Den stora kölden i Helsingfors

femte1

femte2

femte3

vinter2

femte5

femte6

vinter3

vinter6

femte4

Jag kände inte längre mina fingertoppar efter att jag tagit de här bilderna i minus 18 grader. Men det var ändå helt värt det att få se kölden sprida sig över havet. Jag tyckte synd om fåglarna som satt och huttrade och försökte skydda sig från den kalla luften, men annars var det ganska magiskt att få se den här solnedgången. Alla som gick förbi stannade, grävde fram sina telefoner och riskerade köldskador bara för att få föreviga den här stunden. Trots att det lockar att flytta till lite varmare breddgrader tror jag ändå att jag skulle sakna vyer som dessa. Eller ja, kanske ibland. Minusgraderna skulle jag nog inte sakna.

5 – Helsingfors

Dagens bild:

3-12

Bilden är tagen på lördagen när vi promenerade till Ugnsholmen för att dricka glögg. Även om jag drömmer om att bo i Los Angeles och Stockholm och New York är min hemstad också ganska så fin. Det finns vissa ställen jag tycker om att besöka med jämna mellanrum. Den där yttersta klippan på Ugnsholmen är en av dem. Jag älskar känslan av att det bara är öppet hav framför en. Och toppen av Observatorieberget är en till favorit. Därifrån ser man så långt. Man ser Helsingfors bästa sidor: havet och stadslivet. Och min favoritpark är definitivt Eiraparken. Den är så förtrollande och sagolik på sommaren.

ljusgrått.jpg

1

Glad första december åt er alla! Solen sken och måsarna ropade vid havet idag. Märkligt decemberväder. Istället för att ha en fysisk julkalender beslöt jag mig för att ha en slags julkalender här inne på bloggen. Under den här mörkaste tiden på året brukar min fotoinspiration lida rejält, så jag tänkte att jag skulle publicera ett foto varje dag fram till jul och förhoppningsvis få en gnista inspiration på vägen. Troligtvis kommer det att bli en blandning av gamla och nya bilder, men det får man väl acceptera.

Dagens bild:

duck

En gräsand som njuter av decembersolen. Alltid när jag ser änder på vintern tänker jag på Holden Caufield i The Catcher in the Rye och hur besatt han är av att få veta vart ankorna försvinner när sjön frusit till is.

Sent i augusti

Man skulle ju nästan kunna säga att min favorit årstid är här. Men vissa kan bli väldigt sårade av det påståendet, eftersom augusti fortfarande räknas som en sommarmånad. Men jag kan inte låta bli att (i smyg) glädjas åt att man måste plocka fram halsduken, att luften blir lite kyligare och att det samlas små gula löv på trottoaren. Vädret blir mer dramatiskt och man behöver inte ha dåligt samvete över att man vill vistas inomhus då och då. Kanske har jag en romantiserad bild av hösten, med sprakande brasor, yllesockor, sköna lässtunder, inspirerande skrivsessioner på caféer, rödvin och soliga promenader i gula landskap, men kanske det är exakt det man behöver för att överleva tanken på att vi nu går mot mörkare tider.

IMG_1254

IMG_1263

IMG_1278

IMG_1320

IMG_1326

IMG_1342

IMG_1375

IMG_1390

IMG_1412

IMG_1423

30.7.2016

I arton dagar har jag burit på en stor hemlighet och nu är det äntligen dags att avslöja den.

IMG_0951

Den trettionde juli firade Daniel och jag vår 7-årsdag på min happy place i skärgården. På dagen fick jag sitta i solen och läsa medan Daniel skämde bort mig med en lyxig frukost. Efter det gick vi på en promenad runt ön och märkte att vi var helt ensamma på hela holmen. Det var märkligt, eftersom det oftast kryllar av hundar och människor där. Plötsligt kom Daniel på idén att vi skulle simma till grannholmen (som är obebodd och hör till släkten). Jag har alltid haft litet obehag för djupa vatten och varit allmänt rädd för att simma, men det lät som ett roligt äventyr så jag gick med på det (men bara om vi kunde simma med flytvästar på, så äventyrlig är jag). Så hoppade vi i och började simma. Strömmarna under oss var starka och halvvägs till holmen fick jag panik.

Daniel lugnade ner mig och till slut intalade jag mig själv att det blir bara värre om jag hyperventilerar, så jag stillade min ångest och fortsatte att simma. Väl framme var jag alldeles skakig, men så glad att jag hade vågat.

När vi kommit tillbaka till vår holme åt vi romsmörgåsar uppe på öns högsta klippa, så att vi kunde blicka ut över farleden. Efter det föreslog jag att vi skulle gå ner till stranden, närmare havet. Vi klättrade ner och satte oss på mitt favoritställe på hela ön. Solen spred ett gulaktigt sken över skärgården. Vi drack rödvin, åt ärter och sedan svängde Daniel om sig för att gräva efter sitt årsdagskort från väskan. Jag drack en klunk rödvin och tittade på måsarna som stred om en fisk, och när jag tittade tillbaka stod han plötsligt där. På ett knä! Med en svart ask i handen! Han visade ringen och sade en massa vackra ord om mig och vår relation och frågade om jag vill spendera resten av mitt liv med honom. Jag blev så överrumplad och överraskad och började gråta av lycka. Havet glittrade i bakgrunden då Daniel placerade ringen på mitt finger och vi lovade att vara varandras för evigt.

Resten av kvällen var vi helt virriga, chockade och nykära. Vi ringde till våra föräldrar, skålade i cava, kallade varandra för ”fästman” och ”fästmö” och tog ett dopp i solnedgången.

IMG_0992

IMG_1026

IMG_1029

IMG_1069

Det var den finaste dagen i mitt 26-åriga liv och jag kommer aldrig att glömma den.