Idag var vintern nästan magisk. Eller så kändes det egentligen hela helgen. Jag är så glad att vi hade prickat in ett Vichtisveckoslut just nu när vintern visade sin tjusigaste sida. Jag minns inte när jag senast skulle ha sett en lika vacker vinter! Snön knastrade under skorna, solen strålade, snödrivorna glimmade och för en stund glömde man bort allt som hade med corona att göra. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag naturens närvaro och lugn.
I början av året 2020 var det mycket prat om corona, ett nytt virus som spred sig snabbt i Kina. Då förstod man nog inte ännu hur året skulle sluta. Vi ordnade Olivers dop, träffade vänner, åkte till stugan, gick på dejter, åt god mat ute på restaurang, njöt av bruncher, gick på bio och umgicks med människor. Sonja och jag deltog i en kurs där man lärde sig binda blomkransar. Vi träffades ofta på kaffe och gick på promenader; njöt av att vara mammalediga tillsammans, sådär som vi alltid hade planerat. Och sen vände allt; det otäcka viruset hittade sig till resten av världen och det blev lockdown. Det kändes som om vi hade hamnat i en film om jordens undergång.
Som tur hade vi stugan, naturen, Drumsö, havet och framför allt: varandra.
Idag ville vi börja dagen med en liten utflykt. Eftersom vi fortfarande är en aning krassliga så kunde vi inte åka till något museum eller röra oss inomhus, så istället tog vi oss till Fölisön. Vi kände oss som riktiga småbarnsföräldrar när vi märkte att klockan var före 10 på en lördagsmorgon och vi var redan ute bland andra människor. För ett par år sedan skulle vi nog ha sovit ännu, eller legat i soffan och tittat på någon serie. Men nu med barn känns det roligare att ha planer och program på förmiddagen.
Det var länge sedan vi hade varit på Fölisön. Det var vackert och vi mötte flera tama ekorrar och fåglar. Det var inte så höstigt som jag hade förväntat mig. Det är väl först om ett par veckor som träden blir gula och röda?
Fölisön är ett utmärkt ställe för en liten promenad eller picknick ute i naturen. Oliver var också nöjd och glad!
Sensommarhettan känns nästan tropisk. Luften står still och det enda jag hör är ett avlägset ljud av bilar från andra sidan sjön. Och några små fåglar som kvittrar och humlor som surrar vid mitt öra. Det är fortfarande sommar, det vet jag ju. Men ändå kan jag känna hösten smyga fram bakom hörnet. Det är nog antagligen för att Daniel har börjat jobba igen. Det är en märklig känsla att veta att jag inte kommer att återvända till jobbet den här hösten. För mig brukar hösten alltid vara så inspirerande. Jag känner mig alltid som mest kreativ och ivrig på att lära mig nytt, skapa och utveckla mig själv när löven blir gula och sommarvärmen byts till en frisk höstvind. Och det gör jag även nu, trots att jag inte kommer att få en månadslån eller åka till ett kontor för att jobba. Jag tror nog att jag kommer att hitta på andra sätt att få förverkliga mig själv det här året.
Jag har tillbringa flera, flera sömnlösa nätter under försommaren då jag har funderat på när jag ska börja jobba igen. Jag har skrivit listor med för- och nackdelar, googlat vad som rekommenderas och vad andra har valt att göra, pratat och bytt tankar med andra i liknande situation, drömt om jobbet på nätterna och också längtat efter att få jobba igen och att vistas i en kontorsmiljö. Det jag har kommit fram till är att det ju verkligen inte finns något rätt eller fel. Man måste bara gå enligt sin egen magkänsla och vad som känns rätt för en själv.
