Ticket to Ride och ändrade planer

På tisdagen tog dagisstrejken slut. Det har varit en ganska hektisk vecka fylld med otillräcklighetskänslor, lite sömn och en del ångest. Men nu har vi äntligen fått återgå till det normala. Och fina stunder har vi också haft. Särskilt glad är jag över att min mamma och svärmor hjälpt oss så mycket. Så tacksam för dem ❤️ Och som innan strejken är jag fortfarande så tacksam för personalen på Olivers dagis. Och jag vet att han under strejken saknade dagis och sina kompisar där. Före strejken blev Oliver dessutom förkyld, så han var extralänge hemma.

På grund av förkylningen kunde vi inte fira vappen med någon. Vi hade blivit bjudna på vappenfest, men ibland blir det såhär och då får man anpassa sig. Vi blåste ut serpentiner, drack mjöd och dukade fram kex. Det fick bli en liten hemmavapp istället. Det var också riktigt festligt och mysigt.

På kvällen plockade vi fram Ticket to ride spelet och umgicks. Det blir lätt så att man inte hinner umgås i vardagen mellan möten och lekar, så kvällar som dessa värderar jag högt. Hur lockande det än är att bara knäppa på tv:n och se på någon serie tillsammans, så borde man kanske oftare damma av ett brädspel och lägga på en spotify-lista med nostalgiska låtar som får en att prata om och skratta åt glada minnen. Det blev alltså sist och slutligen en helt lyckad och bra vapp.

Att resa med en 2,5 åring

Tiden innan en resa är minst lika viktig för mig som själva resan. Speciellt nu då det varit en så lång paus med resandet märker jag att jag varje dag går och drömmer om vårt kommande äventyr. Om bara några veckor ska vi flyga till Spanien! Vi har redan en gång varit tvungna att avboka en resa till Grekland och en gång har vi skjutit upp denna resa, men nu! Jag hoppas med alla mina krafter att ingen av oss är sjuk då och att vi kommer iväg. Jag vet att resan verkligen inte blir som när vi reste på tumanhand. Det blir inga långa lässtunder i solen eller avkoppling med en iskall drink i handen. Det kommer att bli fart och fläng från morgon till kväll. Men det ser jag också fram emot! Att få resa med Oliver och att se hans reaktion på allt det nya vi upplever. Längtar efter spansk mat, havsbrisen, sand mellan tårna, solen som bränner mot huden, doften av solkräm, kvalitetstid, utflykter, blommor i naturen, att få höra spanska, att få se min bror och hans flickvän, dricka skumpa på vår lilla hotellbalkong och att få vakna upp i krispiga hotellakan. Nu är det inte länge kvar!

Jag vet att allt kommer att gå bra (bara vi kommer iväg) men är ändå lite nervös över hur det kommer att gå på flygplatsen och i flygplanet. Oliver springer iväg så fort han får en möjlighet och så ska han ju röra i precis allting. Och har svårt att sitta stilla. Så alla tips om att flyga med en 2,5 åring tas gärna emot! Vi flyger ganska sent på kvällen och är framme på natten. Blir ju säkert en intressant upplevelse 😅

Middagsbjudning

Förra lördagen hade vi finbesök hos oss. Min kusin Julia och hennes Walter flyttade förra hösten till samma trakter som vi. Vi ser till och med deras hus från vårt vardagsrum, helt galet! Så på lördagen gick de en tiominuters promenad med sin lilla söta pudel Elsa och kom till oss på middag. Min andra kusin Fia hade lite längre väg, eftersom hon kom ända från Borgå. Men det är nog klart ändå närmare än Australien, där hon bodde i typ åtta år. Ljuvligt att se dem igen och att få vara värdar och ordna middagsbjudning! Förr ordnade vi fester och middagar nästan varannan månad, men nu har det verkligen inte blivit av. Man njuter extra mycket nuförtiden när man ser folk.

Oliver var också så glad över att ha gäster. Och speciellt glad var han över att se hunden Elsa. Hela dagen berättade han ivrigt att han skulle visa alla sina bilar till henne och leka med henne hela kvällen. Mitt hjärta brister lite när jag vet att han aldrig kommer att få uppleva att ha en egen hund (Daniel är svårt allergisk). Eller sen när han flyttar hemifrån kan han ju skaffa en, men den tiden vill jag inte ens tänka på.. Men som tur har han ändå en massa hundar i släkten.

Vi tog en fördrink ute i solen och gick sedan in för att äta grillmat som Daniel hade tillrett. Jättegott! Och lyxigt med någon som älskar att laga mat, så behöver jag inte tänka på den biten.

