Stugan

Några dagar innan jul åkte vi till stugan. Vi hade inte varit där på flera månader. Senast vi var där hade det gått för kort tid sedan vi flyttade hem därifrån (bodde där i 3 månader på grund av rörrenovering i vår lägenhet) och vi stannade då bara en natt. Nu hade det gått så lång tid att vi hade börjat längta efter naturen, stugan och bastun.

Ute var det grått och blött, men ändå fint att vara där. Frisk luft, vacker omgivning och brasa i stugan. Väldigt mysigt och avkopplande. Jag längtar redan efter nästa stugbesök!

Vichtis

Sjön var fortfarande ljummen och sensommarvärmen låg och tryckte i luften när vi lämnade stugan bakom oss i augusti. I tolv veckor var stugan vårt hem. Oliver var bara sex månader när vi flydde från renoveringen i stan och gjorde den lilla stugan till vårt tillfälliga hem. Tre månader senare, när renoveringen var färdig i vår lägenhet och vi fick flytta hem igen, hade Oliver lärt sig att både krypa och att stå upp mot stöd. Han förvandlades från en baby till en liten, livlig pojke under vår sommar i exil.

Vi hade inte besökt stugan sedan augusti. Det var märkligt att se hur hösten hade tagit över. Det regnade tunga, stora vattendroppar. Löven hade fallit till marken och sjön var iskall. Jag vågade bara doppa tårna efter bastun. Det kändes nästan som om det var några dagar sedan sommaren tog slut, men det är ju snart november. Helt otroligt att det är ungefär åtta månader kvar till sommaren igen. Den tanken gör mig ibland ledsen, men jag vill inte att livet ska gå ut på att alltid vänta på nästa sommar, nästa resa eller nästa semester. Hösten är ju mysig, men mörkret och kylan ser jag inte riktigt fram emot. Det här året kommer det att kännas tyngre, då man inte ens kan planera in någon resa för att pigga upp tillvaron. Men det här året kommer det också att vara annorlunda för oss, eftersom vi får se allt med nya ögon; Olivers första snö och första vinter. Vad spännande!

Nu när vi åkte till stugan kunde vi igen konstatera att vi var så lyckligt lottade som hade renoveringen på sommaren och inte på hösten eller vintern. Jag tror inte att vi skulle ha klarat av att bo i stugan under någon annan årstid.

Plättar och träningar mitt i natten

Under våra sista semesterdagar åkte vi bland annat till min pappa och blev serverade goda plättar med inhemska bär. Hos Olivers morfar finns det alltid en massa spännande leksaker att utforska.

Påväg tillbaka till stugan tittade vi på en live streaming av ett bröllop som vi var bjudna till. Våra vänner gifte sig på Utö och vi var så ledsna över att missa det, men som tur kunde vi se själva vigseln via nätet. Så fint! Men säkert ännu finare i verkligheten, ute vid havet.

På Daniels sista semesterdag åkte vi till rangen och slog lite golfbollar. Det var inte alls lika enkelt som det varit några dagar tidigare. Konstigt! Men det visar bara att man måste fortsätta träna för att upprätthålla rätt teknik och känsla. Före det åt vi lunch på klubbhuset.

Daniels semester tog slut. Han var lite vemodig, vilket man ju alltid är efter en semester. Men samtidigt var han mycket nöjd med sin långa semester och pappaledighet, så han var nog också ivrig på att återvända till jobbet.

För ungefär två veckor sedan började Oliver stiga upp mot stöd. Såhär stod han överallt. Nu har han tränat det och kommer snabbt och stadigt upp på benen. Det jobbiga är att han nu tränar på det varje natt. Igår steg han upp i sin säng säkert tjugo gånger under natten. Varje gång vi hade somnat om så hörde jag en massa stönande och såg sedan ett huvud sticka upp från sängen. Hur länge ska en sådan fas hålla på?

En kväll kom Daniels bror och flickvän på besök till Vichtis. Vi åt middag ihop och det är alltid lika gulligt att se hur älskad Oliver är.

Glasmuseum och svampsoppa

På Daniels sista semesterdag ville vi åka på en utfärd. Vi hade nyligen blivit rekommenderade att besöka Glasmuseumet i Riihimäki, så vi valde det som vår destination för dagen. Oliver fick sova sin första dagssömn medan vi körde lite på en timme till Riihimäki. Oliver var väldigt glad när vi kom fram. Han tycker också om att åka på små äventyr!

Vi började med att äta en lunch på kaféet innan vi gick till museumet för att beundra alla vackra glasverk. Jag har alltid älskat glas och var mycket imponerad av alla färger och former. Som tur trivdes Oliver i vagnen. Med ett äldre barn skulle det kanske ha varit riskfyllt att besöka ett museum fullt av glas.

Det var så avkopplande och rofyllt att strosa runt bland konstverken. Kanske vi ändå borde skaffa muséikortet? Eller är det helt onödigt nu då man kanske inte kommer att kunna röra sig bland folk?

Efter museumet åkte vi till två olika outlets i närheten; Iittala och Havi. På båda ställena köpte vi en del saker till vårt nya men gamla hem. Om man är som jag och älskar ljus och servetter så rekommenderar jag verkligen ett besök till Havis outlet. Nu behöver jag inte köpa nya servetter på säkert 10 år! Och nu har vi verkligen förberett oss för en mysig och mörk höst fylld med färggranna ljus.

