Födelsedagskalas vol 2

Förra lördagen kom Daniels familj på 1-årskalas. Oliver fick igen många fina gåvor och mycket uppmärksamhet. Han var glad och nöjd hela dagen.

Tänk att ett år har gått såhär fort. Och så galet mycket han har lärt sig och utvecklats på ett år. Det är ju ganska logiskt att det blir lite sovet när hjärnan utvecklas i racerfart.

Olivers första 1-årskalas

På lördagen firade vi Oliver som snart fyller ett år! På grund av corona och stora familjer delade vi upp festligheterna så att vi firar två veckoslut i rad. På det första kalaset kom min familj och Olivers gudföräldrar och nästa lördag kommer Daniels familj. Jättesynd att inte kunna samla alla på en gång. Men på det här viset får vi ju dra ut på firandet och äta tårta varje vecka.

Oliver var mycket ivrig över sina ballonger.

Det var så ljuvligt att ha familj och vänner samlade. Oliver lekte glatt med sina kusiner, morbröder och gudföräldrar. Och han fick så många superfina gåvor!

Min ena bror överraskade oss med den här coola Batman-kakan gjord av choklad. Han är en såndän person som kan allt och är bra på allt. Lite avundsjuk på det!

Oliver var så glad hela dagen och fick äta hallon när vi andra åt tårta. På hans riktiga dag borde vi kanske laga någon kaka som han också kan äta.

11 månader med Oliver

Jag märker att jag går omkring och tänker mycket på hur allt var förra året den här tiden. Då närmade sig det beräknade datumet som en trög snigel i slow motion. Dagarna var otroligt långa och jag höll på att bli galen av att inte veta när Oliver skulle födas. Alla krämpor jag hade fick mig att tro att han skulle födas i förtid. Hans beräknade var 28.10, men jag tänkte att han skulle komma i början av oktober. Så fel jag kunde ha! Idag fyller Oliver nämligen 11 månader.

Han är nu just i sin roligaste ålder. Vi skrattar högt med honom varje dag. Han har ständigt glimten i ögat och verkar planera nästa bus. Direkt då han hör någon melodi börjar han dansa och det är det gulligaste jag någonsin har sett. Han skiner upp när han ser sin pappa och hemmet fylls av ett bubblande skratt varje gång de leker eller dansar tillsammans.

Det är så spännande att se Oliver utvecklas till sin egen person. Nu kan man börja se hur han är i sociala sammanhang. Till en början är han återhållsam och måste få observera sin omgivning och människorna i den en stund innan han vågar vara sig själv. Han sitter och tittar omkring eller trycker sig mot mig tills han känner sig bekväm. När han sedan är bekväm kan han bli sitt vilda, glada, högljudda jag. Han säger redan några ord och går stadigt då man håller honom i händerna. Det är nog inte länge kvar tills han tar sina första steg. Det kommer ju att kännas så galet att se honom gå omkring här i vår lägenhet!

Tråkigt med coronan, för annars skulle vi ju ha ordnat ett stort 1-årskalas för honom. Nu får vi dela upp kalaset på ett par veckoslut och bara fira inom familjen och gudföräldrarna. Men det kommer ju fler födelsedagar i framtiden!

10 månader med Oliver

Nu är Oliver tio månader gammal. Tiden springer iväg! Snart är han ju redan ett år.. Helt galet. Vanligtvis hör det väl inte till att ha ett rådgivningsbesök vid 10-månadersåldern, men man fick boka in ett besök om man ville, vilket jag gjorde. Oliver är nu 76 cm lång och väger 10,9 kg. Han växer alltså helt enligt sin kurva, skönt. Helt tydligt växer han inte lika fort som för några månader sedan, vilket är naturligt då han börjat röra på sig mer.

Han har nu äntligen fått två tänder!! I flera månader skyllde vi på tänderna när nätterna var mardrömslika, men nu för ett par dagar sedan skymtade vi första tanden och en dag senare kom den andra fram. Jag kan lugnt säga att nätterna inte varit så bra. Men ändå skönt att veta att det antagligen nu beror på tänderna. Men det är också svårt att veta hur ofta man kan och ska ge värkmedicin? Vi får hoppas att det snart lugnar sig.

Det är så roligt att märka att Oliver verkligen förstår vad vi säger nu. Man blir nästan skrämd, eftersom man så länge bara antagit att han ju inte kan förstå oss. Språk och språkets utveckling är så otroligt fascinerande. Men i och med att han blir tvåspråkig, kan det ta en stund innan han själv börjar prata. Ord han nu säger: “nej”, “nä”, “där” och “mamma”. Det skulle också vara intressant att veta om han förstår bättre svenska eller finska. När jag säger “får mamma en puss” så ger han en stor, blöt puss på min kind, men på finska funkar det inte ännu. Men det är oklart om det är för att han inte förstår eller inte vill ge en puss till sin pappa som har kittlande skägg. Vi får väl se med tiden!