Till efterrätt blev det Creme Brülee, även om gasen tog slut på den lilla brännaren. Det blev ändå riktigt krämigt och gott! När Oliver hade gått och lagt sig satt vi och drack vin och pratade om allt mellan himmel och jord. Om bland annat megastora spindlar i Australien, koalan som följde Fia nästan hela vägen hem en gång, resor, vilda ungdomskvällar, realityshows och annat viktigt i livet. Så fin kväll på alla sätt! Mera sånt, tack.

Överraskningsfester och bubbel på terrassen

Påsken var verkligen fylld med roligt program och festligheter. På långfredagen åkte vi till Järvenpää. Min pappa hade hyrt en festlokal och ordnade en överraskningsfest till sin Marita, som fyllde 60 år. Min bror med familj åkte in från Sverige och det var så roligt att träffa alla. En bror var fortfarande kvar i Spanien, men honom träffar vi om några veckor när vi åker på resa.

Marita blev glatt överraskad och festen var jättelyckad. God mat, mycket skratt, en gudomlig tårta, familj, improvisatiosshow och bastubad för barnen. Jag är så glad över att Oliver fick träffa sina kusiner. Själv har jag haft så mycket glädje av mina kusiner och det är så fint att Oliver har så många ljuvliga typer i sitt liv. Hans äldsta kusin är 19 år och yngsta fyllde 9 i februari.

Kring 21-tiden tackade vi för oss och gick ut i den ljusa vårkvällen. Även om det ännu låg is på sjön, så kände vi ändå vår i luften.

Nästa dag åkte vi till Vanda för att fira påsk med Daniels pappa och den sidan av familjen. Vi blev igen överösta med god mat, chokladägg och bra sällskap.

På söndagen firade vi påsk hemma hos oss. Min mamma kom till oss övernatten. Vi sökte påskägg, drack bubbel ute på vår nya terrass, åt lamm och spelade sällskapsspel. Så mysigt!

På måndagen gick vi på en promenad i solen. Stranden var fortfarande täckt av is, men nu när jag tittar ut från fönstret ser jag att isen har smultit. Älskar att se det öppna havet! Vi drömde om framtida picknickar på stranden. Och gick sedan hem för att beställa en ny picknickkorg. Snart, snart..

Senare på måndagen kom Olivers kusiner igen på besök. Vi måste ju passa på att träffas när min bror och hans familj var i Finland. Så fint att få se familjen så många gånger under ett veckoslut. Det var alltså precis så som en påsk ska vara, med mycket familjehäng, matkoma och överdos av choklad.

Veckan som gick

Efter mitt senaste inlägg bröt århundradets magsjuka ut i vår familj. Usch, jag vet inte när jag senast skulle ha varit så sjuk. Det började med Oliver som spydde hela dagen och följande natt fick Daniel och jag det ungefär samma tid. Men nu har vi överlevt det och kan gå vidare i livet.

Något positivt var att innan noroviruset bröt ut hittade vi några ouppackade lådor i förrådet. Lådorna innehöll gamla foton och minnen, hundra gamla dagböcker, massor Gogon (minns ni dem från 2000-talet?) och min farmors gamla teservis. Vacker och unik tycker jag.

Narcisserna blommar ute trots det kyliga vädret. Varför är det fortfarande så kallt?? Det är ju redan april! Jag hoppas min app ljuger när den säger att det ska snöa de kommande dagarna..

Sparrissäsongen är här, hurra! Trots att det är så kallt ute så har vi börjat grilla igen. Jag hade verkligen saknat grillmat och längtar efter nypotatis och att kunna äta middagar ute i solen. Får nog kanske vänta ännu en stund på det.

Vi tog in några äppelträdskvistar i en vas och riktigt snart slår blommorna ut! Ljuvligt med lite vårstämning inomhus.

Förra veckans höjdpunkt var ju definitivt att Lippulaiva öppnade sina dörrar. Äntligen! Vi fyndade rosor för ett par euro och var mycket imponerade över hur fräscht och trevligt köpcentrum vi fått så nära oss. Nu har vi allt vi behöver bara en 10 minuters promenad från oss. Där finns ett satsat lekrum, ett bibliotek, loppis, Lidl, Alko, Prisma i två våningar, restauranger och caféer och allt möjligt. Det var så mycket människor där, så jag hann inte ens se vad allt där fanns, men det jag såg var jag nöjd med.

På fredagsmorgon började vårt terrassprojekt och på lördagskväll var det redan färdigt. Det skulle aldrig ha gått så snabbt om vi hade valt att själva bygga den. Jag ska visa före och efter bilder här i bloggen. Vi är SÅ nöjda med slutresultatet. Nu har vi också beställt hem ett stort matbord och stolar som ska bo på terrassen. Och sen behövs ännu solstolar och en massa krukor. Jag kommer mer eller mindre att bo på vår terrass sen när det blir lite varmare väder.

