Daniel svarar på frågor om förlossningen och om att vara pappa

Vad skulle du ge för vitsord till förlossningen (skala 1-10) och varför?

2 eller 3. Det var dålig kommunikation och personalen lyssnade inte på våra önskemål. Jag blev ganska traumatiserad av allt som skedde.

Hur upplevde du själva förlossningen?

Det var magiskt och en otrolig upplevelse. Det var en kavalkad av känslor – lycka, glädje, kärlek och vördnad då jag såg och hörde vår son första gången. Jag kunde inte säga något och tårarna forsade av lycka – som blev allt för kort och skulle snart ersättas av tung ångest, hjälplöshet och oro.

Vad var det värsta?

Det är hemskt att se hur ens livs kärlek lider och har ont. Det finns inget man kan göra annat än att vara där och säga “allt blir nog bra” (familjens mantra) och att betona att “tänk, sen får vi äntligen träffa Oliver”. Jag kände mig otillräcklig och hjälplös.

Helt det värsta var ändå att efter förlossningen komma till ett tomt “familjerum” utan att veta hur vår son mår och hur seriösa eller illa förlossningsskadorna var. När jag frågade personalen att nog får jag väl veta när Mandys operation är över och hur hon har det, så svarade de att de inte vet, eftersom det inte var deras avdelning. Där satt jag i det orangea rummet och grät.

Vilka tre situationer minns du tydligast?

  1. När Oliver skrek till första gången.

2. När alla som var i rummet (ca 8 stycken) sade att barnet måste till barnavdelningen och att Mandy måste opereras eftersom det såg illa ut.

3. Känslan av ångest då jag satt ensam i familjerummet utan att veta något om min familj.

Hur kändes det efteråt, dagarna då Oliver redan hade fötts, dvs. tiden på sjukhuset?

Det var roligt, spännande och nytt. Dock också stressigt. Jag kunde inte sova överhuvudtaget på grund av adrenalinet. Alla var i samma rum, men oron fanns kvar.

Vad var nödvändigt i sjukhusväskan och vad var mindre nödvändigt?

Nödvändigt: Snus, nudlar, beef jerky (och såklart telefon + telefonladdare). Mindre nödvändigt: Allt det andra vi hade packat med, som t.ex. en bok (när skulle man hinna läsa?).

Hur skulle du beskriva de första veckorna hemma med Oliver?

Det var skojigt, yrt och stressigt. Förlossningen var ännu färskt i minne och Mandy var nästan sängbunden, så jag var klart orolig. Det var ändå jättekul att vara tillsammans som en helt ny familj.

Vad har du lärt dig som nybliven pappa?

Att man förr har tagit egentid för givet (som t.ex. att se på serier och filmer).  Att bebisar inte sover hela tiden. Tydligen kan man inte ha för många “tuttar” (nappar på svenska). Och att man ska ha babykläder som är lätta att klä på.

Vad är det bästa med att vara pappa?

Att skoja och busa med sin son och att se hur han skiner upp av att se en.

Vad har varit jobbigast?

Att han sover dåligt.

Vilka tre råd skulle du ge åt någon som snart ska bli förälder?

1. När man vill att babyn ska somna i vagnen, så istället för att göra långa, vaggande rörelser fungerar små, snabba, knyckande rörelser.

2. Laga mat i stora satser och frys ner så att det går lätt att värma upp när man inte hinner laga mat.

3. Kom ihåg att tala med din partner och fråga hur hon mår.

Vad ser du mest fram emot att introducera till Oliver när han blir äldre?

Olika maträtter, Star Wars, ishockeymatcher.

Hurdan relation vill du ha med Oliver när han är äldre?

En nära relation. Jag vill att han känner att han alltid kan ringa till mig när han behöver hjälp, stöd, råd eller annars bara för att babbla.

Hur skulle du beskriva oss som en familj?

En skojig familj som njuter av livet och försöker att inte ta för mycket stress.

Förlossningsberättelse del 3

Här hittar du förlossningsberättelse del 1 och del 2.

