Livet på landet

Livet här på landet har ett lugnare tempo än i stan. När jag går på promenader möter jag fler hästar än människor. Det skiljer sig ganska mycket från Drumsö, men jag trivs ändå här. På dagarna, när Oliver sover, kan jag bara gå några trappsteg ner och ta ett dopp eller två. Så skönt, speciellt då det är 26 grader i skuggan.

Middagarna försöker vi alla äta utomhus, såklart. Det är ju ändå sommar!

Kaffe på bryggan tror jag det blir mycket av under semestern. Sa jag redan att Daniels semester börjar snart? Som vi har längtat!

Kvällarna avslutas oftast med bastu. Olivers farmor köpte ett badkar till honom så att han också får bada när vi badar. En gång fick han komma snabbt in i bastun efter sitt bad. Han var riktigt chockad, men vet inte om han tyckte om det eller inte. Vi vågade inte ha honom där så länge, då det väl rekommenderas först efter 1-års åldern. Men jag tror han nog blir en ordentlig bastubadare med tanke på hur ofta vi badar när vi är här.

Imorgon är det midsommar och vi åker till skärgården! Glad midsommar!

Syrenbloggen

Snart har syrenerna vissnat bort. Jag blir alltid lika förvånad över hur kort tid de egentligen blommar. Jag undrar förresten hur många gånger jag har nämnt syrenerna i den här bloggen? Jag verkar kanske lite besatt av dem. Bilderna togs för någon vecka sedan, innan denna otroliga värmebölja kom. Jag bestämde att jag vill varje år ha en bild av Oliver framför denna syrenbuske. Ser framför mig en gänglig tonåring som poserar motvilligt bland buskarna om några år.

Ultraljud för ett år sedan

Idag för ett år sedan var vi väldigt nervösa. Eller jag åtminstone. Daniel körde med sin vanliga positiva attityd, men jag var mer paranoid. Vi hade nämligen tid för det andra ultraljudet, där vi skulle få se att allt var bra med fostret som sparkade i magen. Jag minns så tydligt känslan av kall gel mot magen och stunderna innan vi fick höra de stadiga hjärtljuden. Vi kunde pusta ut av lättnad när vi fick höra att allt var bra och precis så som det skulle. Vi ville inte höra könet där på mottagningen, utan bad läkaren (?) skriva upp det på en lapp som vi skulle öppna på vår bröllopsdag några dagar senare. Vi var så uppspelta och lyckliga hela den dagen. Den lilla lappen brände i Daniels plånbok och jag klarade av högst en timmes väntan när vi väl var hemma. Vi struntade i vår ursprungliga plan om att äta en god middag och öppna lappen några dagar senare. Vi satte oss på soffan och vek upp den lilla lappen. Poika. Jag började gråta. Det kändes så magiskt och stort att få veta att det var Oliver som växte där inne. Det är ju självklart ingen skillnad vilket kön babyn hade, men varje liten detalj om babyn kändes så stor och fin. Vi visste ju inget om fostret som växte inom mig, men vi längtade efter varje bit av information som förde oss närmare den lilla personen. Vi visste bara att musik, speciellt ABBA, fick babyn att dansa vilt. Tänk att det är ett år sedan vi fick veta att det var Oliver som skulle födas till den här världen.

7 månader med Oliver

Igår blev Oliver sju månader gammal. Han fortsätter att vara en glad och aktiv baby. Han är väldigt rörlig och tar sig snabbt bakåt och åt sidan. Han kommer också framåt genom att åla, men kryper inte ännu. Han blir varje dag snabbare på att röra sig och det blir nog inte många lugna stunder när han är vaken. Han har alltid varit väldigt intresserad av sin omgivning, men det är roligt att se hur han nu märker nya saker. Igår var han väldigt fascinerad över äggen som kokade i kastrullen och stirrade länge på ångan ovanför kastrullen.