Idag har Oliver varit ganska närhetssjuk och krävande, men jag tror det beror på tänderna. Och för att nätterna nu varit så dåliga. Vanligtvis är han ganska glad och nöjd på dagarna. Men också mycket, mycket otålig och temperamentsfull. Jag ser inte fram emot att sluta ge ersättning på natten. Hälsovårdaren föreslog att vi skulle dela ut öronproppar åt grannarna när vi börjar med vår sömnskola senare i höst.

Grattis på 10-månadersdagen, Oliver!

Glasmuseum och svampsoppa

På Daniels sista semesterdag ville vi åka på en utfärd. Vi hade nyligen blivit rekommenderade att besöka Glasmuseumet i Riihimäki, så vi valde det som vår destination för dagen. Oliver fick sova sin första dagssömn medan vi körde lite på en timme till Riihimäki. Oliver var väldigt glad när vi kom fram. Han tycker också om att åka på små äventyr!

Vi började med att äta en lunch på kaféet innan vi gick till museumet för att beundra alla vackra glasverk. Jag har alltid älskat glas och var mycket imponerad av alla färger och former. Som tur trivdes Oliver i vagnen. Med ett äldre barn skulle det kanske ha varit riskfyllt att besöka ett museum fullt av glas.

Det var så avkopplande och rofyllt att strosa runt bland konstverken. Kanske vi ändå borde skaffa muséikortet? Eller är det helt onödigt nu då man kanske inte kommer att kunna röra sig bland folk?

Efter museumet åkte vi till två olika outlets i närheten; Iittala och Havi. På båda ställena köpte vi en del saker till vårt nya men gamla hem. Om man är som jag och älskar ljus och servetter så rekommenderar jag verkligen ett besök till Havis outlet. Nu behöver jag inte köpa nya servetter på säkert 10 år! Och nu har vi verkligen förberett oss för en mysig och mörk höst fylld med färggranna ljus.

Hur många gånger har jag månne nämnt att jag kommer att sakna dessa vyer?

När vi kom tillbaka till Vichtis blev vi bjudna på en galet god svampsoppa. Jag brukar inte tycka om svamp, men oj så god den här soppan var! Den var gjord på svarta trumpetsvampar. Och som huvudrätt fick vi grillad mat. Och Oliver fick sin favorit: gurka.

Om att stanna hemma

Sensommarhettan känns nästan tropisk. Luften står still och det enda jag hör är ett avlägset ljud av bilar från andra sidan sjön. Och några små fåglar som kvittrar och humlor som surrar vid mitt öra. Det är fortfarande sommar, det vet jag ju. Men ändå kan jag känna hösten smyga fram bakom hörnet. Det är nog antagligen för att Daniel har börjat jobba igen. Det är en märklig känsla att veta att jag inte kommer att återvända till jobbet den här hösten. För mig brukar hösten alltid vara så inspirerande. Jag känner mig alltid som mest kreativ och ivrig på att lära mig nytt, skapa och utveckla mig själv när löven blir gula och sommarvärmen byts till en frisk höstvind. Och det gör jag även nu, trots att jag inte kommer att få en månadslån eller åka till ett kontor för att jobba. Jag tror nog att jag kommer att hitta på andra sätt att få förverkliga mig själv det här året.

Jag har tillbringa flera, flera sömnlösa nätter under försommaren då jag har funderat på när jag ska börja jobba igen. Jag har skrivit listor med för- och nackdelar, googlat vad som rekommenderas och vad andra har valt att göra, pratat och bytt tankar med andra i liknande situation, drömt om jobbet på nätterna och också längtat efter att få jobba igen och att vistas i en kontorsmiljö. Det jag har kommit fram till är att det ju verkligen inte finns något rätt eller fel. Man måste bara gå enligt sin egen magkänsla och vad som känns rätt för en själv.

När jag sitter på golvet och Oliver kryper så snabbt han kan till mig och klättrar upp i min famn, blundar och trycker ansiktet mot min hals vet jag att jag har fattat rätt beslut för mig. Jag vet att jag är en så sentimental person som antagligen skulle sörja och ångra mig om jag återvände till jobbet för tidigt. Och efter noga uträkningar med ekonomin, kom vi fram till det beslutet att jag kan stanna hemma tills augusti 2021. Det känns både absurt, overkligt, men också skönt att ha fattat ett beslut. Men jag tror att jag måste pricka in dagar i veckan som jag ska skriva eller fota, så att jag inte tappar bort mig själv under året.

