Midsommar 2020

På fredagen körde vi äntligen till Porkala för att fira midsommar på vår holme. När vi hade kört en halv timme insåg jag att vi hade glömt babymonitorn. Vi svängde om och körde tillbaka för att hämta dem. Det kändes ändå värt det för utan den hade vi ju inte kunnat fira midsommar eller vaka längre än till klockan 19. När vi äntligen var framme på holmen och Oliver hade somnat för sin sista nap kunde vi pusta ut, dricka ett glas rosé och börja midsommaren!

Oliver åkte båt för första gången och han verkade tycka att det var ganska roligt och spännande (även om man inte ser det från den här bilden).

Middagen åt vi såklart ute i solen med den bästa utsikten. När Oliver hade somnat kunde vi sätta på babymonitorn och umgås med mina kusiner och andra släktingar. En mycket fin och rolig midsommar fick vi!

Ett dygn i Ekenäs

På torsdagen åkte jag med Oliver på ett litet miniäventyr till Ekenäs för att hälsa på min mamma. Det är alltid lika idylliskt i den lilla staden! Jag älskar att gå omkring i gamla stan, där min mamma bor. Det känns som om man är mitt i någon Astrid Lindgren-bok.

Sommaren är definitivt som vackrast just nu med alla blommor och dofter!

Havet glittrade, stranden var fylld av folk och termometern visade att det var 23 grader i skuggan. Högsommarvärme i juni! I år kommer vi nog att spendera mycket tid i skuggan med Oliver. Om bara 6 dagar börjar Daniels semester! Då kan vi åka på olika utflykter hela sommaren. Jag märker att jag börjar längta efter resor, äventyr och utfärder nu när vi tillbringat så otroligt mycket tid hemma. Först var det en jobbig graviditet, sedan var det en massa problem i början av babylivet och när vi äntligen skulle bli aktiva och gå på öppna dagis och annat så kom coronan.. Men som tur är det nu sommar och allt börjar kännas normalt igen.

Junidagar

Nu har vi redan bott en vecka här ute på landet. Jag älskar hur nära naturen är när vi bor här. Fågelkvittret och regnet hörs så tydligt genom väggarna. Än en gång är jag så glad att rörrenoveringen är nu på sommaren och inte i november!

Som jag tidigare nämnt här på bloggen så älskar Daniel matlagning och jag älskar att fota. Vi bestämde oss för att skapa ett matkonto på Instagram under sommaren. Här hittar man den om man vill följa med vad vi äter och kanske få inspiration för matlagning.

Oliver är så lyckligt lottad som har tre farbröder och tre morbröder som orkar leka och busa med honom. Här är han så nöjd och glad i sin farbrors famn!

En dag efter Daniels jobbdag åkte vi in till byn för att köpa mat och blommor. Vi har ju ingen egen gård där hemma på Drumsö, så vi passar på att njuta av gården och terrassen här i Vichtis.

Nu just ösregnar det där ute, men vi trivs ändå så bra här!

Min första morsdag

Igår firade vi min första morsdag som mamma. Det kändes så fint och stort. Jag kommer alltid att minnas den dagen. Den började såklart med sovmorgon! Halv nie steg jag ändå upp för att jag hörde Olivers glada tjut från vardagsrummet. Daniel hade beställt brunchkass från Anton & Anton och en otroligt vacker blombukett från Wild Things Helsinki.

Klockan 13 hade vi ett videosamtal med min mamma och mina bröder med familj. Det var så roligt att ”se” alla igen efter en väldigt lång paus!

De hade lovat regn till morsdagen men som en glad överraskning sken solen hela dagen. Vi gick såklart ut på promenad i det fina vädret. Daniel plockade vitsippor istället för Oliver. Nästa år kan Oliver plocka vitsipporna själv, så fint!

När vi kommit hem från promenaden var det dags för pavlova och champagne. Wow! Daniel hade aldrig tidigare bakat en pavlova, så jag var väldigt imponerad. Den innehöll hallonsylt, lemoncurd, blåbär, hallon, jordgubbar och vispgrädde. SÅ gott och vackert!