I nästan sju månader sov han i vår säng, men nu för tre dagar sedan fick han flyttas till egen säng. Det började bli farligt att ha honom i vår säng när han är så rörlig OCH vi sover nog alla bättre såhär. Jag trodde det skulle vara jobbigare och mer hysteriskt att flytta honom till egen säng, men det gick förvånansvärt bra. När vi provade det första gången för en månad sedan var det helt för hjärtskärande och han var väldigt upprörd. Men han var kanske inte färdig för det då.

Det är ju nog säkert ännu för tidigt att säga hurdan personlighet han kommer att få, men det som man redan märker är att han inte gnäller i onödan, dvs. han är en ganska nöjd baby. Men han kan bli väldigt arg väldigt fort och sedan lugna sig snabbt (måste väl hålla med Daniel om att det är en egenskap han har ärvt från mig). Han ler mycket och trivs bland människor. Han observerar sin omgivning noga och har gjort det helt från början. Han tycker om sin egen röst och vill gärna överrösta oss med sitt pladder. Jag tror han blir lika pratsam och social som sin pappa. Utseendemässigt liknar han helt en mini-Daniel men med lite rundare och större ögon. Det ska bli spännande att se hurdan person han utvecklas till!

Första dagen

Första natten var ganska dålig men Oliver vaknade ändå på gott humör. Det är ju så mycket nytt för honom nu så helt logiskt att det påverkar sömnen. Jag tror han kommer att trivas så bra här ute på landet. Vi gör det åtminstone! Det är så otroligt skönt att slippa allt oljud och dammoln från renoveringen. Jag är definitivt en stadsmänniska men trivs ändå så bra här ute i naturen. Vi får väl se hur det känns om en vecka! Men om jag börjar längta för mycket efter Helsingfors kan vi ju alltid ta en utflykt dit.

Min första morsdag

Igår firade vi min första morsdag som mamma. Det kändes så fint och stort. Jag kommer alltid att minnas den dagen. Den började såklart med sovmorgon! Halv nie steg jag ändå upp för att jag hörde Olivers glada tjut från vardagsrummet. Daniel hade beställt brunchkass från Anton & Anton och en otroligt vacker blombukett från Wild Things Helsinki.

Klockan 13 hade vi ett videosamtal med min mamma och mina bröder med familj. Det var så roligt att ”se” alla igen efter en väldigt lång paus!

De hade lovat regn till morsdagen men som en glad överraskning sken solen hela dagen. Vi gick såklart ut på promenad i det fina vädret. Daniel plockade vitsippor istället för Oliver. Nästa år kan Oliver plocka vitsipporna själv, så fint!

När vi kommit hem från promenaden var det dags för pavlova och champagne. Wow! Daniel hade aldrig tidigare bakat en pavlova, så jag var väldigt imponerad. Den innehöll hallonsylt, lemoncurd, blåbär, hallon, jordgubbar och vispgrädde. SÅ gott och vackert!

Dessutom fick jag som gåva ett par Infinity hoops från Gauhar. Så fina! Och tidlösa. Jag kommer alltid att tänka på min första morsdag när jag bär dem. Och så fick jag också en prenumeration på tidningen Skriva! Så bortskämd jag blev.

Det bästa med hela dagen var stämningen och kärleken. Daniel var nervös och stressad för att han ville att dagen skulle vara perfekt (så sött!) och Oliver var bara ett enda stort leende hela dagen. Jag är så lyckligt lottad och tacksam för min lilla familj❤️

6 månader med Oliver

Idag klockan 13.14 fyller Oliver 6 månader! Ett halvt år! Det borde man ju nästan fira med tårta och bubbel. Oliver växer och växer. Nu är han 74 cm lång och väger 9,7 kg. Han har alltså vuxit 20 cm på ett halvt år! Det är ju inte så konstigt om man har lite rastlösa nätter och troligtvis växtvärk när man växer i den farten. Alla hans kläder håller på bli för små trots att han har några bodys i storlek 74. Som tur älskar jag att shoppa online, så det är helt okej att förnya hans garderob till sommaren.