Snälla svärföräldrar

Jag har säkert skrivit det förut, men Oliver är så lyckligt lottad som har så många mor- och farföräldrar i sitt liv. Stugan vi har bott i under hela sommaren ligger på samma tomt som Daniels mammas och styvpappas hus, vilket betyder att vi har fått så mycket hjälp av dem under hela vår lande-exil. Sommaren skulle nog ha sett mycket annorlunda ut utan dem. Vi har fått bada bastu på tumanhand, gått på dejter och fått mycket hjälp med klädtvätt och andra grejer som inte funkar så smidigt i en liten stuga. Det har nog varit så praktiskt med två ivriga barnvakter några meter ifrån. Och det är så ljuvligt att se hur trygg och bekväm Oliver är med dem! Jag är så tacksam för mina snälla svärföräldrar som har hjälpt oss när nätterna varit korta och hackiga och våra krafter varit slut.

Olivers Oma (farmor på tyska) är redan ledsen över att vår renovering snart är färdig. Men som tur är det inte så lång väg mellan Vichtis och Drumsö, så det blir nog många besök och lekstunder under resten av året också.

9 månader med Oliver

Tänk att Oliver nu har varit lika länge på utsidan som på insidan. När jag låg på sjukhussängen, ett dygn efter förlossningen, kom en fysioterapeut till rummet för att berätta om förlossningsskadorna och kroppens återhämtning. Hon sade att i många fall kan det ta nio månader för skadorna att läka och i vissa fall två år. Jag tyckte då att nio månader lät som en evighet, men nu tycker jag att tiden har gått förvånansvärt fort.

Idag fyller Oliver nio månader. Kanske är det för att graviditeten var lika lång, som den här dagen känns mer speciell än de andra månaderna. Kanske var det därför jag igårkväll låg och tänkte på förlossningen och hade svårt att somna. Det var en tid sedan det hände. Men det är ett kapitel för sig. Nu går vi över till Olivers månadssammanfattning:

Sömnen har jag ju skrivit tidigare om i ett eget inlägg. Men det har också ändrats och försämrats sedan dess. I ungefär 7-10 dagar har nätterna varit mardrömslika. Jag har läst att det är helt normalt och en fas, igen. På nätterna sätter sig Oliver upp och börjar gråta för att han är trött och vill fortsätta sova, men vaknar av att han sitter. Jobbigt att hålla på lägga ner honom på nytt tio gånger under en natt. Ett par kvällar har vi nu försökt göra så att han själv ska sätta nappen i munnen och lägga sig ner när vi klappar på hans madrass och säger ”nu ska vi sova”. Han har lärt sig att göra det, men ändå vaknar vi flera, flera gånger under natten. Vi får hoppas att den här fasen snart tar slut.

Idag klättrade Oliver första gången upp för några trappsteg och så drar han sig nuförtiden upp med stöd. Snart står han nog säkert på sina vingliga ben. Men han väger ju också kring 11 kg, så jag antar att det kan vara tungt för benen att balansera den vikten.

Jag tycker att han har vuxit och ändrats på något sätt under de senaste dagarna. Han känns inte alls lika baby mer. Han har lärt sig att härma, att skaka på huvudet och säga ”nej nej” (vilket är så gulligt och det är svårt att hålla sig för skratt fast han är allvarlig och vill tas på allvar), att vinka och klappa och att stå på knä. Han är den kärleksfullaste personen jag känner. Han ger stora, blöta pussar och vill hela tiden krypa upp i famnen och ge en kram. Han trivs ändå bra på golvet och leker nöjt för sig själv så att man kan sitta och läsa tidning i fred.

Det är så tydligt att han har humor, vilket är så fascinerande. Jag visste inte förr att så små barn kunde visa tecken på humor. Han grimaserar, spexar, busar och skrattar mycket. Tänk att han bara varit med oss i nio månader!? Det känns ju som att han alltid varit en del av vår lilla familj.

Holmen och nätterna

Den här sommaren har vi haft möjlighet att vara på holmen i två veckor! Jag kommer alltid att minnas Olivers första sommar i skärgården. Förra veckan var vi hela veckan där. Trots att vädret inte var det bästa så skapade vi så många fina minnen tillsammans. Vi badade bastu, eldade i stugan, simmade, läste mycket och tog tupplurer. Så avkopplande och skönt!

Dessutom sov Oliver i sitt eget rum och vi blev av med en matstund på morgonnatten. Så nu dricker han mjölk ungefär 23-tiden och nästa gång först på morgonen. Ännu är det en bit kvar till hela nätter (kommer de någonsin?) men man måste också vara tacksam för dessa små framsteg!