Ett eller två foton i timmen

Förra veckoslutet rymde vi till Vichtis. Vi hade inte varit där på länge så det kändes extraskönt att komma fram, njuta av naturen och andas frisk luft. På lördagen bestämde jag mig för att dokumentera dagen i bilder, trots att det inte hände så mycket. Men alltså en helt vanlig dag på lande:

7.00

Vi brukar vanligtvis sova i vår lilla stuga, men den här gången var det tomt i det stora huset och vi kände att vi ville bada bastu och leva mer bekvämt med rinnande vatten och toalett inomhus, så vi sov i det stora huset. Kring 7-tiden vaknade jag av att solen sken in i huset.

8.00

Jag drack ett glas vatten och skulle fortsätta sova, men då vaknade förstås Oliver och ville börja dagen. För någon vecka sedan ändrade han plötsligt sin rytm och har sedan dess vaknat kring sju varje morgon (och inte 9-10 som förr). Det blev kaffe och lek på vardagsrumsmattan.

9.00

Vi väckte Daniel som skulle tillreda frukosten. Jag har laddat ner en superbra app som berättar när Oliver ska sova dagssömn. Appen heter “Huckleberry” och dit skriver man upp när han har vaknat och somnat. Den har fungerat perfekt och det tar inte många minuter för Oliver att somna när man vet vilken tid han borde läggas. Enligt appen brukar han vanligtvis vara vaken 2 timmar och 22 minuter åt gången. Så före vi åt frukost lade vi honom i vagnen, vaggade honom en stund på gården och lät honom sova sin dagssömn.

10.00

När Oliver sov fick jag njuta av en skön lässtund och sedan åt vi också en lyxig frukost medan marssolen värmde genom fönstret. Jag har inte läst Haruki Murakami på flera år, men den här verkar bra. Det är inte ofta jag får tid att läsa, så jag uppskattar varje lässtund jag har.

11.00

När vi hade ätit frukost bestämde jag mig för att gå till vår stuga och kolla hur det såg ut där. Jag älskar att vara där. Det kändes som vår men jag hittade inga vårtecken i naturen. Inga knoppar eller små blommor. Efter ungefär 1,5 timmes dagssömn vaknade Oliver. 

12.00

Det var så fint väder så vi ville gå på promenad, trots att Oliver precis hade vaknat. Så vi klädde på ytterkläderna igen och lade honom i vagnen för att gå på en skogspromenad. Jag ser fram emot tiden då man inte längre behöver klä på yllesockor, vantar, overall och allt det där.

13.00

Efter promenaden tog vi det lugnt inomhus. Vi åt godis och lekte med Oliver. Sedan var det igen dags för hans tupplur! Som sagt känns det som om dagarna går åt till att amma, byta blöjor och lägga Oliver. På veckosluten är det skönt att vi är två om det så blir det inte allt för enformigt.

14.00

Oliver verkar trivas i Vichtis. Han har så mycket att se på där och så älskar han ljuset! Är man född i november så har man nog inte sett solljus så många gånger i sitt lilla 4-månaders liv.

15.00

Det var en väldigt långsam och skön dag med mycket golvhäng, lek och tv-serier på i bakgrunden. Daniel förberedde en pasta bolognese som fick puttra i några timmar.

16.00

När Oliver sov sin tredje och sista tupplur på terassen så badade vi bastu! Jag vet inte hur vi klarade de första tre månaderna utan något babylarm. Det är nu det dyrbaraste vi har. Typ. Sen hände det klassiska; jag hällde ett glas vin till mig och skulle lägga mig på soffan för att läsa och samma sekund som jag la mig ner vaknade Oliver skrikandes. Det blev då alltså ingen skön lässtund den kvällen trots bilden.

17.00

Vi hade tagit med oss några favoritleksaker hemifrån som Oliver kunde tugga på.

18.00

När Bolognesen hade fått puttra i ett par timmar var den äntligen klar! Och den var så god! Vi åt och tittade på nyaste avsnittet av This is us. Det är roligt att se hur Oliver nuförtiden kan vara ganska nöjd för sig själv med sina leksaker. Vi brukar ha honom nära oss i babygymmet, på en mjuk filt eller i famnen då vi tittar på någon serie. Ibland går det förstås inte om han är trött eller vill ha mycket uppmärksamhet.

19.00

Kring 19-tiden var det dags för Oliver att gå och lägga sig. Vi brukar ibland ge sista mjölken ur flaska, så att han inte glömmer bort hur man dricker från flaskan eller slutar dricka från den. Och ibland har vi provat att ge ersättning på kvällen så att jag skulle få sova längre, men det fungerade inte. Han vaknar ändå efter två timmar och vill äta. Efter mjölken läser jag en saga i sängen och om han inte somnar efter det så ammar jag lite och sedan brukar han somna av sig själv. Jag var så trött så jag somnade bredvid honom kring 21-tiden och tog därför inga fler bilder den kvällen.

