Livet på landet

Livet här på landet har ett lugnare tempo än i stan. När jag går på promenader möter jag fler hästar än människor. Det skiljer sig ganska mycket från Drumsö, men jag trivs ändå här. På dagarna, när Oliver sover, kan jag bara gå några trappsteg ner och ta ett dopp eller två. Så skönt, speciellt då det är 26 grader i skuggan.

Middagarna försöker vi alla äta utomhus, såklart. Det är ju ändå sommar!

Kaffe på bryggan tror jag det blir mycket av under semestern. Sa jag redan att Daniels semester börjar snart? Som vi har längtat!

Kvällarna avslutas oftast med bastu. Olivers farmor köpte ett badkar till honom så att han också får bada när vi badar. En gång fick han komma snabbt in i bastun efter sitt bad. Han var riktigt chockad, men vet inte om han tyckte om det eller inte. Vi vågade inte ha honom där så länge, då det väl rekommenderas först efter 1-års åldern. Men jag tror han nog blir en ordentlig bastubadare med tanke på hur ofta vi badar när vi är här.

Imorgon är det midsommar och vi åker till skärgården! Glad midsommar!

Första dagen

Första natten var ganska dålig men Oliver vaknade ändå på gott humör. Det är ju så mycket nytt för honom nu så helt logiskt att det påverkar sömnen. Jag tror han kommer att trivas så bra här ute på landet. Vi gör det åtminstone! Det är så otroligt skönt att slippa allt oljud och dammoln från renoveringen. Jag är definitivt en stadsmänniska men trivs ändå så bra här ute i naturen. Vi får väl se hur det känns om en vecka! Men om jag börjar längta för mycket efter Helsingfors kan vi ju alltid ta en utflykt dit.

Pioner och andungar

Pionerna på fönsterbrädet är något av de vackraste just nu. Jag fick dem som namnsdagsgåva av Daniel!

Nu är det bara elva dagar tills vi flyttar härifrån. Det är tillfälligt, men ändå känns det tråkigt. Jag älskar ju den här ön och det känns sorgligt att lämna den nu när det håller på att bli sommar. Men när vi flyttar tillbaka i augusti har vi ett nytt kök och ett nytt badrum!

På måndagen när jag kom hem från en promenad möttes jag av en kvackande and i trappan. Det var så absurt och oväntat. Sedan hördes ett gulligt pipande ljud och en liten söt ankunge hoppade fram bakom knuten. Mamman verkade lite stressad och hittade inte ut. Jag öppnade dörren och gick åt sidan så att de skulle komma förbi mig. De försökte hoppa upp för trappan och yrade framför hissdörren. Till slut kom Daniel och bar upp vagnen och Oliver som låg där inne. Efter många om och men fick vi fåglarna ut till gården. Men efter en kvart hörde Daniel smått pip från trappan. Han gick och kollade och märkte att det fanns flera ungar som hade fallit in i ett hål i trappan! En av männen som renoverar i huset bar ut ungarna till mamman. Så det blev ändå ett lyckligt slut. Stackars ankmamma som säkert undrade var hennes ungar var och hur hon skulle få dem tillbaka!

Vårt andra hem

Förra veckans tisdag blev oljudet i vårt husbolag så högt att Daniel inte kunde ha möten och Oliver kunde inte sova dagssömn. Vattnet från kranen blev dessutom brunt och var odrickbart, så vi bestämde oss för att snabbt packa ihop alla saker och rymma till stugan. Som tur har vi ett andra hem här ute i naturen som vi kan rymma till!

Här var det först snöigt och kallt men på kvällen kändes det redan varmt, solen sken och fåglarna kvittrade. Det är så fint att vara mitt i naturen när vinter blir till vår.

Den senaste tiden

Förutom att klaga över allt oväsen från renoveringen så har vi gått på promenader i solen, lyssnat på alla härliga vårljud ute i naturen, druckit kaffe med vänner via Google Hangouts, bakat, spelat kortspel, lekt, vuxit (mest nog Oliver hoppas jag men man vet aldrig med tanke på mängden bakelser och sötsaker vi nu konsumerar), sovit dåligt, pratat mycket och länge i telefon, saknat familj och vänner, samt längtat efter sommaren och bättre tider.

