Förlossningsberättelse del 2

Del 1 av förlossningsberättelsen hittar du här.

Förlossningen

Ungefär fyra timmar efter att vi blivit lovade en igångsättning kom samma barnmorska in i vårt rum och berättade att salen var städad och nu kunde vi börja med igångsättningen. Vi samlade ihop våra saker och tog oss till förlossningssalen. Det kändes så spännande och pirrigt; här i det här rummet skulle vi träffa vår Oliver. Vi lyssnade på babyns hjärtljud och allt var bra. Sedan skulle jag försöka sova för att samla krafter till själva förlossningen. Men direkt då jag lade mig ner i sjukhussängen och skulle vila började mina egna sammandragningar. De kom väldigt regelbundet och var mycket kraftiga. Som sagt har jag trängt bort minnet av sammandragningarna och kan inte nu komma ihåg hur det kändes. Men där och då visste jag att jag aldrig har haft så ont. Och de kom med så jämn takt att jag inte hann återhämta mig innan det var dags för nästa värk. Jag kallade på barnmorskan som var glad att mina egna sammandragningar hade kommit igång. I flera timmar led jag av sammandragningarna. Jag hade ingen uppfattning om tiden. Nångång under natten insåg barnmorskan att mina sammandragningar inte räckte till, så hon kallade på läkaren som skulle spräcka mina hinnor. Han spräckte hinnorna och placerade elektroder på babyns huvud för att kunna följa med hjärtljuden. Då sade han att jag var 4 cm öppen. Jag blev så otroligt lättad och tänkte att jag kanske snart kunde få en epidural, eftersom det brukar vara gränsen för att få den. När läkaren hade gått frågade jag barnmorskan om jag kunde få epidural snart, men hon tyckte att vi ännu skulle vänta. Jag kände att min kropp behövde vila så jag blev lite besviken men litade ju förstås på hennes omdöme. Hon föreslog att jag skulle prova på tens-apparaten. Den hjälpte inte ett dugg. Den bara kittlade mig i ryggen. Sammandragningarna var så kraftiga att jag märkte att hela min kropp och jag var i panik. Jag gick i en lång och varm dusch sittandes på en gymboll. Jag satt och studsade på bollen och lät hett vatten rinna över min kropp. Daniel höll mig sällskap och försökte prata med mig. Efter duschen bad jag barnmorskan kolla hur öppen jag var. Mina sammandragningar hade nu nått den gränsen att jag ville ha epidural. Hon kollade och sade att tyvärr är jag bara öppen 3 cm. Jag kunde inte tro det. Hon beklagade och sade att läkare ofta kan bedöma fel sådant och att hon hade misstänkt det. Hur kunde jag bara ha öppnat mig 3 cm efter all denna smärta? Det kändes så hopplöst och jag tänkte då att jag troligtvis kommer att föda i flera dygn. Barnmorskan sade de orden som jag verkligen inte ville höra: ”tyvärr har förlossningen inte ännu kommit igång”. Jag började gråta igen och kände mig så misslyckad. Mina egna sammandragningar räckte inte till, så jag fick Oxytocin för att öka på sammandragningarna. Oxytocinet fick jag via dropp, vilket betydde att jag inte kunde röra mig från sängen. Den varma duschen var det enda som hade hjälpt en aning och nu kunde jag inte längre använda mig av den.

Då föreslog barnmorskan att jag skulle prova på lustgas. Jag var väldigt skeptisk eftersom jag bara hört negativa upplevelser av lustgas. Men till slut var det lustgasen som var min räddning! Barnmorskan föreslog att vi skulle lyssna på musik och försöka få en bättre stämning. Det hjälpte lite. Jag drog i mig lustgas och lyssnade på musik i flera timmar. Barnmorskan kom in till vårt rum med jämna mellanrum för att höja på min dos av Oxytocin. Sammandragningarna ökade men som tur hade jag min lustgas. Kring klockan 8 på torsdagsmorgonen byttes barnmorskan igen. Jag var först väldigt orolig för detta byte men det visade sig att vår följande barnmorska var lika trevlig som den förra och det roliga var att de båda dessutom talade svenska. När barnmorskorna byttes hände också något jag längtat efter hela natten; jag fick äntligen lite smärtlindring! Jag fick en spinal som skulle låta min kropp vila i 1,5 timme (så länge skulle medicinen verka). När anestesiläkaren hade gett mig medicinen kunde min kropp äntligen slappna av. Jag somnade direkt och sov djupt i en timme. När jag vaknade var det ljust ute och den första snön hade lagt sig. Jag minns att jag såg bilar köra utanför och tyckte det var så absurt att världen fortsatte snurra på som vanligt trots att jag själv gick igenom det största som hänt mig.

