På sistone

Igår var marken täckt av snö och idag var trottoaren hal som en skridskobana. Nu känner man att vintern snart är här. November har varit ganska bra i år. Nu menar jag inte bara det att solen har skinit extramycket, men också det att jag sade upp mig från mitt förra jobb och fick ett nytt! Igår började det nya jobbet, vilket är så spännande och roligt.

Såhär glad var jag när jag hade skrivit på kontraktet för det nya jobbet. Jag kommer att ansvara för e-handeln och den digitala marknadsföringen för ett finskt smyckesföretag. Kontoret och fabriken är i Kuopio, men jag kommer att jobba 100 % distans med några besök till Kuopio per år. Så roligt! Det känns verkligen bra att jobba för ett företag som tillverkar smycken för hand och dessutom av återvunnet material. Jag ser fram emot mitt första besök till Kuopio om några veckor. Då får jag se hela processen i fabriken och träffa mitt nya team!

För några veckor sedan, efter Olivers 2-årskalas var vi bjudna på Halloweenfest. Det var min kusin Julia och hennes Walter som ordnade inflyttningsfest. De har flyttat till samma område som vi! Härligt att ha en kusin på bara 15 minuters promenadavstånd. Det roliga är att när vi bodde i Ulrikasborg bodde Julia också typ 10 minuter ifrån oss. Kanske vi alltid kommer att vara nästan-grannar!

Jag hade min sista dag på jobbet och fick en nätt blombukett och en god chokladtårta. Det är alltid konstigt att lämna ett jobb bakom sig. Nu hade mitt team och jobbet ändrats totalt medan jag var vårdledig, så jag hann inte känna det här teamet så väldigt bra, men ändå är det ju stort att ta farväl av människor och jobb. Men jag kommer verkligen inte att sakna mina jobbresor varje dag. Så skönt att inte behöva åka 1 h och 20 minuter till jobbet varje morgon och samma rumba på eftermiddagen när man ska hem.

En vecka njöt jag av ledigheten innan det nya jobbet. Jag tycker det är så viktigt att ha en andningspaus mellan jobben, så att man hinner koppla bort det gamla och förbereda sig för det nya. Det var dessutom riktigt skönt och ovant att ha några lediga dagar. Oliver fick kortare dagar på dagis och jag fick egentid på dagen att uträtta ärenden, gå på luncher, shoppa och bara koppla av. Det behövdes verkligen.

Och så fixade vi ett till arbetsrum hit hem. Eftersom jag ju nu kommer att jobba 100 % hemifrån var det viktigt att ha ett arbetsbord, en bra stol, skärmar och dator. Nu har vi alltså två kontor här hemma! Som tur hade vi inte ännu inrett det utrymmet, så vi fick plats för ett till arbetsrum.

Andra november

Solen, vad jag blir glad av dig. Jag försöker tanka i mig så mycket som möjligt av det här skenet, ljuset, energin jag får av solen. November är här. Dagarna blir kortare och vi köper ljusslingor att hänga på balkongen. Vi gräver fram ljus och värmelyktor och förbereder oss för den mörkaste tiden. Ändå känns det ganska lätt och skönt just nu. Det har hänt en del förändringar på jobbfronten som får mig att pusta ut av lättnad och känna ett pirr i magen. Något jag har saknat en längre tid. Jag berättar mer en annan gång, kanske. Jag har väl aldrig riktigt bloggat om mitt jobb, så jag får se om jag kommer att göra det i fortsättningen heller Men allt känns bättre nu. Det är väl huvudsaken.

Ett såhär gulligt Halloweenkort fick jag hem från dagis. Det första kortet som Oliver har pysslat åt oss. Man blir ju nästan tårögd! Älskar speciellt ögonen på kortet.

Ljusröda morgnar och en olivgård i Spanien

En morgon var himlen såhär magiskt vacker. Som sockervadd eller de ljusröda molnen i Mumindalen.

En promenad hem från dagis då när det ännu fanns löv i träden. Jag är annars så tacksam och glad över att Oliver fick en plats på just det här dagiset. Det är bara en 10 minuters promenad från oss och personalen är så bra! Jag känner att Oliver är i mycket trygga händer varje dag. På morgonen brukar han fortfarande bli lite ledsen när han ska till dagis och så säger han ”nej, behöver inte” men när han väl är framme brukar det gå jättebra. När vi hämtar honom kring fyra brukar han leka glatt på gården. Det är skönt att veta att han har roligt där och kan vara sig själv.

