Daniel svarar på frågor om förlossningen och om att vara pappa

Vad skulle du ge för vitsord till förlossningen (skala 1-10) och varför?

2 eller 3. Det var dålig kommunikation och personalen lyssnade inte på våra önskemål. Jag blev ganska traumatiserad av allt som skedde.

Hur upplevde du själva förlossningen?

Det var magiskt och en otrolig upplevelse. Det var en kavalkad av känslor – lycka, glädje, kärlek och vördnad då jag såg och hörde vår son första gången. Jag kunde inte säga något och tårarna forsade av lycka – som blev allt för kort och skulle snart ersättas av tung ångest, hjälplöshet och oro.

Vad var det värsta?

Det är hemskt att se hur ens livs kärlek lider och har ont. Det finns inget man kan göra annat än att vara där och säga “allt blir nog bra” (familjens mantra) och att betona att “tänk, sen får vi äntligen träffa Oliver”. Jag kände mig otillräcklig och hjälplös.

Helt det värsta var ändå att efter förlossningen komma till ett tomt “familjerum” utan att veta hur vår son mår och hur seriösa eller illa förlossningsskadorna var. När jag frågade personalen att nog får jag väl veta när Mandys operation är över och hur hon har det, så svarade de att de inte vet, eftersom det inte var deras avdelning. Där satt jag i det orangea rummet och grät.

Vilka tre situationer minns du tydligast?

  1. När Oliver skrek till första gången.

2. När alla som var i rummet (ca 8 stycken) sade att barnet måste till barnavdelningen och att Mandy måste opereras eftersom det såg illa ut.

3. Känslan av ångest då jag satt ensam i familjerummet utan att veta något om min familj.

Hur kändes det efteråt, dagarna då Oliver redan hade fötts, dvs. tiden på sjukhuset?

Det var roligt, spännande och nytt. Dock också stressigt. Jag kunde inte sova överhuvudtaget på grund av adrenalinet. Alla var i samma rum, men oron fanns kvar.

Vad var nödvändigt i sjukhusväskan och vad var mindre nödvändigt?

Nödvändigt: Snus, nudlar, beef jerky (och såklart telefon + telefonladdare). Mindre nödvändigt: Allt det andra vi hade packat med, som t.ex. en bok (när skulle man hinna läsa?).

Hur skulle du beskriva de första veckorna hemma med Oliver?

Det var skojigt, yrt och stressigt. Förlossningen var ännu färskt i minne och Mandy var nästan sängbunden, så jag var klart orolig. Det var ändå jättekul att vara tillsammans som en helt ny familj.

Vad har du lärt dig som nybliven pappa?

Att man förr har tagit egentid för givet (som t.ex. att se på serier och filmer).  Att bebisar inte sover hela tiden. Tydligen kan man inte ha för många “tuttar” (nappar på svenska). Och att man ska ha babykläder som är lätta att klä på.

Vad är det bästa med att vara pappa?

Att skoja och busa med sin son och att se hur han skiner upp av att se en.

Vad har varit jobbigast?

Att han sover dåligt.

Vilka tre råd skulle du ge åt någon som snart ska bli förälder?

1. När man vill att babyn ska somna i vagnen, så istället för att göra långa, vaggande rörelser fungerar små, snabba, knyckande rörelser.

2. Laga mat i stora satser och frys ner så att det går lätt att värma upp när man inte hinner laga mat.

3. Kom ihåg att tala med din partner och fråga hur hon mår.

Vad ser du mest fram emot att introducera till Oliver när han blir äldre?

Olika maträtter, Star Wars, ishockeymatcher.

Hurdan relation vill du ha med Oliver när han är äldre?

En nära relation. Jag vill att han känner att han alltid kan ringa till mig när han behöver hjälp, stöd, råd eller annars bara för att babbla.

Hur skulle du beskriva oss som en familj?

En skojig familj som njuter av livet och försöker att inte ta för mycket stress.

