Novembermörkret

Vi har nu två födelsedagskalas bakom oss. Helt jätteroligt att få fira Oliver och att träffa bådas familjer, men ändå rätt skönt att inte ha några kalas mer de kommande veckosluten. Oliver kommer ju snart tro att han får gåvor och kalas varje lördag. Och nästa lördag är det dessutom hans riktiga födelsedag.

Nu är november här. Mörkret trycker och tränger sig på. Det skymmer redan klockan tre och jag är orolig för tröttheten som kommer den här tiden på året. Det gäller att skapa små glädjeämnen i vardagen för att orka igenom den här vintern. Varje dag kan ju inte vara ett kalas, så det får istället bli utsökta middagar i ljussken, promenader medan det är ljust, sträckläsning av bra böcker (läste ut nyaste Kepler på två dygn, så spännande!), matlagning, nya recept, nätshopping och yoga på kvällarna. Det ska nog bli bra. Vi kommer att klara av novembermörkret också i år.

Tapas och bubbel

På onsdagen fick vi plötsligt njuta av mitt-i-veckan-lyx och äta tapas och dricka bubbel. Daniels mamma och styvpappa kom och vaktade Oliver, medan vi tog metron in till centrum och åt supergod mat på Bar Con i Kampen. Stämningen och inredningen i restaurangen var mycket trevlig och det kändes som om vi var utomlands. Vi pratade om alla våra gemensamma resor och drömde om framtida äventyr. Det är så ovant att inte ha någon resa inbokad och jag har faktiskt lite ångest över det. Och det värsta är att inte alls veta när det lättar. Kommer det någonsin att bli normalt igen?

Så ljuvligt med en ganska spontan date night mitt i veckan. När vi kom hem möttes vi av en glad Oliver som hade varit i lekparken och haft det roligt. Natten efteråt var av det värsta slaget, men minnet av restaurangbesöket gav mig krafter att orka natten och följande dag. Otroligt hur mycket energi och glädje man kan få av små saker som att gå ut och äta med sin man.

Promenader på ön

Fina, fina höst på vackra Drumsö. Förra året den här tiden var jag så höggravid och hade ont precis varje dag. Jag kunde inte gå och fick till och med prova på att gå med kryckor i ett skede. Jag hade själv trängt bort minnet av hur tung den där sista tiden av graviditeten var. Usch! Men man kan alltså lugnt säga att jag inte kunde njuta av årets finaste tid förra året.

Så nu när jag har både tid och ork, så passar jag på att gå på långa promenader med Oliver. Jag minns ännu så tydligt hur jag måste gå på promenader hela vintern och våren för att få Oliver att somna i vagnen. Då kändes promenaderna stundvis jobbiga. Nu gör jag det för att jag vill. Ibland blir Oliver rastlös, men då stannar vi i någon park och gungar eller leker i sandlådan.

Allt det här får mig att tänka på hur flyktig tiden är och på att inga faser håller på för evigt. När man är mitt i någon jobbig period kan det kännas som att det aldrig blir bra. Men med tiden blir det nog bra. Och ett år senare minns man knappt hur det kändes. Det är kanske självklart för många, men jag måste nog alltid då och då påminna mig själv om det.

Coronatest, tivoli och bio

Nu har jag nog varit dålig på att uppdatera bloggen, men jag skyller på min jobbiga förkylning. Nu har jag varit sjuk i en vecka och blir snart tokig av att bara stanna här hemma och att inte träffa andra människor. Som tur håller hostan och snuvan på att lätta. Det började med att Oliver verkade hängig och trött. Vi tänkte det berodde på att han fick tänder, men insåg sedan att han nog var förkyld. Förra lördagen, när jag blev sjuk, åkte jag till Busholmen för ett coronatest. Det gick väldigt smidigt och snabbt, även om det var en ganska obehaglig upplevelse då någon stack en pinne upp i ens näsa. Testet var som tur negativt, vilket vi också fick veta väldigt fort. Vi har ändå undvikit att träffa folk och att röra oss bland människor, då vi ju inte varit symtomfria.

Men ungefär en vecka före vi blev sjuka (så två veckor sedan, verkligen dåligt uppdaterad blogg!), fick Daniel och jag äntligen gå på bio!! Vi hade längtat efter det sedan februari, då vi var senast på bio. Före vi fick barn gick vi på bio nästan en gång i veckan. Och före covid-19 gick vi på bio en gång i månaden. Det är något så avslappnande att bara sjunka in i en bra film och att inte kunna ta fram telefonen eller hinna tänka på annat. Vi såg Tenet, som var galet bra. Christopher Nolan är en av mina favorit filmregissörer. Jag har aldrig blivit besviken på hans filmer. Interstellar är en film jag sett kanske tolv gånger. Och Dark Knight kanske trettio?