När jag sitter på golvet och Oliver kryper så snabbt han kan till mig och klättrar upp i min famn, blundar och trycker ansiktet mot min hals vet jag att jag har fattat rätt beslut för mig. Jag vet att jag är en så sentimental person som antagligen skulle sörja och ångra mig om jag återvände till jobbet för tidigt. Och efter noga uträkningar med ekonomin, kom vi fram till det beslutet att jag kan stanna hemma tills augusti 2021. Det känns både absurt, overkligt, men också skönt att ha fattat ett beslut. Men jag tror att jag måste pricka in dagar i veckan som jag ska skriva eller fota, så att jag inte tappar bort mig själv under året.
Det är något så avkopplande och tillfredsställande med makrofotografering. Jag skulle nog säga att det är min favorit fotograferingsstil. Det är nog lite som att plocka bär eller svamp; man går i naturen och letar ständigt efter nästa objekt att fota. Och det är beroendeframkallande. När man fotar närbilder skapar man verkligen bilden, eftersom allt är precis som vanligt, men man bara letar efter rätt vinkel, färg, form, motiv. Jag skulle säkert kunna tillbringa timmar i naturen och bara söka efter nästa bild, och nästa och nästa..
Nuförtiden när jag får tid för mig själv väljer jag antingen skrivande eller fotande. Det känns alltid till en början lite kämpigt. Hjärnan känns trög och tröttheten försöker ta över. Men sedan går jag ut, klickar några bilder och kommer in i ett harmonisk lugn. Skrivandet kräver mycket mer så det kan jag nog erkänna att jag inte gjort så mycket. Jag försöker skriva tre sidor för hand nästan varje dag. Det för kanske inte mitt romanprojekt framåt, men det har säkert ändå en positiv inverkan på både kreativiteten och orken. Men man måste också vara snäll mot sig själv och låta huvudet och kroppen vila när nätterna fortfarande är så jobbiga.
Skärgården välkomnar mig med sina bekanta ljud som har följt mig hela livet. Fiskmåsar och fisktärnor som ropar över havet, småfåglarnas kvitter, brummandet från båtar som åker förbi. Hundskall från grannholmen. Ett plötsligt plask i vattnet då en fisk hoppar upp till ytan. Det är nog aldrig tyst här. Och jag älskar det.
Förra veckoslutet rymde vi till Vichtis. Vi hade inte varit där på länge så det kändes extraskönt att komma fram, njuta av naturen och andas frisk luft. På lördagen bestämde jag mig för att dokumentera dagen i bilder, trots att det inte hände så mycket. Men alltså en helt vanlig dag på lande:
7.00
Vi brukar vanligtvis sova i vår lilla stuga, men den här gången var det tomt i det stora huset och vi kände att vi ville bada bastu och leva mer bekvämt med rinnande vatten och toalett inomhus, så vi sov i det stora huset. Kring 7-tiden vaknade jag av att solen sken in i huset.
8.00
Jag drack ett glas vatten och skulle fortsätta sova, men då vaknade förstås Oliver och ville börja dagen. För någon vecka sedan ändrade han plötsligt sin rytm och har sedan dess vaknat kring sju varje morgon (och inte 9-10 som förr). Det blev kaffe och lek på vardagsrumsmattan.
9.00
Vi väckte Daniel som skulle tillreda frukosten. Jag har laddat ner en superbra app som berättar när Oliver ska sova dagssömn. Appen heter “Huckleberry” och dit skriver man upp när han har vaknat och somnat. Den har fungerat perfekt och det tar inte många minuter för Oliver att somna när man vet vilken tid han borde läggas. Enligt appen brukar han vanligtvis vara vaken 2 timmar och 22 minuter åt gången. Så före vi åt frukost lade vi honom i vagnen, vaggade honom en stund på gården och lät honom sova sin dagssömn.
10.00
När Oliver sov fick jag njuta av en skön lässtund och sedan åt vi också en lyxig frukost medan marssolen värmde genom fönstret. Jag har inte läst Haruki Murakami på flera år, men den här verkar bra. Det är inte ofta jag får tid att läsa, så jag uppskattar varje lässtund jag har.