Mökkihöperö

Rörrenoveringen i vårt husbolag är i full gång trots att vår lägenhet renoveras först i juni. Det är mycket oljud på dagarna och eftersom Daniel ändå jobbar distans passade vi på att åka ut till stugan förra veckan. Vi provade samtidigt lite hur det skulle vara att bo där (vilket vi kommer att göra juni-augusti). Det blev ganska snabbt tydligt att det är annorlunda att bo där med en bebis jämfört med utan bebis. Stugan består av ett öppet kök och ett sovrum, så det är egentligen som en etta. Daniel satt och jobbade i köket och jag umgicks med Oliver i sovrummet varje dag. Med bebis kommer också väldigt mycket saker (babygym, leksaker, bilstol, skötbord, säng, väskor etc) som tog upp utrymme. Men jag tröstar mig med att det blir annorlunda att bo där på sommaren eftersom vi då kan vara mycket utomhus. Nu är det ju mars och ganska kallt, så det blev enstaka promenader i skogen, men annars var vi mest inomhus. Och det som också kommer att vara annorlunda är att vi då har möjlighet att umgås i det stora huset där mina svärföräldrar bor. Min svärfar är pilot och flyger fraktplan, så det var inte möjligt att träffa dem nu när de var i karantän. De kunde bara vinka till oss genom fönstret den här gången.

Mökkihöperö är ett utmärkt, finskt ord för att beskriva känslan när man inte har träffat någon på flera veckor och bara tvingas sitta inomhus i samma utrymme en längre tid. Det finns väl inte riktigt något svenskt ord för det. Trots att jag blev lite “mökkihöperö” i stugan så var det också väldigt mysigt. På kvällarna turades vi om att bada bastu och då fick vi båda lite egentid. Oliver verkade trivas i stugan. Jag ser så fram emot alla sommardagar där med båtutflykter, grillmat, bastubad och måltider på terassen i solen.

Virtuella fester

Isolerade i vårt hem. Det är ju det minsta vi nu kan göra för att försöka sakta ner smittspridningen. Men ändå tycks det vara väldigt svårt för många? Igår när vi gick på promenad här på ön så kom alla människor väldigt nära och brydde sig inte alls om att lämna avstånd när de sprang och flåsade förbi. Och så har jag fått höra att det finns folk som går till barer och restauranger ännu. Hur svårt kan det vara att stanna hemma nu när det behövs som mest? Det känns ju som en ganska liten uppoffring med tanke på vad konsekvenserna annars är.

På fredagen ordnade vi en virtuell after work via Zoom. Till en början var det ganska yrt (vi var omkring 15 personer) men ändå roligt att få se folk och höra hur de har det i dessa konstiga tider. Roligt var det ju dessutom att se glimtar ur varandras vardag. Det var vänner som satt i matbordet med sina barn, vänner som lagade mat och visade runt i sin lägenhet, vänner som körde bil och handlade i matbutiken och vänner som åt kvällsgröt med sitt barn innan läggdags. Mysigt på något sätt!

Jag vet att vi ju också gick ut på promenad, men jag hade trott att det skulle vara tryggt och mer öde. Men jag har aldrig sett lika mycket människor längs stranden här på Drumsö. Det är ju bra att folk rör på sig och får frisk luft, men det skulle vara bättre om man kunde lämna 1-2 meters avstånd mellan varandra. Till slut gick vi båda med halsdukarna framför munnen.

Förväntningar vs verklighet

När jag var gravid och någon frågade mig om jag såg fram emot att bli mammaledig var jag lite kluven. Jag brukar vanligtvis bli väldigt rastlös och behöva något kreativt projekt för att hålla igång hjärnan och hålla mig nöjd. Jag var orolig att jag skulle bli uttråkad då jag inte hade något jobb att gå till utan “bara skulle stanna hemma”. Jag planerade så många olika projekt som jag skulle ta itu med när babyn hade fötts; skriva färdigt min bok, lära mig ett nytt språk, gå en kurs eller två, studera något nytt osv. När jag berättade det här för människor med barn skrattade de och trodde att jag skämtade. De sade att jag inte på något sätt kommer att ha tid för det. Och det inser jag ju nu såhär fyra månader in i mammaledigheten. Men omöjligt är det ju verkligen inte. Men kanske lite orealistiskt att tänka att man skulle ha tid för allt det här på en gång? Det gäller väl att prioritera och välja det som är viktigast och roligast för en just då. Jag tror jag vet vad det är jag vill börja med. En distanskurs i kreativt skrivande kan man ju bra delta i under våren. Då skulle jag få hålla på med något kreativt, ha möjlighet att utveckla min bok och bara skapa den där tiden för att skriva.

När någon frågade mig för ett par månader sedan om babylivet var lättare eller svårare än jag hade tänkt mig så svarade jag att det nog var mer krävande än jag hade föreställt mig. Jag hade haft helt fel bild av hur det är att vara mammaledig. Men jag tror också att min roll som mamma inte ännu hade formats så bra då. Jag var inte ännu helt säker och bekväm i den rollen. Nu känns det som om jag har lärt känna Oliver mycket bättre och kan förstå vad han vill och inte vill. Jag har helt enkelt blivit säkrare i min mammaroll, vilket gör att vardagen också rullar bättre på. Så det tar nog en stund och man får inte kräva för mycket av sig själv som nybliven mamma.

