Dopet

På lördagen 11.1 fick Oliver sitt namn! Vi ordnade dop i en festlokal nära oss på Drumsö. Det var lite stressigt att få ihop allt men med hjälp av våra bådas föräldrar fick vi det fixat! Dopet var jättelyckat och det var rörande att se hur många människor som bryr sig om Oliver och oss.

Oliver skötte sig väldigt fint under hela dopet. Han umgicks och sov lite i olika famnar. Jag hann själv knappt hålla honom under hela dagen eftersom det alltid fanns någon som ville hålla honom, gulligt!

Efter dopet badade vi Oliver och så somnade han nästan direkt. Han var helt slut efter en lång fest!

Wow, mängden gåvor han fick var helt otrolig. Han fick allt från söta mjukisdjur till manchettknappar och ljusstakar. Så snälla familjer och gudföräldrar han har!

2 månader med Oliver

Idag fyller Oliver två månader! Tänk så snabbt tiden går. Han har verkligen utvecklats mycket på de senaste veckorna. Han ler allt oftare och tycker om att babbla. Då man svarar på hans babbel så lyser han upp och fortsätter diskutera på sitt eget språk. Trots att han vanligtvis är ganska lugn och glad så har han ett eldigt temperament. Ena sekunden ler han sött och i nästa skriker han så argt att han inte får luft (om jag tex är för långsam med att öppna min bh så att han måste vänta några sekunder på sin mat).

Han brukar vakna kring 10-11 tiden och är väldigt trött och gäspar mycket trots att han har sovit en lång natt. Han är verkligen ingen morgonmänniska. Klockan 13-14 brukar han vara som gladast och socialast. På kvällen, när vi ska försöka lägga honom är han plötsligt hur pigg som helst. Vissa kvällar ligger han bara och stirrar på oss och vill umgås och andra kvällar gråter han hysteriskt och vägrar somna trots att han är trött.

Oliver verkar tycka om att observera sin omgivning. Han har nu börjat intressera sig för leksaker och kan stirra hur länge som helst på någon färggrann sak och ibland till och med prata med sina leksaker. Nu har vi dessutom introducerat sagor för honom. Han spänner hela kroppen och följer noga med bilderna i boken.

Varje dag tittar jag på honom och tänker att hur kan man älska någon såhär mycket? Och så tänker jag; trots att det stundvis är tungt och utmanande så går tiden alldeles för fort. Han är såhär liten bara en gång. Mitt hjärta brister när jag tänker på det. Jag vill ju se hur hans personlighet utvecklas men jag vill också att han för alltid ska vara min lilla baby. Min lilla baby som älskar att sova fast i mig och som rör sig närmare mig under natten varje gång jag flyttar på honom så att jag ska rymmas i sängen. Min lilla baby som ler med hela kroppen när han är glad, som ropar glädjetjut när man pratar med honom och som tittar så beundrande på sin pappa. Varje gång jag blir frustrerad på att gråtet aldrig tycks ta slut eller på att han vägrar somna fastän han är så trött, så tänker jag på det och då känns det genast lättare att handskas med den situationen, trots att man gått omkring och vaggat honom i en halv evighet.

Grattis på 2-månaders dagen, Oliver!

Strandbastu och stugliv med en baby

Hälsningar från stugan! Det är så skönt att vara här igen. Jag kollade på bilder från förra året och då var det helt snöiga och vintriga vyer i januari. Annat är det nu! Det som också är annorlunda är ju att vi nu har Oliver. Men stuglivet med Oliver skiljer sig inte så mycket från tiden utan honom. Vi har kanske mer avbrott i våra tv-serier och filmer och vi sitter inte och dricker vin eller skumpa men allt är ändå så mycket bättre nu. Dessutom har vi haft möjlighet att gå i strandbastun tack vare Daniels mamma som har skött om Oliver under tiden. Lyx med tumistid! Och idag var vi alla fyra på en vagnpromenad:

Nyårsafton

I år firade vi nyår tillsammans med Sonja, Joni och Elliot. Sonja o jag har varit bästa vänner sedan vi var 14-15 och sen dess har vi firat alla nyår tillsammans (förutom ett år då hon var på resa). Det här året blev det lite lugnare än vanligt då vi hade med oss en 8 veckor gammal baby och en 10 månader gammal baby. Men roligt hade vi ändå!

