Klagobloggen

Var är det sköna, varma vårvädret som vi brukar få njuta av i maj? Tidigare år har man gått barbent ute i slutet av maj, men nu känns det omöjligt. Ena dagen snöar det och andra dagen regnar det.

Vi lever nu just i en ganska intressant och lite jobbig tid om man får klaga (vilket man får, för det här är ju min blogg). Det är rörrenovering i hela huset och rakt utanför fönstret står gubbarna och röker och har oljud. Borrljudet dånar i hela lägenheten och Oliver blir skrämd av de höga ljuden. Det betyder att jag hela tiden behöver bära omkring på honom och får alltså ingenting gjort (för att inte tala om någon egentid). Det som behöver göras är att tömma köket och tamburen och att packa, eftersom tiden springer iväg och snart är det dags för oss att flytta ut från den här lägenheten. På grund av oljuden kan Oliver då såklart inte sova ute på vår balkong eller inne i lägenheten. Så tre gånger om dagen måste man gå ut på promenad. Om det skulle vara varmt och soligt hade det ju inte varit något problem, men i ösregn och snöslask är det inte lika mysigt. Som tur kan man nuförtiden träffa någon kompis och gå tillsammans ute på promenad – det hjälper till humöret! Men det jobbiga med att gå på promenad med Oliver är att han sover bara 30 minuter. Alltid! På balkongen kan han ibland sova 1,5-2 timmar, men av någon anledning vaknar han alltid efter 30 minuter då vi är på promenad. Och då han sovit så lite är han också på ganska dåligt humör under dagen och har kort stubin (vem har nu inte det med den här sömnbristen?). Och nätterna är som vanligt hackiga. Usch så mycket klagomål det nu kom i ett inlägg, men ibland hjälper det att skriva av sig och tycka synd om sig själv. Och nu när jag fått spytt ut alla klagomål så kan jag igen fokusera framåt. Snart är ju sommaren här! Väl?

För att det inte ska bli för deppigt att läsa fyller jag inlägget med vackra, ljusröda blommor. Det blir nog bra.

Stanna tiden

Vi sitter i gungstolen och gungar sakta. Du trycker din kind tryggt mot min bröstkorg och blir lugn i min famn. Det känns som evigheter sedan du var så liten att du kunde sova i min famn. Du brukade somna medan du åt och sedan låg du där i tre timmar. Mina armar brukade domna och kroppen bli stel, men jag visste att du snart skulle vara för stor och jag ville ta vara på den stunden.

Nu är du redan ett halvt år gammal. Dina personlighetsdrag blir allt tydligare och du blir aktivare för var dag som går. På nätterna håller du hårt fast vid min arm när du ska somna. Ibland öppnar du ögonen för att se att jag ännu är där. När du ser mig kan du fortsätta sova.

En morgon talar din pappa om tiden då du flyttar hemifrån och jag brister ut i gråt. Helt sådär bara. Jag skyller på hormonerna, men vet att det är mer än så. Det skrämmer mig hur snabbt tiden går. Men jag vet ju att vi har så många år, en hel livstid tillsammans. En hel livstid av kramar, filmkvällar, äventyr, bastubad, spel, sagostunder, middagar och skratt. Mycket skratt. Jag ser på dig att du kommer att vara en person med nära till skratt, som din mamma och pappa. Det blir jag så glad över. Nu är mammas pussar och pappas kittlande det roligaste du vet. Och ditt skratt är det vackraste jag någonsin har hört.

Vi sitter i gungstolen och gungar. Du trycker dig hårt mot mig och tittar upp på mig med dina stora, blåa ögon. Jag pussar dig på kinden och ditt skratt tjuter i hela stugan. Snälla, väx inte för fort.

Om allt bara var en mardröm

Ofta tänker jag att vad om jag bara har drömt allt det här med corona, smittspridning och social distansering? Tänk om jag plötsligt skulle vakna upp och kunna leva som tidigare? Hur skulle en sådan dag se ut?

