Hösten

Hösten var lika vacker som vanligt. Löven blev gula och veckorna gick fort. Vi åkte till Vichtis där vi gick på skogsutfärd och andades frisk luft i skogen.

Vi åt kräftor tillsammans med Daniels familj. Både med hans pappas och mammas sida av familjen. Roligt med många kräftkalas.

Ett veckoslut i september åkte jag med Oliver till Ekenäs för att hälsa på min mamma. Det var ovanligt hett för att vara slutet av september. Och det var verkligen exceptionellt låg vattennivå på stranden. Nästan sådär att man blev orolig och undrade vad det är som händer med naturen riktigt. Där var det vanligtvis brukar finnas hav, var nu bara mark och man kunde gå ända ut till bryggorna. Fåglarna såg också ganska förbryllade ut.

Daniels pappa och den sidan av familjen kom hem till oss på spelkväll en fredag i september. Daniel lagade utsökta frikadeller med spaghetti. Vi spelade Ticket to ride sent in till natten.

Oliver och jag gick på skogsutfärd till en skog nära oss. Den här hösten har jag haft fredagarna lediga med Oliver och det har varit så ljuvligt med “Olivers och mammas dag”. Men från och med januari kommer han att vara på dagis också på fredagarna, och det vet jag nog att han är redo för. Vi måste bara pricka in flera tumisdagar under veckosluten.

Kvällarna var bomullslena och pastellfärgade. Nu när jag tittar ut ser jag bara smutsig och blöt snö.

Vi passade på att gå ut till skogen på många skogsutflykter när det ännu var relativt varmt och fint ute. Vi har en skog nära oss som vi brukar gå till. Den här gången hade vi packat med oss kaffe, smörgåsar och choklad.

I slutet av september kom Sebbe och Hana på besök från Spanien. En solig kväll åkte vi på höstseglats med Sebbe, min pappa, Daniel och Oliver. Det var kallt men otroligt vackert. Nästa sommar vill jag hinna segla mera.

Vädret blev kallare, kvällarna kom snabbare. Vi byggde kojor, lekte, var sjuka, var friska, mådde bra, mådde lite sämre, funderade på mycket, fattade stora beslut, åkte till Grekland på resa, umgicks med familj och vänner, badade bastu, lagade grytor, drack gott vin, gick på promenader, såg på film, spelade brädspel, gick på Bokmässan och hade ostkvällar, pizzakvällar och tortillakvällar med vänner. Allt som man vill och kan göra på hösten.

Sjukstuga

Hej! Hur mår ni, mina några lojala läsare? ❤️ Vi befinner oss i sjukstugan igen, tredje gången den här hösten och det är först början på september. Det tär en hel del på krafterna, måste jag medge. Och fjärde natten i rad utan ordentlig sömn gör att man känner sig ganska hopplös. Jag märker att jag sällan bloggar då det känns svårt eller då jag känner mig trött, men sedan slog det mig att kanske någon annan också mår dåligt nu och känner sig mindre ensam om hen ser att andra föräldrar också är utmattade. För så är det ju. Mellan alla roliga utflykter och resor är det ju vardag. Och vardag med små barn kan vara väldigt tung. Och det att man tycker så gör en inte till en svagare eller sämre förälder, även om jag ibland själv tänker så om mig själv (skulle aldrig tänka så om någon annan). Det betyder inte heller att man skulle älska sitt barn eller vardagen något mindre, bara för att man ibland inte orkar eller för att man känner sig slutkörd. Det som jag däremot har märkt att hjälper i stunden:

  • Prata med en vän eller familjemedlem om det. Vara öppen och ärlig om sitt mående, och säga hur det påriktigt känns just då.
  • Ta en andningspaus och gå ut på en ensampromenad.
  • Se på någon hjärndöd reality-serie när man har tid för det.
  • Ha något att se fram emot som kanske inte ens skulle bli av, som tex. ”På kvällen när jag får egentid ska jag äta en glass eller ta ett glas vin” eller ”sen när alla är friska ska jag checka in på hotell och sova en natt i krispiga hotellakan utan att någon ropar på mig”. I stunden behöver man bara något för att blicka framåt.
  • Upprepa detta mantra: ”this too shall pass.”