Efter förlossningen

I fem minuter hann jag ha Oliver i min famn innan de tog honom ifrån mig. De sade att hans skrik inte var tillräckligt kraftigt och jag märkte också att han hostade ut vätska. Allt hände så fort att jag inte riktigt förstod vad som hände. De sade att han måste föras till barnkliniken och att Daniel ska följa med. Precis innan det hände höll barnmorskan på att undersöka mig och mina skador. Då märkte de att jag hade fått mycket värre bristningar än förväntat och att mina bristningar var så djupa att jag måste föras till operationssalen och opereras där. Daniel måste springa tillsammans med personalen och babyn till barnavdelningen medan jag skulle bli kvar och vänta på min operation. Plötsligt tömdes hela förlossningssalen och kvar blev bara jag. Där låg jag i tystnad och chock. Alla operationssalar var upptagna och jag skulle få vänta i 1-1,5 timme. Jag hade ingen aning om vad som hände med mitt barn och jag var orolig för min egen operation. Jag hade aldrig tidigare blivit nersövd och det skrämde mig. Men mest var jag orolig för Olivers skull. Barnmorskan kom in till rummet för att hämta något. Hon frågade om jag ville ha min telefon medan jag väntade. Jag sade nej. Jag ville inte kontakta någon. Jag har aldrig känt mig lika tom som då. Både Daniel och Oliver var borta. Jag låg ensam i en förlossningssal och hade ingen aning om vad som hade hänt eller skulle hända. Barnmorskan gav fjärrkontrollen till mig och jag bara stirrade tomt på en svartvit finsk film utan att följa med. När barnmorskan kom in igen en tredje gång vågade jag äntligen fråga henne det jag hela tiden låg och tänkte på; ”kommer han att överleva?” . Hon höll en väldigt lång paus innan hon svarade att hon inte kan lova något. Paniken växte inom mig. Jag blev igen ensam i förlossningssalen och det enda jag såg var mitt eget blod på förlossningssalens golv och den svartvita filmen som rullade på i tv:n. Det enda jag kunde tänka på var alla skräckscenarion om min baby. Efter vad som kändes som en evighet öppnades dörren och in kom Daniel. Hans tårar rann längs kinderna och jag var då helt säker på att det hänt något hemskt med Oliver. Daniel lugnade mig genast och berättade att allt var bra och att han bara varit orolig att jag redan åkt till operationssalen utan att han skulle hinna se mig före. Och det hade ju såklart varit tungt att följa med sin nyfödda baby till barnkliniken utan att veta vad som skulle hända.

Daniel visade mig bilder och filmsnuttar på Oliver där han var kopplad med en massa sladdar och hade på sig en syremask. Jag var så lättad att få höra att allt var okej, men ändå orolig då jag bara fått hålla honom i ett par minuter och så togs han så snabbt ifrån mig. Daniel hann vara tillsammans med mig i ungefär femton minuter innan det var dags för min operation. Vid det skedet var jag så törstig att det enda jag kunde tänka på var en Sprite, Coca-Cola eller bara vatten. Jag hade ju krystat ut ett barn för 1,5 timme sedan och inte fått dricka en klunk efter det på grund av operationen.