Ett kärt återseende

Sedan Oliver föddes har hans mormor varit på besök hemma hos oss minst en gång i veckan, oftast två. Eftersom jag hade så många olika läkarbesök efter förlossningen så var Oliver och min mamma ofta på tumanhand och byggde en så fin relation redan i tidigt skede. Nu i och med coronan har det varit så ledsamt att de inte har fått träffas som förut. Och bebisar har ju inte världens längsta minne, så det var en sorglig tanke att han kanske skulle glömma henne.

Nu när vi alla (jag, Daniel, Oliver och mamma) har undvikit att träffa en enda annan person i tre veckor så tänkte vi att vi nog nu kunde träffa henne. Oliver och jag åkte då alltså igår till Ekenäs och det var så befriande att se lite nya miljöer och att få prata med mamma “in real life”. Och det allra gulligaste var att se hur glad Oliver var av att få umgås med sin mormor. Till en början var han ganska skeptisk och blyg men sedan verkade det nästan som om han kom ihåg henne. Hon fick många kindpussar och gulliga skratt. Det var ju tre-fyra veckor sedan Oliver hade sett en annan människa än mig och Daniel, så det kan ju hända att han tror att vi är de enda människorna på jorden!? Hur ska det bli sedan när allt det här är förbi?

Om språket

När vi fick veta att jag var gravid började Daniel och jag fundera på det här med språk. Vi är båda tvåspråkiga, dvs. att vi har både en svensk- och en finskspråkig förälder och har alltid talat båda språken hemma. Hemma hos oss talade vi svenska med mamma och finska med pappa. På det viset kom finskan ganska naturligt för mig, även om min svenska alltid varit starkare för att jag har gått i svensk skola. Daniel och jag har ju alltid talat svenska tillsammans, så det vi funderade över var att vårt barn ju inte kommer att bli tvåspråkigt om vi inte själva gör något åt saken. Då bestämde sig Daniel för att börja tala finska med Oliver. Jag bad Daniel svara på några frågor gällande det.

Berätta lite om din språkbakgrund:

Jag gick i finsk dagis, förskola och grundskola, eftersom jag bodde hos min finskspråkiga mamma. Största delen av vardagen talade jag finska. Svenska var ett veckoslutsspråk, för att jag bodde hos min svenskspråkiga pappa på veckosluten. När jag var färdig med grundskolan var det dags att bestämma sig för vilket gymnasium jag skulle söka in till. Jag ville inte stanna kvar på landet, så jag sökte mig istället till Helsingfors. Jag tänkte att när jag ändå skulle byta stad, så varför inte också byta språk? Jag började på Lärkan, dvs. ett svenskspråkigt gymnasium.

När bestämde du dig för tala finska med Oliver?

Ganska sent. Jag hade grubblat över saken väldigt länge, men fattade det slutliga beslutet under sista trimestern.

Vad fick dig att komma till det beslutet?

Jag insåg att det är en jättestor del av min identitet och ursprung. Och det är viktigt för Olivers framtid. Största delen av befolkningen i Finland talar finska och det är en otrolig rikedom att tala båda språken från början. Man lär sig ett språk bäst då man är liten och hör det helt från början. I bästa fall börjar han kanske tänka på båda språken, som jag gör.

Hur känns det att tala finska med Oliver?

Det känns naturligt. Efter att jag hade fattat beslutet var det inget konstigt med det. Vissa omgivningar och relationer är starkt kopplade med ett språk, som t.ex. min relation med Mandy har alltid varit på svenska. Vi har alltså alltid talat svenska här hemma men nu talar jag både svenska och finska, vilket tog en stund att bli van vid. Det ledde till att jag i början ofta blandade med orden. Men det blir hela tiden bättre!

Om stödnätverk och moderskap

Jag har vuxit upp i en stor familj och alltid älskat det. Med tre äldre bröder och flera hundar blev det aldrig ensamt. Det var alltid någon hemma, någon som kunde hjälpa mig med läxor och någon att prata med, att se på film med eller spela videospel med. Jag har alltså alltid haft ett väldigt tryggt stödnätverk med storebröder och föräldrar som bryr sig oerhört mycket. När jag träffade Daniel och blev tillsammans med honom ökade även min familj. Plötsligt hade jag dubbelt så många familjemedlemmar.