Jag älskar mat på hösten. Grytor, soppor, älg, anka, säsongsmat.

Före vi blev sjuka hann vi även gå på tivoli med Sonja, Joni och vår gudson Elliot. Oliver och Elliot fick åka karusell för första gången!

Med det här gänget skulle vi ha åkt till Grekland i maj. Jag hoppas det blir av en annan gång!

Efter det har vi bara försökt bli friska här hemma i sjukstugan. En vecka utan att träffa någon annan och bara några enstaka korta promenader då och då gör ju en smått galen. Som tur kan vi snart vistas bland folk igen! Det som gjorde mig mest ledsen var att jag och Sonja hade bokat en staycation för flera månader sedan, som vi var tvungna att inhibera. Först Grekland i maj och nu vår efterlängtade staycation… Som tur fick vi flyttat vår hotellvistelse till oktober. Grekland får väl vänta en längre tid.

Höstlistan

Nu är september här. Det var länge sedan jag fyllde i en blogglista, så nu när jag såg att både Kugge och Malin hade fyllt i en septemberlista bestämde jag mig för att också göra det. Listor är ju så roliga!

Första tanken under månadens första morgon:
“Nej, inte ännu!” när jag hörde att Oliver var vaken. Som varje morgon. Vi har nu börjat ta honom till vår säng kring 6-tiden när han vaknar, med hopp om att han skulle somna om där och att vi skulle få fortsätta sova. Men han börjar bara leka, riva mig i håret, snurra och sätta sig upp i sängen. Tiden då han sov sina nätter mellan oss känns väldigt avlägsen.

Synen på månadens första morgon: kaffe i mängder!

Jag ska jobba med:
Jag har inte ännu heller vant mig vid tanken att jag inte kommer att jobba på en stund. Så mitt jobb just nu är att ta hand om Oliver. Och så tänker jag nog också jobba med utkastet av romanprojektet jag har haft paus med. Det känns så bortkastat om jag inte fortsätter med det, då jag ändå har lagt mycket tid och energi på det under årens lopp. Hur svårt ska det vara att komma igång med skrivandet igen!? Jag trodde ju att det skulle gå att skriva på sommaren, men jag skrev kanske 2-3 sidor under hela den tiden vi bodde i Vichtis.. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Men så kan det gå.

Jag ska skriva:
Oj, jag såg inte att den här frågan fanns. Men svaret är samma som på förra frågan. Och så ska jag också fortsätta skriva dagbok, det är så terapeutiskt. Och bloggen såklart.

Maträtt jag vill testa:
Vi bestämde med Daniel att vi skulle börja laga en soppa i veckan. Den här veckan blev det en tomatsoppa och nästa vecka tänkte jag testa på någon ny soppa. Det är egentligen ganska avkopplande att lägga hörlurarna i öronen och laga mat i sällskap av en bra ljudbok. Dessutom i vårt superfina, splitternya kök!

Jag har mest lagt tid på detta som nu äntligen förverkligas:
Hmm.. Kanske att packa upp våra saker efter renoveringen i vår lägenhet. Det börjar se ut som ett hem igen!

En målsättning som är möjlig att nå:
Att börja skriva igen. Och att delta i någon kurs under hösten. Jag hade redan hittat en skrivarkurs på Arbis, men följande morgon när jag skulle anmäla mig var den fullsatt. Typiskt! Man borde alltid slå till direkt när man ser något man vill ha.

Den här boken ska jag läsa:
Maskiner som jag av Ian McEwan ska jag börja läsa till näst. Och så vill jag gärna läsa Kjell Westös nyaste bok. Och i oktober utkommer äntligen Keplers nyaste deckare!

Jag är mest kluven till:
Kommer jag att ha tid, energi och vilja att skriva färdigt min roman? Eller ska jag lägga undan den och börja skriva på en ny historia?

Det här ger mig energi just nu:
Oliver, vårt hem, promenader på Drumsö, alla roliga planer till hösten.

