Vecka 22

Den här veckan har vi haft semester! Och det var verkligen en bra timing med tanke på vädret men också mitt mående. Den här veckan har jag haft en hel del olika värkar överallt. Kroppen förbereder sig väl bara på att babyn ska växa och ha utrymme där inne i magen, men stundvis har jag svårt att gå. Enligt alla appar är det nu man ska vara som mest energisk, men jag har inte alls känt av den energin. Som tur har jag möjlighet att ta tupplurer på dagarna och sova 10 timmars nätter. Semester, jag behövde dig verkligen!! Vi får hoppas att dessa värker försvinner under veckan då jag har tid att vila.

Snart är det midsommar och vi blev bjudna till två roliga fester. Jag kände redan tidigt på mig att det finns en risk för att jag inte kommer att ha så mycket ork på sommaren och vi var tvungna att tacka nej till dessa fester. Nu är jag lättad att vi gjorde det, eftersom mitt mående verkligen inte går att lita på. Vi kommer att fira midsommar på min holme och det blir nog ändå helt jättelyckat! Vi kommer att äta gott och umgås med min familj och släkt. Och så kan jag ta powernaps alltid när jag behöver det.

Men annars? Olivers sparkar blir allt starkare och det känns som att han kommer att bli väldigt aktiv. Jag har ju inget att jämföra med, men aktiv är han åtminstone. Enligt apparna är han nu ungefär lika stor som en äggplanta, galet!

It’s a boy!

Vi hade ju storslagna planer att barnmorskan skulle skriva könet på en lapp och vi skulle öppna lappen när vi åt ute på en fin restaurang ett par dagar senare. Men nyfikenheten tog över och redan några timmar efter ultraljudet öppnade vi lappen tillsammans och såg ordet ”pojke”. Jag började direkt storgråta lyckotårar och var glad att vi hade öppnat lappen hemma på vår soffa istället för på en fin restaurang.

Livet är så konstigt ibland. Sen jag var liten har jag drömt att jag har en son som heter Oliver. Drömmarna var alltid olika men alltid när jag hade ett barn så var det Oliver. Förra hösten drömde jag att jag ordnade Halloween-födelsedagskalas för Oliver och när jag plussade på stickan och räknade ut det beräknade datumet insåg jag att det just faller kring Halloween!

Nu kan vi med gott samvete fortsätta kalla minipersonen i magen för ”han”, som vi egentligen har gjort sedan jag plussade på stickan en solig eftermiddag i februari.

Jag skulle ju självklart ha varit lika lycklig om barnet hade varit en flicka och huvudsaken var ju förstås att allt verkade vara bra med vår miniperson! Men det ger mig igen mer orsak att lita på min magkänsla, vilket jag alltid brukar göra.

Vecka 21: Redan halvvägs!

Idag var vi på rutinultraljudet. Jag har egentligen inte varit så nervös för den men stunderna innan var väldigt spännande. Trots att magen växer och babyn sparkar aktivt där inne kan man ju inte veta om det är något fel med utvecklingen. Men allt var jättebra och vi såg små minifötter och minifingrar och en miniperson som vi redan älskar mer än allt annat!

Barnmorskan skrev könet på en lapp så att vi får kolla lappen på tumanhand. Imorgon ska vi äta på en fin restaurang för att fira och öppna lappen. Så sjukt spännande att vi snart vet lite mer om vår miniperson!

Vecka 20

Vecka 20. Så konstigt att jag nu är halvvägs in i graviditeten? Jag tänker fortfarande att det är helt i början men så är det ju inte. På söndagen kände Daniel för första gången rörelser genom magen. Och trots att jag känner rörelser med jämna mellanrum blir jag alltid lika glad av dem. Mitt i ett tre timmars möte på jobbet kan den lilla plötsligt börja sparka och vara rastlös och så börjar jag le för mig själv när jag inser att det inte bara är jag; vi är ju två. Och samma händer när jag vaknar klockan fyra på natten och inte får sömn. Sedan börjar lillen göra kullerbyttor i magen och så är vi plötsligt två som inte får sömn. Så otroligt mysig känsla!