Vi skulle vakna, äta frukost och börja dagen som vanligt. Jag skulle leka med Oliver tills det är dags för hans första tupplur. Då skulle jag lägga honom i vagnen och ta en promenad tillsammans med Tessi. Vi skulle gå längs havet, prata om livet, skratta och njuta av solen. Efter det skulle vi dricka kaffe på ett mysigt kafé och Oliver skulle bli så glad av att få se Tessi igen.

När vi kramat Tessi hej då, skulle vi möta både min och Daniels familj för en livlig lunch. Vi skulle få träffa alla föräldrar och bröder och brorsbarn. Och alla skulle få krama Oliver, som skulle lysa upp av att se hela sin släkt på riktigt och inte bara genom en telefonskärm.

Efter den goda lunchen skulle Daniel och jag överlämna Oliver till våra mammor, som gladeligen tar hand om honom medan vi går på en date. Daniel och jag skulle gå och ta en god drink och ha tid att verkligen umgås med varandra. Efter det skulle vi gå på bio! Äta popcorn och bara sjunka in i filmen för ett par timmar.

Efter filmen skulle jag möta upp Fia och Julia på Löyly, eller någonstans nära havet. Vi tre hör hemma nära havet. Vi skulle skratta sådär som bara kusiner kan och så skulle vi tala om roliga, galna minnen.

När jag kramar dem hej då skulle vi bestämma att ses snart igen på holmen. Jag skulle komma hem till en glad och nöjd Oliver, som jag saknat. Han skulle ge mig kindpussar och kramar. Sedan skulle han somna direkt när vi lägger honom i sängen och sova gott hela natten. Jag skulle packa färdigt min kappsäck och vara så lycklig över att åka till Grekland nästa dag tillsammans med Sonja, Joni, Elliot, Daniel och Oliver. I en hel vecka skulle vi få umgås och skapa världens finaste minnen i solen och värmen.

Positiv energi

Jag känner att jag behöver lite positiv energi just nu. Det är så lätt att gräva sig ner i oro och rädsla för viruset, speciellt då ens närmaste personer tillhör riskgruppen. Men det blir verkligen inte bättre av att bara oroa sig och spekulera om framtiden, då vi ju inte ännu vet något om hur länge det här ska hålla på. Så nu vill jag försöka fokusera på det positiva istället:

  • Vi kan bo i stugan nu eftersom Daniel ändå jobbar distans.
  • Idag såg jag vårens första fjäril! Den irrade förbi mig utanför stugan när jag precis hade vaknat. Den fick mig att le och gav mig hopp om våren.
  • Syrenbusken utanför fönstret har gröna små knoppar!
  • Solen stiger redan klockan 5.47 och går ner klockan 18.34!
  • Oliver har lärt sig att vända sig och gör det nu hela tiden. Det är så roligt att se honom utvecklas!
  • Jag har hittat tillbaka till mitt skrivprojekt och har igen inspiration.
  • Oliver skiner alltid upp när han får se sin pappa under dagen, trots att Daniel oftast sitter fast i något möte.
  • Den här sommaren kommer jag att ha mer energi för att fota med mitt makro-objektiv.
  • Ikväll ska jag få gå i strandbastun!
  • Vi har varandra och allt kommer att bli bra.

Om språket

När vi fick veta att jag var gravid började Daniel och jag fundera på det här med språk. Vi är båda tvåspråkiga, dvs. att vi har både en svensk- och en finskspråkig förälder och har alltid talat båda språken hemma. Hemma hos oss talade vi svenska med mamma och finska med pappa. På det viset kom finskan ganska naturligt för mig, även om min svenska alltid varit starkare för att jag har gått i svensk skola. Daniel och jag har ju alltid talat svenska tillsammans, så det vi funderade över var att vårt barn ju inte kommer att bli tvåspråkigt om vi inte själva gör något åt saken. Då bestämde sig Daniel för att börja tala finska med Oliver. Jag bad Daniel svara på några frågor gällande det.

