Första dagen

Första natten var ganska dålig men Oliver vaknade ändå på gott humör. Det är ju så mycket nytt för honom nu så helt logiskt att det påverkar sömnen. Jag tror han kommer att trivas så bra här ute på landet. Vi gör det åtminstone! Det är så otroligt skönt att slippa allt oljud och dammoln från renoveringen. Jag är definitivt en stadsmänniska men trivs ändå så bra här ute i naturen. Vi får väl se hur det känns om en vecka! Men om jag börjar längta för mycket efter Helsingfors kan vi ju alltid ta en utflykt dit.

Min första morsdag

Igår firade vi min första morsdag som mamma. Det kändes så fint och stort. Jag kommer alltid att minnas den dagen. Den började såklart med sovmorgon! Halv nie steg jag ändå upp för att jag hörde Olivers glada tjut från vardagsrummet. Daniel hade beställt brunchkass från Anton & Anton och en otroligt vacker blombukett från Wild Things Helsinki.

Klockan 13 hade vi ett videosamtal med min mamma och mina bröder med familj. Det var så roligt att ”se” alla igen efter en väldigt lång paus!

De hade lovat regn till morsdagen men som en glad överraskning sken solen hela dagen. Vi gick såklart ut på promenad i det fina vädret. Daniel plockade vitsippor istället för Oliver. Nästa år kan Oliver plocka vitsipporna själv, så fint!

När vi kommit hem från promenaden var det dags för pavlova och champagne. Wow! Daniel hade aldrig tidigare bakat en pavlova, så jag var väldigt imponerad. Den innehöll hallonsylt, lemoncurd, blåbär, hallon, jordgubbar och vispgrädde. SÅ gott och vackert!

Dessutom fick jag som gåva ett par Infinity hoops från Gauhar. Så fina! Och tidlösa. Jag kommer alltid att tänka på min första morsdag när jag bär dem. Och så fick jag också en prenumeration på tidningen Skriva! Så bortskämd jag blev.

Det bästa med hela dagen var stämningen och kärleken. Daniel var nervös och stressad för att han ville att dagen skulle vara perfekt (så sött!) och Oliver var bara ett enda stort leende hela dagen. Jag är så lyckligt lottad och tacksam för min lilla familj❤️

6 månader med Oliver

Idag klockan 13.14 fyller Oliver 6 månader! Ett halvt år! Det borde man ju nästan fira med tårta och bubbel. Oliver växer och växer. Nu är han 74 cm lång och väger 9,7 kg. Han har alltså vuxit 20 cm på ett halvt år! Det är ju inte så konstigt om man har lite rastlösa nätter och troligtvis växtvärk när man växer i den farten. Alla hans kläder håller på bli för små trots att han har några bodys i storlek 74. Som tur älskar jag att shoppa online, så det är helt okej att förnya hans garderob till sommaren.

Han är så aktiv och vill så hemskt gärna framåt. På golvet backar han och snurrar runt, så det är väl snart han ålar framåt. Jag kan tänka mig att det blir tunga dagar då man måste följa efter honom, så jag borde njuta nu när han ännu hålls på en meters radie.

Nätterna är fortfarande hackiga och vi ska snart hålla en sömnskola för honom. Eller egentligen ska vi försöka flytta honom till egen säng, vet inte om det kallas för sömnskola då? Han äter 4-5 rätter i dagen, så han borde klara sig på nätterna med 1-2 amningar, enligt hälsovårdaren. Jag ser fram emot längre nätter men är ändå lite kluven angående sömnskolan. Vi får väl se hur det går!

Grattis finaste Oliver!

Stanna tiden

Vi sitter i gungstolen och gungar sakta. Du trycker din kind tryggt mot min bröstkorg och blir lugn i min famn. Det känns som evigheter sedan du var så liten att du kunde sova i min famn. Du brukade somna medan du åt och sedan låg du där i tre timmar. Mina armar brukade domna och kroppen bli stel, men jag visste att du snart skulle vara för stor och jag ville ta vara på den stunden.

Nu är du redan ett halvt år gammal. Dina personlighetsdrag blir allt tydligare och du blir aktivare för var dag som går. På nätterna håller du hårt fast vid min arm när du ska somna. Ibland öppnar du ögonen för att se att jag ännu är där. När du ser mig kan du fortsätta sova.

