Green card

För ett par veckor sedan deltog jag och mina två kusiner Sandra och Julia i en introduktionskurs i golf. Under fyra timmar lärde vi oss en hel del och fick även träna att slå bollar på rangen. Det var förvånansvärt roligt! Men också ganska svårt. Kursen var lärorik och arrangerades av GoGolf. I slutet av kursen fick vi alla Green card och ska nu då börja spela. Det är lite svårare att hitta tid för det just nu, men ändå trevligt med en ny hobby! Och roligt att delta i kursen tillsammans med två kusiner. Kanske vi deltar i en fördjupande kurs på våren?

Idag flyttar vi hem!

Imorse vaknade jag klockan 5.45, ivrig som ett barn på julafton. För idag är det äntligen dagen vi länge väntat på; dagen då vi flyttar hem! Det ska bli så otroligt spännande att se det färdiga köket och badrummet. Och jag längtar efter vår säng, dusch, soffan och Drumsö! Det ska bli roligt att se hur Oliver anpassar sig till stadslivet från det här lugna och harmoniska landelivet. Jag tror det kommer att passa honom jättebra, för där kommer han att ha mycket att titta på och få nya intryck varje dag. Idag, efter Daniels sista möte, packar vi bilen och kör hem!

Glasmuseum och svampsoppa

På Daniels sista semesterdag ville vi åka på en utfärd. Vi hade nyligen blivit rekommenderade att besöka Glasmuseumet i Riihimäki, så vi valde det som vår destination för dagen. Oliver fick sova sin första dagssömn medan vi körde lite på en timme till Riihimäki. Oliver var väldigt glad när vi kom fram. Han tycker också om att åka på små äventyr!

Vi började med att äta en lunch på kaféet innan vi gick till museumet för att beundra alla vackra glasverk. Jag har alltid älskat glas och var mycket imponerad av alla färger och former. Som tur trivdes Oliver i vagnen. Med ett äldre barn skulle det kanske ha varit riskfyllt att besöka ett museum fullt av glas.

Det var så avkopplande och rofyllt att strosa runt bland konstverken. Kanske vi ändå borde skaffa muséikortet? Eller är det helt onödigt nu då man kanske inte kommer att kunna röra sig bland folk?

Efter museumet åkte vi till två olika outlets i närheten; Iittala och Havi. På båda ställena köpte vi en del saker till vårt nya men gamla hem. Om man är som jag och älskar ljus och servetter så rekommenderar jag verkligen ett besök till Havis outlet. Nu behöver jag inte köpa nya servetter på säkert 10 år! Och nu har vi verkligen förberett oss för en mysig och mörk höst fylld med färggranna ljus.

Hur många gånger har jag månne nämnt att jag kommer att sakna dessa vyer?

När vi kom tillbaka till Vichtis blev vi bjudna på en galet god svampsoppa. Jag brukar inte tycka om svamp, men oj så god den här soppan var! Den var gjord på svarta trumpetsvampar. Och som huvudrätt fick vi grillad mat. Och Oliver fick sin favorit: gurka.

Om att stanna hemma

Sensommarhettan känns nästan tropisk. Luften står still och det enda jag hör är ett avlägset ljud av bilar från andra sidan sjön. Och några små fåglar som kvittrar och humlor som surrar vid mitt öra. Det är fortfarande sommar, det vet jag ju. Men ändå kan jag känna hösten smyga fram bakom hörnet. Det är nog antagligen för att Daniel har börjat jobba igen. Det är en märklig känsla att veta att jag inte kommer att återvända till jobbet den här hösten. För mig brukar hösten alltid vara så inspirerande. Jag känner mig alltid som mest kreativ och ivrig på att lära mig nytt, skapa och utveckla mig själv när löven blir gula och sommarvärmen byts till en frisk höstvind. Och det gör jag även nu, trots att jag inte kommer att få en månadslån eller åka till ett kontor för att jobba. Jag tror nog att jag kommer att hitta på andra sätt att få förverkliga mig själv det här året.

Jag har tillbringa flera, flera sömnlösa nätter under försommaren då jag har funderat på när jag ska börja jobba igen. Jag har skrivit listor med för- och nackdelar, googlat vad som rekommenderas och vad andra har valt att göra, pratat och bytt tankar med andra i liknande situation, drömt om jobbet på nätterna och också längtat efter att få jobba igen och att vistas i en kontorsmiljö. Det jag har kommit fram till är att det ju verkligen inte finns något rätt eller fel. Man måste bara gå enligt sin egen magkänsla och vad som känns rätt för en själv.