Daniel tillredde en helt supergod trerättersmiddag till oss. Olika röror till förrätt, skaldjurspasta till huvudrätt och creme brulé till efterrätt! Jag ser fram emot alla framtida nyår vi kommer att fira tillsammans då barnen växer.

Mars 2019

Den första mars 2019 åkte vi på vår tredje och sista bröllopsresa. Vi flög till Tokyo! Det var en riktigt ljuvlig resa som vi båda saknar med jämna mellanrum. Båda blev verkligen förtjusta i Japan och måste få åka dit på nytt inom en snar framtid. Jag var ju gravid där så jag skulle gärna uppleva all japansk mat och sevärdheter utan ett lätt illamående eller en hemsk trötthet.

Efter resan hann vi åka till Vichtis och njuta av riktigt kyligt vinterväder. Och jag fick dessutom lära känna min nya gudson som föddes några veckor före vår resa.

Mål och drömmar år 2020

Jag älskar nyår och allt vad det innebär. En ny och fräsch start. Det behöver inte vara nyårslöften som man strikt måste följa, utan mer som drömmar och målbilder inför det kommande året. Det här året ska jag inte ha mål som att t.ex. “skriv färdigt din roman” dvs. inga mål som ger mig prestationsångest, utan mål som får mig att må bra.

År 2020 kommer att vara ett väldigt annorlunda år än tidigare, eftersom jag nu är mammaledig. Jobb har alltid varit en så stor del av min identitet, så det känns ovant att inte just nu fokusera på det. Att ha en liten paus från arbetslivet. Men det är ändå ett ganska unikt tillfälle och jag kommer att hinna jobba resten av mitt liv, så egentligen ska jag ju bara njuta nu när jag kan. Här kommer mina drömmar/mål angående år 2020:

  • Var en närvarande, rolig och trygg mamma till Oliver.
  • Gå på date night med Daniel minst en gång i månaden utan barn.
  • Hjälpa Oliver att utvecklas men inte jämföra och oroa mig för hans utveckling.
  • Fortsätta läsa eller lyssna på böcker trots att det känns som att man inte har tid för det. Böcker får mig att må bra, så jag måste försöka hitta tid för det.
  • Satsa på att ha egen tid minst en gång i veckan. En eller några timmar för att bara få vara för sig själv en stund och göra precis vad man vill.
  • Fokusera på att börja må bra både fysiskt och psykiskt.
  • Utforska alla områden på Drumsö och gå på vagnpromenader med vänner och ensam med Oliver.
  • Skapa rutiner på dagarna trots att jag inte har tider att följa.
  • Börja motionera när kroppen har återhämtat sig efter förlossningen. Jag har en helt ny respekt för min kropp nu efter både graviditeten och förlossningen och det känns som att jag verkligen inte har vårdat den tidigare. Så om några veckor är det dags!
  • Bada bastu, ät god mat, drick ett glas champagne då och då, skratta med vänner, gå ut och fota, planera resor, gå på bio, shoppa och skriv när det känns bra.
  • Åk på olika utflykter med familjen. Det behöver inte vara långa resor till Los Angeles (hur mycket jag än längtar dit) men mindre resor inom Finland eller till Sverige.
  • Res utomlands åtminstone två gånger under året.
  • Gå på massage, fotvård och spa. Unna mig själv lite avkoppling.
  • Ha tålamod. Det kommer säkert ta en stund innan kroppen känns som min egen och innan jag känner mig som 100 % mig själv igen.
  • Våga be om hjälp om det blir för tungt.
  • Var snäll mot mig själv. Man behöver inte alltid vara så duktig eller perfekt. Det finns ingen perfekt mamma, fru eller person. Det är helt okej.

Förlossningsberättelse del 3

Här hittar du förlossningsberättelse del 1 och del 2.

