Skärgården välkomnar mig med sina bekanta ljud som har följt mig hela livet. Fiskmåsar och fisktärnor som ropar över havet, småfåglarnas kvitter, brummandet från båtar som åker förbi. Hundskall från grannholmen. Ett plötsligt plask i vattnet då en fisk hoppar upp till ytan. Det är nog aldrig tyst här. Och jag älskar det.
Det är en stund ännu till sommaren, men alltid är det tillåtet att drömma om den. Och förr eller senare är den ju ändå här! Här kommer sommarlistan:
Vad gjorde du förra sommaren?
Förra sommaren känns ganska avlägsen. Jag jobbade, var gravid och hade två veckors semester. Jag hade noll energi och somnade väldigt tidigt om kvällarna minns jag. Vi besökte både stugan i Vichtis och holmen.
Hur mådde du?
Varierande. Men konstant trött! Mot slutet av sommaren var jag lite nervös inför förlossningen och led av en hel del graviditetskrämpor. Det ska bli så skönt att inte vara gravid den här kommande sommaren!
Reste du någonstans?
I juni reste vi till Leipzig i Tyskland med Daniels mamma och styvpappa. Det var så roligt att se en lite mindre stad i Tyskland. Vi gick på opera, shoppade, åt gott och åkte på båtutfärd. Jag minns att jag avundades mitt resesällskap som fick dricka Aperol spritz i kvällssolen.
Planer för denna sommar?
Vi skulle börja sommaren med en veckas resa till Grekland, men av förståeliga skäl avbokades den. Jättesorgligt, men vi får ta och boka en ny resa när läget har lugnat sig. Den här sommaren kommer vi inte att ha något hem eftersom vi har rörrenovering i vår lägenhet och det är omöjligt att bo där under den tiden. Istället flyttar vi till stugan och så åker vi nog också till mitt sommarställe ute i skärgården.
Bästa sommarstället?
Jag måste nog säga vår holme ute i skärgården. Jag är alltid som lyckligast när jag är där!
Här badar du helst?
Trots att havsvattnet alltid är lite kyligare så badar jag ändå helst på mitt sommarställe. Dvs. jag klättrar försiktigt ner längs de hala klipporna, kippar efter andan när det kalla vattnet sveper om min kropp och dyker ner bland sjögräs och hör ett monotont brummande ljud av motorbåtar som åker förbi.
Bästa sommarmaten?
Allt! Grillad majs, rökta räkor, jordgubbar, ärter, vattenmelon, fräscha sallader, nypotatis, rökt abborre, korean bbq, grillad sparris.
Hur länge ska du vara ledig?
Hela sommaren!
Vad ser du mest fram emot?
Att Daniel också har lång semester (han har sparat sina pappadagar + full semester på grund av renoveringen)! Och att få introducera skärgården till Oliver.
Vad kommer du att köpa inför sommaren?
Oliver behöver väl nya, större kläder och sommarhattar.
Vad ser du fram emot just nu?
Bara att ens kunna träffa familj och vänner. Och att det ska bli varmare och att våren ska börja ordentligt.
Hur kommer du att minnas sommaren 2020?
Olivers första sommar. Sommaren då vi bodde i stugan. Sommaren med det dödliga viruset.
Idag började vardagen igen. Jag trodde att det skulle vara tyngre att återvända till kontoret, men genast när jag steg in i byggnaden insåg jag hur mycket jag tycker om mitt jobb och njuter av den här vardagen. Snart är det ju dags för en helt annorlunda vardag! Men innan semestern tog slut hann vi njuta av några dagar på mitt happy place: på vår holme i Porkala skärgård. Där inledde vi kräftsäsongen med finska kräftor:
Det här året har jag besökt holmen endast två gånger! Jag blir genast lite ledsen när jag tänker på det, eftersom jag alltid är som lyckligast där. Men det här året får verkligen vara ett undantag och nästa år kommer jag att tillbringa mycket mer tid där. Det var så märkligt att gå omkring på holmen och tänka att nästa sommar går jag här med en baby! Och överlag en konstig tanke att det här var vår sista semester på tumanhand. Nästa gång vi semestrar är vi tre och jag gissar att det inte blir lika många avkopplande lässtunder i solen och sköna sovmorgnar.
Som jag tidigare skrev var årets midsommar en av de bästa. En av orsakerna var att vi kunde fira på två olika ställen och med olika människor. På lördagen drack vi kaffe och åt en ordentlig frukost i Ingå, hoppade in i båten och sedan bilen och åkte till Porkala för att fira med min familj och släktingar.
Det var en väldigt overklig känsla att komma till holmen. För det första är det alltid lite speciellt att komma till holmen den där första gången på året. Alla klippor, havet, rötterna, fåglarna och växterna har väntat på en hela långa vintern. För det andra hade det ju stormat och regnat kvällen innan, men nu sken solen och havet glittrade och allt var så vackert. Men för det tredje kändes det som en midsommar rakt från min barndom. Nästan alla var på plats! När vi bar upp väskorna till stugan och hälsade på kusiner och mostrar och hundar sköljdes jag av nostalgi. Såhär var det ju alltid när vi var små och alla var samlade på holmen.
Vi blev direkt bjudna på Aperol spritz och en härlig gräddtårta till ära av Julias 25-års dag. Sedan blev det pizza och musik på klipporna. Pojkarna hade riggat upp ett gammalt segel som vindskydd. Där satt vi tills solen gick ner, precis som när vi var små. Fast då sprang vi väl omkring och lekte och byggde kojor. Det som också var så nostalgiskt var att se hur alla barn på holmen (ca 10-15 stycken?) nu lekte samma lekar och spelade samma spel som vi.