Det här ser jag mest fram emot:
Att rörrenoveringen ska bli färdig i hela byggnaden, så att vi inte behöver lyssna på borrljud hela dagen. Och att gå på bio!!!! Har längtat efter bio så otroligt länge och snart händer det!

Jag klagar inte på vyn då vi går och gungar med Oliver.

Livet på landet

Livet här på landet har ett lugnare tempo än i stan. När jag går på promenader möter jag fler hästar än människor. Det skiljer sig ganska mycket från Drumsö, men jag trivs ändå här. På dagarna, när Oliver sover, kan jag bara gå några trappsteg ner och ta ett dopp eller två. Så skönt, speciellt då det är 26 grader i skuggan.

Middagarna försöker vi alla äta utomhus, såklart. Det är ju ändå sommar!

Kaffe på bryggan tror jag det blir mycket av under semestern. Sa jag redan att Daniels semester börjar snart? Som vi har längtat!

Kvällarna avslutas oftast med bastu. Olivers farmor köpte ett badkar till honom så att han också får bada när vi badar. En gång fick han komma snabbt in i bastun efter sitt bad. Han var riktigt chockad, men vet inte om han tyckte om det eller inte. Vi vågade inte ha honom där så länge, då det väl rekommenderas först efter 1-års åldern. Men jag tror han nog blir en ordentlig bastubadare med tanke på hur ofta vi badar när vi är här.

Imorgon är det midsommar och vi åker till skärgården! Glad midsommar!

Första dagen

Första natten var ganska dålig men Oliver vaknade ändå på gott humör. Det är ju så mycket nytt för honom nu så helt logiskt att det påverkar sömnen. Jag tror han kommer att trivas så bra här ute på landet. Vi gör det åtminstone! Det är så otroligt skönt att slippa allt oljud och dammoln från renoveringen. Jag är definitivt en stadsmänniska men trivs ändå så bra här ute i naturen. Vi får väl se hur det känns om en vecka! Men om jag börjar längta för mycket efter Helsingfors kan vi ju alltid ta en utflykt dit.

Pioner och andungar

Pionerna på fönsterbrädet är något av de vackraste just nu. Jag fick dem som namnsdagsgåva av Daniel!

Nu är det bara elva dagar tills vi flyttar härifrån. Det är tillfälligt, men ändå känns det tråkigt. Jag älskar ju den här ön och det känns sorgligt att lämna den nu när det håller på att bli sommar. Men när vi flyttar tillbaka i augusti har vi ett nytt kök och ett nytt badrum!

På måndagen när jag kom hem från en promenad möttes jag av en kvackande and i trappan. Det var så absurt och oväntat. Sedan hördes ett gulligt pipande ljud och en liten söt ankunge hoppade fram bakom knuten. Mamman verkade lite stressad och hittade inte ut. Jag öppnade dörren och gick åt sidan så att de skulle komma förbi mig. De försökte hoppa upp för trappan och yrade framför hissdörren. Till slut kom Daniel och bar upp vagnen och Oliver som låg där inne. Efter många om och men fick vi fåglarna ut till gården. Men efter en kvart hörde Daniel smått pip från trappan. Han gick och kollade och märkte att det fanns flera ungar som hade fallit in i ett hål i trappan! En av männen som renoverar i huset bar ut ungarna till mamman. Så det blev ändå ett lyckligt slut. Stackars ankmamma som säkert undrade var hennes ungar var och hur hon skulle få dem tillbaka!

Vårt andra hem

Förra veckans tisdag blev oljudet i vårt husbolag så högt att Daniel inte kunde ha möten och Oliver kunde inte sova dagssömn. Vattnet från kranen blev dessutom brunt och var odrickbart, så vi bestämde oss för att snabbt packa ihop alla saker och rymma till stugan. Som tur har vi ett andra hem här ute i naturen som vi kan rymma till!

Här var det först snöigt och kallt men på kvällen kändes det redan varmt, solen sken och fåglarna kvittrade. Det är så fint att vara mitt i naturen när vinter blir till vår.

Den senaste tiden

Förutom att klaga över allt oväsen från renoveringen så har vi gått på promenader i solen, lyssnat på alla härliga vårljud ute i naturen, druckit kaffe med vänner via Google Hangouts, bakat, spelat kortspel, lekt, vuxit (mest nog Oliver hoppas jag men man vet aldrig med tanke på mängden bakelser och sötsaker vi nu konsumerar), sovit dåligt, pratat mycket och länge i telefon, saknat familj och vänner, samt längtat efter sommaren och bättre tider.