Coronatest, tivoli och bio

Nu har jag nog varit dålig på att uppdatera bloggen, men jag skyller på min jobbiga förkylning. Nu har jag varit sjuk i en vecka och blir snart tokig av att bara stanna här hemma och att inte träffa andra människor. Som tur håller hostan och snuvan på att lätta. Det började med att Oliver verkade hängig och trött. Vi tänkte det berodde på att han fick tänder, men insåg sedan att han nog var förkyld. Förra lördagen, när jag blev sjuk, åkte jag till Busholmen för ett coronatest. Det gick väldigt smidigt och snabbt, även om det var en ganska obehaglig upplevelse då någon stack en pinne upp i ens näsa. Testet var som tur negativt, vilket vi också fick veta väldigt fort. Vi har ändå undvikit att träffa folk och att röra oss bland människor, då vi ju inte varit symtomfria.

Men ungefär en vecka före vi blev sjuka (så två veckor sedan, verkligen dåligt uppdaterad blogg!), fick Daniel och jag äntligen gå på bio!! Vi hade längtat efter det sedan februari, då vi var senast på bio. Före vi fick barn gick vi på bio nästan en gång i veckan. Och före covid-19 gick vi på bio en gång i månaden. Det är något så avslappnande att bara sjunka in i en bra film och att inte kunna ta fram telefonen eller hinna tänka på annat. Vi såg Tenet, som var galet bra. Christopher Nolan är en av mina favorit filmregissörer. Jag har aldrig blivit besviken på hans filmer. Interstellar är en film jag sett kanske tolv gånger. Och Dark Knight kanske trettio?

Jag älskar mat på hösten. Grytor, soppor, älg, anka, säsongsmat.

Före vi blev sjuka hann vi även gå på tivoli med Sonja, Joni och vår gudson Elliot. Oliver och Elliot fick åka karusell för första gången!

Med det här gänget skulle vi ha åkt till Grekland i maj. Jag hoppas det blir av en annan gång!

Efter det har vi bara försökt bli friska här hemma i sjukstugan. En vecka utan att träffa någon annan och bara några enstaka korta promenader då och då gör ju en smått galen. Som tur kan vi snart vistas bland folk igen! Det som gjorde mig mest ledsen var att jag och Sonja hade bokat en staycation för flera månader sedan, som vi var tvungna att inhibera. Först Grekland i maj och nu vår efterlängtade staycation… Som tur fick vi flyttat vår hotellvistelse till oktober. Grekland får väl vänta en längre tid.

Höstlistan

Nu är september här. Det var länge sedan jag fyllde i en blogglista, så nu när jag såg att både Kugge och Malin hade fyllt i en septemberlista bestämde jag mig för att också göra det. Listor är ju så roliga!

Första tanken under månadens första morgon:
“Nej, inte ännu!” när jag hörde att Oliver var vaken. Som varje morgon. Vi har nu börjat ta honom till vår säng kring 6-tiden när han vaknar, med hopp om att han skulle somna om där och att vi skulle få fortsätta sova. Men han börjar bara leka, riva mig i håret, snurra och sätta sig upp i sängen. Tiden då han sov sina nätter mellan oss känns väldigt avlägsen.

Synen på månadens första morgon: kaffe i mängder!

Jag ska jobba med:
Jag har inte ännu heller vant mig vid tanken att jag inte kommer att jobba på en stund. Så mitt jobb just nu är att ta hand om Oliver. Och så tänker jag nog också jobba med utkastet av romanprojektet jag har haft paus med. Det känns så bortkastat om jag inte fortsätter med det, då jag ändå har lagt mycket tid och energi på det under årens lopp. Hur svårt ska det vara att komma igång med skrivandet igen!? Jag trodde ju att det skulle gå att skriva på sommaren, men jag skrev kanske 2-3 sidor under hela den tiden vi bodde i Vichtis.. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men så kan det gå.

