Resandet

Åh vad jag saknar att resa! Det är snart tre år sedan jag reste utomlands (om man inte räknar med vår lilla Tallinnresa). Då var jag gravid och besökte mina svärföräldrar i Leipzig. Vem hade trott att det var den sista resan pålääänge? Vi hade ju bokat en resa till våren 2020 men som alla andras resor så inhiberades den. Och idag skulle vi egentligen ha suttit på en solig balkong i Spanien med ett glas bubbel i handen, men förra veckan var vi tvungna att fatta ett beslut och vi bestämde att flytta på resan till maj. Det kändes inte tryggt att resa nu och vi vill kunna njuta av resan utan att behöva oroa oss om att bli sjuka utomlands och att inte komma hem. Så det kändes som rätt beslut, även om jag gärna hade åkt på en resa.

Jag har klarat mig förvånansvärt bra utan att ha en resa bokad. Förr kändes det nästan deppigt att inte veta när man skulle resa till näst. Men nu har man haft en del annat att tänka på och dessutom har det ju inte ens gått att resa på grund av corona. Men jag är ändå så glad att det finns bilder från alla våra äventyr! När jag bläddrade igenom bilderna kunde jag nästan känna kryddoften i Marocko, se de blinkande neonljusen i New York och känna smaken av ramen i Tokyo. Det kommer nog en dag då vi kommer att få resa igen. Det blir kanske aldrig helt som förut, men det blir nog bättre snart. Det måste det ju bli.

En födelsedag i Tallinn

För ett par veckor sedan fyllde jag år. Jag som älskar födelsedagar hade redan i augusti bokat en miniresa till Tallinn över mitt födelsedagsveckoslut. Vi beställde pass till Oliver och höll tummarna att resan skulle bli av, trots höstens alla förkylningar och det växande antalet coronasmittor. När det äntligen var dags för vår lilla resa råkade vi alla vara friska, så vi behövde inte avboka något.

Kvällen före njöt vi av goda ostar och prosecco. Om man fyller år på en lördag hör det till att fira också på fredagen, tycker jag.

Vi körde bilen in till färjan och Oliver tyckte det var mycket spännande. Det bästa med båten enligt Oliver var nog lekrummet. Har typ aldrig sett honom lika glad och ivrig. Två timmar gick väldigt fort. Vi åt, gick lite i Tax free och lekte i lekrummet. Sen var det dags att gå till bilen. Oliver sov sin dagssömn när vi körde ut från färjan till vårt hotell.

I Tallinn möttes vi av ett riktigt winter wonderland. Det snöade och termometern visade att det var -10 grader. Vi checkade in på hotellet och promenerade till Gamla stan för att gå på julmarknad.

Julmarknaden var stämningsfull med julgran, karusell, glögg, pepparkakor och jullampor. Oliver hittade en stor snöhög som han älskade att leka vid med andra barn och där vi hängde och drack glögg. Mysigt! Men iskallt. För att inte frysa av oss våra tår skyndade vi sedan tillbaka till hotellet, in till värmen.

Vi åt god mat och skålade för vår lilla resa (och min födelsedag). Jag är så glad att vi hann åka. Nu känns det som att man inte längre vågar röra sig någonstans, så det var bra att vi ändå fick uppleva någon liten resa under denna hemska pandemi. Vi har en resa inbokad i januari, men jag tror tyvärr att resan måste inhiberas, vilket är så sorgligt. När ska det bli normalt igen?! Blir det någonsin? Jag är ändå glad att vi hann skapa lite nya familjeminnen i Tallinn i år.

När vi såg öknen blomma

Med brist på något att blogga om gick jag igenom mina utkast för att se om det låg något där jag inte hade publicerat. Jag scrollade neråt och hittade ett inlägg från år 2016. Nu har det gått fem år sedan inlägget är skrivet, men ändå känner jag igen tankarna och kan känna sådär ännu idag. En stark längtan efter vår resa, vårt stora äventyr. Här var utkastet, skrivet i mars 2016:

Ibland kan jag titta på bilderna från vår tre månaders resa och undra om det verkligen är vi som står där på bilderna och tittar skräckslaget men förtjust ner i Grand Canyon eller blickar drömmande ut över Stilla Havet i Santa Monica. Gjorde vi faktiskt vår drömresa redan? Är den verkligen förbi? Varje dag tänker jag på ett minne, en känsla eller en händelse från resan. Och jag behöver knappast ens säga hur mycket jag längtar tillbaka. Jag hade ingen aning om att man kunde sakna en resa eller en plats i världen såhär mycket som jag nu gör och har gjort i nio månader. Men som tur är jag inte ensam om det. Som tur känner Daniel likadant.