En morgon talar din pappa om tiden då du flyttar hemifrån och jag brister ut i gråt. Helt sådär bara. Jag skyller på hormonerna, men vet att det är mer än så. Det skrämmer mig hur snabbt tiden går. Men jag vet ju att vi har så många år, en hel livstid tillsammans. En hel livstid av kramar, filmkvällar, äventyr, bastubad, spel, sagostunder, middagar och skratt. Mycket skratt. Jag ser på dig att du kommer att vara en person med nära till skratt, som din mamma och pappa. Det blir jag så glad över. Nu är mammas pussar och pappas kittlande det roligaste du vet. Och ditt skratt är det vackraste jag någonsin har hört.

Vi sitter i gungstolen och gungar. Du trycker dig hårt mot mig och tittar upp på mig med dina stora, blåa ögon. Jag pussar dig på kinden och ditt skratt tjuter i hela stugan. Snälla, väx inte för fort.

Tillbaka till stan

Vi är så tacksamma och lyckligt lottade som har möjlighet att bo här ute i naturen när vi vill. Det har varit väldigt mysigt att leva stugliv i ett par veckor. Vi har blivit bortskämda med god mat och frisk luft här vid sjön. Nu är det ändå dags att packa ihop alla våra saker (såå mycket saker med en bebis) och köra tillbaka hem till stan. Hemma ska vi fira vappen och börja packa och tömma där hemma. Sista maj ska vi flytta ut från lägenheten för då börjar renoveringen. Spännande! Som tur är sommaren som bäst just då, allt är ju framför oss och vi kommer att bo både vid sjön och i skärgården på vår holme. Jag är fortfarande så chockad och glad över att renoveringen blir av just på sommaren, då vi kan bo på våra bådas landeställen.

Även om det har varit skönt här på lande så går jag omkring som ett blekt spöke. Vi sover typ inte alls om nätterna nu, eftersom Oliver håller på att få tänder. Jag ser tänderna under tandköttet, men de har inte ännu kommit fram. Han är tydligen allergisk för värkmedicin, så det kan vi inte ge honom och jag tycker så synd om honom när han vaknar med jämna mellanrum för att gråta. Amning är det enda som hjälper en stund. Då somnar han om men vaknar igen typ 45 minuter senare. Tungt! På dagarna är han ändå sig själv, dvs. babblar och skrattar hela tiden.

Daniel svarar på frågor om förlossningen och om att vara pappa

Vad skulle du ge för vitsord till förlossningen (skala 1-10) och varför?

2 eller 3. Det var dålig kommunikation och personalen lyssnade inte på våra önskemål. Jag blev ganska traumatiserad av allt som skedde.

Hur upplevde du själva förlossningen?

Det var magiskt och en otrolig upplevelse. Det var en kavalkad av känslor – lycka, glädje, kärlek och vördnad då jag såg och hörde vår son första gången. Jag kunde inte säga något och tårarna forsade av lycka – som blev allt för kort och skulle snart ersättas av tung ångest, hjälplöshet och oro.

Vad var det värsta?

Det är hemskt att se hur ens livs kärlek lider och har ont. Det finns inget man kan göra annat än att vara där och säga “allt blir nog bra” (familjens mantra) och att betona att “tänk, sen får vi äntligen träffa Oliver”. Jag kände mig otillräcklig och hjälplös.

Helt det värsta var ändå att efter förlossningen komma till ett tomt “familjerum” utan att veta hur vår son mår och hur seriösa eller illa förlossningsskadorna var. När jag frågade personalen att nog får jag väl veta när Mandys operation är över och hur hon har det, så svarade de att de inte vet, eftersom det inte var deras avdelning. Där satt jag i det orangea rummet och grät.

Vilka tre situationer minns du tydligast?

  1. När Oliver skrek till första gången.

2. När alla som var i rummet (ca 8 stycken) sade att barnet måste till barnavdelningen och att Mandy måste opereras eftersom det såg illa ut.

3. Känslan av ångest då jag satt ensam i familjerummet utan att veta något om min familj.

Hur kändes det efteråt, dagarna då Oliver redan hade fötts, dvs. tiden på sjukhuset?

Det var roligt, spännande och nytt. Dock också stressigt. Jag kunde inte sova överhuvudtaget på grund av adrenalinet. Alla var i samma rum, men oron fanns kvar.

Vad var nödvändigt i sjukhusväskan och vad var mindre nödvändigt?

Nödvändigt: Snus, nudlar, beef jerky (och såklart telefon + telefonladdare). Mindre nödvändigt: Allt det andra vi hade packat med, som t.ex. en bok (när skulle man hinna läsa?).