När jag sitter på golvet och Oliver kryper så snabbt han kan till mig och klättrar upp i min famn, blundar och trycker ansiktet mot min hals vet jag att jag har fattat rätt beslut för mig. Jag vet att jag är en så sentimental person som antagligen skulle sörja och ångra mig om jag återvände till jobbet för tidigt. Och efter noga uträkningar med ekonomin, kom vi fram till det beslutet att jag kan stanna hemma tills augusti 2021. Det känns både absurt, overkligt, men också skönt att ha fattat ett beslut. Men jag tror att jag måste pricka in dagar i veckan som jag ska skriva eller fota, så att jag inte tappar bort mig själv under året.

En simmande älg

Klockan är några minuter över sju när Oliver väcker mig. Jag minns inte så mycket av natten, bara att jag i något skede vaknade av att min hand hade domnat mellan spjälorna i Olivers säng. Det var ändå en ganska bra natt, trots några uppvak. När jag drar upp gardinen möts jag av ett strålande solsken och ett flyktigt lager av dis som ligger som en slöja över den stora sjön. Jag kommer att sakna den här vyn, tänker jag då jag förbereder kaffet. Plötsligt ser jag något enormt som simmar mitt ute på sjön. Det är en älg som simmar från en ö till en annan. Jag går ut ur stugan och beundrar det magnifika djuret med sina horn. Vi är så nära naturen här. Jag är så tacksam över att vi har fått uppleva en såhär unik sommar mitt i Finlands natur. I tre månader har vi nu bott här och snart är det dags att packa ihop våra saker och flytta in till stan igen.

Snälla svärföräldrar

Jag har säkert skrivit det förut, men Oliver är så lyckligt lottad som har så många mor- och farföräldrar i sitt liv. Stugan vi har bott i under hela sommaren ligger på samma tomt som Daniels mammas och styvpappas hus, vilket betyder att vi har fått så mycket hjälp av dem under hela vår lande-exil. Sommaren skulle nog ha sett mycket annorlunda ut utan dem. Vi har fått bada bastu på tumanhand, gått på dejter och fått mycket hjälp med klädtvätt och andra grejer som inte funkar så smidigt i en liten stuga. Det har nog varit så praktiskt med två ivriga barnvakter några meter ifrån. Och det är så ljuvligt att se hur trygg och bekväm Oliver är med dem! Jag är så tacksam för mina snälla svärföräldrar som har hjälpt oss när nätterna varit korta och hackiga och våra krafter varit slut.

Olivers Oma (farmor på tyska) är redan ledsen över att vår renovering snart är färdig. Men som tur är det inte så lång väg mellan Vichtis och Drumsö, så det blir nog många besök och lekstunder under resten av året också.

Staycation i Helsingfors

Snart har vi bott tre månader på landet. Under den här exilen har jag saknat Helsingfors. Det märkte jag ännu tydligare när vi åkte på en Staycation in till stan. Vi bokade vår miniresa till 3.8 för att det är vår årsdag. Så på förmiddagen åkte vi i regnet in till Helsingfors.

Vi parkerade bilen i Kluuvi, satte regnskyddet på Olivers vagn och gick runt på stan. Vi åt lunch och njöt av att vara i stan bland människor. I sex år bodde vi vid Femkanten och kunde gå på tio minuter till Stockmann, Forum och Esplanaden. Nu när vi var där märkte jag hur mycket jag faktiskt saknar det, även om vi älskar Drumsö.

Efter lunchen hade det slutat regna. Vi kände oss som turister när vi gick med våra take away-koppar vid Salutorget.

Oliver somnade i vagnen och vi gick till Senatstorget. Torget hade förvandlats till en stor uteservering! Daniel tog en öl och jag ett glas vin, för vi var ju på semester. Det kändes verkligen som om vi var utomlands, trots att vi turistade i vår egen hemstad.

När Oliver vaknade från sin nap var det dags att checka in på hotellet. Vi bodde på Sokos Hotel Original, för att vi hade hittat ett superbra erbjudande och det var så centralt. Hotellet hade bäddat mysigt till Oliver också och han var väldigt förtjust i sin säng och att bo på hotell. Han var mycket nöjd och glad hela dagen!

Efter att vi hade checkat in så gick vi igen lite på stan. Det blev en fin och ljus sommarkväll. Vi tog varsin drink på en uteservering och Oliver fick gnaga på några gurkskivor. Han älskade att titta på alla människor som vimlade förbi.

