Idag började vardagen igen. Jag trodde att det skulle vara tyngre att återvända till kontoret, men genast när jag steg in i byggnaden insåg jag hur mycket jag tycker om mitt jobb och njuter av den här vardagen. Snart är det ju dags för en helt annorlunda vardag! Men innan semestern tog slut hann vi njuta av några dagar på mitt happy place: på vår holme i Porkala skärgård. Där inledde vi kräftsäsongen med finska kräftor:

Det här året har jag besökt holmen endast två gånger! Jag blir genast lite ledsen när jag tänker på det, eftersom jag alltid är som lyckligast där. Men det här året får verkligen vara ett undantag och nästa år kommer jag att tillbringa mycket mer tid där. Det var så märkligt att gå omkring på holmen och tänka att nästa sommar går jag här med en baby! Och överlag en konstig tanke att det här var vår sista semester på tumanhand. Nästa gång vi semestrar är vi tre och jag gissar att det inte blir lika många avkopplande lässtunder i solen och sköna sovmorgnar.

I arton dagar har jag burit på en stor hemlighet och nu är det äntligen dags att avslöja den.

Den trettionde juli firade Daniel och jag vår 7-årsdag på min happy place i skärgården. På dagen fick jag sitta i solen och läsa medan Daniel skämde bort mig med en lyxig frukost. Efter det gick vi på en promenad runt ön och märkte att vi var helt ensamma på hela holmen. Det var märkligt, eftersom det oftast kryllar av hundar och människor där. Plötsligt kom Daniel på idén att vi skulle simma till grannholmen (som är obebodd och hör till släkten). Jag har alltid haft litet obehag för djupa vatten och varit allmänt rädd för att simma, men det lät som ett roligt äventyr så jag gick med på det (men bara om vi kunde simma med flytvästar på, så äventyrlig är jag). Så hoppade vi i och började simma. Strömmarna under oss var starka och halvvägs till holmen fick jag panik.

Daniel lugnade ner mig och till slut intalade jag mig själv att det blir bara värre om jag hyperventilerar, så jag stillade min ångest och fortsatte att simma. Väl framme var jag alldeles skakig, men så glad att jag hade vågat.

När vi kommit tillbaka till vår holme åt vi romsmörgåsar uppe på öns högsta klippa, så att vi kunde blicka ut över farleden. Efter det föreslog jag att vi skulle gå ner till stranden, närmare havet. Vi klättrade ner och satte oss på mitt favoritställe på hela ön. Solen spred ett gulaktigt sken över skärgården. Vi drack rödvin, åt ärter och sedan svängde Daniel om sig för att gräva efter sitt årsdagskort från väskan. Jag drack en klunk rödvin och tittade på måsarna som stred om en fisk, och när jag tittade tillbaka stod han plötsligt där. På ett knä! Med en svart ask i handen! Han visade ringen och sade en massa vackra ord om mig och vår relation och frågade om jag vill spendera resten av mitt liv med honom. Jag blev så överrumplad och överraskad och började gråta av lycka. Havet glittrade i bakgrunden då Daniel placerade ringen på mitt finger och vi lovade att vara varandras för evigt.

Resten av kvällen var vi helt virriga, chockade och nykära. Vi ringde till våra föräldrar, skålade i cava, kallade varandra för ”fästman” och ”fästmö” och tog ett dopp i solnedgången.

Det var den finaste dagen i mitt 26-åriga liv och jag kommer aldrig att glömma den.