Berätta lite om din språkbakgrund:

Jag gick i finsk dagis, förskola och grundskola, eftersom jag bodde hos min finskspråkiga mamma. Största delen av vardagen talade jag finska. Svenska var ett veckoslutsspråk, för att jag bodde hos min svenskspråkiga pappa på veckosluten. När jag var färdig med grundskolan var det dags att bestämma sig för vilket gymnasium jag skulle söka in till. Jag ville inte stanna kvar på landet, så jag sökte mig istället till Helsingfors. Jag tänkte att när jag ändå skulle byta stad, så varför inte också byta språk? Jag började på Lärkan, dvs. ett svenskspråkigt gymnasium.

När bestämde du dig för tala finska med Oliver?

Ganska sent. Jag hade grubblat över saken väldigt länge, men fattade det slutliga beslutet under sista trimestern.

Vad fick dig att komma till det beslutet?

Jag insåg att det är en jättestor del av min identitet och ursprung. Och det är viktigt för Olivers framtid. Största delen av befolkningen i Finland talar finska och det är en otrolig rikedom att tala båda språken från början. Man lär sig ett språk bäst då man är liten och hör det helt från början. I bästa fall börjar han kanske tänka på båda språken, som jag gör.

Hur känns det att tala finska med Oliver?

Det känns naturligt. Efter att jag hade fattat beslutet var det inget konstigt med det. Vissa omgivningar och relationer är starkt kopplade med ett språk, som t.ex. min relation med Mandy har alltid varit på svenska. Vi har alltså alltid talat svenska här hemma men nu talar jag både svenska och finska, vilket tog en stund att bli van vid. Det ledde till att jag i början ofta blandade med orden. Men det blir hela tiden bättre!

Förväntningar vs verklighet

När jag var gravid och någon frågade mig om jag såg fram emot att bli mammaledig var jag lite kluven. Jag brukar vanligtvis bli väldigt rastlös och behöva något kreativt projekt för att hålla igång hjärnan och hålla mig nöjd. Jag var orolig att jag skulle bli uttråkad då jag inte hade något jobb att gå till utan “bara skulle stanna hemma”. Jag planerade så många olika projekt som jag skulle ta itu med när babyn hade fötts; skriva färdigt min bok, lära mig ett nytt språk, gå en kurs eller två, studera något nytt osv. När jag berättade det här för människor med barn skrattade de och trodde att jag skämtade. De sade att jag inte på något sätt kommer att ha tid för det. Och det inser jag ju nu såhär fyra månader in i mammaledigheten. Men omöjligt är det ju verkligen inte. Men kanske lite orealistiskt att tänka att man skulle ha tid för allt det här på en gång? Det gäller väl att prioritera och välja det som är viktigast och roligast för en just då. Jag tror jag vet vad det är jag vill börja med. En distanskurs i kreativt skrivande kan man ju bra delta i under våren. Då skulle jag få hålla på med något kreativt, ha möjlighet att utveckla min bok och bara skapa den där tiden för att skriva.

När någon frågade mig för ett par månader sedan om babylivet var lättare eller svårare än jag hade tänkt mig så svarade jag att det nog var mer krävande än jag hade föreställt mig. Jag hade haft helt fel bild av hur det är att vara mammaledig. Men jag tror också att min roll som mamma inte ännu hade formats så bra då. Jag var inte ännu helt säker och bekväm i den rollen. Nu känns det som om jag har lärt känna Oliver mycket bättre och kan förstå vad han vill och inte vill. Jag har helt enkelt blivit säkrare i min mammaroll, vilket gör att vardagen också rullar bättre på. Så det tar nog en stund och man får inte kräva för mycket av sig själv som nybliven mamma.

En trött och ganska sliten (men inte uttråkad) mamma

It’s the end of the world?