Jag ska skriva:
Oj, jag såg inte att den här frågan fanns. Men svaret är samma som på förra frågan. Och så ska jag också fortsätta skriva dagbok, det är så terapeutiskt. Och bloggen såklart.

Maträtt jag vill testa:
Vi bestämde med Daniel att vi skulle börja laga en soppa i veckan. Den här veckan blev det en tomatsoppa och nästa vecka tänkte jag testa på någon ny soppa. Det är egentligen ganska avkopplande att lägga hörlurarna i öronen och laga mat i sällskap av en bra ljudbok. Dessutom i vårt superfina, splitternya kök!

Jag har mest lagt tid på detta som nu äntligen förverkligas:
Hmm.. Kanske att packa upp våra saker efter renoveringen i vår lägenhet. Det börjar se ut som ett hem igen!

En målsättning som är möjlig att nå:
Att börja skriva igen. Och att delta i någon kurs under hösten. Jag hade redan hittat en skrivarkurs på Arbis, men följande morgon när jag skulle anmäla mig var den fullsatt. Typiskt! Man borde alltid slå till direkt när man ser något man vill ha.

Den här boken ska jag läsa:
Maskiner som jag av Ian McEwan ska jag börja läsa till näst. Och så vill jag gärna läsa Kjell Westös nyaste bok. Och i oktober utkommer äntligen Keplers nyaste deckare!

Jag är mest kluven till:
Kommer jag att ha tid, energi och vilja att skriva färdigt min roman? Eller ska jag lägga undan den och börja skriva på en ny historia?

Det här ger mig energi just nu:
Oliver, vårt hem, promenader på Drumsö, alla roliga planer till hösten.

Det här ser jag mest fram emot:
Att rörrenoveringen ska bli färdig i hela byggnaden, så att vi inte behöver lyssna på borrljud hela dagen. Och att gå på bio!!!! Har längtat efter bio så otroligt länge och snart händer det!

Jag klagar inte på vyn då vi går och gungar med Oliver.

Livet på landet

Livet här på landet har ett lugnare tempo än i stan. När jag går på promenader möter jag fler hästar än människor. Det skiljer sig ganska mycket från Drumsö, men jag trivs ändå här. På dagarna, när Oliver sover, kan jag bara gå några trappsteg ner och ta ett dopp eller två. Så skönt, speciellt då det är 26 grader i skuggan.

Middagarna försöker vi alla äta utomhus, såklart. Det är ju ändå sommar!

Kaffe på bryggan tror jag det blir mycket av under semestern. Sa jag redan att Daniels semester börjar snart? Som vi har längtat!

Kvällarna avslutas oftast med bastu. Olivers farmor köpte ett badkar till honom så att han också får bada när vi badar. En gång fick han komma snabbt in i bastun efter sitt bad. Han var riktigt chockad, men vet inte om han tyckte om det eller inte. Vi vågade inte ha honom där så länge, då det väl rekommenderas först efter 1-års åldern. Men jag tror han nog blir en ordentlig bastubadare med tanke på hur ofta vi badar när vi är här.

Imorgon är det midsommar och vi åker till skärgården! Glad midsommar!

Första dagen

Första natten var ganska dålig men Oliver vaknade ändå på gott humör. Det är ju så mycket nytt för honom nu så helt logiskt att det påverkar sömnen. Jag tror han kommer att trivas så bra här ute på landet. Vi gör det åtminstone! Det är så otroligt skönt att slippa allt oljud och dammoln från renoveringen. Jag är definitivt en stadsmänniska men trivs ändå så bra här ute i naturen. Vi får väl se hur det känns om en vecka! Men om jag börjar längta för mycket efter Helsingfors kan vi ju alltid ta en utflykt dit.

Pioner och andungar

Pionerna på fönsterbrädet är något av de vackraste just nu. Jag fick dem som namnsdagsgåva av Daniel!

