Viktiga frågor på en date

På söndagen var det igen dags för lite kvalitetstid tillsammans med Daniel. Min mamma och brorsdotter kom hem till oss för att sköta om Oliver i ett par timmar och vi tog metron in till Kampen för att äta en god lunch och äntligen ha tid att prata ut om annat än sömnbrist, mat, vardagsproblem och tråkigheter.

När man har en liten baby är det så lätt att man tappar bort varandra. Man glömmer kanske att fråga hur den andra mår och vad den andra går och tänker på under dagarna. Något som varit så sjävklart förut, men som är svårare att minnas när man har så mycket annat att tänka på och så lite sömn under nätterna. Det är så lätt att börja tävla om vem som är tröttast, vem som har bytt flest blöjor under dagen, vem som behöver mer egentid och vems tur det är att gå och lägga honom ute på balkongen.

Våra ögonpåsar är kanske mörkare än förut och det blir kanske inte lika många diskussioner i vardagen, men vi är fortfarande vi. Och därför är det så viktigt att ta tid för varandra alltid när man har möjlighet. Jag har inte ens ännu upplevt att vi har tävlat så hemskt mycket om vem som är tröttast eller liknande, men jag kan tänka mig att den tiden ännu kommer.

Daniel och jag träffades år 2007 och har alltså känt varandra i 13 år. En av mina favoritsaker med oss är att vi alltid har så mycket att diskutera om och vi trivs verkligen i varandras sällskap. Jag visste att vi skulle ha saker att tala om, men jag tänkte att det ändå skulle vara roligt att ta med några frågor till vår date, så att vi skulle dyka djupare in i varandras tankar och känslolägen. Det visade sig vara en jättebra idé och vi fortsatte svara på frågorna ännu på kvällen då vi gick på en promenad. Jag rekommenderar verkligen att ta tid och fundera på dessa frågor. Det gav också klarhet till mig själv vad som är viktigt för mig och vad jag ska fokusera på.

Här var några av frågorna:

  1. What’s your favorite memory of something we’ve done together?
  2. If you could travel anywhere in the world where would that be and why?
  3. What things in life bring you the most joy?
  4. What do you like best about me?
  5. If you could spend a whole day doing something you love, what would that be?
  6. What’s the most important thing that your mom taught you?
  7. What big dream do you most want to pursue?
  8. Is there a limiting belief in you that keeps you from pursuing your big dream? What do you think it is?
  9. If nobody judged you as being conceited, what would you say is your best attribute, quality or accomplishment?
  10. What do you admire the most about your father?
  11. What do you think about the most during a regular day?
  12. How do you most aspire to be as a partner to me?
  13. What do you say to yourself when you’re feeling anxious or afraid?
  14. What do you want to be remembered for?

Om stödnätverk och moderskap

Jag har vuxit upp i en stor familj och alltid älskat det. Med tre äldre bröder och flera hundar blev det aldrig ensamt. Det var alltid någon hemma, någon som kunde hjälpa mig med läxor och någon att prata med, att se på film med eller spela videospel med. Jag har alltså alltid haft ett väldigt tryggt stödnätverk med storebröder och föräldrar som bryr sig oerhört mycket. När jag träffade Daniel och blev tillsammans med honom ökade även min familj. Plötsligt hade jag dubbelt så många familjemedlemmar.

Jag har alltid hört att det är bra att ha mor- och farföräldrar till hands när man skaffar barn. Det är först nu när jag själv har fått barn som jag har insett hur otroligt viktigt det är. Jag känner mig så privilegierad med så många fina människor i mitt och Olivers liv. Då vår start i föräldralivet inte varit den lättaste har hjälpen och stödet från dem varit guldvärd. Jag har en mamma som kört dagligen från Ekenäs och tillbaka för att ta hand om Oliver när jag varit som svagast, en svärfar som flera gånger har lagat god mat att sätta i frysen så att vi skulle ha en sak mindre att tänka på, en moster som skjutsat hem mig från sjukhus, en pappa som ringt och gett råd och vaktat Oliver så att vi skulle få tumistid med Daniel, en svärmor som gett mig så mycket stöd och ork, vänner som erbjudit hjälp och bröder som ringt för att fråga hur jag mår.