Det var vår inte så händelserika, men avkopplande lördag på landet!

Om språket

När vi fick veta att jag var gravid började Daniel och jag fundera på det här med språk. Vi är båda tvåspråkiga, dvs. att vi har både en svensk- och en finskspråkig förälder och har alltid talat båda språken hemma. Hemma hos oss talade vi svenska med mamma och finska med pappa. På det viset kom finskan ganska naturligt för mig, även om min svenska alltid varit starkare för att jag har gått i svensk skola. Daniel och jag har ju alltid talat svenska tillsammans, så det vi funderade över var att vårt barn ju inte kommer att bli tvåspråkigt om vi inte själva gör något åt saken. Då bestämde sig Daniel för att börja tala finska med Oliver. Jag bad Daniel svara på några frågor gällande det.

Berätta lite om din språkbakgrund:

Jag gick i finsk dagis, förskola och grundskola, eftersom jag bodde hos min finskspråkiga mamma. Största delen av vardagen talade jag finska. Svenska var ett veckoslutsspråk, för att jag bodde hos min svenskspråkiga pappa på veckosluten. När jag var färdig med grundskolan var det dags att bestämma sig för vilket gymnasium jag skulle söka in till. Jag ville inte stanna kvar på landet, så jag sökte mig istället till Helsingfors. Jag tänkte att när jag ändå skulle byta stad, så varför inte också byta språk? Jag började på Lärkan, dvs. ett svenskspråkigt gymnasium.

När bestämde du dig för tala finska med Oliver?

Ganska sent. Jag hade grubblat över saken väldigt länge, men fattade det slutliga beslutet under sista trimestern.

Vad fick dig att komma till det beslutet?

Jag insåg att det är en jättestor del av min identitet och ursprung. Och det är viktigt för Olivers framtid. Största delen av befolkningen i Finland talar finska och det är en otrolig rikedom att tala båda språken från början. Man lär sig ett språk bäst då man är liten och hör det helt från början. I bästa fall börjar han kanske tänka på båda språken, som jag gör.

Hur känns det att tala finska med Oliver?

Det känns naturligt. Efter att jag hade fattat beslutet var det inget konstigt med det. Vissa omgivningar och relationer är starkt kopplade med ett språk, som t.ex. min relation med Mandy har alltid varit på svenska. Vi har alltså alltid talat svenska här hemma men nu talar jag både svenska och finska, vilket tog en stund att bli van vid. Det ledde till att jag i början ofta blandade med orden. Men det blir hela tiden bättre!

Förväntningar vs verklighet

När jag var gravid och någon frågade mig om jag såg fram emot att bli mammaledig var jag lite kluven. Jag brukar vanligtvis bli väldigt rastlös och behöva något kreativt projekt för att hålla igång hjärnan och hålla mig nöjd. Jag var orolig att jag skulle bli uttråkad då jag inte hade något jobb att gå till utan “bara skulle stanna hemma”. Jag planerade så många olika projekt som jag skulle ta itu med när babyn hade fötts; skriva färdigt min bok, lära mig ett nytt språk, gå en kurs eller två, studera något nytt osv. När jag berättade det här för människor med barn skrattade de och trodde att jag skämtade. De sade att jag inte på något sätt kommer att ha tid för det. Och det inser jag ju nu såhär fyra månader in i mammaledigheten. Men omöjligt är det ju verkligen inte. Men kanske lite orealistiskt att tänka att man skulle ha tid för allt det här på en gång? Det gäller väl att prioritera och välja det som är viktigast och roligast för en just då. Jag tror jag vet vad det är jag vill börja med. En distanskurs i kreativt skrivande kan man ju bra delta i under våren. Då skulle jag få hålla på med något kreativt, ha möjlighet att utveckla min bok och bara skapa den där tiden för att skriva.

När någon frågade mig för ett par månader sedan om babylivet var lättare eller svårare än jag hade tänkt mig så svarade jag att det nog var mer krävande än jag hade föreställt mig. Jag hade haft helt fel bild av hur det är att vara mammaledig. Men jag tror också att min roll som mamma inte ännu hade formats så bra då. Jag var inte ännu helt säker och bekväm i den rollen. Nu känns det som om jag har lärt känna Oliver mycket bättre och kan förstå vad han vill och inte vill. Jag har helt enkelt blivit säkrare i min mammaroll, vilket gör att vardagen också rullar bättre på. Så det tar nog en stund och man får inte kräva för mycket av sig själv som nybliven mamma.

En trött och ganska sliten (men inte uttråkad) mamma

It’s the end of the world?