Veckan som gick

Efter mitt senaste inlägg bröt århundradets magsjuka ut i vår familj. Usch, jag vet inte när jag senast skulle ha varit så sjuk. Det började med Oliver som spydde hela dagen och följande natt fick Daniel och jag det ungefär samma tid. Men nu har vi överlevt det och kan gå vidare i livet.

Något positivt var att innan noroviruset bröt ut hittade vi några ouppackade lådor i förrådet. Lådorna innehöll gamla foton och minnen, hundra gamla dagböcker, massor Gogon (minns ni dem från 2000-talet?) och min farmors gamla teservis. Vacker och unik tycker jag.

Narcisserna blommar ute trots det kyliga vädret. Varför är det fortfarande så kallt?? Det är ju redan april! Jag hoppas min app ljuger när den säger att det ska snöa de kommande dagarna..

Sparrissäsongen är här, hurra! Trots att det är så kallt ute så har vi börjat grilla igen. Jag hade verkligen saknat grillmat och längtar efter nypotatis och att kunna äta middagar ute i solen. Får nog kanske vänta ännu en stund på det.

Vi tog in några äppelträdskvistar i en vas och riktigt snart slår blommorna ut! Ljuvligt med lite vårstämning inomhus.

Förra veckans höjdpunkt var ju definitivt att Lippulaiva öppnade sina dörrar. Äntligen! Vi fyndade rosor för ett par euro och var mycket imponerade över hur fräscht och trevligt köpcentrum vi fått så nära oss. Nu har vi allt vi behöver bara en 10 minuters promenad från oss. Där finns ett satsat lekrum, ett bibliotek, loppis, Lidl, Alko, Prisma i två våningar, restauranger och caféer och allt möjligt. Det var så mycket människor där, så jag hann inte ens se vad allt där fanns, men det jag såg var jag nöjd med.

På fredagsmorgon började vårt terrassprojekt och på lördagskväll var det redan färdigt. Det skulle aldrig ha gått så snabbt om vi hade valt att själva bygga den. Jag ska visa före och efter bilder här i bloggen. Vi är SÅ nöjda med slutresultatet. Nu har vi också beställt hem ett stort matbord och stolar som ska bo på terrassen. Och sen behövs ännu solstolar och en massa krukor. Jag kommer mer eller mindre att bo på vår terrass sen när det blir lite varmare väder.

Jobbresor och hemtest

Hur svårt det än är att släppa oron och ångesten så försöker vi ändå leva ganska normalt. Nu just har vi sjukstuga på gång här hemma. Vi hade hållits friska i ett par månader, vilket är vårt rekord sedan Oliver började dagis i augusti. Senast vi var sjuka var väl kring julen?

Veckoslutet innan Olivers feber steg kunde vi njuta av vårsolen. Det kändes verkligen som att våren var helt bakom knuten. Nu i skrivande stund väller snön ner från himlen, så kanske det var för optimistiskt tänkt. Men nu är det ju redan mars, så nog kommer värmen och solen snart tillbaka..

Tulpaner i alla olika färger har även bidragit till min vårlängtan. Jag är så otålig och skulle vilja plantera och odla och fixa i trädgården!

Förra veckan åkte jag på jobbresa till Mikkeli, eller St Michel som det heter på svenska. Jag har annars alltid tyckt att det svenska namnet är lite roligt. Det låter så mycket mer internationellt än vad det är. Det tog nästan fyra timmar att komma fram till stugan vi skulle jobba i, men väl framme var jag imponerad över vyerna. Stugan var belägen vid en sjö, men annars omringad av djup skog. Inga andra människor såg vi under våra två dygn där. Det var jätteroligt att träffa och umgås med teamet och att planera marknadsföring, målgrupper och kampanjer nästan dygnet runt. Intensiva men bra dagar.