Det känns så tryggt att alla de här underbara människorna också är en stor del av Olivers liv. Jag vet att det alltid kommer att finnas någon som ställer upp när det krisar. Jag uppskattar det så mycket för jag vet att det inte är någon självklarhet. När min mamma för hundrande gången hjälpte mig sa jag (igen) att jag har så dåligt samvete när hon måste köra så långa vägar för att hjälpa oss. Hon sade att hon kommer så gärna och att ”du gör ju allt för Oliver också, det är så mammor gör” Och det är ju helt sant; man gör ju allt för sitt barn.

När jag hade fått veta att jag kanske skulle behöva sluta amma fick jag ett ljuvligt meddelande av min svärmor. Här är en del av hennes text:

Rakas Mandy, Äitiys ei ole sankaritekoja ja täydellistä suorittamista. Äitiys on koko sinun loppuelämäsi olomuoto, jossa tulee ylä- ja alamäkiä. Ymmärrän, että koet että asiat ovat menneet pieleen, mutta mikään ei ole mennyt pieleen. Oliverilla on kaikki hyvin, hänen tarpeensa on vain sinun rakkautesi ja sen hän sinulta takuulla saa runsain mitoin. Parempaa Äitiä Oliver ei olisi voinut saada, sinä olet hänen koko maailmansa.

Översatt:

Kära Mandy, moderskap är inga hjältedåd eller perfekta prestationer. Moderskap är resten av ditt liv med upp- och nedgångar. Jag vet att du känner att allt har gått fel men det stämmer inte. Allt är bra med Oliver och han behöver bara din kärlek och det får han av dig i överflöd. Bättre mamma kunde Oliver inte få; du är hela hans värld.

Brunch och vänner

Förra lördagen hade jag bjudit några vänner till Kiila för en brunch! Det är ju också superviktigt att ta tid för sina vänner och sig själv. När man umgås med sina vänner då man har en liten baby med sig så blir det ju inte helt samma sak. Det känns som att man inte hinner tala ut ordentligt då man konstant måste se till att allt är bra med babyn.

Sedan förlossningen för nästan tre månader sedan hade jag inte haft egen tid borta hemifrån förutom alla mina läkarbesök. Att sitta i väntrum och läkarmottagningar kändes inte precis som någon quality time för mig själv. Därför var brunchen så otroligt viktig för mig. När jag för någon månad sedan rörde mig på stan ensam för att ta mig till Kirurgiska sjukhuset så tittade jag omkring mig på människor och undrade om man såg på mig att jag hade lämnat min 2 månader gamla baby med sin mormor och en flaska ersättning. Jag var verkligen stressad och tänkte att Oliver lider utan mig. Jag kände mig som en dålig mamma. Nu skrattar jag åt de där känslorna, trots att det inte är så länge sedan. Men när man mår dåligt så känner man inte heller alltid igen sig själv. Nu när jag satt i metron och åkte in till stan kände jag för första gången på länge att jag är jag igen. Och så slog det mig plötsligt att jag är jag och en mamma. Otrolig känsla när den sköljer över en. Tänk att jag är en mamma!

Olycksfågeln

Man kan lugnt säga att början på vårt babyliv inte varit lätt. Jag skrev ju om min förlossning i tidigare inlägg. Återhämtningen håller fortfarande på, men varje vecka känns det en aning bättre. Det är nu jämnt elva veckor sedan jag födde och jag håller fortfarande på att läka. Fysioterapeuten på sjukhuset sade att det kan ta två år innan kroppen har återhämtat sig totalt. Två år!

De senaste tio åren har jag märkt hur stor inverkan min egen attityd verkligen kan ha på mitt liv. Om man tänker positivt så händer det bra saker i ens liv. Men vissa saker kan man ändå bara inte tänka bort eller påverka med sin inställning. Jag har även förstått att negativa händelser kan ha en tendens att accelerera och plötsligt befinner man sig i en situation där det bara sker olyckor efter varandra. Och lite så känns det som att de senaste tre månaderna har varit. Hur mycket jag än har velat tänka positivt har det ändå varit svårt under de senaste månaderna. Jag är så otroligt tacksam och lycklig för att vi har Oliver, men det känns ändå som att jag varit en olycksfågel den senaste tiden.