Efter förlossningen

I fem minuter hann jag ha Oliver i min famn innan de tog honom ifrån mig. De sade att hans skrik inte var tillräckligt kraftigt och jag märkte också att han hostade ut vätska. Allt hände så fort att jag inte riktigt förstod vad som hände. De sade att han måste föras till barnkliniken och att Daniel ska följa med. Precis innan det hände höll barnmorskan på att undersöka mig och mina skador. Då märkte de att jag hade fått mycket värre bristningar än förväntat och att mina bristningar var så djupa att jag måste föras till operationssalen och opereras där. Daniel måste springa tillsammans med personalen och babyn till barnavdelningen medan jag skulle bli kvar och vänta på min operation. Plötsligt tömdes hela förlossningssalen och kvar blev bara jag. Där låg jag i tystnad och chock. Alla operationssalar var upptagna och jag skulle få vänta i 1-1,5 timme. Jag hade ingen aning om vad som hände med mitt barn och jag var orolig för min egen operation. Jag hade aldrig tidigare blivit nersövd och det skrämde mig. Men mest var jag orolig för Olivers skull. Barnmorskan kom in till rummet för att hämta något. Hon frågade om jag ville ha min telefon medan jag väntade. Jag sade nej. Jag ville inte kontakta någon. Jag har aldrig känt mig lika tom som då. Både Daniel och Oliver var borta. Jag låg ensam i en förlossningssal och hade ingen aning om vad som hade hänt eller skulle hända. Barnmorskan gav fjärrkontrollen till mig och jag bara stirrade tomt på en svartvit finsk film utan att följa med. När barnmorskan kom in igen en tredje gång vågade jag äntligen fråga henne det jag hela tiden låg och tänkte på; ”kommer han att överleva?” . Hon höll en väldigt lång paus innan hon svarade att hon inte kan lova något. Paniken växte inom mig. Jag blev igen ensam i förlossningssalen och det enda jag såg var mitt eget blod på förlossningssalens golv och den svartvita filmen som rullade på i tv:n. Det enda jag kunde tänka på var alla skräckscenarion om min baby. Efter vad som kändes som en evighet öppnades dörren och in kom Daniel. Hans tårar rann längs kinderna och jag var då helt säker på att det hänt något hemskt med Oliver. Daniel lugnade mig genast och berättade att allt var bra och att han bara varit orolig att jag redan åkt till operationssalen utan att han skulle hinna se mig före. Och det hade ju såklart varit tungt att följa med sin nyfödda baby till barnkliniken utan att veta vad som skulle hända.

Daniel visade mig bilder och filmsnuttar på Oliver där han var kopplad med en massa sladdar och hade på sig en syremask. Jag var så lättad att få höra att allt var okej, men ändå orolig då jag bara fått hålla honom i ett par minuter och så togs han så snabbt ifrån mig. Daniel hann vara tillsammans med mig i ungefär femton minuter innan det var dags för min operation. Vid det skedet var jag så törstig att det enda jag kunde tänka på var en Sprite, Coca-Cola eller bara vatten. Jag hade ju krystat ut ett barn för 1,5 timme sedan och inte fått dricka en klunk efter det på grund av operationen.

Sedan var det äntligen dags för operationen och jag rullades bort i min säng. Det kändes skrämmande att åka iväg ensam, stirra upp i taket medan jag färdades längs sjukhuskorriden och rullades in i en klinisk operationssal fylld med vårdpersonal. Kirurgen kom och presenterade sig och frågade ifall det var mitt första barn. ”Första och sista” svarade jag. Eftersom jag redan hade kanylen placerad i ryggen för epiduralen som jag aldrig hann få i förlossningen, så kunde de använda den till smärtlindringen i operationen. Jag behövde alltså inte sövas ner. Men jag var livrädd att smärtlindringen inte skulle hålla under hela operationen, eftersom smärtan jag upplevt för någon timme sedan fortfarande var i så färskt minne. Under hela operationen frågade jag flera gånger ifall anestesin verkligen skulle hålla. Och jag var också orolig att jag av misstag skulle råka se något av operationen. Sjukskötaren som satt bakom mig lovade att jag inte skulle se något. Hon sade att jag skulle undvika att titta upp i lamporna ovanför mig, eftersom någon patient hade sagt att man kunde se reflektionen därifrån. I vad som kändes som en evighet låg jag där på operationsbordet och stirrade snett uppåt och försökte undvika att se i fönstret eller lamporna, tänkte på en kall Sprite, oroade mig för Oliver och kände mig bara allmänt tom. En tomhetskänsla jag aldrig upplevt förut. När operationen var över lyftes jag till min säng och rullades till uppvakningsrummet. Där fick jag äntligen saft! Jag låg där i en till evighet och ville bara komma iväg och träffa Daniel och Oliver. Jag minns att jag bara låg där i sängen och stirrade på mina blodiga händer. Jag försökte skrapa bort det torkade blodet från naglarna. En sjuksköterska satt några meter ifrån och scrollade med mobilen. Det kändes som om jag bara drömt alltihop. När jag efter vad som kändes som hundra år äntligen fick se Daniel och komma till vårt familjerum kunde jag inte annat än gråta och skaka. Aldrig i mitt liv har jag skakat så mycket som då. Jag ringde till min mamma och berättade vad som hänt. Jag var helt snurrig av all medicin och jag ville bara få träffa Oliver, men jag visste att jag inte hade krafter för det. Jag var tvungen att vila innan jag skulle få ta mig till barnavdelningen.