Jag har alltid hört att det är bra att ha mor- och farföräldrar till hands när man skaffar barn. Det är först nu när jag själv har fått barn som jag har insett hur otroligt viktigt det är. Jag känner mig så privilegierad med så många fina människor i mitt och Olivers liv. Då vår start i föräldralivet inte varit den lättaste har hjälpen och stödet från dem varit guldvärd. Jag har en mamma som kört dagligen från Ekenäs och tillbaka för att ta hand om Oliver när jag varit som svagast, en svärfar som flera gånger har lagat god mat att sätta i frysen så att vi skulle ha en sak mindre att tänka på, en moster som skjutsat hem mig från sjukhus, en pappa som ringt och gett råd och vaktat Oliver så att vi skulle få tumistid med Daniel, en svärmor som gett mig så mycket stöd och ork, vänner som erbjudit hjälp och bröder som ringt för att fråga hur jag mår.

Det känns så tryggt att alla de här underbara människorna också är en stor del av Olivers liv. Jag vet att det alltid kommer att finnas någon som ställer upp när det krisar. Jag uppskattar det så mycket för jag vet att det inte är någon självklarhet. När min mamma för hundrande gången hjälpte mig sa jag (igen) att jag har så dåligt samvete när hon måste köra så långa vägar för att hjälpa oss. Hon sade att hon kommer så gärna och att ”du gör ju allt för Oliver också, det är så mammor gör” Och det är ju helt sant; man gör ju allt för sitt barn.

När jag hade fått veta att jag kanske skulle behöva sluta amma fick jag ett ljuvligt meddelande av min svärmor. Här är en del av hennes text:

Rakas Mandy, Äitiys ei ole sankaritekoja ja täydellistä suorittamista. Äitiys on koko sinun loppuelämäsi olomuoto, jossa tulee ylä- ja alamäkiä. Ymmärrän, että koet että asiat ovat menneet pieleen, mutta mikään ei ole mennyt pieleen. Oliverilla on kaikki hyvin, hänen tarpeensa on vain sinun rakkautesi ja sen hän sinulta takuulla saa runsain mitoin. Parempaa Äitiä Oliver ei olisi voinut saada, sinä olet hänen koko maailmansa.

Översatt:

Kära Mandy, moderskap är inga hjältedåd eller perfekta prestationer. Moderskap är resten av ditt liv med upp- och nedgångar. Jag vet att du känner att allt har gått fel men det stämmer inte. Allt är bra med Oliver och han behöver bara din kärlek och det får han av dig i överflöd. Bättre mamma kunde Oliver inte få; du är hela hans värld.

Andra dejten

När Daniel såg den här bilden sa han att vi ju nog liknar varandra och ser ut som syskon. Kanske det är därför ingen kan säga vem av oss Oliver liknar mest?

Mitt nyårslöfte var ju att vi skulle lägga tid på vårt förhållande och gå på dejt minst en gång i månaden. Vi hade inte hunnit planera februarimånadens träff men plötsligt fick jag meddelande av min pappa att han och hans fru vill komma och vakta Oliver, så att vi får gå på bio. Lyx! Så på söndagen hoppade vi på metron och tog oss till Kinopalatsi. Medan vi väntade på att filmen skulle börja tog vi ett glas och pratade om resor, minnen och Oliver. Det är nog så otroligt viktigt att ibland komma bort en stund från babylivet och hinna tala, skratta och umgås som innan. I flera månader hade vi velat se filmen Joker och som tur gick den ännu på bio. Helt sjukt bra film och rollprestation!

Sammanlagt var vi borta från Oliver i 3 timmar. Det är ju ingenting! Men ändå gav det oss så mycket. Det är ju verkligen en investering i förhållandet att med jämna mellanrum ta tid för varandra. Oliver tog ingen skada av att vi var borta i några timmar utan tvärtom var han glad att han fick umgås med sin morfar och Marita och att hans föräldrar hade mer energi och var gladare än tidigare när de kom hem. Win win!

