Igår var det vårt beräknade datum; 28.10. Ett datum vi väntat på sedan mitten av februari. Det känns som om jag varit gravid i evigheter. Men jag har ju varit gravid nästan hela året, så det är väl inte så konstigt att det känns så. Jag hade ingen aning om att de sista veckorna kunde kännas såhär. Med all logik borde det ju kännas lättare för var dag som går, för då vet man ju att det närmar sig, att vi snart får träffa dig. Men istället går tiden väldigt, väldigt långsamt och varje kväll när jag lägger mig tror jag att “nu, inatt händer det!” men sedan vaknar jag på morgonen utan sammandragningar och utan dig. Leksakerna och alla dina miljoner tillbehör samlar på damm i ditt rum. Din säng är till och med bäddad. Jag förstår att du har det så varmt och tryggt inne i magen, men du får nog gärna komma ut snart, O.

Höststormen viner utanför fönstret. Bilden är tagen för ett par veckor sedan i Vichtis, då min saknad efter stugan blev så enorm att vi bestämde oss för att åka dit för att bada bastu en solig lördag. Jag är så glad att vi gjorde det, för nu kommer vi säkert inte att åka dit på en stund. Och nu håller de vackraste löven på att flyga bort på grund av stormen.

Nu har jag inlett vecka 40 i min graviditet. 97,9 % är avklarat enligt appen och det är bara 6 dagar kvar till beräknat datum. Idag hade jag mitt sista rådgivningsbesök, men eftersom babyn inte ännu fötts så var vi tvungna att boka in ett extra besök till nästa vecka. Hela graviditeten har jag varit 100 % säker på att han kommer att födas i förtid, men nu är jag nog mer säker på att han kommer senare än väntat. Jag har sjuka sammandragningar nästan varje dag, speciellt när jag ska börja sova, men sedan lugnar de ner sig och försvinner när jag sover. Allt var bra på rådgivningsbesöket; stadiga hjärtslag, en baby som reagerar lätt då man rör honom och dessutom hade han fixerat sig! Han har ju varit i rätt position sedan vecka 30, men nu hade han äntligen fixerat sig.

Nu sover jag mer än förr (vaknade precis från en två timmars tupplur, trots att jag sovit helt okej inatt) eftersom det känns viktigt att samla krafter till förlossningen och första tiden med babyn. Nu när jag inte längre har svårt att gå (äntligen!) så är det inte så farligt att han inte fötts ännu. Jag klarar av att vänta på honom. Jag vet att jag kommer att sakna hans sparkar inuti min mage och den här tiden som aldrig kommer tillbaka med just den här babyn, så jag försöker att inte bli otålig utan njuter istället av de här sista dagarna.

“Your baby is now the size of a watermelon” säger mina graviditetsappar. Och så känns det nog verkligen! Jag minns så tydligt när appen sade att han var lika stor som ett riskorn, ett blåbär, vindruva, plommon, apelsin etc. Alltid när vi samåkte till jobbet (Daniels och mitt kontor låg ca 4 minuters avstånd från varandra) brukade Daniel gissa veckans storlek. Lite saknar jag den tiden också, trots att allt var så osäkert och jag var orolig att något skulle gå fel. Men då hade jag inga krämpor och mådde ändå relativt bra. Nu kan jag tyvärr inte säga samma sak. Men ändå är jag ju så glad att graviditeten närmar sig sitt slut. Nu är jag i vecka 37! Trettiosju. Själv föddes jag i den här veckan, vilket är helt galet. 36+2 föddes jag. Då var det för att moderkakan låg i vägen och började blöda, vilket ledde till ett kejsarsnitt. Min moderkaka hade ju flyttat på sig, så det borde inte vara samma problem. Men ändå tänker jag ju att månne det finns någon koppling mellan hur tidigt eller sent föräldrarna har fötts och hur tidigt eller sent ens baby kommer att födas. Nu när smärtorna är så olidliga så längtar jag ju mer än någonsin efter ett tecken på att han ska komma lite tidigare än beräknat. Men självklart är det ju viktigast att han är fullt utvecklad och mår bra. Men vi lever nog nu i så spännande tider; han kan ju födas närsomhelst.

Sjukhusväskan är med andra ord packad. Imorgon inleder vi (förhoppningsvis) hans födelsemånad. Äntligen!

Vecka 33 har kickat igång. Över 80 % av graviditeten är avklarad och det är bara ca 7 veckor kvar till beräknade!

I mitten av graviditeten hann jag tänka att jag har ju haft en relativt lätt graviditet eftersom jag inte alls spytt i början. Men genast då vecka 30 började kom även alla krämpor. Det är verkligen tungt för kroppen att bära på en liten minimänniska. Jag kämpade på jobbet trots att sittandet gav mig sjuka sammandragningar och en hel del andra värkar. Till slut fick mamma mig övertalad att gå till läkaren. Jag var såklart också orolig att babyn skulle komma redan då. Läkaren sade att det enda som hjälper i det här skedet är vila och därför är jag nu sjukskriven. På måndagen får jag veta om sjukledigheten fortsätter till mammaledigheten (10 dagar). Jag har sovit så dåligt på nätterna för att jag stressar över att jag inte är på jobb men på dagarna hinner jag inte ens bli uttråkad eller rastlös eftersom jag bara sover och vilar. Jag har ingen energi att göra något och så fort jag går i trappor eller tömmer diskmaskinen får jag värkar. Som tur är alla så förstående på jobbet och det verkar vara vanligare än jag trodde att man är tvungen att bli sjukskriven innan mammaledigheten. Men ändå känns det som att jag inte var färdig att stanna hemma ännu. Men kroppen säger stopp och i det här skedet måste jag ju lyssna på den. Om inte för min egen skull så för babyns.

Förra fredagen var jag på ett extra ultraljud för att kolla var moderkakan nu ligger. Den hade som tur flyttat på sig ett par cm under de senaste månaderna så vi behövde inte boka in något kejsarsnitt! Allt var bra med babyn och han växer normalt. Han trivs på min högra sida och alltid när jag ligger på rygg sticker en liten rumpa fram på högra sidan av min mage. Gulligt! Han har redan lagt sig med huvudet neråt, vilket är en lättnad.

Nu har vi tvättat alla hans kläder och trots att jag såklart vill att han ska trivas i magen lite till så börjar jag bli otålig och vill träffa honom nu!