När jag kom hem på torsdagen låg Oliver redan och snarkade i sin säng. Och mina skuldkänslor bara växte. Men han hade haft två jättebra dagar med sin pappa. De hade bakat en paj, lekt och badat bastu. Det gick ingen nöd på honom. Nästa morgon sprang han till mig och frågade: ”Mamma e du hemma nu? E du hemma med väskorna?” ❤️

Daniel har lagat fräsch och god mat, som vanligt. En kväll korkade vi dessutom grillsäsongen! På lördagen blev Oliver tyvärr sjuk och nu är vi här, dag 4 i sjukstugan. Hemtestet säger att det inte är corona, men det har varit två exponeringar på dagis förra veckan, så jag vet inte om man kan lita på hemtestets resultat. Vi får väl testa idag igen.

Mellandagarna

Note to self: nästa år vill jag vara ledig på mellandagarna. Det skulle vara så mysigt att ha flera dagar att vara tillsammas med familjen, läsa julklappsböcker och åka pulka mitt på dagen. I år blev det inte så, men vi hade ändå en fin vecka. På juldagen åt jag julgodis och läste bok (Sinun, Margot) innan det var dags att åka till Vanda och äta julmiddag hos Daniels pappa.

I Vanda var Oliver så ivrig. Han fick leka med Daniels bröders gamla leksaker och vi fick dricka skumpa och äta utsökt mat. I julgranen fanns det levande ljus och glaskulor, men det gick ändå hur bra som helst.

På söndagen var vädret igen så otroligt vackert. Ljusröda bomullsmoln, snön som knarrar under skorna, apelsinfärgad sol som målar landskapet i mjuka pastellfärger.

Oliver fick jullov hela veckan, trots att Daniel och jag jobbade. På måndagen hängde han hos Daniels pappa i Vanda och på tisdagen kom hans mormor (mimmi, som han kallar henne) övernatten till oss. Daniel och jag åkte till stugan och jobbade ostört därifrån. Det var så konstigt att vara i Vichtis utan Oliver. Men också lite skönt att på kvällen gå i strandbastu, sen se på filmer sent in till natten och sova till 8.15!

Efter ett dygn i Vichtis åkte vi hem igen. Min mamma stannade några dagar och på fredagen var det redan nyårsafton. Och nu är det redan år 2022, galet hur fort tiden går!

Första jobbresan

Idag är det bara 9 dagar kvar till julafton. För bara en vecka sedan var det så vackert med snö och frost men nu har allt det vita regnat bort och vi kommer nog säkert inte att få en vit jul. Eller vem vet? Hur som helst är det rätt mysigt med jul i år.

Något som är mindre mysigt är att jag drog bort fyra visdomständer förra veckan. Eller inte jag, men en tandläkare. Jag var hemskt nervös och sov knappt en timme natten innan, men det var verkligen inte så farligt som jag hade trott. Det låter kanske galet att ta ut alla fyra på en gång, men det kändes ändå som rätt beslut, för nu är det gjort! Det var ganska obehagligt när hon drog ut dem, men jag var så starkt bedövad att jag inte kände någon värk. Jag blev dock väldigt yr av bedövningen och såg dubbelt efteråt. Som tur kunde Daniel leda mig till bilen när jag var färdig. I tre dagar åt jag soppor och starka värkmediciner och nu börjar det redan kännas bättre.

Vi har bakat jultårtor, lyssnat mycket på julmusik, tagit in en julgran och pyntat den, ätit julgröt och sett på julfilmer. Snart, snart! Det ska bli så ljuvligt att fira jul i vårt nya hus.

Årets Blossa var jättegod! Och den kom i en fin flaska, som vanligt.