Familj och ny terrass

För ett par veckor sedan åkte vi på lunch till Vichtis, eftersom min svärmor fyllde år. Vi firade det med medelhavsinspirerad mat. Mina svärföräldrar är lite som flyttfåglar, när de återvänder till Finland efter ett halvt år i södern, då vet man att våren är snart här. Så vill jag också leva när jag har gått i pension. Oliver var också så glad över att ha dem hemma igen!

En dag kom min bror (enda som bor kvar i Finland) till oss för att hjälpa med vårt äppelträd. Han hade med sig alla verktyg och visste precis var man skulle klippa och hur mycket. Det är ganska praktiskt med en utbildad trädgårdsmästare i familjen. Vi klippte ganska mycket av trädet, eftersom den inte alls mådde bra. Vi får se vad det blir av det!

Härligt med vårtecken i trädgården. Det som vi nu just är så ivriga över här hemma är att vi om några veckor kommer att få en ny terrass! När vi flyttade hit tänkte vi att vi skulle själva bygga en terrass följande vår. Men ingendera av oss har någonsin byggt en terrass förut, och vi är inte sådär jätte händiga, så vi beslöt oss för att anlita en person som gör det för oss. Det var ett bra beslut för nu kommer vi att få en jättefin terrass på bara två-tre dagar. Jag längtar efter middagar under äppelträdet och sköna lässtunder i solstolarna. Snart!

Förra lördagen blev det igen middag hos svärföräldrar, hos Daniels pappa i Vanda. Vi blev bjudna på champagne och god mat.

Och så har vi även varit hos min pappa i Tusby. Det råkade bli en familjefylld vecka. Och idag kommer min mamma till oss för att jag och Daniel ska gå på bio!

Vi har hängt en hel del på gården. Det finns mycket att planera, röja och fixa. De har väl lovat snö till nästa vecka, men jag hoppas hoppas det inte stannar kvar på marken.

Första vårdagen

Termometern på balkongen visar över trettio grader. I skuggan är det svalare men när jag blundar kunde det lika bra vara juni och inte mars. Solen gassar och jag tar av mig ylletröjan. Det är årets första varma vårdag. Jag känner solens mjuka smekning mot min hud. Jag har saknat den här värmen. Fåglarna kvittrar hysteriskt och jag hör ett konstant ljud av vatten som rinner, snön som smälter och gräver sig in i marken. Redo för att lämna oss. En avlägsen fiskmås ropar någonstans längre bort. Och jag känner en sådan oerhörd tacksamhet. Känslan fyller hela min kropp. Tacksamhet över att få bo här med egen gård och balkong. Tacksamhet för att få känna solen mot min hud, höra fåglarna sjunga och ha en hel vår och sommar framför mig.

En vanlig lördag hos oss

Den här lördagen har varit så bra. Lugn, harmonisk, normal, trygg. Vi började dagen klockan 6.20. Det är så mycket lättare att vakna nuförtiden när morgnarna är så ljusa. Oliver kom till vår säng och vi gosade och läste lite tills det var dags att stiga upp för att äta frukost. Solen smög in i vårt kök och gjorde oss varma och glada.

Finns det något mysigare än lördagsmorgnar? När ingen har skyndsamt och man kan verkligen njuta av sitt kaffe och frukosten, läsa tidning och umgås, prata och lyssna.

9.30 var vi redan ute i solskenet. Vårsolen värmde trots att det bara var två grader varmt. Sakta men säkert kommer nog våren, som den alltid gör. Vi gick ner till änderna och hälsade på dem.

Jag blev förvånad över hur många människor som fortfarade gick på isen. Där satte en massa gubbar och pilkade och några skidade och promenerade med hundar och barn. Själv skulle jag nog inte våga ta den risken, men kanske isen fortfarande är tjock? Hoppas den snart skulle smälta.

När vi kom hem igen var det dags för lunch och vila. Medan Oliver sov passade vi på att läsa. Jag började på boken Klara and the sun av Kazuo Ishiguro. Resten av dagen har jag längtat efter att få fortsätta läsa på den. Jag älskar, älskar den känslan! Att ha en bok man längtar efter att få läsa. Som tonåring läste jag hans bok Never Let Me Go och den hade samma effekt på mig.