Men annars då? Jag märker att jag och min kropp verkligen behöver semester men ändå är det den kommande semestern som stressar mig. Det finns så mycket att göra på jobbet och de här senaste dagarna har jag haft hög puls och känt mig andfådd pga stress. Jag måste varva ner och tänka på hur dåligt det är med stress. Andas in, andas ut. Kanske jag borde börja meditera.

Varje helgdag under våren har jag jobbat in och så har jag även jobbat extra under vissa veckoslut så nu på fredagen får jag en ledig dag! Och imorgon efter jobbet åker vi till Tyskland. Det blir en lång dag men ändå så roligt att få se en ny stad och att umgås med svärföräldrarna.

Vecka 19

46,1 % av graviditeten är avklarad, så snart är jag halvvägs. Tiden gick verkligen som långsammast i början. Nu springer tiden iväg och magen den bara växer och växer!

På måndagen hade jag en läkartid och där lyssnade vi igen på babyns hjärtljud. Jag blir alltid lika glad! Och nu i skrivande stund ligger jag på sängen i Vichtis och känner hur det sparkas och härjas inne i magen. Jag började känna av rörelserna redan kring vecka 14-15 men i början var det svårt att avgöra om det faktiskt var rörelser eller inte. Och nu har rörelserna blivit allt tydligare för var dag som går. Om fjorton dagar får vi veta om det är en liten flicka eller en liten pojke som bor och växer inuti min mage. Så spännande!

Vecka 18

Mitt mående går verkligen i vågor nu! Ena dagen känner jag mig mer som mig själv och har energi och nästa dag somnar jag direkt klockan 18 efter att jag har kommit hem från jobbet och lider hela dagen av migrän. Den här veckan har jag haft ett par väldigt dåliga dagar men jag hoppas det snart håller på att vända. Det jobbiga är när man inte alls kan förutspå sitt mående. Det blir svårt att planera program då man inte vet när migränen eller illamåendet kommer.

Förra fredagen var vi hos rådgivningen och där fick vi höra hjärtslagen. Det var först svårt att hitta dem och då hann jag bli lite orolig. Men den lilla typen hade bara gömt sig bra och låg säkert och sov då det var så tidigt på morgonen. Om tre veckor blir det rutinultraljud! Jag är nog nu lite nervös inför det men det gäller ju bara att vara positiv och tänka att allt är bra.

Vecka 17

Jag lider fortfarande av migrän men tröttheten har lättat en aning. Fram till vecka 16 somnade jag direkt efter jobbet och kunde inte planera in något program på kvällarna eftersom jag visste att jag skulle vara helt för trött. Men under de senaste dagarna har jag märkt att jag ju hålls vaken utan att somna framför alla tv-serier och filmer vi försöker se på!

Magen går fortfarande att gömma med lösa kläder (tror jag?) men nu vet alla på mitt jobb så det finns ingen orsak att gömma det. Jag är ändå såklart ovan att se mig själv med mage och märker att jag omedvetet försöker gömma den. Det är kanske så nu i början då magen inte ännu är så stor att man genast skulle förstå att jag är gravid om man inte vet.

På fredagen ska vi gå till rådgivningen för andra gången. Det ska bli roligt! När vi var på första rådgivningsbesöket stressade jag över att hinna till ett möte på jobbet, så jag ville inte ställa några frågor som skulle leda till att det drog ut på tiden. Det ångrade jag lite efteråt, men nu har jag ju en ny chans att ställa frågor. Och jag tror vi ska lyssna på fostrets hjärtslag! Det är så länge sen vi hörde dem senast, så det ser jag förstås fram emot.

Magen

Och plötsligt var den där! Bilden är tagen på söndagen och det var första gången jag märkte hur stor den blivit. Jag har känt mig svullen och större än normalt sedan Japanresan, dvs. ungefär kring vecka 6-7 men det var nog i vecka 15 som magen ploppade ut ordentligt. Och nu har den fortsatt att växa sedan söndagen. Helt otroligt! Jag undrar hur det kommer att se ut och kännas i vecka 35 eller 40 då jag tycker att den redan är ganska stor. Dessutom är jag bara 163 cm lång så jag vet inte hur mycket utrymme den har att växa? Vi får väl se! Det känns så galet och obeskrivligt fint att en liten, liten person håller på att växa där inne.

