Ett beslut

Nu när Oliver har fyllt ett år börjar han få sitt eget utseende. Hans ansiktsdrag blir allt tydligare och man kan redan föreställa sig hur han kanske kommer att se ut som äldre, vilket är spännande och fint. Det betyder ändå att jag slutar publicera bilder på hans ansikte här på bloggen. Det är något jag har tänkt på en längre stund och det kändes som rätt tillfälle nu när Oliver har fyllt ett år. Bloggen har alltid främst varit som en dagbok för mig och jag ville dokumentera hans babyår här, så att jag i framtiden skulle kunna läsa och se hur vi hade det. Men bloggen är inte min privata dagbok, så det här känns ändå som rätt beslut nu när han inte längre är någon baby. Bloggen fortsätter ändå som vanligt med vardagsbetraktelser, funderingar och foton.

Virkade elefanter och snygga mössor

Jag är så otroligt imponerad av (och lite avundsjuk på) folk som kan laga fina saker med sina händer. Pyssla, måla, sticka, virka. För vissa kommer det så naturligt, som t.ex. för min mamma. Hon har alltid älskat att sticka och virka. Och hon gör det så bra. Så det var verkligen på tiden att börja sälja hennes produkter. Jag förstår inte hur en person kan sticka så många mössor och sockor på så kort tid. Och så virkar hon också så gulliga leksaker för små barn. Jag skapade ett instagram-konto för henne, så om du vill beställa handgjorda, fina julklappar i år kan kolla in några av hennes verk: här.

Nytt hår och en mysig fredag

På fredagen klippte jag mitt hår. Senast jag gjorde det var i början av mars, precis innan allt stängdes pga coronan. Så det var på tiden att klippa det igen. Jag har nog aldrig haft lika kort hår som nu. Men topparna var i så dåligt skick, så det var nödvändigt att klippa så mycket. Graviditeten, amningen och alla hormoner har påverkat håret väldigt mycket. Mitt hår var aldrig smutsigt när jag var gravid, trots att jag vanligtvis brukar behöva tvätta det varje dag. Men efter förlossningen blev det igen som vanligt och när jag sedan slutade amma på sommaren blev det total katastrof. Och här är vi nu. Men skönt att få det klippt åtminstone.

När jag kom hem från frisören väntade ett glas rött på mig. Lyx! Och när Oliver hade somnat tillredde Daniel en mycket god middag; biffar som varit 2 timmar i sous viden, ugnspotatis, vitlökssås och pimientos de padrón. Gott!! Medan han lagade maten kunde jag dra på mig yllesockorna, njuta av vinet och läsa. En mycket mysig fredag i november.

Farsdagen

För en vecka sedan firade vi Daniels andra farsdag. Han fick bacon, ägg, bönor och kaffe till frukost. Så gjorde vi Hbls Duell, gick på promenad vid havet och njöt av det fina novembervädret.

Älskar ön.

Och dessa två!

Pojkarna fick matchande yllesockor.

Till slut skålade vi för Daniel. Oliver kunde inte ha en bättre pappa. Han är precis så skojig och rolig som jag tänkte att han skulle vara som pappa. Men också varm och trygg, en som tröstar när tänderna värker eller när tröttheten gör en ledsen.

12 månader med Oliver

Den tolfte och sista månadsuppdateringen. Nu är det redan ett år och två dagar sedan Oliver föddes. På natten till den sjunde november 2019 svor jag att jag aldrig mer skulle skaffa barn. Jag satt på en pilatesboll i en varm dusch, grät igenom smärtorna och tänkte på alla mammor som gått igenom det här. Och någonstans djupt inom mig hittade jag styrkan att fortsätta genom hela natten och ännu följande dag. På morgonen fick jag äntligen, äntligen smärtstillande och somnade för en timme. När jag vaknade var det ljust och världen utanför hade förvandlats. Den första snön vällde ner och förlossningen var äntligen igång. Klockan 13.14 hörde jag det finaste ljudet i världen: Olivers gråt. Han var här.

När jag tänker på dygnen som ledde till förlossningen, dagarna på sjukhuset, timmarna som kändes som år, känns det som en hel evighet sedan. Det tog nog nästan tio månader att komma över obehaget. Och jag kan inte ännu heller läsa igenom min förlossningsberättelse, eftersom mitt hjärta börjar slå hårt, hårt, hårt och det känns som ett stort tryck på mitt bröst när jag börjar tänka på det. Så jag kan väl inte säga att jag ännu heller har kommit över mitt trauma, men det känns ändå inte lika hemskt längre. På Olivers födelsedag ställdes jag frågan “hur det känns nu, hur mår du nu?” Och mitt svar är att jag nu är mig själv igen. Jag är jag, samma person som innan förlossningen, men nu har jag ett barn. Det tog väldigt länge innan jag kände mig som mig själv. Och jag ser det som framsteg.

Och det bästa av allt är ju att livet har blivit så mycket färggladare, roligare, kärleksfullare och bara helt enkelt bättre med Oliver i världen. Det ville vi ju självklart fira på hans riktiga födelsedag. Han fick en helt egen tårta med grädde och hallon, två gåvor och ett besök till Sealife där han fick beundra vackra fiskar.

Tänk att han nu har varit med oss i tolv månader. Ett helt år. Och jag överdriver inte när jag säger att han utvecklas varje dag och blir roligare för var dag som går. Trots att han ständigt är i farten och det inte finns många lugna stunder här hos oss, så tycker jag ändå att det har blivit lättare varje månad. Han kan ju nuförtiden kommunicera med oss och man förstår honom bättre, vilket underlättar en hel del. När han var en liten baby minns jag att alla alltid sade “Det blir lättare, ska ni se”. Och nu har vi sett det. Grattis finaste Oliver!