Sedan var det äntligen dags för operationen och jag rullades bort i min säng. Det kändes skrämmande att åka iväg ensam, stirra upp i taket medan jag färdades längs sjukhuskorriden och rullades in i en klinisk operationssal fylld med vårdpersonal. Kirurgen kom och presenterade sig och frågade ifall det var mitt första barn. ”Första och sista” svarade jag. Eftersom jag redan hade kanylen placerad i ryggen för epiduralen som jag aldrig hann få i förlossningen, så kunde de använda den till smärtlindringen i operationen. Jag behövde alltså inte sövas ner. Men jag var livrädd att smärtlindringen inte skulle hålla under hela operationen, eftersom smärtan jag upplevt för någon timme sedan fortfarande var i så färskt minne. Under hela operationen frågade jag flera gånger ifall anestesin verkligen skulle hålla. Och jag var också orolig att jag av misstag skulle råka se något av operationen. Sjukskötaren som satt bakom mig lovade att jag inte skulle se något. Hon sade att jag skulle undvika att titta upp i lamporna ovanför mig, eftersom någon patient hade sagt att man kunde se reflektionen därifrån. I vad som kändes som en evighet låg jag där på operationsbordet och stirrade snett uppåt och försökte undvika att se i fönstret eller lamporna, tänkte på en kall Sprite, oroade mig för Oliver och kände mig bara allmänt tom. En tomhetskänsla jag aldrig upplevt förut. När operationen var över lyftes jag till min säng och rullades till uppvakningsrummet. Där fick jag äntligen saft! Jag låg där i en till evighet och ville bara komma iväg och träffa Daniel och Oliver. Jag minns att jag bara låg där i sängen och stirrade på mina blodiga händer. Jag försökte skrapa bort det torkade blodet från naglarna. En sjuksköterska satt några meter ifrån och scrollade med mobilen. Det kändes som om jag bara drömt alltihop. När jag efter vad som kändes som hundra år äntligen fick se Daniel och komma till vårt familjerum kunde jag inte annat än gråta och skaka. Aldrig i mitt liv har jag skakat så mycket som då. Jag ringde till min mamma och berättade vad som hänt. Jag var helt snurrig av all medicin och jag ville bara få träffa Oliver, men jag visste att jag inte hade krafter för det. Jag var tvungen att vila innan jag skulle få ta mig till barnavdelningen.

Det var helt omöjligt att sova. Jag hade fått sådana trauman av förlossningen och såg bara framför mig scener därifrån. Daniel satte på Friends från ipaden och vakade vid min sida så att jag skulle få sovet en stund. Efter många om och men somnade jag och sov i en halv timme. När jag vaknade visste jag att jag måste få träffa Oliver. Vi fick en rullstol och Daniel rullade mig till Jorv. Det kändes som flera kilometer, eftersom jag mådde så illa och var så yr. Det var nästan midnatt när jag äntligen fick se min baby igen. Tomhetskänslan vägrade lämna mig då jag fick se min baby men inte hade några krafter att stiga upp eller hålla honom i famnen. Jag kände mig som världens sämsta mamma. Personalen frågade ifall jag hade lyckats pumpa ut någon mjölk till honom. Jag kände mig ännu sämre. När skulle jag ha hunnit göra det? Vi tog några bilder och jag tittade Oliver länge i ögonen, svalde mina tårar och blev så yr att vi var tvungna att lämna honom igen och rulla tillbaka till vårt rum. När jag kommit fram till familjerummet spydde jag fem gånger av utmattning. Följande morgon fick vi honom äntligen. Och allt var som tur bra med honom. Han hade haft övergående andningssvårigheter när han föddes eftersom hans lungor varit fyllda med fostervatten. På barnavdelningen fick han extra syre och efter en natt på avdelningen behövde han inte det längre. Nu efteråt när jag har googlat om det har jag förstått att det är ganska vanligt, men ingen berättade det för mig då när allt hände.

Barnmorskan som hade hjälpt mig i förlossningen kom till vårt rum följande dag. Hon satte sig på min säng och sade att hon inte vanligtvis brukar tänka på sina patienter när hon kommit hem men att hon inte kunde låta bli att tänka på mig. Hon sade att nästan alla säger att de aldrig mer vill föda efter en förlossning, men på mig såg hon att jag verkligen menade det. Hon var rädd att förlossningen hade orsakat ett trauma för mig, vilket jag sade att den hade. Och nu sju veckor efter förlossningen kan jag bekräfta att det fortfarande stämmer. De första veckorna kunde jag inte låta bli att tänka på hur dålig mamma jag varit åt Oliver, eftersom han varit på avdelningen den första natten, helt ensam och utan min mjölk. Varje gång han grät började jag gråta och tänkte på det om och om igen. Och jag kan fortfarande vakna om nätterna och tänka på scener ur förlossningen. Det har minskat men det händer ändå fortfarande. Återhämtningen både mentalt och fysiskt har varit väldigt tung. Men var dag som går blir det nog bättre. Och i vår lilla familj har det blivit ett mantra som vi upprepat i flera veckors tid: ”Allt blir nog bra”. Och det stämmer; allt blir bra. Sakta men säkert.