Förlossningen hämtade med sig sina begränsningar och de första veckorna kunde jag knappt sitta. När jag äntligen kunde sitta hände det något annat; Oliver blev sjuk. Det var hjärtskärande och mentalt tungt att se sin tre veckor gamla baby knappt få luft på grund av sin förkylning. När vi trodde att han var frisk fick han dessutom öroninflammation. I samma veva som han fick öroninflammation hade jag fått mjölkstockning i bröstet. Eftersom jag var så orolig för honom och visste så lite om amning (hade inte fått någon info om det från varken rådgivningen eller förlossningsavdelningen) så insåg jag inte det i tid. När jag sedan försökte tömma bröstet var det omöjligt. Jag sprang på olika läkarmottagningar där de bara kollade snabbt på bröstet och sade att det var mjölkstockning och att jag skulle fortsätta tömma bröstet. Jag fick en antibiotikakur. Jag försökte tömma bröstet med hjälp av alla knep i världen (värmekudde, varm dusch, kall kål, pump, amning i olika positioner osv) men ingenting hjälpte. Jag åt antibiotika i tre hela veckor. Och jag kände mig konstant sjuk, febrig, ledsen, glåmig, matt. Jag hade så ont att jag knappt kunde sova, bära på Oliver eller tänka på något annat än smärtan. Min mamma åkte från Ekenäs varje dag i två veckors tid för att hjälpa mig med en sjuk baby då jag själv var så sjuk att jag knappt kunde stiga upp från sängen. Julen kom och och gick, nyåret kom och gick, Olivers dop kom och gick. Allting svartmålat av den där smärtan i bröstet. Ett par dagar efter Olivers dop fick jag äntligen tag på rätt stället för mitt problem: Bröstkirurgiska enheten på Kirurgiska sjukhuset i Helsingfors. Jag åkte in och mötte den första läkaren som undersökte mig grundligt och sade direkt att jag hade en abscess, dvs. en böld i bröstet. Hon såg orolig ut och jag förstod direkt att det hade gått väldigt långt. Hon sade något som fick mig ledsnare än jag kunde ana: jag måste troligen sluta amma.

Jag skickades till röntgenavdelningen där de såg att bölden var stor (6 cm) och där de sedan tömde den. Men det var inte slut med eländet. Jag var inte ännu frisk. Läkaren varnade att jag troligtvis kommer att vara tvungen att sluta amma för att bölden och inflammationen ska läka och försvinna. Jag blev själv överrumplad av sorgen. Den golvade mig totalt. Hur kunde det kännas så stort och sorgligt? När jag kom hem kunde jag inte annat än gråta. I en vecka sörjde jag amningen. Jag grät och tänkte att det här är de sista gångerna jag ammar min lilla baby. Jag var orolig för Oliver och hur han skulle klara sig utan amningen, tryggheten och närheten, modersmjölken. Jag visste inte ens att jag kände såhär starkt för amningen. Men det att jag inte själv skulle få avgöra när jag vill sluta med amningen var för stort för mig. Jag kände mig som en dålig mamma och oroade mig för hur Oliver skulle reagera på att amningen plötsligt skulle tas ifrån honom. Jag grät till och med över att jag inte hade någon bild på när jag ammar, inget minne av det. Som gravid var jag inte ens säker på om jag skulle amma eller om det skulle fungera för mig, så det kom verkligen som en överraskning till mig att jag kände så starkt. Men jag tror det har att göra med att Oliver fortfarande är så liten och att det ju är en del av min och hans relation. Ett sätt för honom att känna närhet och lugna sig. Och så skulle jag plötsligt vara tvungen att ta mediciner för att stoppa det.

På onsdagen var jag på mitt tredje besök hos Bröstkirurgiska enheten. De tömde igen bröstet och plötsligt sade de något oväntat: det hade blivit bättre! Det var inte längre någon inflammation i bröstet och jag skulle få fortsätta amma. Åh, lättnaden! Under hela Olivers levnadstid har jag gått omkring med en inflammation i min kropp. Det är ju helt logiskt att det har påverkat både mitt psykiska och fysiska mående.

När jag själv inte visste hur det här skulle sluta och då jag trodde att jag skulle vara tvungen att sluta amma, så googlade jag om liknande erfarenheter. Jag hittade ingenting. Det jag hittade var att mastit, dvs. det jag hade drabbar 3-6 % av ammande kvinnor. Hur kan jag ha sådan otur? Bristningen jag fick i förlossningen drabbar 1 % av födande kvinnor. Jag förstår inte hur det under såhär kort tid kan hända såhär “ovanliga” och dåliga händelser. Klart det kunde ha hänt värre grejer men då folk talar om den lyckligaste tiden i livet när babyn har kommit till världen, så känns det ganska tungt att själv vara bunden till sitt hem och bara må dåligt under den tiden.