Hälsningar från världens bästa holme! Här har vi varit sedan måndagen och ännu har vi några dagar kvar. Tyvärr har det regnat varje dag, men det är ändå skönt att vara här. Det är en helt annan livsrytm direkt då man stiger av båten och fötterna träffar de bekanta stenarna på stranden. Man vaknar långsamt, kollar om solen skiner eller inte, knäpper på gasspisen och kokar vatten till två koppar kaffe, läser en bok eller två, tittar på segelbåtarna som skyndar till Hangöregattan, lyssnar på sommarprat blandat med regnsmatter mot taket, planerar dagens lunch och middag, eldar i bastun, simmar i 11-gradiga havet, spelar kort, dricker vin på någons terass, skålar och hurrar om solen vågar sig fram till kvällen, glömmer bort klockan och telefonen och livet utanför holmen. Man bara är.
Det känns lite vemodigt att sommaren nu är över. Hur kan den alltid kännas så kort? Men det var ändå en bra sommar trots vädret och trots att vi alla ständigt klagade på vädret. Det blev en hel del väntande (när börjar sommaren riktigt? när kommer värmen?), men också avkopplande på stugan, jobb, cykelturer i Helsingfors, tankar om framtiden, firande och festande, bröllop och möhippor, skumpa i åskväder, simturer i regn, bastubadande i kvällssolen, deckare i solstolen och pastellfärgade vardagskvällar i stan.
Förra veckoslutet var ett av sommarens absolut bästa; jag fick vara på mitt favorit ställe! Ibland tänker jag att man borde skriva en bok om hur fint det är, men sen tänker jag att alla vet väl det redan. Och den boken har jag ju i mitt huvud. Den där känslan av att komma till holmen efter en allt för lång paus, när man efter många om och men äntligen sitter i motorbåten med luften virvlande i ens hår och man ser första glimten av den bekanta holmen. Och när man stiger i land och fylls av en glädje man inte känner någon annanstans. Där har man vuxit upp och holmen har blivit en del av en. Man känner igen varje liten kotte, vrå, rot och sten. Det känns som att komma hem.
Det här året firade vi midsommar på vår holme ute i Porkala skärgård. Med mig på holmen hade jag tre fina typer, tre flaskor skumpa, en tårta, halva släkten och en massa mat och vin. Dvs. allt man behöver för en lyckad midsommar.
När jag tittar på bilderna ser det ut som om vi bara åt, åt och åt dygnet runt. Kanske vi gjorde det? Nä, men vi spelade också kortspel, hängde med mina kusiner, spådde, badade bastu, envisades med att sitta ute trots kylan, lyssnade på regnet och musiken inne i stugan och pratade, skrattade, umgicks. Tiden gick otroligt snabbt och plötsligt var det redan dags att hoppa in i båten och åka hem igen.
Jag längtar så tillbaka till skärgården och undrar när jag nästa gång kommer att få gå barfota på mina klippor? Äta gräslök från naturen? Bada i det mörka, kalla havet? Känna vinden som trasslar till håret då vi åker över farleden? Dricka rödvin ur plastmuggar och blicka ut över solnedgången när den är som allra, allra vackrast?
I arton dagar har jag burit på en stor hemlighet och nu är det äntligen dags att avslöja den.
Den trettionde juli firade Daniel och jag vår 7-årsdag på min happy place i skärgården. På dagen fick jag sitta i solen och läsa medan Daniel skämde bort mig med en lyxig frukost. Efter det gick vi på en promenad runt ön och märkte att vi var helt ensamma på hela holmen. Det var märkligt, eftersom det oftast kryllar av hundar och människor där. Plötsligt kom Daniel på idén att vi skulle simma till grannholmen (som är obebodd och hör till släkten). Jag har alltid haft litet obehag för djupa vatten och varit allmänt rädd för att simma, men det lät som ett roligt äventyr så jag gick med på det (men bara om vi kunde simma med flytvästar på, så äventyrlig är jag). Så hoppade vi i och började simma. Strömmarna under oss var starka och halvvägs till holmen fick jag panik.
Daniel lugnade ner mig och till slut intalade jag mig själv att det blir bara värre om jag hyperventilerar, så jag stillade min ångest och fortsatte att simma. Väl framme var jag alldeles skakig, men så glad att jag hade vågat.
När vi kommit tillbaka till vår holme åt vi romsmörgåsar uppe på öns högsta klippa, så att vi kunde blicka ut över farleden. Efter det föreslog jag att vi skulle gå ner till stranden, närmare havet. Vi klättrade ner och satte oss på mitt favoritställe på hela ön. Solen spred ett gulaktigt sken över skärgården. Vi drack rödvin, åt ärter och sedan svängde Daniel om sig för att gräva efter sitt årsdagskort från väskan. Jag drack en klunk rödvin och tittade på måsarna som stred om en fisk, och när jag tittade tillbaka stod han plötsligt där. På ett knä! Med en svart ask i handen! Han visade ringen och sade en massa vackra ord om mig och vår relation och frågade om jag vill spendera resten av mitt liv med honom. Jag blev så överrumplad och överraskad och började gråta av lycka. Havet glittrade i bakgrunden då Daniel placerade ringen på mitt finger och vi lovade att vara varandras för evigt.
Resten av kvällen var vi helt virriga, chockade och nykära. Vi ringde till våra föräldrar, skålade i cava, kallade varandra för ”fästman” och ”fästmö” och tog ett dopp i solnedgången.
Det var den finaste dagen i mitt 26-åriga liv och jag kommer aldrig att glömma den.
amanda sofia 