Förlossningsberättelse del 2

Del 1 av förlossningsberättelsen hittar du här.

Förlossningen

Ungefär fyra timmar efter att vi blivit lovade en igångsättning kom samma barnmorska in i vårt rum och berättade att salen var städad och nu kunde vi börja med igångsättningen. Vi samlade ihop våra saker och tog oss till förlossningssalen. Det kändes så spännande och pirrigt; här i det här rummet skulle vi träffa vår Oliver. Vi lyssnade på babyns hjärtljud och allt var bra. Sedan skulle jag försöka sova för att samla krafter till själva förlossningen. Men direkt då jag lade mig ner i sjukhussängen och skulle vila började mina egna sammandragningar. De kom väldigt regelbundet och var mycket kraftiga. Som sagt har jag trängt bort minnet av sammandragningarna och kan inte nu komma ihåg hur det kändes. Men där och då visste jag att jag aldrig har haft så ont. Och de kom med så jämn takt att jag inte hann återhämta mig innan det var dags för nästa värk. Jag kallade på barnmorskan som var glad att mina egna sammandragningar hade kommit igång. I flera timmar led jag av sammandragningarna. Jag hade ingen uppfattning om tiden. Nångång under natten insåg barnmorskan att mina sammandragningar inte räckte till, så hon kallade på läkaren som skulle spräcka mina hinnor. Han spräckte hinnorna och placerade elektroder på babyns huvud för att kunna följa med hjärtljuden. Då sade han att jag var 4 cm öppen. Jag blev så otroligt lättad och tänkte att jag kanske snart kunde få en epidural, eftersom det brukar vara gränsen för att få den. När läkaren hade gått frågade jag barnmorskan om jag kunde få epidural snart, men hon tyckte att vi ännu skulle vänta. Jag kände att min kropp behövde vila så jag blev lite besviken men litade ju förstås på hennes omdöme. Hon föreslog att jag skulle prova på tens-apparaten. Den hjälpte inte ett dugg. Den bara kittlade mig i ryggen. Sammandragningarna var så kraftiga att jag märkte att hela min kropp och jag var i panik. Jag gick i en lång och varm dusch sittandes på en gymboll. Jag satt och studsade på bollen och lät hett vatten rinna över min kropp. Daniel höll mig sällskap och försökte prata med mig. Efter duschen bad jag barnmorskan kolla hur öppen jag var. Mina sammandragningar hade nu nått den gränsen att jag ville ha epidural. Hon kollade och sade att tyvärr är jag bara öppen 3 cm. Jag kunde inte tro det. Hon beklagade och sade att läkare ofta kan bedöma fel sådant och att hon hade misstänkt det. Hur kunde jag bara ha öppnat mig 3 cm efter all denna smärta? Det kändes så hopplöst och jag tänkte då att jag troligtvis kommer att föda i flera dygn. Barnmorskan sade de orden som jag verkligen inte ville höra: ”tyvärr har förlossningen inte ännu kommit igång”. Jag började gråta igen och kände mig så misslyckad. Mina egna sammandragningar räckte inte till, så jag fick Oxytocin för att öka på sammandragningarna. Oxytocinet fick jag via dropp, vilket betydde att jag inte kunde röra mig från sängen. Den varma duschen var det enda som hade hjälpt en aning och nu kunde jag inte längre använda mig av den.