Men nu när jag har blivit “friskförklarad” och inflammationen förhoppningsvis nu är borta, så tänker jag börja njuta av det här livsskedet. Det här skedet är så kort och jag vill inte blicka bakåt och bara minnas smärta, oro och sorg. Nu ska det nog vara slut med det negativa flowet här i vår “babybubbla”. Nu börjar en ny fas! På onsdagen skålade vi såklart i champagne för att jag nu äntligen var frisk.

Mål och drömmar år 2020

Jag älskar nyår och allt vad det innebär. En ny och fräsch start. Det behöver inte vara nyårslöften som man strikt måste följa, utan mer som drömmar och målbilder inför det kommande året. Det här året ska jag inte ha mål som att t.ex. “skriv färdigt din roman” dvs. inga mål som ger mig prestationsångest, utan mål som får mig att må bra.

År 2020 kommer att vara ett väldigt annorlunda år än tidigare, eftersom jag nu är mammaledig. Jobb har alltid varit en så stor del av min identitet, så det känns ovant att inte just nu fokusera på det. Att ha en liten paus från arbetslivet. Men det är ändå ett ganska unikt tillfälle och jag kommer att hinna jobba resten av mitt liv, så egentligen ska jag ju bara njuta nu när jag kan. Här kommer mina drömmar/mål angående år 2020:

  • Var en närvarande, rolig och trygg mamma till Oliver.
  • Gå på date night med Daniel minst en gång i månaden utan barn.
  • Hjälpa Oliver att utvecklas men inte jämföra och oroa mig för hans utveckling.
  • Fortsätta läsa eller lyssna på böcker trots att det känns som att man inte har tid för det. Böcker får mig att må bra, så jag måste försöka hitta tid för det.
  • Satsa på att ha egen tid minst en gång i veckan. En eller några timmar för att bara få vara för sig själv en stund och göra precis vad man vill.
  • Fokusera på att börja må bra både fysiskt och psykiskt.
  • Utforska alla områden på Drumsö och gå på vagnpromenader med vänner och ensam med Oliver.
  • Skapa rutiner på dagarna trots att jag inte har tider att följa.
  • Börja motionera när kroppen har återhämtat sig efter förlossningen. Jag har en helt ny respekt för min kropp nu efter både graviditeten och förlossningen och det känns som att jag verkligen inte har vårdat den tidigare. Så om några veckor är det dags!
  • Bada bastu, ät god mat, drick ett glas champagne då och då, skratta med vänner, gå ut och fota, planera resor, gå på bio, shoppa och skriv när det känns bra.
  • Åk på olika utflykter med familjen. Det behöver inte vara långa resor till Los Angeles (hur mycket jag än längtar dit) men mindre resor inom Finland eller till Sverige.
  • Res utomlands åtminstone två gånger under året.
  • Gå på massage, fotvård och spa. Unna mig själv lite avkoppling.
  • Ha tålamod. Det kommer säkert ta en stund innan kroppen känns som min egen och innan jag känner mig som 100 % mig själv igen.
  • Våga be om hjälp om det blir för tungt.
  • Var snäll mot mig själv. Man behöver inte alltid vara så duktig eller perfekt. Det finns ingen perfekt mamma, fru eller person. Det är helt okej.

Julstämning

Nu glömmer vi förlossningen för en stund och fokuserar på doften av julgran, smaken av kanel och risgrynsgröt, ljudet av Olivers babbel och hans blick som glittrar då han ler sitt stora leende. Vi tänder ljus i lägenheten, lyssnar på julmusik och förbereder julmaten. Under granen väntar redan några julklappar. 90 % av klapparna är till Oliver, så som det ska vara också. Snart är det jul och allt känns lite bättre.

Vecka 41

Igår var det vårt beräknade datum; 28.10. Ett datum vi väntat på sedan mitten av februari. Det känns som om jag varit gravid i evigheter. Men jag har ju varit gravid nästan hela året, så det är väl inte så konstigt att det känns så. Jag hade ingen aning om att de sista veckorna kunde kännas såhär. Med all logik borde det ju kännas lättare för var dag som går, för då vet man ju att det närmar sig, att vi snart får träffa dig. Men istället går tiden väldigt, väldigt långsamt och varje kväll när jag lägger mig tror jag att “nu, inatt händer det!” men sedan vaknar jag på morgonen utan sammandragningar och utan dig. Leksakerna och alla dina miljoner tillbehör samlar på damm i ditt rum. Din säng är till och med bäddad. Jag förstår att du har det så varmt och tryggt inne i magen, men du får nog gärna komma ut snart, O.