Hur skulle du beskriva de första veckorna hemma med Oliver?

Det var skojigt, yrt och stressigt. Förlossningen var ännu färskt i minne och Mandy var nästan sängbunden, så jag var klart orolig. Det var ändå jättekul att vara tillsammans som en helt ny familj.

Vad har du lärt dig som nybliven pappa?

Att man förr har tagit egentid för givet (som t.ex. att se på serier och filmer).  Att bebisar inte sover hela tiden. Tydligen kan man inte ha för många “tuttar” (nappar på svenska). Och att man ska ha babykläder som är lätta att klä på.

Vad är det bästa med att vara pappa?

Att skoja och busa med sin son och att se hur han skiner upp av att se en.

Vad har varit jobbigast?

Att han sover dåligt.

Vilka tre råd skulle du ge åt någon som snart ska bli förälder?

1. När man vill att babyn ska somna i vagnen, så istället för att göra långa, vaggande rörelser fungerar små, snabba, knyckande rörelser.

2. Laga mat i stora satser och frys ner så att det går lätt att värma upp när man inte hinner laga mat.

3. Kom ihåg att tala med din partner och fråga hur hon mår.

Vad ser du mest fram emot att introducera till Oliver när han blir äldre?

Olika maträtter, Star Wars, ishockeymatcher.

Hurdan relation vill du ha med Oliver när han är äldre?

En nära relation. Jag vill att han känner att han alltid kan ringa till mig när han behöver hjälp, stöd, råd eller annars bara för att babbla.

Hur skulle du beskriva oss som en familj?

En skojig familj som njuter av livet och försöker att inte ta för mycket stress.

5 månader med Oliver

Idag blir Oliver 5 månader gammal! Tänk att han snart har hängt med oss i ett halvår. Galet! Han fortsätter att vara en mycket glad och nöjd baby som skrattar och ler nästan alltid när man ler åt honom. Han är också väldigt temperamentsfull och kan bli lätt arg och irriterad på någon leksak om han inte räcks till den eller får den i munnen.

Igår hade vi tid hos rådgivningen (stressnivån var hög då man ju inte ville röra några ytor eller andas in samma luft som andra människor i väntrummet). Oliver hade igen vuxit nästan ett kg! Nu väger han 8920 g och är 68 cm lång. Man känner nog att han väger nästan 9 kg. Det börjar bli ganska tungt att bära omkring på honom! Det känns fortfarande absurt att han kan växa sådär mycket på bara modersmjölk (tror inte att ett par skedar av någon grönsak eller rotfrukt kan ha så stor inverkan)!? Men det är ju förstås bara en bra sak. Nu när han fyllde 5 månader så kan vi börja ge kvällsgröt och morgongröt. Det har jag väntat på! Nätterna är fortfarande väldigt hackiga och jag hoppas att kvällsgröten kan ge oss mer sömn. Det börjar bli tungt att få sova högst 2 timmar i sträck. Eller okej det har varit tungt redan en längre tid. Det som vi också snart ska prova är att försöka få honom att sova i egen säng. Då kanske han inte vaknar hela tiden bara för att han känner lukten av mjölk bredvid sig. Vi har testat det några gånger men han grät och skrek så argt och sårat så jag klarade inte av det.

Smaker han nu har provat på: potatis, morot, zucchini, äpple, päron, mango. Jag har fryst ner morot och zucchini i iskuber så han brukar äta en blandning av det, vilket han tycker om. Nu får vi dessutom börja ge höna och fisk. I början spottade han bara ut allt vi gav, men nu gapar han stort och vill ha mera. Man kan lugnt säga att han verkar tycka om mat!

Grattis på 5-månaders dagen, älskade Oliver!

Ett kärt återseende

Sedan Oliver föddes har hans mormor varit på besök hemma hos oss minst en gång i veckan, oftast två. Eftersom jag hade så många olika läkarbesök efter förlossningen så var Oliver och min mamma ofta på tumanhand och byggde en så fin relation redan i tidigt skede. Nu i och med coronan har det varit så ledsamt att de inte har fått träffas som förut. Och bebisar har ju inte världens längsta minne, så det var en sorglig tanke att han kanske skulle glömma henne.

