amanda sofia

Det sägs ju att man glömmer bort förlossningssmärtan så fort man får sin baby i famnen. Såhär 6 veckor efter att jag har fött ett barn kan jag säga att det inte stämmer. För min del åtminstone. Det som jag ändå har glömt är hur sammandragningarna kändes, vilket är väldigt konstigt med tanke på hur många dagar jag hade sammandragningar. Så kanske min förlossningshistoria kan börja där. Med sammandragningarna.

Stunderna innan förlossningen

Minnet är så opålitligt ibland. Så jag vill skriva ner alla tankar och detaljer då jag fortfarande kommer ihåg allt. Men nu när jag ska tänka några veckor bakåt känns det som att jag inte ens minns allting. Det har hänt så mycket efter det. Men det jag åtminstone kommer ihåg är att söndagen den tredje november, sex dagar efter mitt beräknade datum, var jag helt säker på att förlossningen var igång. Jag klockade sammandragningarna och de kom med fyra-fem minuters mellanrum och var väldigt kraftiga. Hela kvällen led jag av dem. Vi försökte spela Crash Team Racing och se på Frasier men jag måste ständigt pausa för att det värkte så. På kvällen gick slemproppen och jag började blöda. Jag ringde till sjukhuset och de sade som vanligt att jag skulle vänta hemma tills värkarna blev tätare och kraftigare. Jag gick i en varm dusch, försökte stilla smärtorna med en värmekudde, tog värkmedicin och tog tid på sammandragningarna. De kom under tre timmar med fem minuters mellanrum. Vid midnatt åkte vi in. Barnmorskan gjorde en inre undersökning och jag var öppen 0,5-1 cm. Bara! Sammandragningarna blev värre där och då efter undersökningen. Barnmorskan sade att vi kunde stanna där och vila eller åka hem. Vi bestämde oss för att åka hem.

Hemma kunde jag inte alls sova på grund av värkarna. Jag gick två gånger i duschen och tog mera värkmedicin. Kring 7-tiden på morgonen grät jag och sade att nu gäller det; nu måste vi åka in. Vägen till sjukhuset kändes väldigt lång och varje duns fick mig att vilja gråta. När vi kom in till avdelningen märkte jag plötsligt att värkarna började avta. Nej, inte igen! Såhär hade det varit redan i flera veckors tid. Men den här gången hade jag varit så säker på att det var dags. Jag mötte en ny barnmorska som skulle sluta sin arbetstur om 20 minuter. Hon var sur och sade att om jag var på väg att föda så skulle jag knappt kunna stå eller prata med henne. Hon tyckte att vi var där i onödan. När hon lämnade rummet kände jag mig så dum. Följande barnmorska var mycket vänligare och förstod min situation eftersom hon själv varit med om en flera dagars latensfas med sitt första barn. Hon gav starkare värkmedicin och vi åkte hem så att jag skulle få vila. Daniel var tvungen att jobba nästa dag trots att vi inte sovit en blund. Jag kände mig så dålig som hade hållit honom vaken och tagit upp av barnmorskornas tid i onödan. Hemma sov jag i typ en timme efter att jag fått i mig den starkare värkmedicinen. Jag blödde vid varje sammandragning, vilket gjorde mig orolig men var tydligen normalt.

Det var måndag och jag sov inte mer än ett par timmar då och då. Sammandragningarna pinade mig konstant men de kom ändå inte tillräckligt ofta (ungefär 10-30 minuters mellanrum). Jag skämdes över att vi hade åkt in två gånger utan att jag hade fött (nu efteråt förstår jag inte varför jag skämdes). Jag tänkte att nästa gång åker jag in först sedan när huvudet redan syns. Typ. Måndagen kom och gick i en slags dimma. På tisdagen åkte Daniel till jobbet och min mamma kom för att hålla mig sällskap på dagen. Jag kände mig som en zombie och den dagen är väldigt suddig i mitt minne. Kring midnatt hade sammandragningarna tätnat igen och var så kraftiga att jag svalde min stolthet och så åkte vi in till sjukhuset igen. För en tredje gång.

Jag blev undersökt av två barnmorskor (eller en studerande och en barnmorska). Sammandragningarna lugnade sig en aning igen när vi kom in, men den här gången förstod barnmorskorna mig helt och hållet. De sade att eftersom jag inte sovit på flera dygn så ska jag stanna där och vila i ett av deras vilorum. Jag fick ett nattlinne, en spruta och ett sömnpiller. Jag blev lite yr av sprutan och Daniel satt och höll mig i handen tills jag skulle somna. Men av någon anledning kunde jag inte sova i mer än 45 minuter den natten, vilket ledde till att jag vakat i nästan tre dygn innan förlossningen sattes igång ordentligt. Det rekommenderar jag verkligen inte till någon. Jag ringde på klockan och kallade på samma barnmorska som tog emot mig vid midnatt. Hon gav mer medicin och sade att ifall förlossningen inte kommer igång av sig själv så ska hon säga till följande barnmorska att jag ska ha en igångsättning nästa dag. Jag var orolig att vi igen skulle bli hemskickade.

Sedan blev det onsdag. Barnmorskornas arbetsturer hade självklart bytts och den förstående barnmorskan hade åkt hem. Vi väntade hela morgonen och hela dagen på att få höra något om min igångsättning. Sammandragningarna hade igen avtagit på dagen. Jag har aldrig varit lika frustrerad. Varje gång vi kallade på en barnmorska var det en ny person som inte förstod varför vi var där. Senare mot kvällen kom en barnmorska och medgav att vi hade blivit bortglömda, eftersom det varit någon skolning samma dag. Hon sade att tyvärr blir det ingen igångsättning för mig idag eftersom alla förlossningssalar är fullsatta. Jag kunde inte hålla mig och började förstås gråta. Hon sade att vi kunde gå lite omkring i sjukhuset och se om det skulle sätta igång något. Vi gick flera varv i trapporna och jag grät för jag visste att jag inte kunde åka hem utan en baby. Inte en tredje gång och inte när vi kommit så långt och jag hade haft så ont. Jag visste att om jag åkte hem skulle jag ändå återvända om ett par timmar med hemska smärtor. När vi hade gått omkring på sjukhuset gick vi tillbaka till vårt lilla vilorum. Där började sammandragningarna igen men inte lika täta som tidigare. Då kom äntligen en ny barnmorska och sade att en förlossningssal blev ledig och att vi inte kommer att åka hem utan en baby.