Tidiga söndagsmorgnar med byggklossar och kaffe

Det är söndag och klockan är 6.25 på morgonen. Från den gröna skeden faller en droppe gröt på bordet och en liten hand skyndar fram för att kleta ut det ännu mer. Jag tittar ut och ser grannhusets fönster med neddragna gardiner. Ett sting av avundsjuka fyller min kropp. De flesta sover nog antagligen nu. Jag tänker på hur litet jag uppskattade slöa helgmorgnar som yngre. Vi kunde vakna klockan 10, se på serier i ett par timmar och börja dagen kring lunch. Nuförtiden räknas det som sovmorgon om Oliver vaknar 7.30. Det är ju nästan lyx då.

Jag kokar en hel panna med kaffe. Vi bygger torn av klossar, kör med små bilar längs vardagsrumsgolvet, trummar, dansar lite till rytmen och skrattar. Känslan av avundsjuka är som bortblåst. Och har ersatts av en värme, en glädje som är svår att beskriva. Och som jag inte kände förut, i livet med sovmorgnar. En enorm kärlek för den lilla personen som tittar upp på mig med sina soliga ögon och säger ”mamma” när han vill ha mat, mjölk, uppmärksamhet eller närhet. En kärlek som jag bara läst och hört om, men som jag nu i snart ett års tid har fått uppleva. Det får nog alla sena sovmorgnar att blekna. Och jag vågar kanske hoppas att vi kommer att få uppleva sovmorgnar ännu någon gång i framtiden.

Födelsedagskalas vol 2

Förra lördagen kom Daniels familj på 1-årskalas. Oliver fick igen många fina gåvor och mycket uppmärksamhet. Han var glad och nöjd hela dagen.

Tänk att ett år har gått såhär fort. Och så galet mycket han har lärt sig och utvecklats på ett år. Det är ju ganska logiskt att det blir lite sovet när hjärnan utvecklas i racerfart.

Novembermörkret

Vi har nu två födelsedagskalas bakom oss. Helt jätteroligt att få fira Oliver och att träffa bådas familjer, men ändå rätt skönt att inte ha några kalas mer de kommande veckosluten. Oliver kommer ju snart tro att han får gåvor och kalas varje lördag. Och nästa lördag är det dessutom hans riktiga födelsedag.

Nu är november här. Mörkret trycker och tränger sig på. Det skymmer redan klockan tre och jag är orolig för tröttheten som kommer den här tiden på året. Det gäller att skapa små glädjeämnen i vardagen för att orka igenom den här vintern. Varje dag kan ju inte vara ett kalas, så det får istället bli utsökta middagar i ljussken, promenader medan det är ljust, sträckläsning av bra böcker (läste ut nyaste Kepler på två dygn, så spännande!), matlagning, nya recept, nätshopping och yoga på kvällarna. Det ska nog bli bra. Vi kommer att klara av novembermörkret också i år.

Olivers första 1-årskalas

På lördagen firade vi Oliver som snart fyller ett år! På grund av corona och stora familjer delade vi upp festligheterna så att vi firar två veckoslut i rad. På det första kalaset kom min familj och Olivers gudföräldrar och nästa lördag kommer Daniels familj. Jättesynd att inte kunna samla alla på en gång. Men på det här viset får vi ju dra ut på firandet och äta tårta varje vecka.

Oliver var mycket ivrig över sina ballonger.

Det var så ljuvligt att ha familj och vänner samlade. Oliver lekte glatt med sina kusiner, morbröder och gudföräldrar. Och han fick så många superfina gåvor!

Min ena bror överraskade oss med den här coola Batman-kakan gjord av choklad. Han är en såndän person som kan allt och är bra på allt. Lite avundsjuk på det!

Oliver var så glad hela dagen och fick äta hallon när vi andra åt tårta. På hans riktiga dag borde vi kanske laga någon kaka som han också kan äta.

Staycation med bästa vännen

Vår vänskap började i ett litet klassrum för sjutton år sedan. Sonja och jag hade blivit placerade bredvid varandra och läraren hade sagt att man skulle lära känna personen man satt bredvid. Våra hundvalpar var exakt lika gamla och hade samma födelsedag, märkte vi fort. Det var där det började. Och nu sjutton år senare är vi fortfarande bästa vänner.

Vi har stött varandra genom livskriser, skrattat så vi inte har fått luft, druckit för mycket Tequila, vakat nätter för att prata och se på filmer, rest till New York, Grekland, Spanien, Berlin, Bulgarien och fram för allt London, skriksjungit till 80-talshitter på svettiga dansgolv, gråtit över brustna hjärtan, berättat hemligheter och filosoferat om livet, dansat på varandras bröllop, varit brudfrämmor till varandra, ordnat möhippor och babyshowers, blivit gudmödrar till varandras barn och skrivit eller ringt till varandra när allt har varit för mycket. Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan Sonja.

De senaste åren har vi inte hunnit umgås lika mycket som förr. Vi har ändå setts ungefär en gång i veckan eller varannan vecka, men det är ändå inte samma sak när man har barnen med sig. Så förra lördagen blev det äntligen av att åka på en staycation i Helsingfors. Vi checkade in på hotellet, gick i butiker med munskydd, tog ett par drinkar på en takterass, åt en god middag, bytte om till pyjamas på hotellrummet och åt snacks medan vi såg på en film. Och pratade långt in i natten. Det kändes precis som förr. Och jag kunde inte ha önskat mig ett bättre bästisdygn.