Jag är nu alltså inne i vecka 16 och som det kanske märks har jag tänkt blogga aktivare nu eftersom jag vill dokumentera den här graviditeten så att jag många år senare kan bläddra bakåt och ha allt nedskrivet.

Gravid på resa i Japan

Innan vi ens förlovade oss visste vi att vi ville åka till Zansibar på bröllopsresa. Daniel hade varit där som barn och förälskat sig i stället. Jag såg fram emot alla promenader på tropiska stränder, dopp i det turkosa havet och att få smaka på otroligt färska frukter. Men när bröllopet närmade sig och vi skulle boka vår resa insåg vi att det inte var ett lämpligt resmål för oss just då. Det finns nämligen en stor risk för att få zikaviruset då man besöker Zansibar. Och samma gäller största delen av alla tropiska destinationer, märkte vi till vår besvikelse. Zikaviruset är inte annars farligt för vuxna människor men om är gravid eller om man vill försöka skaffa barn inom ett halvt år efter resan så rekommenderas det inte. Vi ville inte ta några onödiga risker så Zansibarresan fick vänta! Och Japan hade vi talat om minst lika länge, så vår stora bröllopsresa fick bli dit istället.
I mars reste vi då till Tokyo. Det blev ingen champagne för mig på den bröllopsresan, eftersom jag då var gravid i vecka 5.
8377117918939408253_img_0967
Hur var det då att resa till Japan som gravid?
Överlag var jag ganska stressad under de 12 första veckorna av graviditeten. Jag gick omkring och oroade mig om missfall och var verkligen bekymrad över att det skulle hända när vi var så långt borta hemifrån eller på ett 10,5 timmars flyg. Men förutom det gick det bra! Allt var fortfarande så nytt så det kändes spännande att få bearbeta nyheten utomlands och tillsammans med Daniel i sexton dagars tid. Varje mening som handlade om fostret var att “OM allt går bra…” Jag kommer säkert alltid att förknippa Japan med en konstant hunger. Det var inte det lättaste att ständigt behöva leta efter något matställe som dög för mig.
Maten i Japan
Vi hade ingen frukost på hotellet, eftersom vi vanligtvis tycker mer om att utforska nya caféer och restauranger när vi reser. Men då man är gravid borde man kanske anpassa sig och prioritera maten! Det var några morgnar som började dåligt eftersom jag var så hungrig och om jag inte fick mat i mig direkt blev jag både illamående och arg – inte en lätt kombination kan jag säga. Men Daniel var verkligen det bästa ressällskapet och hade tålamod med mig. En stor del av resan gick verkligen åt till att leta efter mat till mig. I början vågade jag inte smaka på ramen eftersom varje lukt och smak fick mig lätt illamående. Men på tredje dagen övertalade Daniel mig att smaka och efter det var jag nöjd! Det smakade ju hur gott som helst. Resten av resan åt jag typ bara ramen. Ingen sushi smakade jag på eftersom man inte får äta rå fisk. Men nu har jag något att se fram emot nästa gång vi åker till Japan.
img_2090
Det enda negativa
Trots lätt illamående, konstant hunger och den där otroliga tröttheten som vägrar lätta så gick allt bra. Japan är ett väldigt lätt land att vara gravid i, som turist åtminstone. Det fanns toaletter överallt och allt var väldigt rent. Dessutom fanns det olika automater överallt så om man plötsligt blev törstig eller sugen på något kunde man hitta det vid sidan om gatan i en automat. Det enda som jag verkligen har trauma av var flyget från Japan till Finland. Flyget till Helsingfors tog 10,5 timme. De första fem timmarna gick bra, inga problem. Men när det hade gått en tillräckligt långt tid efter maten kom migränen och illamåendet. Jag ville verkligen inte spy på flygplanet och det gick inte att somna, så de sista fem timmarna led jag verkligen. Jag tror inte det blir någon babymoon för oss på grund av den här upplevelsen. Men lösningen hade väl varit att ta mer mat till flyget och inte bara nötter och godis, som jag hade.
Men annars kan jag lätt rekommendera att åka till Japan även om man råkar vara gravid!