Då föreslog barnmorskan att jag skulle prova på lustgas. Jag var väldigt skeptisk eftersom jag bara hört negativa upplevelser av lustgas. Men till slut var det lustgasen som var min räddning! Barnmorskan föreslog att vi skulle lyssna på musik och försöka få en bättre stämning. Det hjälpte lite. Jag drog i mig lustgas och lyssnade på musik i flera timmar. Barnmorskan kom in till vårt rum med jämna mellanrum för att höja på min dos av Oxytocin. Sammandragningarna ökade men som tur hade jag min lustgas. Kring klockan 8 på torsdagsmorgonen byttes barnmorskan igen. Jag var först väldigt orolig för detta byte men det visade sig att vår följande barnmorska var lika trevlig som den förra och det roliga var att de båda dessutom talade svenska. När barnmorskorna byttes hände också något jag längtat efter hela natten; jag fick äntligen lite smärtlindring! Jag fick en spinal som skulle låta min kropp vila i 1,5 timme (så länge skulle medicinen verka). När anestesiläkaren hade gett mig medicinen kunde min kropp äntligen slappna av. Jag somnade direkt och sov djupt i en timme. När jag vaknade var det ljust ute och den första snön hade lagt sig. Jag minns att jag såg bilar köra utanför och tyckte det var så absurt att världen fortsatte snurra på som vanligt trots att jag själv gick igenom det största som hänt mig.

Det som väckte mig var ett väldigt starkt krystningsbehov. Jag kallade på barnmorskan och berättade om mitt krystningsbehov. Hon tyckte det lät positivt och trodde att jag hade öppnat mig mer. Hon gjorde en undersökning och det visade sig att jag var öppen 8 cm! Trots att smärtlindringen redan hade lämnat min kropp kände jag inte längre smärta; bara det där otroligt starka trycket och behovet av att krysta. Det blev med varje minut starkare och jag andades igen lustgas varje gång det kom. Vi väckte Daniel som också hade fått vila då jag sov. Nu var stämningen helt annan i rummet och jag kunde prata, skratta och kände mig som mig själv igen. Jag åt chips, drack hallonsoppa och blåbärssoppa och tänkte för mig själv att kanske jag ändå kommer att kunna föda denna baby.

Barnmorskan sade att babyn fortfarande var för högt uppe, så jag skulle stå och röra mig så att han skulle komma nedåt vid varje sammandragning. Jag frågade hur länge hon tror att det tar innan babyn är ute. Inte så länge till, sade hon. Det betydde att jag inte skulle hinna få någon smärtlindring. Jag som var redo att ta all medicin som var tillåten skulle nu alltså föda utan någon smärtlindring. Sen sade barnmorskan något jag varit rädd för under graviditeten: hon misstänkte att navelsträngen var lindad runt babyns hals eftersom hjärtslagen påverkades av sammandragningarna. Hon tog fram en sugkopp och visade den till oss. Hon berättade att hon kallar på läkaren om det ser ut att bli panik under krystningsskedet. Det kändes skrämmande, eftersom vi fått vänta så länge i flera olika situationer på sjukhuset; så jag tvivlade på att läkaren skulle hinna i tid med sugkoppen. Krystningsbehovet blev starkare och starkare. Det skrämde mig lite att Daniel och jag blev lämnade ensamma i rummet då krystningsbehovet var så starkt. Vid varje sammandragning kollade vi oroligt på babyns hjärtljud. Jag ville inte krysta och var rädd för att navelsträngen skulle strypa babyn. Till slut kallade jag på barnmorskan och sade att jag tror det nu är dags. Hon undersökte mig och sade att nu är jag 10 cm öppen och att jag skulle prova att krysta lite, men inte helt och hållet. Då skulle vi se om allt stod rätt till. Och det visade sig att allt inte var okej. Resten av krystningsskedet är ganska suddigt för mig. Jag minns att jag stirrade Daniel i ögonen varje gång jag skulle krysta och han hjälpte mig att andas rätt och hitta krafterna. Plötsligt var det kaos i salen. Läkare och annan personal samlades runt mig medan jag krystade. Ena läkaren sade att det måste bli akut kejsarsnitt och därför kallades en annan läkare för att se om det skulle vara möjligt att få ut babyn med hjälp av sugkopp. Det blev skyndsamt eftersom babyn redan var på väg men i fel ställning; han hade ansiktet uppåt. Den äldre läkaren kom äntligen på plats och han bestämde att det inte behövde bli kejsarsnitt, så jag fortsatte krysta och de försökte få ut babyn med hjälp av en sugkopp. Det första försöket misslyckades och sugkoppen lossnade utan någon baby. Själva krystningsskedet höll väl på i 30 minuter. Jag var nära att tappa krafterna och grät att jag inte orkar mer. Sedan hörde jag på barnmorskans röst hur kritiskt det var att få ut honom så jag använde alla mina krafter. Jag vet inte själv riktigt varifrån mina krafter kom. Och plötsligt sade barnmorskan att jag inte längre behöver krysta. Några sekunder senare hördes det finaste ljudet jag någonsin hört; Olivers skrik. En väldigt stor baby placerades på min mage. Mitt hjärta fylldes av kärlek jag aldrig känt förut och jag glömde då all smärta. Jag tittade upp på Daniel vars tårar rann längs kinderna. Jag granskade Olivers alla händer och fötter och kunde bara skratta ut av lättnad och lycka. Men plötsligt började det hända saker. Allt var inte som det skulle.