Dessutom fick jag som gåva ett par Infinity hoops från Gauhar. Så fina! Och tidlösa. Jag kommer alltid att tänka på min första morsdag när jag bär dem. Och så fick jag också en prenumeration på tidningen Skriva! Så bortskämd jag blev.

Det bästa med hela dagen var stämningen och kärleken. Daniel var nervös och stressad för att han ville att dagen skulle vara perfekt (så sött!) och Oliver var bara ett enda stort leende hela dagen. Jag är så lyckligt lottad och tacksam för min lilla familj❤️

Stickade små leksaker

Jag har aldrig varit bra på handarbete. När jag var gravid försökte jag bli en såndän harmonisk person som stickar en babyfilt till sitt blivande barn. Jag skulle först sticka 24 små lappar som skulle bli ett lapptäcke. Istället blev det åtta lite sneda och stora lappar som min mamma fick sticka ihop flera månader efter att Oliver hade fötts. Stickandet var nog terapeutiskt men kanske ändå inte helt min grej? Det är däremot helt min mammas grej! Hon producerar flera sockor, vantar, mössor och leksaker om dagen. Se så fina leksaker hon hade stickat till Oliver! Han blev väldigt glad och träringarna smakar gott och känns bra mot tandköttet.

Glad påsk!

Glad påsk! Vi hade tänkt att vi det här året skulle fira påsken med våra bådas familjer men sen blev det ju som det blev och nu firar vi istället på tremanhand här hemma. Det är ändå väldigt mysigt och roligt! Vi började påsken med en storstädning medan Oliver sov på balkongen. Sen tog vi en promenad ute i solen och snart ska vi äta romsmörgåsar och på kvällen fixar Daniel en lyxig middag till oss.

Daniel svarar på frågor om förlossningen och om att vara pappa

Vad skulle du ge för vitsord till förlossningen (skala 1-10) och varför?

2 eller 3. Det var dålig kommunikation och personalen lyssnade inte på våra önskemål. Jag blev ganska traumatiserad av allt som skedde.

Hur upplevde du själva förlossningen?

Det var magiskt och en otrolig upplevelse. Det var en kavalkad av känslor – lycka, glädje, kärlek och vördnad då jag såg och hörde vår son första gången. Jag kunde inte säga något och tårarna forsade av lycka – som blev allt för kort och skulle snart ersättas av tung ångest, hjälplöshet och oro.

Vad var det värsta?

Det är hemskt att se hur ens livs kärlek lider och har ont. Det finns inget man kan göra annat än att vara där och säga “allt blir nog bra” (familjens mantra) och att betona att “tänk, sen får vi äntligen träffa Oliver”. Jag kände mig otillräcklig och hjälplös.

Helt det värsta var ändå att efter förlossningen komma till ett tomt “familjerum” utan att veta hur vår son mår och hur seriösa eller illa förlossningsskadorna var. När jag frågade personalen att nog får jag väl veta när Mandys operation är över och hur hon har det, så svarade de att de inte vet, eftersom det inte var deras avdelning. Där satt jag i det orangea rummet och grät.

Vilka tre situationer minns du tydligast?

  1. När Oliver skrek till första gången.

2. När alla som var i rummet (ca 8 stycken) sade att barnet måste till barnavdelningen och att Mandy måste opereras eftersom det såg illa ut.

3. Känslan av ångest då jag satt ensam i familjerummet utan att veta något om min familj.

Hur kändes det efteråt, dagarna då Oliver redan hade fötts, dvs. tiden på sjukhuset?

Det var roligt, spännande och nytt. Dock också stressigt. Jag kunde inte sova överhuvudtaget på grund av adrenalinet. Alla var i samma rum, men oron fanns kvar.

Vad var nödvändigt i sjukhusväskan och vad var mindre nödvändigt?

Nödvändigt: Snus, nudlar, beef jerky (och såklart telefon + telefonladdare). Mindre nödvändigt: Allt det andra vi hade packat med, som t.ex. en bok (när skulle man hinna läsa?).

Hur skulle du beskriva de första veckorna hemma med Oliver?

Det var skojigt, yrt och stressigt. Förlossningen var ännu färskt i minne och Mandy var nästan sängbunden, så jag var klart orolig. Det var ändå jättekul att vara tillsammans som en helt ny familj.