Imorgon ska jag åka för första gången till Kuopio. Tänk att jag har jobbat i tre veckor och det här blir första gången jag träffar mitt team. Vi har ju haft kontakt varje dag men det är ändå lite annat att träffas IRL. Ska bli så roligt! Jag har förr rest en del via jobbet, speciellt till Stockholm. Det känns dock som i ett annat liv. Nu är jag lite nervös för att åka och så har jag dessutom lite dåligt samvete för att jag är borta från Oliver i två dagar. Det är så löjligt att känna så, men det är säkert bara den här första gången. Det går ju ingen nöd på honom (håller tummarna att han inte blir sjuk!!). Han kommer att ha hur roligt som helst med sin pappa. Och jag ska få sova i hotellakan och äta hotellfrukost!

På sistone

Igår var marken täckt av snö och idag var trottoaren hal som en skridskobana. Nu känner man att vintern snart är här. November har varit ganska bra i år. Nu menar jag inte bara det att solen har skinit extramycket, men också det att jag sade upp mig från mitt förra jobb och fick ett nytt! Igår började det nya jobbet, vilket är så spännande och roligt.

Såhär glad var jag när jag hade skrivit på kontraktet för det nya jobbet. Jag kommer att ansvara för e-handeln och den digitala marknadsföringen för ett finskt smyckesföretag. Kontoret och fabriken är i Kuopio, men jag kommer att jobba 100 % distans med några besök till Kuopio per år. Så roligt! Det känns verkligen bra att jobba för ett företag som tillverkar smycken för hand och dessutom av återvunnet material. Jag ser fram emot mitt första besök till Kuopio om några veckor. Då får jag se hela processen i fabriken och träffa mitt nya team!

För några veckor sedan, efter Olivers 2-årskalas var vi bjudna på Halloweenfest. Det var min kusin Julia och hennes Walter som ordnade inflyttningsfest. De har flyttat till samma område som vi! Härligt att ha en kusin på bara 15 minuters promenadavstånd. Det roliga är att när vi bodde i Ulrikasborg bodde Julia också typ 10 minuter ifrån oss. Kanske vi alltid kommer att vara nästan-grannar!

Jag hade min sista dag på jobbet och fick en nätt blombukett och en god chokladtårta. Det är alltid konstigt att lämna ett jobb bakom sig. Nu hade mitt team och jobbet ändrats totalt medan jag var vårdledig, så jag hann inte känna det här teamet så väldigt bra, men ändå är det ju stort att ta farväl av människor och jobb. Men jag kommer verkligen inte att sakna mina jobbresor varje dag. Så skönt att inte behöva åka 1 h och 20 minuter till jobbet varje morgon och samma rumba på eftermiddagen när man ska hem.

En vecka njöt jag av ledigheten innan det nya jobbet. Jag tycker det är så viktigt att ha en andningspaus mellan jobben, så att man hinner koppla bort det gamla och förbereda sig för det nya. Det var dessutom riktigt skönt och ovant att ha några lediga dagar. Oliver fick kortare dagar på dagis och jag fick egentid på dagen att uträtta ärenden, gå på luncher, shoppa och bara koppla av. Det behövdes verkligen.

Och så fixade vi ett till arbetsrum hit hem. Eftersom jag ju nu kommer att jobba 100 % hemifrån var det viktigt att ha ett arbetsbord, en bra stol, skärmar och dator. Nu har vi alltså två kontor här hemma! Som tur hade vi inte ännu inrett det utrymmet, så vi fick plats för ett till arbetsrum.