När jag går med vagnen förbi människor som står och väntar på bussen tar alla några steg bakåt. Alla vill lämna avstånd, ingen vill ha någon nära sig nu. Det ligger en obehaglig stämning i luften. Det känns som om jorden håller på gå under. Det är ju såhär alla zombie-filmer börjar. Men det här är ingen film eller bok; det här är verklighet. På måndagen när jag vaknade såg jag nyheten om att Corona-viruset hade kommit till Drumsö. Nu, några dagar senare är det en pandemi och alla större evenemang och resor ställs in. Vi hade själva bokat en resa till Stockholm och skulle ha åkt dit nästa vecka, men vi avbokade den redan för ett par veckor sedan. Jag är så lättad för det beslutet. Det hjälper inte att stressa eller ha panik men jag kan inte låta bli att tänka på allt det här när jag försöker somna. Skolor stängs och företag uppmanar människor att jobba distans. Bara för att man själv inte hör till riskgruppen ska man inte vara ansvarslös och sprida smittan i onödan. Vi får väl se vad det blir av vår Greklandsresa senare i vår. Tvätta händerna, undvik att vistas bland folk i onödan och tänk på de som hör till riskgruppen!

Viktiga frågor på en date

På söndagen var det igen dags för lite kvalitetstid tillsammans med Daniel. Min mamma och brorsdotter kom hem till oss för att sköta om Oliver i ett par timmar och vi tog metron in till Kampen för att äta en god lunch och äntligen ha tid att prata ut om annat än sömnbrist, mat, vardagsproblem och tråkigheter.

När man har en liten baby är det så lätt att man tappar bort varandra. Man glömmer kanske att fråga hur den andra mår och vad den andra går och tänker på under dagarna. Något som varit så sjävklart förut, men som är svårare att minnas när man har så mycket annat att tänka på och så lite sömn under nätterna. Det är så lätt att börja tävla om vem som är tröttast, vem som har bytt flest blöjor under dagen, vem som behöver mer egentid och vems tur det är att gå och lägga honom ute på balkongen.

Våra ögonpåsar är kanske mörkare än förut och det blir kanske inte lika många diskussioner i vardagen, men vi är fortfarande vi. Och därför är det så viktigt att ta tid för varandra alltid när man har möjlighet. Jag har inte ens ännu upplevt att vi har tävlat så hemskt mycket om vem som är tröttast eller liknande, men jag kan tänka mig att den tiden ännu kommer.

Daniel och jag träffades år 2007 och har alltså känt varandra i 13 år. En av mina favoritsaker med oss är att vi alltid har så mycket att diskutera om och vi trivs verkligen i varandras sällskap. Jag visste att vi skulle ha saker att tala om, men jag tänkte att det ändå skulle vara roligt att ta med några frågor till vår date, så att vi skulle dyka djupare in i varandras tankar och känslolägen. Det visade sig vara en jättebra idé och vi fortsatte svara på frågorna ännu på kvällen då vi gick på en promenad. Jag rekommenderar verkligen att ta tid och fundera på dessa frågor. Det gav också klarhet till mig själv vad som är viktigt för mig och vad jag ska fokusera på.

Här var några av frågorna:

  1. What’s your favorite memory of something we’ve done together?
  2. If you could travel anywhere in the world where would that be and why?
  3. What things in life bring you the most joy?
  4. What do you like best about me?
  5. If you could spend a whole day doing something you love, what would that be?
  6. What’s the most important thing that your mom taught you?
  7. What big dream do you most want to pursue?
  8. Is there a limiting belief in you that keeps you from pursuing your big dream? What do you think it is?
  9. If nobody judged you as being conceited, what would you say is your best attribute, quality or accomplishment?
  10. What do you admire the most about your father?
  11. What do you think about the most during a regular day?
  12. How do you most aspire to be as a partner to me?
  13. What do you say to yourself when you’re feeling anxious or afraid?
  14. What do you want to be remembered for?

Om stödnätverk och moderskap

Jag har vuxit upp i en stor familj och alltid älskat det. Med tre äldre bröder och flera hundar blev det aldrig ensamt. Det var alltid någon hemma, någon som kunde hjälpa mig med läxor och någon att prata med, att se på film med eller spela videospel med. Jag har alltså alltid haft ett väldigt tryggt stödnätverk med storebröder och föräldrar som bryr sig oerhört mycket. När jag träffade Daniel och blev tillsammans med honom ökade även min familj. Plötsligt hade jag dubbelt så många familjemedlemmar.