Förlossningsberättelse del 1

Det sägs ju att man glömmer bort förlossningssmärtan så fort man får sin baby i famnen. Såhär 6 veckor efter att jag har fött ett barn kan jag säga att det inte stämmer. För min del åtminstone. Det som jag ändå har glömt är hur sammandragningarna kändes, vilket är väldigt konstigt med tanke på hur många dagar jag hade sammandragningar. Så kanske min förlossningshistoria kan börja där. Med sammandragningarna.

Stunderna innan förlossningen

Minnet är så opålitligt ibland. Så jag vill skriva ner alla tankar och detaljer då jag fortfarande kommer ihåg allt. Men nu när jag ska tänka några veckor bakåt känns det som att jag inte ens minns allting. Det har hänt så mycket efter det. Men det jag åtminstone kommer ihåg är att söndagen den tredje november, sex dagar efter mitt beräknade datum, var jag helt säker på att förlossningen var igång. Jag klockade sammandragningarna och de kom med fyra-fem minuters mellanrum och var väldigt kraftiga. Hela kvällen led jag av dem. Vi försökte spela Crash Team Racing och se på Frasier men jag måste ständigt pausa för att det värkte så. På kvällen gick slemproppen och jag började blöda. Jag ringde till sjukhuset och de sade som vanligt att jag skulle vänta hemma tills värkarna blev tätare och kraftigare. Jag gick i en varm dusch, försökte stilla smärtorna med en värmekudde, tog värkmedicin och tog tid på sammandragningarna. De kom under tre timmar med fem minuters mellanrum. Vid midnatt åkte vi in. Barnmorskan gjorde en inre undersökning och jag var öppen 0,5-1 cm. Bara! Sammandragningarna blev värre där och då efter undersökningen. Barnmorskan sade att vi kunde stanna där och vila eller åka hem. Vi bestämde oss för att åka hem.

Hemma kunde jag inte alls sova på grund av värkarna. Jag gick två gånger i duschen och tog mera värkmedicin. Kring 7-tiden på morgonen grät jag och sade att nu gäller det; nu måste vi åka in. Vägen till sjukhuset kändes väldigt lång och varje duns fick mig att vilja gråta. När vi kom in till avdelningen märkte jag plötsligt att värkarna började avta. Nej, inte igen! Såhär hade det varit redan i flera veckors tid. Men den här gången hade jag varit så säker på att det var dags. Jag mötte en ny barnmorska som skulle sluta sin arbetstur om 20 minuter. Hon var sur och sade att om jag var på väg att föda så skulle jag knappt kunna stå eller prata med henne. Hon tyckte att vi var där i onödan. När hon lämnade rummet kände jag mig så dum. Följande barnmorska var mycket vänligare och förstod min situation eftersom hon själv varit med om en flera dagars latensfas med sitt första barn. Hon gav starkare värkmedicin och vi åkte hem så att jag skulle få vila. Daniel var tvungen att jobba nästa dag trots att vi inte sovit en blund. Jag kände mig så dålig som hade hållit honom vaken och tagit upp av barnmorskornas tid i onödan. Hemma sov jag i typ en timme efter att jag fått i mig den starkare värkmedicinen. Jag blödde vid varje sammandragning, vilket gjorde mig orolig men var tydligen normalt.