Det som väckte mig var ett väldigt starkt krystningsbehov. Jag kallade på barnmorskan och berättade om mitt krystningsbehov. Hon tyckte det lät positivt och trodde att jag hade öppnat mig mer. Hon gjorde en undersökning och det visade sig att jag var öppen 8 cm! Trots att smärtlindringen redan hade lämnat min kropp kände jag inte längre smärta; bara det där otroligt starka trycket och behovet av att krysta. Det blev med varje minut starkare och jag andades igen lustgas varje gång det kom. Vi väckte Daniel som också hade fått vila då jag sov. Nu var stämningen helt annan i rummet och jag kunde prata, skratta och kände mig som mig själv igen. Jag åt chips, drack hallonsoppa och blåbärssoppa och tänkte för mig själv att kanske jag ändå kommer att kunna föda denna baby.

Barnmorskan sade att babyn fortfarande var för högt uppe, så jag skulle stå och röra mig så att han skulle komma nedåt vid varje sammandragning. Jag frågade hur länge hon tror att det tar innan babyn är ute. Inte så länge till, sade hon. Det betydde att jag inte skulle hinna få någon smärtlindring. Jag som var redo att ta all medicin som var tillåten skulle nu alltså föda utan någon smärtlindring. Sen sade barnmorskan något jag varit rädd för under graviditeten: hon misstänkte att navelsträngen var lindad runt babyns hals eftersom hjärtslagen påverkades av sammandragningarna. Hon tog fram en sugkopp och visade den till oss. Hon berättade att hon kallar på läkaren om det ser ut att bli panik under krystningsskedet. Det kändes skrämmande, eftersom vi fått vänta så länge i flera olika situationer på sjukhuset; så jag tvivlade på att läkaren skulle hinna i tid med sugkoppen. Krystningsbehovet blev starkare och starkare. Det skrämde mig lite att Daniel och jag blev lämnade ensamma i rummet då krystningsbehovet var så starkt. Vid varje sammandragning kollade vi oroligt på babyns hjärtljud. Jag ville inte krysta och var rädd för att navelsträngen skulle strypa babyn. Till slut kallade jag på barnmorskan och sade att jag tror det nu är dags. Hon undersökte mig och sade att nu är jag 10 cm öppen och att jag skulle prova att krysta lite, men inte helt och hållet. Då skulle vi se om allt stod rätt till. Och det visade sig att allt inte var okej. Resten av krystningsskedet är ganska suddigt för mig. Jag minns att jag stirrade Daniel i ögonen varje gång jag skulle krysta och han hjälpte mig att andas rätt och hitta krafterna. Plötsligt var det kaos i salen. Läkare och annan personal samlades runt mig medan jag krystade. Ena läkaren sade att det måste bli akut kejsarsnitt och därför kallades en annan läkare för att se om det skulle vara möjligt att få ut babyn med hjälp av sugkopp. Det blev skyndsamt eftersom babyn redan var på väg men i fel ställning; han hade ansiktet uppåt. Den äldre läkaren kom äntligen på plats och han bestämde att det inte behövde bli kejsarsnitt, så jag fortsatte krysta och de försökte få ut babyn med hjälp av en sugkopp. Det första försöket misslyckades och sugkoppen lossnade utan någon baby. Själva krystningsskedet höll väl på i 30 minuter. Jag var nära att tappa krafterna och grät att jag inte orkar mer. Sedan hörde jag på barnmorskans röst hur kritiskt det var att få ut honom så jag använde alla mina krafter. Jag vet inte själv riktigt varifrån mina krafter kom. Och plötsligt sade barnmorskan att jag inte längre behöver krysta. Några sekunder senare hördes det finaste ljudet jag någonsin hört; Olivers skrik. En väldigt stor baby placerades på min mage. Mitt hjärta fylldes av kärlek jag aldrig känt förut och jag glömde då all smärta. Jag tittade upp på Daniel vars tårar rann längs kinderna. Jag granskade Olivers alla händer och fötter och kunde bara skratta ut av lättnad och lycka. Men plötsligt började det hända saker. Allt var inte som det skulle.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s