11.00
När vi hade ätit frukost bestämde jag mig för att gå till vår stuga och kolla hur det såg ut där. Jag älskar att vara där. Det kändes som vår men jag hittade inga vårtecken i naturen. Inga knoppar eller små blommor. Efter ungefär 1,5 timmes dagssömn vaknade Oliver.
12.00
Det var så fint väder så vi ville gå på promenad, trots att Oliver precis hade vaknat. Så vi klädde på ytterkläderna igen och lade honom i vagnen för att gå på en skogspromenad. Jag ser fram emot tiden då man inte längre behöver klä på yllesockor, vantar, overall och allt det där.
13.00
Efter promenaden tog vi det lugnt inomhus. Vi åt godis och lekte med Oliver. Sedan var det igen dags för hans tupplur! Som sagt känns det som om dagarna går åt till att amma, byta blöjor och lägga Oliver. På veckosluten är det skönt att vi är två om det så blir det inte allt för enformigt.
14.00
Oliver verkar trivas i Vichtis. Han har så mycket att se på där och så älskar han ljuset! Är man född i november så har man nog inte sett solljus så många gånger i sitt lilla 4-månaders liv.
15.00
Det var en väldigt långsam och skön dag med mycket golvhäng, lek och tv-serier på i bakgrunden. Daniel förberedde en pasta bolognese som fick puttra i några timmar.
16.00
När Oliver sov sin tredje och sista tupplur på terassen så badade vi bastu! Jag vet inte hur vi klarade de första tre månaderna utan något babylarm. Det är nu det dyrbaraste vi har. Typ. Sen hände det klassiska; jag hällde ett glas vin till mig och skulle lägga mig på soffan för att läsa och samma sekund som jag la mig ner vaknade Oliver skrikandes. Det blev då alltså ingen skön lässtund den kvällen trots bilden.
17.00
Vi hade tagit med oss några favoritleksaker hemifrån som Oliver kunde tugga på.
18.00
När Bolognesen hade fått puttra i ett par timmar var den äntligen klar! Och den var så god! Vi åt och tittade på nyaste avsnittet av This is us. Det är roligt att se hur Oliver nuförtiden kan vara ganska nöjd för sig själv med sina leksaker. Vi brukar ha honom nära oss i babygymmet, på en mjuk filt eller i famnen då vi tittar på någon serie. Ibland går det förstås inte om han är trött eller vill ha mycket uppmärksamhet.
19.00
Kring 19-tiden var det dags för Oliver att gå och lägga sig. Vi brukar ibland ge sista mjölken ur flaska, så att han inte glömmer bort hur man dricker från flaskan eller slutar dricka från den. Och ibland har vi provat att ge ersättning på kvällen så att jag skulle få sova längre, men det fungerade inte. Han vaknar ändå efter två timmar och vill äta. Efter mjölken läser jag en saga i sängen och om han inte somnar efter det så ammar jag lite och sedan brukar han somna av sig själv. Jag var så trött så jag somnade bredvid honom kring 21-tiden och tog därför inga fler bilder den kvällen.
Det var vår inte så händelserika, men avkopplande lördag på landet!
Något jag saknar väldigt mycket just nu är att fota. Det är så grått och trist där ute så det finns inte riktigt något fint att föreviga på bild. Och så är det ju svårt att hitta tid för det. Men jag har bestämt mig för att prioritera sådant jag älskar och sådant som gör mig till mig. Så det är nu dags att ta tag i saken!
För en tid sedan gjorde jag en fotoutmaning här på bloggen. Trots att det tog hundra år att slutföra projektet (och då hade jag inte ens en baby!) så var det ändå roligt med olika teman. Jag tror att jag definitivt måste söka en ny fotoutmaning och börja jobba med den för att få tillbaka den där kreativa kicken av att fundera ut och skapa bilder. Här var temat och bilderna i förra utmaningen:
2. Självporträtt
3. På gatan
4. Blått
5. Skugga
6. Ljus
7. Färggrant
8. Siluett
9. Närbild
10. Årstid
11. Porträtt
12. Ögon
amanda sofia 