Det var helt omöjligt att sova. Jag hade fått sådana trauman av förlossningen och såg bara framför mig scener därifrån. Daniel satte på Friends från ipaden och vakade vid min sida så att jag skulle få sovet en stund. Efter många om och men somnade jag och sov i en halv timme. När jag vaknade visste jag att jag måste få träffa Oliver. Vi fick en rullstol och Daniel rullade mig till Jorv. Det kändes som flera kilometer, eftersom jag mådde så illa och var så yr. Det var nästan midnatt när jag äntligen fick se min baby igen. Tomhetskänslan vägrade lämna mig då jag fick se min baby men inte hade några krafter att stiga upp eller hålla honom i famnen. Jag kände mig som världens sämsta mamma. Personalen frågade ifall jag hade lyckats pumpa ut någon mjölk till honom. Jag kände mig ännu sämre. När skulle jag ha hunnit göra det? Vi tog några bilder och jag tittade Oliver länge i ögonen, svalde mina tårar och blev så yr att vi var tvungna att lämna honom igen och rulla tillbaka till vårt rum. När jag kommit fram till familjerummet spydde jag fem gånger av utmattning. Följande morgon fick vi honom äntligen. Och allt var som tur bra med honom. Han hade haft övergående andningssvårigheter när han föddes eftersom hans lungor varit fyllda med fostervatten. På barnavdelningen fick han extra syre och efter en natt på avdelningen behövde han inte det längre. Nu efteråt när jag har googlat om det har jag förstått att det är ganska vanligt, men ingen berättade det för mig då när allt hände.

Barnmorskan som hade hjälpt mig i förlossningen kom till vårt rum följande dag. Hon satte sig på min säng och sade att hon inte vanligtvis brukar tänka på sina patienter när hon kommit hem men att hon inte kunde låta bli att tänka på mig. Hon sade att nästan alla säger att de aldrig mer vill föda efter en förlossning, men på mig såg hon att jag verkligen menade det. Hon var rädd att förlossningen hade orsakat ett trauma för mig, vilket jag sade att den hade. Och nu sju veckor efter förlossningen kan jag bekräfta att det fortfarande stämmer. De första veckorna kunde jag inte låta bli att tänka på hur dålig mamma jag varit åt Oliver, eftersom han varit på avdelningen den första natten, helt ensam och utan min mjölk. Varje gång han grät började jag gråta och tänkte på det om och om igen. Och jag kan fortfarande vakna om nätterna och tänka på scener ur förlossningen. Det har minskat men det händer ändå fortfarande. Återhämtningen både mentalt och fysiskt har varit väldigt tung. Men var dag som går blir det nog bättre. Och i vår lilla familj har det blivit ett mantra som vi upprepat i flera veckors tid: ”Allt blir nog bra”. Och det stämmer; allt blir bra. Sakta men säkert.

7 veckor

Igår fyllde den här lilla busungen 7 veckor! Hur är det möjligt att det har gått nästan två månader sedan förlossningen? Han har lärt sig att när mamma tar fram kameran ska man le! Han tror väl snart att kameran är en del av mig.