Vad har du lärt dig som nybliven pappa?

Att man förr har tagit egentid för givet (som t.ex. att se på serier och filmer).  Att bebisar inte sover hela tiden. Tydligen kan man inte ha för många “tuttar” (nappar på svenska). Och att man ska ha babykläder som är lätta att klä på.

Vad är det bästa med att vara pappa?

Att skoja och busa med sin son och att se hur han skiner upp av att se en.

Vad har varit jobbigast?

Att han sover dåligt.

Vilka tre råd skulle du ge åt någon som snart ska bli förälder?

1. När man vill att babyn ska somna i vagnen, så istället för att göra långa, vaggande rörelser fungerar små, snabba, knyckande rörelser.

2. Laga mat i stora satser och frys ner så att det går lätt att värma upp när man inte hinner laga mat.

3. Kom ihåg att tala med din partner och fråga hur hon mår.

Vad ser du mest fram emot att introducera till Oliver när han blir äldre?

Olika maträtter, Star Wars, ishockeymatcher.

Hurdan relation vill du ha med Oliver när han är äldre?

En nära relation. Jag vill att han känner att han alltid kan ringa till mig när han behöver hjälp, stöd, råd eller annars bara för att babbla.

Hur skulle du beskriva oss som en familj?

En skojig familj som njuter av livet och försöker att inte ta för mycket stress.

Ett kärt återseende

Sedan Oliver föddes har hans mormor varit på besök hemma hos oss minst en gång i veckan, oftast två. Eftersom jag hade så många olika läkarbesök efter förlossningen så var Oliver och min mamma ofta på tumanhand och byggde en så fin relation redan i tidigt skede. Nu i och med coronan har det varit så ledsamt att de inte har fått träffas som förut. Och bebisar har ju inte världens längsta minne, så det var en sorglig tanke att han kanske skulle glömma henne.

Nu när vi alla (jag, Daniel, Oliver och mamma) har undvikit att träffa en enda annan person i tre veckor så tänkte vi att vi nog nu kunde träffa henne. Oliver och jag åkte då alltså igår till Ekenäs och det var så befriande att se lite nya miljöer och att få prata med mamma “in real life”. Och det allra gulligaste var att se hur glad Oliver var av att få umgås med sin mormor. Till en början var han ganska skeptisk och blyg men sedan verkade det nästan som om han kom ihåg henne. Hon fick många kindpussar och gulliga skratt. Det var ju tre-fyra veckor sedan Oliver hade sett en annan människa än mig och Daniel, så det kan ju hända att han tror att vi är de enda människorna på jorden!? Hur ska det bli sedan när allt det här är förbi?

Om språket

När vi fick veta att jag var gravid började Daniel och jag fundera på det här med språk. Vi är båda tvåspråkiga, dvs. att vi har både en svensk- och en finskspråkig förälder och har alltid talat båda språken hemma. Hemma hos oss talade vi svenska med mamma och finska med pappa. På det viset kom finskan ganska naturligt för mig, även om min svenska alltid varit starkare för att jag har gått i svensk skola. Daniel och jag har ju alltid talat svenska tillsammans, så det vi funderade över var att vårt barn ju inte kommer att bli tvåspråkigt om vi inte själva gör något åt saken. Då bestämde sig Daniel för att börja tala finska med Oliver. Jag bad Daniel svara på några frågor gällande det.

Berätta lite om din språkbakgrund:

Jag gick i finsk dagis, förskola och grundskola, eftersom jag bodde hos min finskspråkiga mamma. Största delen av vardagen talade jag finska. Svenska var ett veckoslutsspråk, för att jag bodde hos min svenskspråkiga pappa på veckosluten. När jag var färdig med grundskolan var det dags att bestämma sig för vilket gymnasium jag skulle söka in till. Jag ville inte stanna kvar på landet, så jag sökte mig istället till Helsingfors. Jag tänkte att när jag ändå skulle byta stad, så varför inte också byta språk? Jag började på Lärkan, dvs. ett svenskspråkigt gymnasium.

När bestämde du dig för tala finska med Oliver?

