Äntligen bio!

Nu har vi två dagis- och jobbveckor bakom oss. Den första veckan var väldigt tung och kom som en chock för mig, trots att jag hade förberett mig mentalt för ett känslokaos. Oliver fick snuva som kanske hade en inverkan på sömnen och jag tvivlade varje dag på allt och hade nära till gråt nästan konstant. Men nu efter den andra veckan känns allt mycket bättre. Det är konstigt hur människan kan anpassa sig och vänja sig vid nya situationer. Och ibland är det bara tid som hjälper. Det är ännu lite kämpigt på morgonen när Oliver lämnas på dagis, men dagarna har blivit bättre och han är ganska glad när man hämtar honom. Leker och härjar på dagisgården.

Vardagskvällarna är fortfarande ganska korta, speciellt då när jag jobbar från kontoret och det tar ca 1,5 h för mig att komma hem. Men jag tror det också är något man snart vänjer sig vid. Jag vill också kunna göra något efter jobbet och inte bara skynda hem, äta och börja lägga Oliver. Som tur kan jag ibland jobba hemifrån, vilket underlättar enormt!

Dessutom är jag ledig med Oliver på fredagarna, så det känns jättebra att ha en hel dag med bara honom. Då har vi gått till parken, butiken och biblioteket, som han älskar.

Igår hände något som inte hänt på evigheter. Daniel och jag gick på bio! Nu när vi båda har fått båda sprutorna kändes det tryggare att sitta i en biosalong med andra människor. Dessutom åker jag ju i en fullsatt buss varje dag, så samma risk finns i dessa två situationer. Vi såg filmen Free Guy och skrattade flera gånger. Före bion åt vi dessutom på restaurang. En sån lyx! Man uppskattar allt så mycket mer nu när det varit så lång paus med allt. Oliver hade också haft så roligt med sin mormor medan vi var på dejt. Ett lyckat koncept alltså.

Sömnen

Inatt sov jag 2,5 timme. Jag vaknade till något ljud och hur trött jag än var så fick jag bara inte sömn. Samma hände natten innan, men då fick jag ändå sovet lite mer. Det känns så otroligt frustrerande att snurra i sängen, byta ställning, titta på klockan, gå på wc, bli hungrig, nästan somna men vakna till med ett ryck, stressa om klockan och börja få panik av att sömnen bara inte kommer. På veckoslutet var det mycket trevligare:

Min bror Sebbe och hans Hana kom till oss på middag. Vi hade inte sett dem sedan förra december, så vi var alla så glada. Daniel grillade, vi åt god mat och skrattade hela kvällen.

Oliver älskar Kalle Anka och har börjat klättra upp i gästsängen för att ta ner en Kalle Anka-bok och så kan man plötsligt hitta honom såhär, insjunken i Kalle Anka.

På söndagen läste vi lite till, lagade pizza och gick på promenad. Ett skönt veckoslut!

En ny vardag

Varför berättade ingen hur tungt det skulle vara med dagisstart? Eller så gjorde folk det men jag förstod det inte förrän nu. Det har varit en av de tyngsta veckorna någonsin. Kanske det inte var helt smart att börja jobba samma vecka som Oliver började på dagis. Det är ju redan spännande att återvända till jobbet efter ungefär två års paus. Och sedan ännu lägga där till en hemsk ångest, skuldkänslor, sömnlösa nätter och hysteriskt gråt. Nästan varje dag har jag själv varit nära till tårar när jag stängt dörren efter mig och gått till bussen. Och på eftermiddagen när det har tagit extralänge att komma hem på grund av bilköer.

Imorgon börjar en ny dagis/jobbvecka. Jag är lite nervös för det. Det är jätteroligt att jobba igen och jag trivs verkligen med mitt jobb. Jag har trevliga nya kolleger, trivsamt kontor, roliga uppgifter och utmaningar. Jag är mest nervös över att få ihop tidtabeller och att det inte ska bli så långa dagar för Oliver på dagis. Hur gör andra? Hur är det meningen att man ska pussla ihop vardagen? Man ska hinna jobba 8 timmar, åka till och från jobbet, hämta Oliver en vettig tid, leka och tanka närhet tills han somnar, städa, laga mat, ha egentid, ha tid för parförhållande och vila, motion och vänner? Det är nog verkligen ett mysterium för mig hur det är meningen att man ska hinna med allt. Men andra gör ju det så det måste ju bara funka på ett eller annat sätt! Det tar nog säkert en stund att få allt att gå ihop.

End of an era

Idag är en känslosam dag. Jag har flera gånger varit nära att gråta. Det känns så stort, även om det är rätt tidpunkt och vi alla är färdiga för det. Det som väcker alla dessa känslor är att jag imorgon börjar jobba. Det betyder att min tid med Oliver på tumanhand är förbi. Jag har aldrig tyckt om stora förändringar eller avslut, så det var ganska väntat att jag skulle reagera såhär. Som sagt är jag helt redo att återvända till jobbet och jag längtar efter kreativitet, utmaningar, egen tid, tankearbete, kontorsliv och allt det där, men det känns ändå sorgligt. Kanske är det bara nu, då jag ändå är lite nervös för det nya, och kanske lägger det sig genast efter första dagen. Men idag är jag sentimental och håller Oliver i famnen lite längre, drar in doften av hans hår och blickar tillbaka på alla fina dagar och stunder vi har haft sedan han föddes för 1 år och 8 månader sedan. Jag kommer aldrig att glömma dem. Och jag är så glad och tacksam att jag hade möjlighet att stanna såhär länge hemma med honom. Och att jag har ett jobb att gå tillbaka till.