Det var måndag och jag sov inte mer än ett par timmar då och då. Sammandragningarna pinade mig konstant men de kom ändå inte tillräckligt ofta (ungefär 10-30 minuters mellanrum). Jag skämdes över att vi hade åkt in två gånger utan att jag hade fött (nu efteråt förstår jag inte varför jag skämdes). Jag tänkte att nästa gång åker jag in först sedan när huvudet redan syns. Typ. Måndagen kom och gick i en slags dimma. På tisdagen åkte Daniel till jobbet och min mamma kom för att hålla mig sällskap på dagen. Jag kände mig som en zombie och den dagen är väldigt suddig i mitt minne. Kring midnatt hade sammandragningarna tätnat igen och var så kraftiga att jag svalde min stolthet och så åkte vi in till sjukhuset igen. För en tredje gång.

Jag blev undersökt av två barnmorskor (eller en studerande och en barnmorska). Sammandragningarna lugnade sig en aning igen när vi kom in, men den här gången förstod barnmorskorna mig helt och hållet. De sade att eftersom jag inte sovit på flera dygn så ska jag stanna där och vila i ett av deras vilorum. Jag fick ett nattlinne, en spruta och ett sömnpiller. Jag blev lite yr av sprutan och Daniel satt och höll mig i handen tills jag skulle somna. Men av någon anledning kunde jag inte sova i mer än 45 minuter den natten, vilket ledde till att jag vakat i nästan tre dygn innan förlossningen sattes igång ordentligt. Det rekommenderar jag verkligen inte till någon. Jag ringde på klockan och kallade på samma barnmorska som tog emot mig vid midnatt. Hon gav mer medicin och sade att ifall förlossningen inte kommer igång av sig själv så ska hon säga till följande barnmorska att jag ska ha en igångsättning nästa dag. Jag var orolig att vi igen skulle bli hemskickade.

Sedan blev det onsdag. Barnmorskornas arbetsturer hade självklart bytts och den förstående barnmorskan hade åkt hem. Vi väntade hela morgonen och hela dagen på att få höra något om min igångsättning. Sammandragningarna hade igen avtagit på dagen. Jag har aldrig varit lika frustrerad. Varje gång vi kallade på en barnmorska var det en ny person som inte förstod varför vi var där. Senare mot kvällen kom en barnmorska och medgav att vi hade blivit bortglömda, eftersom det varit någon skolning samma dag. Hon sade att tyvärr blir det ingen igångsättning för mig idag eftersom alla förlossningssalar är fullsatta. Jag kunde inte hålla mig och började förstås gråta. Hon sade att vi kunde gå lite omkring i sjukhuset och se om det skulle sätta igång något. Vi gick flera varv i trapporna och jag grät för jag visste att jag inte kunde åka hem utan en baby. Inte en tredje gång och inte när vi kommit så långt och jag hade haft så ont. Jag visste att om jag åkte hem skulle jag ändå återvända om ett par timmar med hemska smärtor. När vi hade gått omkring på sjukhuset gick vi tillbaka till vårt lilla vilorum. Där började sammandragningarna igen men inte lika täta som tidigare. Då kom äntligen en ny barnmorska och sade att en förlossningssal blev ledig och att vi inte kommer att åka hem utan en baby.

När vi väntade i vilorummet på att få höra något om min igångsättning