Skål för alla våra 11 år tillsammans!

På hotellet fick Oliver sin kvällsgröt och mjölk och somnade nästan direkt när vi lade honom i sängen. Daniel hämtade take away-mat till oss och så såg vi filmen Howl’s Moving Castle medan vi åt lösgodis i den sköna hotellsängen. Lyxigt!

Följande morgon bläddrade vi i böcker på Akademen och gick i Esplanadparken medan Oliver sov i vagnen. En perfekt Staycation som jag lever länge på! Man borde definitivt turista oftare i sin hemstad, speciellt nu när man inte riktigt kan resa utomlands.

11 veckor i stugan

Nu har vi bott 11 veckor på lande i en liten stuga. Med en baby. Men det har gått förvånansvärt bra, trots att det stundvis har varit trångt, jobbigt och stökigt. Det har också varit mycket mysigt, nära till naturen och avkopplande med bastu och dopp i sjön på kvällarna. Vi har grillat god mat, ätit måltider utomhus och läst ute i solen när Oliver har sovit på dagarna. Jag kan inte ännu heller riktigt förstå att tiden här börjar lida mot sitt slut. Det är först nu som vi har börjat längta hem. Vi planerar inredningen, saknar ett eget badrum och kan inte vänta att få laga mat i vårt splitternya kök! Om allt går som planerat får vi flytta tillbaka hem fredagen den 21.8.

Vi saknar havet, Drumsö, att kunna åka in till stan när som helst, att beställa hem mat och att ha mer än ett rum. Nu har nedräkningen börjat: 11 dagar kvar! Men nu ska vi nog fokusera på att njuta av naturen och livet på landet medan Daniel ännu är ledig.

9 månader med Oliver

Tänk att Oliver nu har varit lika länge på utsidan som på insidan. När jag låg på sjukhussängen, ett dygn efter förlossningen, kom en fysioterapeut till rummet för att berätta om förlossningsskadorna och kroppens återhämtning. Hon sade att i många fall kan det ta nio månader för skadorna att läka och i vissa fall två år. Jag tyckte då att nio månader lät som en evighet, men nu tycker jag att tiden har gått förvånansvärt fort.

Idag fyller Oliver nio månader. Kanske är det för att graviditeten var lika lång, som den här dagen känns mer speciell än de andra månaderna. Kanske var det därför jag igårkväll låg och tänkte på förlossningen och hade svårt att somna. Det var en tid sedan det hände. Men det är ett kapitel för sig. Nu går vi över till Olivers månadssammanfattning:

Sömnen har jag ju skrivit tidigare om i ett eget inlägg. Men det har också ändrats och försämrats sedan dess. I ungefär 7-10 dagar har nätterna varit mardrömslika. Jag har läst att det är helt normalt och en fas, igen. På nätterna sätter sig Oliver upp och börjar gråta för att han är trött och vill fortsätta sova, men vaknar av att han sitter. Jobbigt att hålla på lägga ner honom på nytt tio gånger under en natt. Ett par kvällar har vi nu försökt göra så att han själv ska sätta nappen i munnen och lägga sig ner när vi klappar på hans madrass och säger ”nu ska vi sova”. Han har lärt sig att göra det, men ändå vaknar vi flera, flera gånger under natten. Vi får hoppas att den här fasen snart tar slut.

Idag klättrade Oliver första gången upp för några trappsteg och så drar han sig nuförtiden upp med stöd. Snart står han nog säkert på sina vingliga ben. Men han väger ju också kring 11 kg, så jag antar att det kan vara tungt för benen att balansera den vikten.

Jag tycker att han har vuxit och ändrats på något sätt under de senaste dagarna. Han känns inte alls lika baby mer. Han har lärt sig att härma, att skaka på huvudet och säga ”nej nej” (vilket är så gulligt och det är svårt att hålla sig för skratt fast han är allvarlig och vill tas på allvar), att vinka och klappa och att stå på knä. Han är den kärleksfullaste personen jag känner. Han ger stora, blöta pussar och vill hela tiden krypa upp i famnen och ge en kram. Han trivs ändå bra på golvet och leker nöjt för sig själv så att man kan sitta och läsa tidning i fred.

Det är så tydligt att han har humor, vilket är så fascinerande. Jag visste inte förr att så små barn kunde visa tecken på humor. Han grimaserar, spexar, busar och skrattar mycket. Tänk att han bara varit med oss i nio månader!? Det känns ju som att han alltid varit en del av vår lilla familj.