Andra november

Solen, vad jag blir glad av dig. Jag försöker tanka i mig så mycket som möjligt av det här skenet, ljuset, energin jag får av solen. November är här. Dagarna blir kortare och vi köper ljusslingor att hänga på balkongen. Vi gräver fram ljus och värmelyktor och förbereder oss för den mörkaste tiden. Ändå känns det ganska lätt och skönt just nu. Det har hänt en del förändringar på jobbfronten som får mig att pusta ut av lättnad och känna ett pirr i magen. Något jag har saknat en längre tid. Jag berättar mer en annan gång, kanske. Jag har väl aldrig riktigt bloggat om mitt jobb, så jag får se om jag kommer att göra det i fortsättningen heller Men allt känns bättre nu. Det är väl huvudsaken.

Ett såhär gulligt Halloweenkort fick jag hem från dagis. Det första kortet som Oliver har pysslat åt oss. Man blir ju nästan tårögd! Älskar speciellt ögonen på kortet.

Ljusröda morgnar och en olivgård i Spanien

En morgon var himlen såhär magiskt vacker. Som sockervadd eller de ljusröda molnen i Mumindalen.

En promenad hem från dagis då när det ännu fanns löv i träden. Jag är annars så tacksam och glad över att Oliver fick en plats på just det här dagiset. Det är bara en 10 minuters promenad från oss och personalen är så bra! Jag känner att Oliver är i mycket trygga händer varje dag. På morgonen brukar han fortfarande bli lite ledsen när han ska till dagis och så säger han ”nej, behöver inte” men när han väl är framme brukar det gå jättebra. När vi hämtar honom kring fyra brukar han leka glatt på gården. Det är skönt att veta att han har roligt där och kan vara sig själv.

Hemma hos Olivers morfar. Där brukar han alltid få spela på en ståltrumma. Då var min bror Sebbe fortfarande i Finland. Nu har han och hans flickvän Hana rest tillbaka hem till sin olivgård i Spanien. Här kan man följa deras äventyr. För ett år sedan köpte de en liten olivgård i Spanien och nu har de renoverat och byggt lite nytt också på gården. Så inspirande och coolt! En kväll när jag gick på promenad ute i kylan pratade jag med Sebbe i telefon. Han plockade mandlar i shorts och t-skjorta medan jag var invirad i halsdukar och mössor och frös på min promenad. De lever nog verkligen drömmen! På våren åker vi kanske och hälsar på dem.

Den evighetslånga veckan

Äntligen är den här veckan snart förbi! Den här veckan kändes som om den höll på i en månad. Natten mellan söndag och måndag fick Oliver hög feber och resten av veckan har han varit sjuk. Inte bara någon liten snuva, utan ordentligt sjuk. Det har varit så tungt att både jobba och ta hand om honom. På nätterna har han hostat och hållit oss vakna. Några dagar har vi som tur fått hjälp av både Daniels mamma och min egen mamma, men när han varit så sjuk så har han ändå behövt sina föräldrar också. Vi har turats om att vara med honom när vi har haft möten och ibland har han fått sitta i famnen och delta i möten. Jag har ändå konstant gått omkring med en känsla av att vara otillräcklig, både som mamma och på jobbet. Och ändå känns det som att man har gjort sitt allt, men mot slutet av veckan märkte jag att krafterna bara inte räckte till. Då var det viktigt att kunna gråta ut till min mamma.

Nu är veckan förbi och vi överlevde! Tyvärr har han nog inte ännu blivit frisk men jag hoppas hoppas att han blir frisk under veckoslutet.

Det som jag har funderat på under veckan: Hur orkar ensamstående föräldrar? Hur skulle det gå utan stödnätverk? Tar det här aldrig slut? Kommer det att finnas en tid då vi alla är friska? När får vi sova en hel natt igen? Men allt blir nog bra förr eller senare.

Vi har ju bara ett arbetsrum så när vi båda har möten måste den ena byta rum. Kanske vi snart behöver fixa två ergonomiska kontorsbord hit hem?

På torsdagen kom vi äntligen ut på en promenad. Första gången sedan söndagen. Det kändes obeskrivligt skönt med frisk luft efter så många dagar inomhus. Och så vackra vyer vi hittade på vår promenad!