Han är så aktiv och vill så hemskt gärna framåt. På golvet backar han och snurrar runt, så det är väl snart han ålar framåt. Jag kan tänka mig att det blir tunga dagar då man måste följa efter honom, så jag borde njuta nu när han ännu hålls på en meters radie.

Nätterna är fortfarande hackiga och vi ska snart hålla en sömnskola för honom. Eller egentligen ska vi försöka flytta honom till egen säng, vet inte om det kallas för sömnskola då? Han äter 4-5 rätter i dagen, så han borde klara sig på nätterna med 1-2 amningar, enligt hälsovårdaren. Jag ser fram emot längre nätter men är ändå lite kluven angående sömnskolan. Vi får väl se hur det går!

Grattis finaste Oliver!

Stanna tiden

Vi sitter i gungstolen och gungar sakta. Du trycker din kind tryggt mot min bröstkorg och blir lugn i min famn. Det känns som evigheter sedan du var så liten att du kunde sova i min famn. Du brukade somna medan du åt och sedan låg du där i tre timmar. Mina armar brukade domna och kroppen bli stel, men jag visste att du snart skulle vara för stor och jag ville ta vara på den stunden.

Nu är du redan ett halvt år gammal. Dina personlighetsdrag blir allt tydligare och du blir aktivare för var dag som går. På nätterna håller du hårt fast vid min arm när du ska somna. Ibland öppnar du ögonen för att se att jag ännu är där. När du ser mig kan du fortsätta sova.

En morgon talar din pappa om tiden då du flyttar hemifrån och jag brister ut i gråt. Helt sådär bara. Jag skyller på hormonerna, men vet att det är mer än så. Det skrämmer mig hur snabbt tiden går. Men jag vet ju att vi har så många år, en hel livstid tillsammans. En hel livstid av kramar, filmkvällar, äventyr, bastubad, spel, sagostunder, middagar och skratt. Mycket skratt. Jag ser på dig att du kommer att vara en person med nära till skratt, som din mamma och pappa. Det blir jag så glad över. Nu är mammas pussar och pappas kittlande det roligaste du vet. Och ditt skratt är det vackraste jag någonsin har hört.

Vi sitter i gungstolen och gungar. Du trycker dig hårt mot mig och tittar upp på mig med dina stora, blåa ögon. Jag pussar dig på kinden och ditt skratt tjuter i hela stugan. Snälla, väx inte för fort.

Tillbaka till stan

Vi är så tacksamma och lyckligt lottade som har möjlighet att bo här ute i naturen när vi vill. Det har varit väldigt mysigt att leva stugliv i ett par veckor. Vi har blivit bortskämda med god mat och frisk luft här vid sjön. Nu är det ändå dags att packa ihop alla våra saker (såå mycket saker med en bebis) och köra tillbaka hem till stan. Hemma ska vi fira vappen och börja packa och tömma där hemma. Sista maj ska vi flytta ut från lägenheten för då börjar renoveringen. Spännande! Som tur är sommaren som bäst just då, allt är ju framför oss och vi kommer att bo både vid sjön och i skärgården på vår holme. Jag är fortfarande så chockad och glad över att renoveringen blir av just på sommaren, då vi kan bo på våra bådas landeställen.

Även om det har varit skönt här på lande så går jag omkring som ett blekt spöke. Vi sover typ inte alls om nätterna nu, eftersom Oliver håller på att få tänder. Jag ser tänderna under tandköttet, men de har inte ännu kommit fram. Han är tydligen allergisk för värkmedicin, så det kan vi inte ge honom och jag tycker så synd om honom när han vaknar med jämna mellanrum för att gråta. Amning är det enda som hjälper en stund. Då somnar han om men vaknar igen typ 45 minuter senare. Tungt! På dagarna är han ändå sig själv, dvs. babblar och skrattar hela tiden.