Jag har alltid hört att det är bra att ha mor- och farföräldrar till hands när man skaffar barn. Det är först nu när jag själv har fått barn som jag har insett hur otroligt viktigt det är. Jag känner mig så privilegierad med så många fina människor i mitt och Olivers liv. Då vår start i föräldralivet inte varit den lättaste har hjälpen och stödet från dem varit guldvärd. Jag har en mamma som kört dagligen från Ekenäs och tillbaka för att ta hand om Oliver när jag varit som svagast, en svärfar som flera gånger har lagat god mat att sätta i frysen så att vi skulle ha en sak mindre att tänka på, en moster som skjutsat hem mig från sjukhus, en pappa som ringt och gett råd och vaktat Oliver så att vi skulle få tumistid med Daniel, en svärmor som gett mig så mycket stöd och ork, vänner som erbjudit hjälp och bröder som ringt för att fråga hur jag mår.

Det känns så tryggt att alla de här underbara människorna också är en stor del av Olivers liv. Jag vet att det alltid kommer att finnas någon som ställer upp när det krisar. Jag uppskattar det så mycket för jag vet att det inte är någon självklarhet. När min mamma för hundrande gången hjälpte mig sa jag (igen) att jag har så dåligt samvete när hon måste köra så långa vägar för att hjälpa oss. Hon sade att hon kommer så gärna och att ”du gör ju allt för Oliver också, det är så mammor gör” Och det är ju helt sant; man gör ju allt för sitt barn.

När jag hade fått veta att jag kanske skulle behöva sluta amma fick jag ett ljuvligt meddelande av min svärmor. Här är en del av hennes text:

Rakas Mandy, Äitiys ei ole sankaritekoja ja täydellistä suorittamista. Äitiys on koko sinun loppuelämäsi olomuoto, jossa tulee ylä- ja alamäkiä. Ymmärrän, että koet että asiat ovat menneet pieleen, mutta mikään ei ole mennyt pieleen. Oliverilla on kaikki hyvin, hänen tarpeensa on vain sinun rakkautesi ja sen hän sinulta takuulla saa runsain mitoin. Parempaa Äitiä Oliver ei olisi voinut saada, sinä olet hänen koko maailmansa.

Översatt:

Kära Mandy, moderskap är inga hjältedåd eller perfekta prestationer. Moderskap är resten av ditt liv med upp- och nedgångar. Jag vet att du känner att allt har gått fel men det stämmer inte. Allt är bra med Oliver och han behöver bara din kärlek och det får han av dig i överflöd. Bättre mamma kunde Oliver inte få; du är hela hans värld.

Brunch och vänner

Förra lördagen hade jag bjudit några vänner till Kiila för en brunch! Det är ju också superviktigt att ta tid för sina vänner och sig själv. När man umgås med sina vänner då man har en liten baby med sig så blir det ju inte helt samma sak. Det känns som att man inte hinner tala ut ordentligt då man konstant måste se till att allt är bra med babyn.

Sedan förlossningen för nästan tre månader sedan hade jag inte haft egen tid borta hemifrån förutom alla mina läkarbesök. Att sitta i väntrum och läkarmottagningar kändes inte precis som någon quality time för mig själv. Därför var brunchen så otroligt viktig för mig. När jag för någon månad sedan rörde mig på stan ensam för att ta mig till Kirurgiska sjukhuset så tittade jag omkring mig på människor och undrade om man såg på mig att jag hade lämnat min 2 månader gamla baby med sin mormor och en flaska ersättning. Jag var verkligen stressad och tänkte att Oliver lider utan mig. Jag kände mig som en dålig mamma. Nu skrattar jag åt de där känslorna, trots att det inte är så länge sedan. Men när man mår dåligt så känner man inte heller alltid igen sig själv. Nu när jag satt i metron och åkte in till stan kände jag för första gången på länge att jag är jag igen. Och så slog det mig plötsligt att jag är jag och en mamma. Otrolig känsla när den sköljer över en. Tänk att jag är en mamma!