I dag har jag varit på föreläsning och skrivit på min avhandling. För jämnt ett år sedan såg min vardag lite annorlunda ut:

35
IMG_9362
IMG_9294
IMG_9470
IMG_9504
IMG_9460

För ett år sedan bodde vi på ett egendomligt hotell mitt i öknen, med åsnor och husbilar på bakgården. Vi besökte Nordamerikas lägsta punkt, som var 85,5 meter under havsnivån och det kändes som om min hjärna kokade av hettan. Vi drack litervis med vatten som hann bli varmt i bilen och mitt kamerabatteri höll på att ta slut, vilket jag var stressad över varje gång jag tog en bild. Vi körde i landskap som såg ut som taget ur ett bilspel eller en bilreklam och vi fick se öknen blomma. Allt var så kravlöst och vi var så fria där ute i ödemarken.

Japan för ett år sedan

Det är jämnt ett år sedan vi åkte på vår tredje bröllopsresa, dvs. den Stora bröllopsresan. Vi flög till Tokyo och bodde där i en vecka. Vi åt ramen, Daniel åt sushi, vi utforskade olika coola områden, tog in nya intryck, bekantade oss med den japanska kulturen, pratade försiktigt om det fem veckor gamla fostret som växte i min mage och tog sedan snabbtåget Shinkansen till Kyoto där vi stannade i fem dagar. Kyoto var också ett väldigt fint ställe. Det var inte alls en likadan storstadskänsla som i Tokyo, men jag trivdes ändå. Från Kyoto åkte vi också på dagsutfärder, som t.ex. till Nara för att klappa på snälla hjortar. Det var nog resans höjdpunkt!

Till slut tog vi tåget tillbaka till Tokyo för ett par nätter innan det var dags att åka hem. Det var en så fin resa som jag aldrig glömmer. Vi längtar ofta tillbaka till Japan och jag skulle gärna få äta äkta, japansk sushi och smaka på sake, samt äta japanska smaker utan att få ett lätt illamående pga graviditeten eller att behöva tänka hysteriskt vad man inte får och vad man får äta. Vi planerar redan att vi vill åka tillbaka till Japan tillsammans med Oliver. Men kanske någon mor- eller farförälder kan åka med den här gången? Jag tänker mig att det kanske inte är så enkelt att flyga så långa vägar med en 1-2 åring. Men vi får väl se! Jag älskar att drömma om och planera framtida resor, hur långt in i framtiden det än är.

I maj åker vi till Grekland!

Vi har typ aldrig haft en såhär lång paus med resandet. Senast vi var på resa var i juni då vi besökte Daniels mamma och styvpappa i Leipzig. Så nu var det äntligen dags att boka vårens resa. I maj återvänder vi till Greklands turkosa hav, den gudomliga tsatsikin och den otroligt vackra naturen! Senast vi var där var på vår minimoon år 2018. Då åkte Daniel och jag till Zakynthos, men den här gången ska vi utforska en ny ö: Skiathos! Och med oss den här gången tar vi förstås Oliver men också Sonja, Joni och Elliot. Det ska bli så roligt! Och jag är så glad att vi har något sådant att se fram emot när det regnar slask där ute.

Oliver kommer att vara sex månader gammal då vi åker. Vi hoppas att flygresorna kommer att gå bra och att han också kan njuta lite av den grekiska naturen. Det ska bli så spännande att resa med en liten baby!

En liten resa till Tyskland

img_2236

Hur kan det redan vara 3 år sedan vi reste till Berlin?! Det kändes som om vi var där för typ ett halvt år sen, men tiden bara springer iväg. Jag bläddrade lite i gamla Berlinbilder av en orsak. I juni åker vi nämligen till Tyskland för att hälsa på Daniels mamma och styvpappa som hyr en lägenhet där. Vi flyger till Berlin och tar bussen eller tåget ner till Leipzig där vi spenderar ett veckoslut tillsammans med Daniels föräldrar. Jag ser så fram emot det! Jag älskade verkligen Berlin och jag tror att Leipzig kan vara minst lika coolt. Vi ska gå på opera (jag har aldrig varit, så det blir något att checka av från min bucketlist) och sedan ska vi åtminstone äta gott och åka på en båtutflykt om det är fint väder. Bara fem veckor kvar till vår lilla resa!

img_2154

img_2213

img_2223

img_2258

img_2280

img_2285

img_2262

img_2393

img_2350

img_2414

img_2478

img_2470

img_2493

Bambin i Nara

Staden Nara var definitivt en av resans höjdpunkter! Det tog ungefär en timme med tåg från Kyoto. Nara har en gång varit Japans huvudstad (ca år 700 så det var en tid sedan) och nu är staden mest känd för sina tempel och tama hjortar. I Nara rör sig över 1000 vilda men tama hjortar runt omkring i staden. Enligt japansk folktro är hjortarna heliga.