Nu när vi alla (jag, Daniel, Oliver och mamma) har undvikit att träffa en enda annan person i tre veckor så tänkte vi att vi nog nu kunde träffa henne. Oliver och jag åkte då alltså igår till Ekenäs och det var så befriande att se lite nya miljöer och att få prata med mamma “in real life”. Och det allra gulligaste var att se hur glad Oliver var av att få umgås med sin mormor. Till en början var han ganska skeptisk och blyg men sedan verkade det nästan som om han kom ihåg henne. Hon fick många kindpussar och gulliga skratt. Det var ju tre-fyra veckor sedan Oliver hade sett en annan människa än mig och Daniel, så det kan ju hända att han tror att vi är de enda människorna på jorden!? Hur ska det bli sedan när allt det här är förbi?

Om språket

När vi fick veta att jag var gravid började Daniel och jag fundera på det här med språk. Vi är båda tvåspråkiga, dvs. att vi har både en svensk- och en finskspråkig förälder och har alltid talat båda språken hemma. Hemma hos oss talade vi svenska med mamma och finska med pappa. På det viset kom finskan ganska naturligt för mig, även om min svenska alltid varit starkare för att jag har gått i svensk skola. Daniel och jag har ju alltid talat svenska tillsammans, så det vi funderade över var att vårt barn ju inte kommer att bli tvåspråkigt om vi inte själva gör något åt saken. Då bestämde sig Daniel för att börja tala finska med Oliver. Jag bad Daniel svara på några frågor gällande det.

Berätta lite om din språkbakgrund:

Jag gick i finsk dagis, förskola och grundskola, eftersom jag bodde hos min finskspråkiga mamma. Största delen av vardagen talade jag finska. Svenska var ett veckoslutsspråk, för att jag bodde hos min svenskspråkiga pappa på veckosluten. När jag var färdig med grundskolan var det dags att bestämma sig för vilket gymnasium jag skulle söka in till. Jag ville inte stanna kvar på landet, så jag sökte mig istället till Helsingfors. Jag tänkte att när jag ändå skulle byta stad, så varför inte också byta språk? Jag började på Lärkan, dvs. ett svenskspråkigt gymnasium.

När bestämde du dig för tala finska med Oliver?

Ganska sent. Jag hade grubblat över saken väldigt länge, men fattade det slutliga beslutet under sista trimestern.

Vad fick dig att komma till det beslutet?

Jag insåg att det är en jättestor del av min identitet och ursprung. Och det är viktigt för Olivers framtid. Största delen av befolkningen i Finland talar finska och det är en otrolig rikedom att tala båda språken från början. Man lär sig ett språk bäst då man är liten och hör det helt från början. I bästa fall börjar han kanske tänka på båda språken, som jag gör.

Hur känns det att tala finska med Oliver?

Det känns naturligt. Efter att jag hade fattat beslutet var det inget konstigt med det. Vissa omgivningar och relationer är starkt kopplade med ett språk, som t.ex. min relation med Mandy har alltid varit på svenska. Vi har alltså alltid talat svenska här hemma men nu talar jag både svenska och finska, vilket tog en stund att bli van vid. Det ledde till att jag i början ofta blandade med orden. Men det blir hela tiden bättre!

Min “lilla” baby

Igår hade Oliver både läkare och rådgivningsbesök. Han hade igen gått upp ungefär 1,5 kg på en månad! Och vuxit 4 cm! Helt galet hur snabbt han växer. Han väger nu 8 kg och är 65,6 cm lång. Det är inte så konstigt att det börjar värka i kroppen av att bära omkring och lyfta på honom. Jag är själv ganska liten och har alltid varit det, så det är ju lite roligt att han har blivit sådär stor. Om han växer i den här takten kommer jag ju inte att orka bära på honom när han är 1 år gammal! Eller så borde jag börja träna mer.

Innan vi fick Olivers rutiner och dagssömn i skick led jag av bristen på egen tid. Christina skriver om hur hektiskt det är en med 10-11 månaders bebis som ständigt vill krypa och klättra överallt. Jag kan tänka mig att man då verkligen inte har någon tid att dricka sin kopp kaffe i lugn och ro. Det är nu det gäller att njuta av tiden med en 4-månaders som älskar att ligga på rygg och skratta, le och prata med en. Jag märker nu redan att han börjar nu bli frustrerad av att han inte kommer framåt när han ligger på magen och sparkar vilt. Det går sedan så snabbt och plötsligt är han inte längre min “lilla” baby. Gissa hur många gånger jag har gråtit över det de senaste månaderna. Jag skyller på hormonerna!