Hur många gånger har jag månne nämnt att jag kommer att sakna dessa vyer?

När vi kom tillbaka till Vichtis blev vi bjudna på en galet god svampsoppa. Jag brukar inte tycka om svamp, men oj så god den här soppan var! Den var gjord på svarta trumpetsvampar. Och som huvudrätt fick vi grillad mat. Och Oliver fick sin favorit: gurka.

En simmande älg

Klockan är några minuter över sju när Oliver väcker mig. Jag minns inte så mycket av natten, bara att jag i något skede vaknade av att min hand hade domnat mellan spjälorna i Olivers säng. Det var ändå en ganska bra natt, trots några uppvak. När jag drar upp gardinen möts jag av ett strålande solsken och ett flyktigt lager av dis som ligger som en slöja över den stora sjön. Jag kommer att sakna den här vyn, tänker jag då jag förbereder kaffet. Plötsligt ser jag något enormt som simmar mitt ute på sjön. Det är en älg som simmar från en ö till en annan. Jag går ut ur stugan och beundrar det magnifika djuret med sina horn. Vi är så nära naturen här. Jag är så tacksam över att vi har fått uppleva en såhär unik sommar mitt i Finlands natur. I tre månader har vi nu bott här och snart är det dags att packa ihop våra saker och flytta in till stan igen.

Snälla svärföräldrar

Jag har säkert skrivit det förut, men Oliver är så lyckligt lottad som har så många mor- och farföräldrar i sitt liv. Stugan vi har bott i under hela sommaren ligger på samma tomt som Daniels mammas och styvpappas hus, vilket betyder att vi har fått så mycket hjälp av dem under hela vår lande-exil. Sommaren skulle nog ha sett mycket annorlunda ut utan dem. Vi har fått bada bastu på tumanhand, gått på dejter och fått mycket hjälp med klädtvätt och andra grejer som inte funkar så smidigt i en liten stuga. Det har nog varit så praktiskt med två ivriga barnvakter några meter ifrån. Och det är så ljuvligt att se hur trygg och bekväm Oliver är med dem! Jag är så tacksam för mina snälla svärföräldrar som har hjälpt oss när nätterna varit korta och hackiga och våra krafter varit slut.

Olivers Oma (farmor på tyska) är redan ledsen över att vår renovering snart är färdig. Men som tur är det inte så lång väg mellan Vichtis och Drumsö, så det blir nog många besök och lekstunder under resten av året också.

11 veckor i stugan

Nu har vi bott 11 veckor på lande i en liten stuga. Med en baby. Men det har gått förvånansvärt bra, trots att det stundvis har varit trångt, jobbigt och stökigt. Det har också varit mycket mysigt, nära till naturen och avkopplande med bastu och dopp i sjön på kvällarna. Vi har grillat god mat, ätit måltider utomhus och läst ute i solen när Oliver har sovit på dagarna. Jag kan inte ännu heller riktigt förstå att tiden här börjar lida mot sitt slut. Det är först nu som vi har börjat längta hem. Vi planerar inredningen, saknar ett eget badrum och kan inte vänta att få laga mat i vårt splitternya kök! Om allt går som planerat får vi flytta tillbaka hem fredagen den 21.8.

Vi saknar havet, Drumsö, att kunna åka in till stan när som helst, att beställa hem mat och att ha mer än ett rum. Nu har nedräkningen börjat: 11 dagar kvar! Men nu ska vi nog fokusera på att njuta av naturen och livet på landet medan Daniel ännu är ledig.

Den somriga körsbärspajen

Nu är det den tiden på sommaren, nämligen tiden då Daniel bakar sin körsbärspaj. Det har blivit en tradition för honom att baka den varje sommar och oj så god den är! Det växer alltså körsbär på gården här i Vichtis, vilket är ganska praktiskt. Ett av mina mest lästa inlägg här på bloggen är faktiskt inlägget som innehåller receptet på Daniels somriga körsbärspaj. Här kommer ni till receptet! Om ni tycker om körsbär så tycker jag ni ska baka den här enkla men fräscha pajen.

En date i månaden

Vi hann vara tio år tillsammans med Daniel innan vi skaffade barn. Jag minns att jag var lite orolig att något skulle förändras, eftersom jag var så nöjd med vårt liv just då. Vi bodde centralt, åt ofta ute på restaurang, gick spontant på bio när vi fick lust (väldigt ofta) och reste så mycket vi kunde. Jag minns att många sade att det inte behöver ändras bara för att man får barn. Men det är klart det till en viss grad gör det. Och speciellt till en början. Det blir kanske inte lika spontant och man måste planera mera än förr, men jag skulle nog säga att coronan har varit större orsak till att vi inte har levt som förut än att vi har fått ett barn. Vår resa till Grekland blev ju avbokad, biosalongerna stängdes och man kunde inte gå ut och äta på hela våren.

När Oliver föddes bestämde vi med Daniel att vi skulle försöka gå på date åtminstone en gång i månaden. I december, januari och februari gick vi på bio och brunch varje månad. Sen kom coronan. Så nu var det äntligen dags för vår date! Vi förde Oliver till Daniels mamma och styvfar, hoppade i båten och körde till en restaurang. Det var så roligt att sitta och umgås och prata, planera och skratta som alltid förut. Mycket viktigt med tid på tumanhand! Det var nog en av sommarens bästa dagar.