vindruva, plommon, apelsin etc. Alltid när vi samåkte till jobbet (Daniels och mitt kontor låg ca 4 minuters avstånd från varandra) brukade Daniel gissa veckans storlek. Lite saknar jag den tiden också, trots att allt var så osäkert och jag var orolig att något skulle gå fel. Men då hade jag inga krämpor och mådde ändå relativt bra. Nu kan jag tyvärr inte säga samma sak. Men ändå är jag ju så glad att graviditeten närmar sig sitt slut. Nu är jag i vecka 37! Trettiosju. Själv föddes jag i den här veckan, vilket är helt galet. 36+2 föddes jag. Då var det för att moderkakan låg i vägen och började blöda, vilket ledde till ett kejsarsnitt. Min moderkaka hade ju flyttat på sig, så det borde inte vara samma problem. Men ändå tänker jag ju att månne det finns någon koppling mellan hur tidigt eller sent föräldrarna har fötts och hur tidigt eller sent ens baby kommer att födas. Nu när smärtorna är så olidliga så längtar jag ju mer än någonsin efter ett tecken på att han ska komma lite tidigare än beräknat. Men självklart är det ju viktigast att han är fullt utvecklad och mår bra. Men vi lever nog nu i så spännande tider; han kan ju födas närsomhelst.
Sjukhusväskan är med andra ord packad. Imorgon inleder vi (förhoppningsvis) hans födelsemånad. Äntligen!
Förra veckan fick jag plötsligt ett paket postat till mig. Eftersom jag nu på sistone har shoppat en hel del på nätet försökte jag komma på vad jag nu hade beställt. Men det var inget jag själv hade beställt utan det var en superrolig överraskning!
Jannika, som bor i Stockholm, hade tyvärr inte möjlighet att delta i min baby shower. Istället hade hon kommit på den bästa idén; att skicka en mini baby shower per post!
Hon hade fixat några baby shower-lekar, skrivit ett vackert brev och köpt en supergullig gåva från New York.
Musse Pigg hittade direkt sin plats i spjälsängen. Så gullig! Och så snällt av Jannika. Baby O (och jag) är så lyckligt lottad med så många fina personer som ser fram emot hans födsel.
amanda sofia 