“Your baby is now the size of a watermelon” säger mina graviditetsappar. Och så känns det nog verkligen! Jag minns så tydligt när appen sade att han var lika stor som ett riskorn, ett blåbär, vindruva, plommon, apelsin etc. Alltid när vi samåkte till jobbet (Daniels och mitt kontor låg ca 4 minuters avstånd från varandra) brukade Daniel gissa veckans storlek. Lite saknar jag den tiden också, trots att allt var så osäkert och jag var orolig att något skulle gå fel. Men då hade jag inga krämpor och mådde ändå relativt bra. Nu kan jag tyvärr inte säga samma sak. Men ändå är jag ju så glad att graviditeten närmar sig sitt slut. Nu är jag i vecka 37! Trettiosju. Själv föddes jag i den här veckan, vilket är helt galet. 36+2 föddes jag. Då var det för att moderkakan låg i vägen och började blöda, vilket ledde till ett kejsarsnitt. Min moderkaka hade ju flyttat på sig, så det borde inte vara samma problem. Men ändå tänker jag ju att månne det finns någon koppling mellan hur tidigt eller sent föräldrarna har fötts och hur tidigt eller sent ens baby kommer att födas. Nu när smärtorna är så olidliga så längtar jag ju mer än någonsin efter ett tecken på att han ska komma lite tidigare än beräknat. Men självklart är det ju viktigast att han är fullt utvecklad och mår bra. Men vi lever nog nu i så spännande tider; han kan ju födas närsomhelst.
Sjukhusväskan är med andra ord packad. Imorgon inleder vi (förhoppningsvis) hans födelsemånad. Äntligen!
amanda sofia 