Staycation med bästa vännen

Vår vänskap började i ett litet klassrum för sjutton år sedan. Sonja och jag hade blivit placerade bredvid varandra och läraren hade sagt att man skulle lära känna personen man satt bredvid. Våra hundvalpar var exakt lika gamla och hade samma födelsedag, märkte vi fort. Det var där det började. Och nu sjutton år senare är vi fortfarande bästa vänner.

Vi har stött varandra genom livskriser, skrattat så vi inte har fått luft, druckit för mycket Tequila, vakat nätter för att prata och se på filmer, rest till New York, Grekland, Spanien, Berlin, Bulgarien och fram för allt London, skriksjungit till 80-talshitter på svettiga dansgolv, gråtit över brustna hjärtan, berättat hemligheter och filosoferat om livet, dansat på varandras bröllop, varit brudfrämmor till varandra, ordnat möhippor och babyshowers, blivit gudmödrar till varandras barn och skrivit eller ringt till varandra när allt har varit för mycket. Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan Sonja.

De senaste åren har vi inte hunnit umgås lika mycket som förr. Vi har ändå setts ungefär en gång i veckan eller varannan vecka, men det är ändå inte samma sak när man har barnen med sig. Så förra lördagen blev det äntligen av att åka på en staycation i Helsingfors. Vi checkade in på hotellet, gick i butiker med munskydd, tog ett par drinkar på en takterass, åt en god middag, bytte om till pyjamas på hotellrummet och åt snacks medan vi såg på en film. Och pratade långt in i natten. Det kändes precis som förr. Och jag kunde inte ha önskat mig ett bättre bästisdygn.

Coronatest, tivoli och bio

Nu har jag nog varit dålig på att uppdatera bloggen, men jag skyller på min jobbiga förkylning. Nu har jag varit sjuk i en vecka och blir snart tokig av att bara stanna här hemma och att inte träffa andra människor. Som tur håller hostan och snuvan på att lätta. Det började med att Oliver verkade hängig och trött. Vi tänkte det berodde på att han fick tänder, men insåg sedan att han nog var förkyld. Förra lördagen, när jag blev sjuk, åkte jag till Busholmen för ett coronatest. Det gick väldigt smidigt och snabbt, även om det var en ganska obehaglig upplevelse då någon stack en pinne upp i ens näsa. Testet var som tur negativt, vilket vi också fick veta väldigt fort. Vi har ändå undvikit att träffa folk och att röra oss bland människor, då vi ju inte varit symtomfria.

Men ungefär en vecka före vi blev sjuka (så två veckor sedan, verkligen dåligt uppdaterad blogg!), fick Daniel och jag äntligen gå på bio!! Vi hade längtat efter det sedan februari, då vi var senast på bio. Före vi fick barn gick vi på bio nästan en gång i veckan. Och före covid-19 gick vi på bio en gång i månaden. Det är något så avslappnande att bara sjunka in i en bra film och att inte kunna ta fram telefonen eller hinna tänka på annat. Vi såg Tenet, som var galet bra. Christopher Nolan är en av mina favorit filmregissörer. Jag har aldrig blivit besviken på hans filmer. Interstellar är en film jag sett kanske tolv gånger. Och Dark Knight kanske trettio?

Jag älskar mat på hösten. Grytor, soppor, älg, anka, säsongsmat.

Före vi blev sjuka hann vi även gå på tivoli med Sonja, Joni och vår gudson Elliot. Oliver och Elliot fick åka karusell för första gången!

Med det här gänget skulle vi ha åkt till Grekland i maj. Jag hoppas det blir av en annan gång!

Efter det har vi bara försökt bli friska här hemma i sjukstugan. En vecka utan att träffa någon annan och bara några enstaka korta promenader då och då gör ju en smått galen. Som tur kan vi snart vistas bland folk igen! Det som gjorde mig mest ledsen var att jag och Sonja hade bokat en staycation för flera månader sedan, som vi var tvungna att inhibera. Först Grekland i maj och nu vår efterlängtade staycation… Som tur fick vi flyttat vår hotellvistelse till oktober. Grekland får väl vänta en längre tid.

Ett dygn med bästa vänner

För jämnt en vecka sedan fick vi vänner på besök! Sonja, Joni och deras son Elliot kom till oss över natten. Daniels föräldrar var snälla och gjorde en house swap med oss. De övernattade en natt i vår lilla stuga, så att vi kunde sova i samma hus med våra gäster.