Hemma hos Olivers morfar. Där brukar han alltid få spela på en ståltrumma. Då var min bror Sebbe fortfarande i Finland. Nu har han och hans flickvän Hana rest tillbaka hem till sin olivgård i Spanien. Här kan man följa deras äventyr. För ett år sedan köpte de en liten olivgård i Spanien och nu har de renoverat och byggt lite nytt också på gården. Så inspirande och coolt! En kväll när jag gick på promenad ute i kylan pratade jag med Sebbe i telefon. Han plockade mandlar i shorts och t-skjorta medan jag var invirad i halsdukar och mössor och frös på min promenad. De lever nog verkligen drömmen! På våren åker vi kanske och hälsar på dem.

Den evighetslånga veckan

Äntligen är den här veckan snart förbi! Den här veckan kändes som om den höll på i en månad. Natten mellan söndag och måndag fick Oliver hög feber och resten av veckan har han varit sjuk. Inte bara någon liten snuva, utan ordentligt sjuk. Det har varit så tungt att både jobba och ta hand om honom. På nätterna har han hostat och hållit oss vakna. Några dagar har vi som tur fått hjälp av både Daniels mamma och min egen mamma, men när han varit så sjuk så har han ändå behövt sina föräldrar också. Vi har turats om att vara med honom när vi har haft möten och ibland har han fått sitta i famnen och delta i möten. Jag har ändå konstant gått omkring med en känsla av att vara otillräcklig, både som mamma och på jobbet. Och ändå känns det som att man har gjort sitt allt, men mot slutet av veckan märkte jag att krafterna bara inte räckte till. Då var det viktigt att kunna gråta ut till min mamma.

Nu är veckan förbi och vi överlevde! Tyvärr har han nog inte ännu blivit frisk men jag hoppas hoppas att han blir frisk under veckoslutet.

Det som jag har funderat på under veckan: Hur orkar ensamstående föräldrar? Hur skulle det gå utan stödnätverk? Tar det här aldrig slut? Kommer det att finnas en tid då vi alla är friska? När får vi sova en hel natt igen? Men allt blir nog bra förr eller senare.

Vi har ju bara ett arbetsrum så när vi båda har möten måste den ena byta rum. Kanske vi snart behöver fixa två ergonomiska kontorsbord hit hem?

På torsdagen kom vi äntligen ut på en promenad. Första gången sedan söndagen. Det kändes obeskrivligt skönt med frisk luft efter så många dagar inomhus. Och så vackra vyer vi hittade på vår promenad!

Äntligen bio!

Nu har vi två dagis- och jobbveckor bakom oss. Den första veckan var väldigt tung och kom som en chock för mig, trots att jag hade förberett mig mentalt för ett känslokaos. Oliver fick snuva som kanske hade en inverkan på sömnen och jag tvivlade varje dag på allt och hade nära till gråt nästan konstant. Men nu efter den andra veckan känns allt mycket bättre. Det är konstigt hur människan kan anpassa sig och vänja sig vid nya situationer. Och ibland är det bara tid som hjälper. Det är ännu lite kämpigt på morgonen när Oliver lämnas på dagis, men dagarna har blivit bättre och han är ganska glad när man hämtar honom. Leker och härjar på dagisgården.

Vardagskvällarna är fortfarande ganska korta, speciellt då när jag jobbar från kontoret och det tar ca 1,5 h för mig att komma hem. Men jag tror det också är något man snart vänjer sig vid. Jag vill också kunna göra något efter jobbet och inte bara skynda hem, äta och börja lägga Oliver. Som tur kan jag ibland jobba hemifrån, vilket underlättar enormt!

Dessutom är jag ledig med Oliver på fredagarna, så det känns jättebra att ha en hel dag med bara honom. Då har vi gått till parken, butiken och biblioteket, som han älskar.

Igår hände något som inte hänt på evigheter. Daniel och jag gick på bio! Nu när vi båda har fått båda sprutorna kändes det tryggare att sitta i en biosalong med andra människor. Dessutom åker jag ju i en fullsatt buss varje dag, så samma risk finns i dessa två situationer. Vi såg filmen Free Guy och skrattade flera gånger. Före bion åt vi dessutom på restaurang. En sån lyx! Man uppskattar allt så mycket mer nu när det varit så lång paus med allt. Oliver hade också haft så roligt med sin mormor medan vi var på dejt. Ett lyckat koncept alltså.

Sömnen

Inatt sov jag 2,5 timme. Jag vaknade till något ljud och hur trött jag än var så fick jag bara inte sömn. Samma hände natten innan, men då fick jag ändå sovet lite mer. Det känns så otroligt frustrerande att snurra i sängen, byta ställning, titta på klockan, gå på wc, bli hungrig, nästan somna men vakna till med ett ryck, stressa om klockan och börja få panik av att sömnen bara inte kommer. På veckoslutet var det mycket trevligare:

Min bror Sebbe och hans Hana kom till oss på middag. Vi hade inte sett dem sedan förra december, så vi var alla så glada. Daniel grillade, vi åt god mat och skrattade hela kvällen.