På morgonen när vi satt och åt frukost tillsammans sade jag: ”vet du, imorgon börjar mamma jobba”. Oliver sken upp och utbrast: ”Wow! High five!”. Han har helt rätt inställning. Det ska bli spännande men också roligt att återvända till arbetslivet.

Vårlängtan

Igår regnade det små istappar och idag ligger det en tjock, vit dimma över ön vi bor på. Det är grått, kallt och inte sådär jättemysigt väder. Men som tur hann vi få några vackra vinterveckor i februari. Bilderna är tagna förra veckan när jag tog kameran och hörlurarna med och gick på promenad medan jag talade med Jannika i telefon.

Snart är det mars och det är ju en vårmånad! Även om vintern har varit fin, så längtar jag efter torra trottoarer, vårjackor, sneakers, fågelkvitter, blommande träd och solen som värmer. Snart!

Kalla dagar i Ekenäs

Förra veckan åkte Oliver och jag till min mamma i Ekenäs. Oliver var så lycklig över att få umgås med sin ”mimmi” (han började redan tidigt kalla henne för det så det fick stanna).

Det är så skönt att Oliver nuförtiden går överallt. Vi kunde lämna vagnen hemma i Helsingfors och istället promenera eller åka pulka om vi skulle någonstans.

Det var -20 grader under de dagarna vi var i Ekenäs. Sagolikt vackert och idylliskt, men helt för kallt tycker jag.

Inlärda attityder och soliga vinterdagar

I februari får man frossa i blodapelsiner och köpa tulpaner så ofta man vill och har möjlighet. Dagarna då det varit närmare -20 grader har varit lite jobbiga. Och förra veckan var det så kallt nästan varje dag. Med ett litet barn känns det som att man måste ut åtminstone en gång om dagen. Men det är inte så enkelt med en liten typ som protesterar och skriker så fort man ska klä på honom alla hundra lager av overaller och ylle. Då krävs det tålamod och nerver av stål. Jag har ingendera men på något sätt har vi ändå klarat oss och kommit ut varje dag.

Alltså blodapelsinerna är så galet goda just nu. Oliver älskar också dem och vi måste köpa apelsiner nästan varannan dag.

Morgonsolen har hittat in till vårt kök. När jag växte upp tyckte jag inte alls om soliga vinterdagar, det kändes så bortkastat med sol på en iskall dag. Men nu som vuxen har jag lärt mig att verkligen älska det. För ett par dagar sedan sade mamma exakt den meningen; ”Jag avskyr soliga vinterdagar, det känns så bortkastat”. Ibland blir man skrämd av hur mycket som är inlärt. Det är alltid lika fascinerande.

Daniel har igen lagat god mat, vilket alltid uppskattas här hemma. Oliver äter nuförtiden samma som vi. Han älskar kryddig mat redan nu. Och när han bläddrar i någon tidning och hittar matbilder, pekar han på det och säger ”mmmm”. Jag tror han blir en likadan gourmand som sin pappa.

Stiga och bakelser

Vissa dagar och stunder bränner sig fast i minnet. Som den här dagen när solen sken och vi drog Oliver i Stigan här på ön. Ljuvligt med fina minnen från Olivers första ordentliga vinter.

Älskar alla årstider här på ön!

Annat fint med februari förutom solen är nog bakelserna. I Finland har vi både Runebergstårtor och Fastlagsbullar som man får njuta av mitt i vintern.

En dag i taget

Det finns inte så mycket att rapportera nuförtiden, så därför är det ganska tyst här på bloggen också. Dagarna rullar på. På grund av snön är det svårt att röra sig utomhus med vagn. Trottoaren plogas aldrig. Men dagarna känns ändå på något sätt ljusare och jag försöker förgylla dem med tulpaner och bra deckare. Och kaffe. Här dricks det tusen koppar kaffe om dagen.

Daniel har lagat mycket god mat och jag har bakat ibland. Januari är långsam, sådär som januari brukar vara. Ena sekunden saknar jag jobbet och den andra sekunden blir jag tårögd av tanken på en vardag utan att hänga med Oliver på dagen.

Någon enstaka gång har solen tittat fram (kanske 1-2 gånger under hela månaden?) och då har jag fått vårkänslor. Men i år är det annorlunda. Jag längtar inte sönder mig efter våren. Jag lever en dag i taget. Det var jag väldigt dålig på innan jag blev förälder, men nu då jag vill maximera stunderna med Oliver, så känns det naturligt. Det är ganska skönt och mycket välkommet.

Hejdå november!

Trots att veckorna går fort känns det som om det har varit november i ett halvår. November har varit ovanligt solig i år. Eller så minns jag åtminstone det. De senaste dagarna har varit gråa och regniga, men början av månaden var ganska fin. I november har vi lagat god mat, firat ettåringen och farsdagen, gått på promenader, gungat, lekt i sandlådan, övat på att gå, målat med fingerfärger på öppna dagis, läst böcker, haft sämre och bättre nätter, lekt med nya och gamla kompisar, klättrat i olika lekrum och så har Oliver lärt sig nya ord. Han utvecklas nu så fort.

Innan restriktionerna hann vi också ha en date night, fira ”Friendsgiving” och träffa bådas familjer. Trots corona, mörka dagar och regn har den här månaden varit bättre än vad den brukar vara. Skönt med en helt bra november. Men också skönt att det imorgon är december. Och det betyder också att min födelsedagsvecka är här!