När gästerna kom sov Oliver sin första dagssömn. Vi fick istället hänga på terrassen med vår gudson och hans föräldrar. Lite tapas och rosa champagne måste vi ju njuta av till ära av att vi alla var samlade.

När Oliver vaknade fick små pojkarna bekanta sig med varandra. På grund av coronan har vi ju inte alls träffats som förut, så det kändes viktigt att få hänga ett helt dygn tillsammans. Oliver tyckte det var så roligt att följa med vad den 9-månader äldre kompisen höll på med och så var han väldigt bekväm i sina gudföräldrars sällskap. Det kändes nästan som om han skulle komma ihåg dem trots den långa pausen.

Det var också ljuvligt att se gudsonen Elliot, som hade vuxit och utvecklats så mycket på den senaste tiden!

Daniel ansvarade för maten (som vanligt) och han kockade en lyxig måltid till oss. Vi åt grillad lax, safranrisotto, majs, zuccini, grillad vårlök och en vattenmelonssallad med fetaost. Mycket gott!

Kring 19 var det dags för pojkarna att lägga sig. Oliver sov första gången i sin resesäng och till vår förvåning gick det helt bra. Fördelen med resesängen är att han inte kan slänga sina nappar mitt i natten eller slå sitt huvud i spjälorna. Nackdelen är att den är väldigt låg, så när han vaknar på natten måste man hänga över kanten för att lägga handen på honom.

När pojkarna hade somnat kunde vi alla äntligen pusta ut, ta en drink och verkligen lyssna och prata med varandra. Utanför huset var det storm med ösregn och hagel, men plötsligt sken solen och himlen pryddes av en vacker och tydlig regnbåge.

Jag ansvarade för efterrätten och det fick bli en ostkaka med vitchoklad och blåbär plockade från gården. Vi satt uppe till midnatt och talade om allt och inget. En perfekt kväll!

Följande morgon blev det frukost och lek tills våra gäster tackade för sig och åkte hem. Vi ska definitivt göra om det! Man får så mycket energi av att hänga ett dygn med sina kompisar.

Det ska bli spännande att se dessa två växa upp tillsammans! Jag är så glad att vi fick barn såhär nära varandra. De kommer att ha mycket glädje av varandra hela livet igenom tror jag.

Efter ett roligt dygn uppe i stora huset var det dags att flytta tillbaka till vår stuga!

Skumpa och skratt i parken

Förra veckan, dagen före sommarvärmen kom, träffade jag mina två kusiner Fia och Julia. Vi hade bestämt för länge sedan att vi skulle ses i mars, men pga corona sköts det såklart upp som allt annat. Men nu bestämde vi oss för att träffas ute i parken för att dricka lite skumpa i den svala vårsolen. Vi skålade för Fia som fyllde 30 år och för Julia som hade förlovat sig. Galet att vi är så gamla och vuxna nu.

När vi ses med dessa två springer tiden iväg. Det är något speciellt att umgås med människor som har känt en hela livet. Man behöver inte förklara något om sig själv och allt känns väldigt naturligt och familjärt.

Dagen blev till kväll och vi bytte park och njöt av kvällssolen och öppnade en till flaska. Det var så skönt att bara få prata, skratta och umgås. När jag kom hem kring 21-tiden hade Oliver redan somnat. Jag var så otroligt glad att han kunde somna utan mig. Det hade inte hänt förut. Det var allt som allt en väldigt lyckad dag!

Blomkransar och brunch

På lördagen åkte Sonja och jag till Sörnäs för att gå på en ”blombrunch” (kukkabrunssi) via Kukkatehdas. Det började med att vi blev serverade en god brunch (bröd, bananbröd, granola och yoghurt, kaffe, saft och så köpte vi förstås ett glas cava) och hann prata och umgås sådär som man inte riktigt hinner då man också har en baby och en 1-åring med sig. Efter det flyttade vi oss till övre våningen där vi fick höra hur man binder en blomkrans. Tekniken var inte så svår men det var svårt att bestämma sig för hurdan krans man ville göra. Det fanns ett bord med en massa olika blommor, blad och snören att välja mellan. Det var ett perfekt lördagsprogram! Och roligt att inte alltid bara träffas för en kaffe eller liknande, utan att verkligen göra något. Jag är faktiskt ingen pysslig människa och har sällan tålamod för hantverk men att pyssla ihop en krans medan man sitter och umgås med sin bästa vän var något för mig!