Oliver älskar Kalle Anka och har börjat klättra upp i gästsängen för att ta ner en Kalle Anka-bok och så kan man plötsligt hitta honom såhär, insjunken i Kalle Anka.

På söndagen läste vi lite till, lagade pizza och gick på promenad. Ett skönt veckoslut!

En ny vardag

Varför berättade ingen hur tungt det skulle vara med dagisstart? Eller så gjorde folk det men jag förstod det inte förrän nu. Det har varit en av de tyngsta veckorna någonsin. Kanske det inte var helt smart att börja jobba samma vecka som Oliver började på dagis. Det är ju redan spännande att återvända till jobbet efter ungefär två års paus. Och sedan ännu lägga där till en hemsk ångest, skuldkänslor, sömnlösa nätter och hysteriskt gråt. Nästan varje dag har jag själv varit nära till tårar när jag stängt dörren efter mig och gått till bussen. Och på eftermiddagen när det har tagit extralänge att komma hem på grund av bilköer.

Imorgon börjar en ny dagis/jobbvecka. Jag är lite nervös för det. Det är jätteroligt att jobba igen och jag trivs verkligen med mitt jobb. Jag har trevliga nya kolleger, trivsamt kontor, roliga uppgifter och utmaningar. Jag är mest nervös över att få ihop tidtabeller och att det inte ska bli så långa dagar för Oliver på dagis. Hur gör andra? Hur är det meningen att man ska pussla ihop vardagen? Man ska hinna jobba 8 timmar, åka till och från jobbet, hämta Oliver en vettig tid, leka och tanka närhet tills han somnar, städa, laga mat, ha egentid, ha tid för parförhållande och vila, motion och vänner? Det är nog verkligen ett mysterium för mig hur det är meningen att man ska hinna med allt. Men andra gör ju det så det måste ju bara funka på ett eller annat sätt! Det tar nog säkert en stund att få allt att gå ihop.

End of an era

Idag är en känslosam dag. Jag har flera gånger varit nära att gråta. Det känns så stort, även om det är rätt tidpunkt och vi alla är färdiga för det. Det som väcker alla dessa känslor är att jag imorgon börjar jobba. Det betyder att min tid med Oliver på tumanhand är förbi. Jag har aldrig tyckt om stora förändringar eller avslut, så det var ganska väntat att jag skulle reagera såhär. Som sagt är jag helt redo att återvända till jobbet och jag längtar efter kreativitet, utmaningar, egen tid, tankearbete, kontorsliv och allt det där, men det känns ändå sorgligt. Kanske är det bara nu, då jag ändå är lite nervös för det nya, och kanske lägger det sig genast efter första dagen. Men idag är jag sentimental och håller Oliver i famnen lite längre, drar in doften av hans hår och blickar tillbaka på alla fina dagar och stunder vi har haft sedan han föddes för 1 år och 8 månader sedan. Jag kommer aldrig att glömma dem. Och jag är så glad och tacksam att jag hade möjlighet att stanna såhär länge hemma med honom. Och att jag har ett jobb att gå tillbaka till.

På morgonen när vi satt och åt frukost tillsammans sade jag: ”vet du, imorgon börjar mamma jobba”. Oliver sken upp och utbrast: ”Wow! High five!”. Han har helt rätt inställning. Det ska bli spännande men också roligt att återvända till arbetslivet.

Vårlängtan

Igår regnade det små istappar och idag ligger det en tjock, vit dimma över ön vi bor på. Det är grått, kallt och inte sådär jättemysigt väder. Men som tur hann vi få några vackra vinterveckor i februari. Bilderna är tagna förra veckan när jag tog kameran och hörlurarna med och gick på promenad medan jag talade med Jannika i telefon.

Snart är det mars och det är ju en vårmånad! Även om vintern har varit fin, så längtar jag efter torra trottoarer, vårjackor, sneakers, fågelkvitter, blommande träd och solen som värmer. Snart!

Kalla dagar i Ekenäs

Förra veckan åkte Oliver och jag till min mamma i Ekenäs. Oliver var så lycklig över att få umgås med sin ”mimmi” (han började redan tidigt kalla henne för det så det fick stanna).

Det är så skönt att Oliver nuförtiden går överallt. Vi kunde lämna vagnen hemma i Helsingfors och istället promenera eller åka pulka om vi skulle någonstans.

Det var -20 grader under de dagarna vi var i Ekenäs. Sagolikt vackert och idylliskt, men helt för kallt tycker jag.