I Naras olika parker fanns det möjlighet att köpa kex som man fick mata de tama hjortarna med. Det kändes surrealistiskt att stå där och klappa på hjortarna och ge dem kex. De var så otroligt söta och jag var så lycklig när jag fick umgås med dem. I början blev jag lite skrämd då jag inte var förberedd på att en hel flock skulle komma så nära för att de var så sugna på kexen jag hade i handen. Jag gav alla mina 10 kex på en gång medan Daniel var mer sparsam med sina och delade ut dem till utvalda favoriter under dagens gång.

När man lyfte upp händerna förstod hjortarna att kexet var slut och sedan backade de. Imponerande!

En baby bambi! Den hade jag gärna tagit med mig hem.

Jag köpte mera kex för att kunna skämma bort de söta djuren.

Det är inte varje dag man får känna sig som en Disneyprinsessa som blir kompis med alla skogens djur.

De flesta hjortarna var väldigt tama och åt glupskt från handen men här träffade vi en lite blygare flock som efter många om och men vågade tassa sig fram till oss och riktigt försiktigt ta några tuggor från mitt kex. Här kunde jag ha spenderat flera dagar med hjortarna!

Alltid när vi är på resa brukar Daniel villa smaka på alla konstiga och speciella maträtter och bakverk. Jag är imponerad över hur mycket konstigheter han har smakat på och själv är jag verkligen inte sådan, vilket egentligen är lite synd. Det hör ju till resandet att prova på sådant man inte är van vid och få nya intryck och upplevelser. Det här var något slags risbakverk Daniel smakade på i Nara. Det var tydligen inte så gott.

Efter att vi hade klappat färdigt och hälsat på säkert hundra hjortar var det dags att ta tåget tillbaka till Kyoto. Den kvällen åt vi middag på en restaurang där vi själva kunde steka vår mat. Här steker Daniel en av sina favorit maträtter; dvs. bläckfisk.

Om ni är på väg till Japan och om ni älskar djur: besök Nara!! 

Bambuskogen i Kyoto

På vår andra dag i Kyoto tog vi bussen till Bambuskogen, nämligen till Arashiyama Bamboo Grove. Bussresan tog ungefär 45-50 minuter, så det var relativt nära.

Trots att det var så nära kändes det som en helt annan stad på grund av naturen.

Bambuskogen var vacker och mäktig. Det gick inte riktigt att fånga på bild eftersom parken var fylld av andra människor som försökte få instagramvänliga bilder på sig själva mitt i bambuskogen. Men fint var det trots människorna!

Efter promenaden i skogen gick vi lite omkring i Arashiyama och sedan tog vi bussen tillbaka till vårt område och åt ramen som vanligt. Jag undrar hur många ramen vi åt under resan?

Snabbtåget till Kyoto

På vår sjätte dag i Japan packade vi våra kappsäckar, checkade ut ur hotellet och drog väskorna i ösregnet för att komma till tågstationen. Vi visade våra Japan Rail Pass vid stationen och steg på en Shinkansen, dvs. ett extremt snabbt tåg. Det lönade sig verkligen att köpa Japan Rail Pass för en vecka trots att priset låg kring 240€. Om vi skulle ha köpt separata tågbiljetter från Tokyo till Kyoto och från Kyoto till Tokyo skulle det ha blivit dyrare och nu kunde vi under en veckas tid åka vart vi ville, som t.ex. till Nara, vilket vi gjorde från Kyoto.

Tågresan från Tokyo till Kyoto gick väldigt smidigt till. Det tog bara lite på två timmar och sen var vi framme! På vägen såg vi en massa fint, som berg och hav och små byar.

Kyoto blev vi verkligen förtjusta i, trots att det regnade när vi kom. Rekommenderar ett besök till Kyoto för alla som är påväg till Japan!