Idag är en känslosam dag. Jag har flera gånger varit nära att gråta. Det känns så stort, även om det är rätt tidpunkt och vi alla är färdiga för det. Det som väcker alla dessa känslor är att jag imorgon börjar jobba. Det betyder att min tid med Oliver på tumanhand är förbi. Jag har aldrig tyckt om stora förändringar eller avslut, så det var ganska väntat att jag skulle reagera såhär. Som sagt är jag helt redo att återvända till jobbet och jag längtar efter kreativitet, utmaningar, egen tid, tankearbete, kontorsliv och allt det där, men det känns ändå sorgligt. Kanske är det bara nu, då jag ändå är lite nervös för det nya, och kanske lägger det sig genast efter första dagen. Men idag är jag sentimental och håller Oliver i famnen lite längre, drar in doften av hans hår och blickar tillbaka på alla fina dagar och stunder vi har haft sedan han föddes för 1 år och 8 månader sedan. Jag kommer aldrig att glömma dem. Och jag är så glad och tacksam att jag hade möjlighet att stanna såhär länge hemma med honom. Och att jag har ett jobb att gå tillbaka till.
På morgonen när vi satt och åt frukost tillsammans sade jag: ”vet du, imorgon börjar mamma jobba”. Oliver sken upp och utbrast: ”Wow! High five!”. Han har helt rätt inställning. Det ska bli spännande men också roligt att återvända till arbetslivet.
amanda sofia 