En trött och ganska sliten (men inte uttråkad) mamma

Vardagslistan

Eftersom jag älskar listor tänkte jag fylla i en lista som handlar om min vardag. Listan hittade jag här. Min vardag är verkligen annorlunda nu än för ett halvt år och ett år sedan. Nu när jag har kommit igång med min nya vardag så älskar jag den. Det tog en stund att bli van och att skapa vissa rutiner men det känns som att jag nu har läget under kontroll.

Något jag värderar högt i min vardag:

Att inte behöva stiga tidigt upp. Oliver brukar sova till 9-10 och eftersom han vaknar ofta under nätterna (pga magont, hunger eller yrande i sängen) så är det skönt att ha möjlighet att sova länge på morgnarna. Om han skulle vakna helt pigg klockan 5 på morgonen skulle jag nog vara en zombie vid det här laget. Och så uppskattar jag överlag att inte ha någon stress.

Vi behöver nog en tavla ovanför soffan inser jag nu då jag ser bilden. Men hurdan?

Det här äter jag till frukost:

Det blir oftast en kopp kaffe och gröt med havremjölk, hallonsylt och banan. gott med havremjölk i gröten!

När går jag och lägger mig:

Kring 19-20 tiden brukar jag amma Oliver i sängen så att han somnar. Då brukar vi se på tv-serier med Daniel i vårt rum (stor tv i sovrummet är verkligen guld!). Oftast vaknar Oliver ännu kring 21-22 och när jag har ammat honom då så brukar jag lägga mig.

Saker som står på min tråkiga vardagliga to-do just nu och som jag aldrig gör:

Gå till labben!

Det här äter jag till lunch:

Det varierar så mycket. Oftast rester från kvällen innan för det går snabbt att värma upp eller så typ pasta med pesto. Det skulle vara trevligt att ha tid för matlagning på dagarna men nu just känns det som att jag inte riktigt har det. Eller så kanske jag prioriterar annat.

När jag går upp:

Kring klockan 8-9 när Oliver vaknar. Jag brukar vakna av att två megastora ögon stirrar upp på mig. Gulligt sätt att vakna!

En vanlig vardagsmiddag:

Daniel är nog den i vårt hushåll som älskar att laga mat. På vardagarna är det ganska svårt att hinna laga något speciellt, men det brukar bli wok eller pasta bolognese eller chili con carne, makaronilåda, seafood pasta eller så beställer vi hem mat med Wolt då vi är för trötta eller upptagna med Oliver.

En maträtt jag saknar är Daniels sommarpasta (recept här)

Vad jag gör på vardagskvällar:

När Daniel har kommit hem brukar jag oftast gå i en varm dusch för att t.ex. tvätta bort mjölkspyor från håret. Sedan brukar jag leka med Oliver, byta blöjor, amma, äta, bada Oliver, se på någon tv-serie. Jag hinner inte med så mycket på kvällarna eftersom Daniel kommer hem ca 17-18 och Oliver ska sova typ 19-20. Men ibland åker vi alla tre till t.ex. Ikea eller Hagalund för att gå i butiker eller äta ute.

Har jag söndagsångest:

Nej. Så otroligt skönt! Min söndagsångest slutade faktiskt för ett år sedan när jag började på mitt nuvarande jobb. Söndagsångest är en bra mätare på om man är på rätt jobb eller inte.

Lekrum, trygga famnar och kusiner

Veckorna går fort men ändå kändes det som att det varit januari i flera år. Typ. Nu när jag varit frisk i snart två veckor så har jag hunnit med mycket mer än tidigare. Oliver har tex. besökt ett lekrum för första gången! Vi var där egentligen för min gudsons skull, men Oliver kunde ändå uppskatta alla färger och log åt de andra barnen. Sonja fick springa efter Elliot och klättra upp och ner för trapporna medan jag satt och ammade. Deras åldersskillnad är bara 9 månader men nu i den här åldern känns det som en stor skillnad. Men när de växer är ju 9 månader ingenting. Vi kallar dem för minibästisarna!

Vi har också besökt Iso Omena. Det var mycket spännande för Oliver och han fick igen nya intryck. Man märker att det nog gör gott för honom och mig att komma bort hemifrån!

Hej hej!

Vi har också haft besök här hemma. Bland annat Fami kom och hälsade på oss. Det är så fint att Oliver har så många trygga famnar i sin omgivning.

En dag tillredde jag en tomatsoppa och bjöd två av mina kusiner på lunch. Fia, som också är gudmor till Oliver, flyttade i december tillbaka till Finland. Hon hade bott sju år i Australien! Så roligt att vi alla tre nu bor i samma land. Äntligen!

En lekstund i babygymmet tillsammans med pappa.