Daniel svarar på frågor om förlossningen och om att vara pappa

Vad skulle du ge för vitsord till förlossningen (skala 1-10) och varför?

2 eller 3. Det var dålig kommunikation och personalen lyssnade inte på våra önskemål. Jag blev ganska traumatiserad av allt som skedde.

Hur upplevde du själva förlossningen?

Det var magiskt och en otrolig upplevelse. Det var en kavalkad av känslor – lycka, glädje, kärlek och vördnad då jag såg och hörde vår son första gången. Jag kunde inte säga något och tårarna forsade av lycka – som blev allt för kort och skulle snart ersättas av tung ångest, hjälplöshet och oro.

Vad var det värsta?

Det är hemskt att se hur ens livs kärlek lider och har ont. Det finns inget man kan göra annat än att vara där och säga “allt blir nog bra” (familjens mantra) och att betona att “tänk, sen får vi äntligen träffa Oliver”. Jag kände mig otillräcklig och hjälplös.

Helt det värsta var ändå att efter förlossningen komma till ett tomt “familjerum” utan att veta hur vår son mår och hur seriösa eller illa förlossningsskadorna var. När jag frågade personalen att nog får jag väl veta när Mandys operation är över och hur hon har det, så svarade de att de inte vet, eftersom det inte var deras avdelning. Där satt jag i det orangea rummet och grät.

Vilka tre situationer minns du tydligast?

  1. När Oliver skrek till första gången.

2. När alla som var i rummet (ca 8 stycken) sade att barnet måste till barnavdelningen och att Mandy måste opereras eftersom det såg illa ut.

3. Känslan av ångest då jag satt ensam i familjerummet utan att veta något om min familj.

Hur kändes det efteråt, dagarna då Oliver redan hade fötts, dvs. tiden på sjukhuset?

Det var roligt, spännande och nytt. Dock också stressigt. Jag kunde inte sova överhuvudtaget på grund av adrenalinet. Alla var i samma rum, men oron fanns kvar.

Vad var nödvändigt i sjukhusväskan och vad var mindre nödvändigt?

Nödvändigt: Snus, nudlar, beef jerky (och såklart telefon + telefonladdare). Mindre nödvändigt: Allt det andra vi hade packat med, som t.ex. en bok (när skulle man hinna läsa?).

Hur skulle du beskriva de första veckorna hemma med Oliver?

Det var skojigt, yrt och stressigt. Förlossningen var ännu färskt i minne och Mandy var nästan sängbunden, så jag var klart orolig. Det var ändå jättekul att vara tillsammans som en helt ny familj.

Vad har du lärt dig som nybliven pappa?

Att man förr har tagit egentid för givet (som t.ex. att se på serier och filmer).  Att bebisar inte sover hela tiden. Tydligen kan man inte ha för många “tuttar” (nappar på svenska). Och att man ska ha babykläder som är lätta att klä på.

Vad är det bästa med att vara pappa?

Att skoja och busa med sin son och att se hur han skiner upp av att se en.

Vad har varit jobbigast?

Att han sover dåligt.

Vilka tre råd skulle du ge åt någon som snart ska bli förälder?

1. När man vill att babyn ska somna i vagnen, så istället för att göra långa, vaggande rörelser fungerar små, snabba, knyckande rörelser.

2. Laga mat i stora satser och frys ner så att det går lätt att värma upp när man inte hinner laga mat.

3. Kom ihåg att tala med din partner och fråga hur hon mår.

Vad ser du mest fram emot att introducera till Oliver när han blir äldre?

Olika maträtter, Star Wars, ishockeymatcher.

Hurdan relation vill du ha med Oliver när han är äldre?

En nära relation. Jag vill att han känner att han alltid kan ringa till mig när han behöver hjälp, stöd, råd eller annars bara för att babbla.

Hur skulle du beskriva oss som en familj?

En skojig familj som njuter av livet och försöker att inte ta för mycket stress.