Ganska sent. Jag hade grubblat över saken väldigt länge, men fattade det slutliga beslutet under sista trimestern.

Vad fick dig att komma till det beslutet?

Jag insåg att det är en jättestor del av min identitet och ursprung. Och det är viktigt för Olivers framtid. Största delen av befolkningen i Finland talar finska och det är en otrolig rikedom att tala båda språken från början. Man lär sig ett språk bäst då man är liten och hör det helt från början. I bästa fall börjar han kanske tänka på båda språken, som jag gör.

Hur känns det att tala finska med Oliver?

Det känns naturligt. Efter att jag hade fattat beslutet var det inget konstigt med det. Vissa omgivningar och relationer är starkt kopplade med ett språk, som t.ex. min relation med Mandy har alltid varit på svenska. Vi har alltså alltid talat svenska här hemma men nu talar jag både svenska och finska, vilket tog en stund att bli van vid. Det ledde till att jag i början ofta blandade med orden. Men det blir hela tiden bättre!

Om stödnätverk och moderskap

Jag har vuxit upp i en stor familj och alltid älskat det. Med tre äldre bröder och flera hundar blev det aldrig ensamt. Det var alltid någon hemma, någon som kunde hjälpa mig med läxor och någon att prata med, att se på film med eller spela videospel med. Jag har alltså alltid haft ett väldigt tryggt stödnätverk med storebröder och föräldrar som bryr sig oerhört mycket. När jag träffade Daniel och blev tillsammans med honom ökade även min familj. Plötsligt hade jag dubbelt så många familjemedlemmar.

Jag har alltid hört att det är bra att ha mor- och farföräldrar till hands när man skaffar barn. Det är först nu när jag själv har fått barn som jag har insett hur otroligt viktigt det är. Jag känner mig så privilegierad med så många fina människor i mitt och Olivers liv. Då vår start i föräldralivet inte varit den lättaste har hjälpen och stödet från dem varit guldvärd. Jag har en mamma som kört dagligen från Ekenäs och tillbaka för att ta hand om Oliver när jag varit som svagast, en svärfar som flera gånger har lagat god mat att sätta i frysen så att vi skulle ha en sak mindre att tänka på, en moster som skjutsat hem mig från sjukhus, en pappa som ringt och gett råd och vaktat Oliver så att vi skulle få tumistid med Daniel, en svärmor som gett mig så mycket stöd och ork, vänner som erbjudit hjälp och bröder som ringt för att fråga hur jag mår.

Det känns så tryggt att alla de här underbara människorna också är en stor del av Olivers liv. Jag vet att det alltid kommer att finnas någon som ställer upp när det krisar. Jag uppskattar det så mycket för jag vet att det inte är någon självklarhet. När min mamma för hundrande gången hjälpte mig sa jag (igen) att jag har så dåligt samvete när hon måste köra så långa vägar för att hjälpa oss. Hon sade att hon kommer så gärna och att ”du gör ju allt för Oliver också, det är så mammor gör” Och det är ju helt sant; man gör ju allt för sitt barn.

När jag hade fått veta att jag kanske skulle behöva sluta amma fick jag ett ljuvligt meddelande av min svärmor. Här är en del av hennes text:

Rakas Mandy, Äitiys ei ole sankaritekoja ja täydellistä suorittamista. Äitiys on koko sinun loppuelämäsi olomuoto, jossa tulee ylä- ja alamäkiä. Ymmärrän, että koet että asiat ovat menneet pieleen, mutta mikään ei ole mennyt pieleen. Oliverilla on kaikki hyvin, hänen tarpeensa on vain sinun rakkautesi ja sen hän sinulta takuulla saa runsain mitoin. Parempaa Äitiä Oliver ei olisi voinut saada, sinä olet hänen koko maailmansa.

Översatt:

Kära Mandy, moderskap är inga hjältedåd eller perfekta prestationer. Moderskap är resten av ditt liv med upp- och nedgångar. Jag vet att du känner att allt har gått fel men det stämmer inte. Allt är bra med Oliver och han behöver bara din kärlek och det får han av dig i överflöd. Bättre mamma kunde Oliver inte få; du är hela hans värld.