Brunch och vänner

Förra lördagen hade jag bjudit några vänner till Kiila för en brunch! Det är ju också superviktigt att ta tid för sina vänner och sig själv. När man umgås med sina vänner då man har en liten baby med sig så blir det ju inte helt samma sak. Det känns som att man inte hinner tala ut ordentligt då man konstant måste se till att allt är bra med babyn.

Sedan förlossningen för nästan tre månader sedan hade jag inte haft egen tid borta hemifrån förutom alla mina läkarbesök. Att sitta i väntrum och läkarmottagningar kändes inte precis som någon quality time för mig själv. Därför var brunchen så otroligt viktig för mig. När jag för någon månad sedan rörde mig på stan ensam för att ta mig till Kirurgiska sjukhuset så tittade jag omkring mig på människor och undrade om man såg på mig att jag hade lämnat min 2 månader gamla baby med sin mormor och en flaska ersättning. Jag var verkligen stressad och tänkte att Oliver lider utan mig. Jag kände mig som en dålig mamma. Nu skrattar jag åt de där känslorna, trots att det inte är så länge sedan. Men när man mår dåligt så känner man inte heller alltid igen sig själv. Nu när jag satt i metron och åkte in till stan kände jag för första gången på länge att jag är jag igen. Och så slog det mig plötsligt att jag är jag och en mamma. Otrolig känsla när den sköljer över en. Tänk att jag är en mamma!

De bästa komplimangerna

Imorse tog vi metron in till centrum och blev bjudna på en jättegod frukost. Det är så ljuvligt med vänner som bryr sig om ens barn! Jag hade inte tidigare förstått att det kan vara så rörande och betydelsefullt som det är. Vi åt frukost på caféet Kuuma i Kämp. Supergott! Och så fick jag höra de två bästa komplimangerna man kan höra nuförtiden: ”Oj så han har vuxit!” och ”Men du ser inte alls trött ut. Du ser helt ut som förr” Yay!

Fun fact: Tessi och jag är gamla brevvänner. Vi ”träffades” på nätet när vi var typ 10-11 år gamla och chattade på en sida som hette Funplanet. Efter det började vi skriva brev till varandra och med åren har vi blivit ännu närmare. Nu 20 år senare är hon fortfarande en av mina bästa vänner!

Lekrum, trygga famnar och kusiner

Veckorna går fort men ändå kändes det som att det varit januari i flera år. Typ. Nu när jag varit frisk i snart två veckor så har jag hunnit med mycket mer än tidigare. Oliver har tex. besökt ett lekrum för första gången! Vi var där egentligen för min gudsons skull, men Oliver kunde ändå uppskatta alla färger och log åt de andra barnen. Sonja fick springa efter Elliot och klättra upp och ner för trapporna medan jag satt och ammade. Deras åldersskillnad är bara 9 månader men nu i den här åldern känns det som en stor skillnad. Men när de växer är ju 9 månader ingenting. Vi kallar dem för minibästisarna!

Vi har också besökt Iso Omena. Det var mycket spännande för Oliver och han fick igen nya intryck. Man märker att det nog gör gott för honom och mig att komma bort hemifrån!

Hej hej!

Vi har också haft besök här hemma. Bland annat Fami kom och hälsade på oss. Det är så fint att Oliver har så många trygga famnar i sin omgivning.

En dag tillredde jag en tomatsoppa och bjöd två av mina kusiner på lunch. Fia, som också är gudmor till Oliver, flyttade i december tillbaka till Finland. Hon hade bott sju år i Australien! Så roligt att vi alla tre nu bor i samma land. Äntligen!

En lekstund i babygymmet tillsammans med pappa.

Nyårsafton

I år firade vi nyår tillsammans med Sonja, Joni och Elliot. Sonja o jag har varit bästa vänner sedan vi var 14-15 och sen dess har vi firat alla nyår tillsammans (förutom ett år då hon var på resa). Det här året blev det lite lugnare än vanligt då vi hade med oss en 8 veckor gammal baby och en 10 månader gammal baby. Men roligt hade vi ändå!

Daniel tillredde en helt supergod trerättersmiddag till oss. Olika röror till förrätt, skaldjurspasta till huvudrätt och creme brulé till efterrätt! Jag ser fram emot alla framtida nyår vi kommer att fira tillsammans då barnen växer.