Våra roadtrip-sånger dånar i bilen när vi kör längs highway 1 till Malibu. Det är vår sjunde dag på resan och chocken av att vara tillbaka har börjat lägga sig. Det känns inte längre lika overkligt, bara bekant och välkomnande. Här hör vi hemma. Med stilla havet tryggt vaggande vid vår sida. När vi kommer fram till Malibu är himlen täckt av ett grått molntäcke. Vi sliter av oss våra skor och går längs den mjuka, varma stranden. Vi äter våra whole foods-sallader och efteråt samlar vi skatter nära vågorna. Jag önskar vi kunde ta med oss mer än två små stenar och en snäcka. Jag önskar hela Kalifornien rymdes i min bakficka. När vi packat undan våra saker och lämnar stranden försvinner molnen plötsligt och solen gör havet blått igen.

Efter vår snabba lunch på stranden hoppar vi in i bilen och kör tillbaka till LA. American Pie strömmar ur högtalarna och jag tänker tillbaka på hur många gånger jag drömt om och saknat just denna sträcka, denna vy, under de två senaste åren; Stilla havet på den högra sidan och min favorit person på den vänstra.

Vi lämnar bilen vid vår airbnb-lägenhet och tar bussen ner till Abbot Kinney, Venice Canals och Venice Beach. Vattnet har sjunkit rejält och kanalerna ser helt annorlunda ut än för två år sedan.

Venice Beach vibrerar av liv som vanligt. Vi beundrar de skickliga skejtarna och smyger några blickar mot de konstiga artisterna som tycks bo där utomhus. Turister i mängder cyklar längs strandbulevarden på sina hyrda cyklar medan solen lägger sig bakom dem. Det känns absurt att tänka att allt det här fortsätter att existera trots att vi åker hem.

Under de senaste två dagarna har det varit omöjligt att skaka av sig den sorgliga känslan av att vi igen måste lämna Kalifornien bakom oss. Sekunderna, minuterna, timmarna där var alldeles för korta. Jag ville inte blogga eller lägga tid på något annat än bara vara där i stunden och det gjorde vi. I 10 dagar fick vi hänga i staden som känns som vårt andra hem på andra sidan jorden.

Igår blev bergen, palmerna och Stilla havet bakom oss när flygplanet lyfte. Klumpen i magen växte ju högre vi kom. När vi landade i Oslo vällde snön ner från himlen, vilket gjorde att vårt flyg som skulle ta oss hem var tre timmar försenat. När vi efter ett dygn på resande fot äntligen satte oss i taxin, trötta, förkylda och lite ledsna började radion spela California dreamin’. Vi skrattade och lovade varandra att åka tillbaka så fort som möjligt. Idag har sången spelats på repeat i mitt huvud. I’d be safe and warm if I was in LA.