Efter Olivers dagssömn åkte vi till Plantagen för att få inspiration, men också för att skaffa lite narcisser och tillbehör till trädgården. Ärligt sagt är vi inne i en sådan fas att det inte är så värst avkopplande att gå i butiker. Oliver vill verkligen inte sitta i någon kärra eller vagn, utan ska helst springa huvudlöst omkring i butiken. Jag som helst rör mig väldigt diskret bland folk får alltid lite ångest när det ständigt ska uppstå små dramatiska ögonblick, som raserianfall när man inte får dra i allt man ser eller ha något som ser roligt ut. Det hör väl till när man har barn och snart lär jag mig kanske att sluta bry mig om vad andra i butiken tänker.

En tradition vi har när vi är i Pikkulaiva är att alltid gå och se på kaninerna och fiskarna i djurbutiken. Hoppas djuren också finns i Lippulaiva som öppnas om några veckor. Jag har helt tydligt blivit en ordentlig esbobo när jag genuint är så förväntansfull över att Lippulaiva ska öppnas.

Hemma har vi lekt med Duplo, sett på Paw Patrol, ätit god mat och korkat rosésäsongen. En perfekt men fullständigt vanlig lördag med andra ord.

Jobbresor och hemtest

Hur svårt det än är att släppa oron och ångesten så försöker vi ändå leva ganska normalt. Nu just har vi sjukstuga på gång här hemma. Vi hade hållits friska i ett par månader, vilket är vårt rekord sedan Oliver började dagis i augusti. Senast vi var sjuka var väl kring julen?

Veckoslutet innan Olivers feber steg kunde vi njuta av vårsolen. Det kändes verkligen som att våren var helt bakom knuten. Nu i skrivande stund väller snön ner från himlen, så kanske det var för optimistiskt tänkt. Men nu är det ju redan mars, så nog kommer värmen och solen snart tillbaka..

Tulpaner i alla olika färger har även bidragit till min vårlängtan. Jag är så otålig och skulle vilja plantera och odla och fixa i trädgården!

Förra veckan åkte jag på jobbresa till Mikkeli, eller St Michel som det heter på svenska. Jag har annars alltid tyckt att det svenska namnet är lite roligt. Det låter så mycket mer internationellt än vad det är. Det tog nästan fyra timmar att komma fram till stugan vi skulle jobba i, men väl framme var jag imponerad över vyerna. Stugan var belägen vid en sjö, men annars omringad av djup skog. Inga andra människor såg vi under våra två dygn där. Det var jätteroligt att träffa och umgås med teamet och att planera marknadsföring, målgrupper och kampanjer nästan dygnet runt. Intensiva men bra dagar.

När jag kom hem på torsdagen låg Oliver redan och snarkade i sin säng. Och mina skuldkänslor bara växte. Men han hade haft två jättebra dagar med sin pappa. De hade bakat en paj, lekt och badat bastu. Det gick ingen nöd på honom. Nästa morgon sprang han till mig och frågade: ”Mamma e du hemma nu? E du hemma med väskorna?” ❤️

Daniel har lagat fräsch och god mat, som vanligt. En kväll korkade vi dessutom grillsäsongen! På lördagen blev Oliver tyvärr sjuk och nu är vi här, dag 4 i sjukstugan. Hemtestet säger att det inte är corona, men det har varit två exponeringar på dagis förra veckan, så jag vet inte om man kan lita på hemtestets resultat. Vi får väl testa idag igen.

Krig

Världen brinner och det blir allt svårare att sova om nätterna. Jag känner mig otillräcklig, liten, hjälplös. Ett hårt grepp klämmer om mitt hjärta varje gång jag läser något om Ukraina. Vi skänker pengar och diskuterar, bearbetar, känner, läser, lyssnar, försöker förstå att det här verkligen händer. Jag ser bilder av barn i Ukraina som förlorar allt. Vi kramar om varandra extra hårt och jag tänker på min farfar som ryckte in i kriget, trots att han var så ung när vinterkriget bröt ut. Jag önskar nu att jag hade frågat mera. Hur kändes det att bli anfallen? Att inte veta om man kommer att överleva nästa dag? Att skjuta och höra skott och explosioner? Att se sitt hemland, sin hemstad förstöras? Att knappt ha blivit vuxen och genast skickas ut i krig för att försvara sitt land. Hur kommer man över sådant? Gör man det någonsin?

Vi kramar om varandra och försöker ta paus från nyheterna ibland. Försöker njuta av vårsolen, springa och leka med Oliver, ringa och tala länge med familjemedlemmar, planera trädgården och se fram emot sommaren, andas. Men det känns ibland svårt. Och orättvist. Varje kväll innan jag börjar sova tänker jag på allt jag är tacksam över och allt jag älskar. Livet är inte längre så självklart och det går inte längre att ta något för givet.