Nu är det bara elva dagar tills vi flyttar härifrån. Det är tillfälligt, men ändå känns det tråkigt. Jag älskar ju den här ön och det känns sorgligt att lämna den nu när det håller på att bli sommar. Men när vi flyttar tillbaka i augusti har vi ett nytt kök och ett nytt badrum!

På måndagen när jag kom hem från en promenad möttes jag av en kvackande and i trappan. Det var så absurt och oväntat. Sedan hördes ett gulligt pipande ljud och en liten söt ankunge hoppade fram bakom knuten. Mamman verkade lite stressad och hittade inte ut. Jag öppnade dörren och gick åt sidan så att de skulle komma förbi mig. De försökte hoppa upp för trappan och yrade framför hissdörren. Till slut kom Daniel och bar upp vagnen och Oliver som låg där inne. Efter många om och men fick vi fåglarna ut till gården. Men efter en kvart hörde Daniel smått pip från trappan. Han gick och kollade och märkte att det fanns flera ungar som hade fallit in i ett hål i trappan! En av männen som renoverar i huset bar ut ungarna till mamman. Så det blev ändå ett lyckligt slut. Stackars ankmamma som säkert undrade var hennes ungar var och hur hon skulle få dem tillbaka!

Vårt andra hem

Förra veckans tisdag blev oljudet i vårt husbolag så högt att Daniel inte kunde ha möten och Oliver kunde inte sova dagssömn. Vattnet från kranen blev dessutom brunt och var odrickbart, så vi bestämde oss för att snabbt packa ihop alla saker och rymma till stugan. Som tur har vi ett andra hem här ute i naturen som vi kan rymma till!

Här var det först snöigt och kallt men på kvällen kändes det redan varmt, solen sken och fåglarna kvittrade. Det är så fint att vara mitt i naturen när vinter blir till vår.

Den senaste tiden

Förutom att klaga över allt oväsen från renoveringen så har vi gått på promenader i solen, lyssnat på alla härliga vårljud ute i naturen, druckit kaffe med vänner via Google Hangouts, bakat, spelat kortspel, lekt, vuxit (mest nog Oliver hoppas jag men man vet aldrig med tanke på mängden bakelser och sötsaker vi nu konsumerar), sovit dåligt, pratat mycket och länge i telefon, saknat familj och vänner, samt längtat efter sommaren och bättre tider.

Mökkihöperö

Rörrenoveringen i vårt husbolag är i full gång trots att vår lägenhet renoveras först i juni. Det är mycket oljud på dagarna och eftersom Daniel ändå jobbar distans passade vi på att åka ut till stugan förra veckan. Vi provade samtidigt lite hur det skulle vara att bo där (vilket vi kommer att göra juni-augusti). Det blev ganska snabbt tydligt att det är annorlunda att bo där med en bebis jämfört med utan bebis. Stugan består av ett öppet kök och ett sovrum, så det är egentligen som en etta. Daniel satt och jobbade i köket och jag umgicks med Oliver i sovrummet varje dag. Med bebis kommer också väldigt mycket saker (babygym, leksaker, bilstol, skötbord, säng, väskor etc) som tog upp utrymme. Men jag tröstar mig med att det blir annorlunda att bo där på sommaren eftersom vi då kan vara mycket utomhus. Nu är det ju mars och ganska kallt, så det blev enstaka promenader i skogen, men annars var vi mest inomhus. Och det som också kommer att vara annorlunda är att vi då har möjlighet att umgås i det stora huset där mina svärföräldrar bor. Min svärfar är pilot och flyger fraktplan, så det var inte möjligt att träffa dem nu när de var i karantän. De kunde bara vinka till oss genom fönstret den här gången.