Dopet

På lördagen 11.1 fick Oliver sitt namn! Vi ordnade dop i en festlokal nära oss på Drumsö. Det var lite stressigt att få ihop allt men med hjälp av våra bådas föräldrar fick vi det fixat! Dopet var jättelyckat och det var rörande att se hur många människor som bryr sig om Oliver och oss.

Oliver skötte sig väldigt fint under hela dopet. Han umgicks och sov lite i olika famnar. Jag hann själv knappt hålla honom under hela dagen eftersom det alltid fanns någon som ville hålla honom, gulligt!

Efter dopet badade vi Oliver och så somnade han nästan direkt. Han var helt slut efter en lång fest!

Wow, mängden gåvor han fick var helt otrolig. Han fick allt från söta mjukisdjur till manchettknappar och ljusstakar. Så snälla familjer och gudföräldrar han har!

Strandbastu och stugliv med en baby

Hälsningar från stugan! Det är så skönt att vara här igen. Jag kollade på bilder från förra året och då var det helt snöiga och vintriga vyer i januari. Annat är det nu! Det som också är annorlunda är ju att vi nu har Oliver. Men stuglivet med Oliver skiljer sig inte så mycket från tiden utan honom. Vi har kanske mer avbrott i våra tv-serier och filmer och vi sitter inte och dricker vin eller skumpa men allt är ändå så mycket bättre nu. Dessutom har vi haft möjlighet att gå i strandbastun tack vare Daniels mamma som har skött om Oliver under tiden. Lyx med tumistid! Och idag var vi alla fyra på en vagnpromenad:

Vår julafton

Det är något magiskt med att få fira första julen med sitt barn. Trots att Oliver bara var 6 veckor gammal på julen så kändes det ändå mycket speciellt. En jul vi alltid kommer att minnas. Vi började julen med frukost och julmusik hemma, sedan åkte vi till Vanda för att äta jullunch med Daniels pappa och den sidan av familjen. Det var som vanligt jättegod mat där. 16-tiden var det igen dags att åka till nästa ställe. Vi åkte hem och förberedde julmaten eftersom vi skulle få gäster. Våra bådas mammor kom hem till oss på julmiddag. Det var en jättelyckad julafton! Nästa jul är Oliver redan lite på ett år. Månne han då redan kan gå? Helt galet!

Idag fyller jag 30 år!

Idag fyller jag 30 år! Det blev kanske inte helt en så glamorös födelsedag som jag nångång hade tänkt mig. Det blev inte en resa till New York eller Paris och inte blev det heller någon stor fest med hyrd festlokal och champagne. Istället blev lilla Oliver förkyld och mitt hjärta brister varje gång han gråter. Han har snuva och det rasslar hemskt när han andas. Stackarn! Så idag har jag ammat typ konstant för det är det enda han vill göra. Första natten när han blev sjuk (mån-tis natten) så vakade jag hela natten för att se om han andades. Jag har aldrig i mitt liv känt en sådan oro som jag nu har gjort som mamma. Och det började direkt då han föddes. Jag hoppas förkylningen går snabbt om!

Trots att dagen har bestått av amning, Näsfrida, oro, koksaltsdroppar och gråt så är jag ändå så otroligt tacksam över att jag får fira min 30-årsdag såhär. Att jag har både Oliver och Daniel att fira den med. Det är ju verkligen ingen självklarhet och varje stund med dem vinner ändå alla fester och resor i världen. Nu i skrivande stund står Daniel och lagar mat i köket och Oliver ligger bredvid honom i sin säng och stirrar på honom med stora ögon och lyssnar när han babblar på. Så gulligt! Jag skulle alltså få lite egen tid framför Netflix men nu efter 20 min saknar jag dem redan. På kvällen ska vi försöka se några avsnitt av ett par tv-serier och äta ostar och charkuterier. Mysigt!