Det är en vanlig sommardag i juli, mitt i semestertiderna. Vi har packat bilen full med saker för att kunna bo på holmen i en vecka. Med oss har vi allt det vi behöver; lakan, handdukar, vattendunkar, varma kläder, baddräkter, mat i mängder, vin, leksaker, böcker. Vi lastar väskorna från bilen till den lilla motorbåten som ska ta oss ut till holmen. Det är varmt och lite jobbigt med alla saker, men när vi har satt oss i motorbåten och känner den svalkande havsbrisen i håret, blundar jag och ler. Njuter. Havet glittrar när solstrålarna träffar ytan. Snart är vi framme.

Oliver vill köra båten. Det får han. Han sitter bredvid sin pappa och kramar hårt om ratten. Han ser så liten men ändå så stor ut. Han har ett viktigt uppdrag och en koncentrerad min. Mitt hår virvlar i vinden och slår knut på sig. Tänk att jag inte ens efter dessa 32 somrar har lärt mig att sätta fast håret när vi åker över till holmen. Efter bara tio minuter är vi framme. Daniel landar båten och jag hoppar över till de välbekanta klipporna. Hej igen, holmen. Jag har saknat dig.

Sedan fortsätter lastandet av saker. Snälla kusiner och släktingar kommer emot oss och vill hjälpa oss med våra väskor. Vi säger nej nej, det behövs inte. Men ändå får vi hjälp. Det bli några varv mellan båten och stugan. Jag håller Oliver i handen och tillsammans går vi över rötter, kottar och stenar. Vi hälsar på mostrar, hundar och kusiner. Alla är på holmen. Det känns som att vi har kommit hem. Vi vandrar upp längs klipporna, över stora rötter och slitna, små broar. När vi har kommit till högsta toppen stannar vi och blickar ut över havet. Min kropp fylls av glädje. Äntligen är vi här. Det doftar skärgård och hem.

De första timmarna går åt till att packa upp saker. Alla dessa saker. Behöver vi verkligen så mycket? Det är snacks, drickor, mat, allt man kan tänk sig att behöva under en vecka. Så att vi inte får skyndsamt bort. Ett varmt gult sken fyller vår stuga och jag tänker att jag är lyckligare här än någon annanstans. Daniel får göra en spindel-check i sovrummen och efter det kan jag bädda våra sängar. Vi grillar mat, öppnar en rosé och leker med bilar. Oliver är upprymd, ivrig. Han vill utforska stugan och efter det allt som finns på holmen. Jag vet att han älskar holmen lika mycket som jag, och jag blir så varm av den tanken. Jag hoppas han får växa upp här och skapa egna minnen här när han är vuxen.

På kvällen samlas hela släkten på berget. Alla har med sig vin och snacks. Det här är allas happy place, tänker jag. Alla vi som har vuxit upp här, eller gift sig in i släkten. Vi pratar och skrattar tills solen går ner, vi spelar brädspel med en bomullshimmel bakom oss och fåglarna ropar, som de alltid gör i skärgården. De där trygga ljuden som jag saknar resten av året. Här finns bara vi och skärgården. Inget annat.