Mökkihöperö är ett utmärkt, finskt ord för att beskriva känslan när man inte har träffat någon på flera veckor och bara tvingas sitta inomhus i samma utrymme en längre tid. Det finns väl inte riktigt något svenskt ord för det. Trots att jag blev lite “mökkihöperö” i stugan så var det också väldigt mysigt. På kvällarna turades vi om att bada bastu och då fick vi båda lite egentid. Oliver verkade trivas i stugan. Jag ser så fram emot alla sommardagar där med båtutflykter, grillmat, bastubad och måltider på terassen i solen.

Virtuella fester

Isolerade i vårt hem. Det är ju det minsta vi nu kan göra för att försöka sakta ner smittspridningen. Men ändå tycks det vara väldigt svårt för många? Igår när vi gick på promenad här på ön så kom alla människor väldigt nära och brydde sig inte alls om att lämna avstånd när de sprang och flåsade förbi. Och så har jag fått höra att det finns folk som går till barer och restauranger ännu. Hur svårt kan det vara att stanna hemma nu när det behövs som mest? Det känns ju som en ganska liten uppoffring med tanke på vad konsekvenserna annars är.

På fredagen ordnade vi en virtuell after work via Zoom. Till en början var det ganska yrt (vi var omkring 15 personer) men ändå roligt att få se folk och höra hur de har det i dessa konstiga tider. Roligt var det ju dessutom att se glimtar ur varandras vardag. Det var vänner som satt i matbordet med sina barn, vänner som lagade mat och visade runt i sin lägenhet, vänner som körde bil och handlade i matbutiken och vänner som åt kvällsgröt med sitt barn innan läggdags. Mysigt på något sätt!

Jag vet att vi ju också gick ut på promenad, men jag hade trott att det skulle vara tryggt och mer öde. Men jag har aldrig sett lika mycket människor längs stranden här på Drumsö. Det är ju bra att folk rör på sig och får frisk luft, men det skulle vara bättre om man kunde lämna 1-2 meters avstånd mellan varandra. Till slut gick vi båda med halsdukarna framför munnen.

Förväntningar vs verklighet

När jag var gravid och någon frågade mig om jag såg fram emot att bli mammaledig var jag lite kluven. Jag brukar vanligtvis bli väldigt rastlös och behöva något kreativt projekt för att hålla igång hjärnan och hålla mig nöjd. Jag var orolig att jag skulle bli uttråkad då jag inte hade något jobb att gå till utan “bara skulle stanna hemma”. Jag planerade så många olika projekt som jag skulle ta itu med när babyn hade fötts; skriva färdigt min bok, lära mig ett nytt språk, gå en kurs eller två, studera något nytt osv. När jag berättade det här för människor med barn skrattade de och trodde att jag skämtade. De sade att jag inte på något sätt kommer att ha tid för det. Och det inser jag ju nu såhär fyra månader in i mammaledigheten. Men omöjligt är det ju verkligen inte. Men kanske lite orealistiskt att tänka att man skulle ha tid för allt det här på en gång? Det gäller väl att prioritera och välja det som är viktigast och roligast för en just då. Jag tror jag vet vad det är jag vill börja med. En distanskurs i kreativt skrivande kan man ju bra delta i under våren. Då skulle jag få hålla på med något kreativt, ha möjlighet att utveckla min bok och bara skapa den där tiden för att skriva.

När någon frågade mig för ett par månader sedan om babylivet var lättare eller svårare än jag hade tänkt mig så svarade jag att det nog var mer krävande än jag hade föreställt mig. Jag hade haft helt fel bild av hur det är att vara mammaledig. Men jag tror också att min roll som mamma inte ännu hade formats så bra då. Jag var inte ännu helt säker och bekväm i den rollen. Nu känns det som om jag har lärt känna Oliver mycket bättre och kan förstå vad han vill och inte vill. Jag har helt enkelt blivit säkrare i min mammaroll, vilket gör att vardagen också rullar bättre på. Så det tar nog en stund och man får inte kräva för mycket av sig själv som nybliven mamma.

En trött och ganska sliten (men inte uttråkad) mamma