När jag går med vagnen förbi människor som står och väntar på bussen tar alla några steg bakåt. Alla vill lämna avstånd, ingen vill ha någon nära sig nu. Det ligger en obehaglig stämning i luften. Det känns som om jorden håller på gå under. Det är ju såhär alla zombie-filmer börjar. Men det här är ingen film eller bok; det här är verklighet. På måndagen när jag vaknade såg jag nyheten om att Corona-viruset hade kommit till Drumsö. Nu, några dagar senare är det en pandemi och alla större evenemang och resor ställs in. Vi hade själva bokat en resa till Stockholm och skulle ha åkt dit nästa vecka, men vi avbokade den redan för ett par veckor sedan. Jag är så lättad för det beslutet. Det hjälper inte att stressa eller ha panik men jag kan inte låta bli att tänka på allt det här när jag försöker somna. Skolor stängs och företag uppmanar människor att jobba distans. Bara för att man själv inte hör till riskgruppen ska man inte vara ansvarslös och sprida smittan i onödan. Vi får väl se vad det blir av vår Greklandsresa senare i vår. Tvätta händerna, undvik att vistas bland folk i onödan och tänk på de som hör till riskgruppen!

Min “lilla” baby

Igår hade Oliver både läkare och rådgivningsbesök. Han hade igen gått upp ungefär 1,5 kg på en månad! Och vuxit 4 cm! Helt galet hur snabbt han växer. Han väger nu 8 kg och är 65,6 cm lång. Det är inte så konstigt att det börjar värka i kroppen av att bära omkring och lyfta på honom. Jag är själv ganska liten och har alltid varit det, så det är ju lite roligt att han har blivit sådär stor. Om han växer i den här takten kommer jag ju inte att orka bära på honom när han är 1 år gammal! Eller så borde jag börja träna mer.

Innan vi fick Olivers rutiner och dagssömn i skick led jag av bristen på egen tid. Christina skriver om hur hektiskt det är en med 10-11 månaders bebis som ständigt vill krypa och klättra överallt. Jag kan tänka mig att man då verkligen inte har någon tid att dricka sin kopp kaffe i lugn och ro. Det är nu det gäller att njuta av tiden med en 4-månaders som älskar att ligga på rygg och skratta, le och prata med en. Jag märker nu redan att han börjar nu bli frustrerad av att han inte kommer framåt när han ligger på magen och sparkar vilt. Det går sedan så snabbt och plötsligt är han inte längre min “lilla” baby. Gissa hur många gånger jag har gråtit över det de senaste månaderna. Jag skyller på hormonerna!

Blomkransar och brunch

På lördagen åkte Sonja och jag till Sörnäs för att gå på en ”blombrunch” (kukkabrunssi) via Kukkatehdas. Det började med att vi blev serverade en god brunch (bröd, bananbröd, granola och yoghurt, kaffe, saft och så köpte vi förstås ett glas cava) och hann prata och umgås sådär som man inte riktigt hinner då man också har en baby och en 1-åring med sig. Efter det flyttade vi oss till övre våningen där vi fick höra hur man binder en blomkrans. Tekniken var inte så svår men det var svårt att bestämma sig för hurdan krans man ville göra. Det fanns ett bord med en massa olika blommor, blad och snören att välja mellan. Det var ett perfekt lördagsprogram! Och roligt att inte alltid bara träffas för en kaffe eller liknande, utan att verkligen göra något. Jag är faktiskt ingen pysslig människa och har sällan tålamod för hantverk men att pyssla ihop en krans medan man sitter och umgås med sin bästa vän var något för mig!

4 månader med Oliver

Sådan kliché men: hur kan tiden gå så fort? Hur kan han redan vara 4 månader gammal? Det var ju alldeles nyss jag fick honom i min famn efter den långa förlossningen och alldeles nyss jag hörde hans små andetag mot mig då vi låg tätt ihop på sjukhussängen?

Nu är Oliver redan en ganska stor baby som skrattar och tjuter glatt. Enligt min mamma, som har fyra barn, har ingen av hennes barn “babblat” såhär mycket som Oliver gör i hans ålder. Det blir roligt att se hur pratsam han blir som äldre. Och om han blir en extrovert eller introvert!

Det finns ännu inga mått på Oliver eftersom vi har nästa besök hos rådgivningen först nästa vecka. Men tyngre har han nog definitivt blivit! Nu när han är fyra månader gammal får vi börja introducera mat till honom. Vi tänkte börja med potatis och något annat “tråkigt” så att han inte vänjer sig bara vid goda och söta smaker som sötpotatis eller morot. Det ska bli så roligt att se hans reaktion på smakerna! Han har redan länge följt med när jag har ätit och så går hans mun alltid när jag tuggar. Jag kan få helt dåligt samvete när jag inte kan ge av min gröt eller min banan till honom. Han vill ju så tydligt redan ha mat! Orsaken varför vi börjar såhär tidigt med smakerna är för att rådgivningen rekommenderade det i och med att Daniel är allergisk (mest nog för pälsdjur, inga matallergier men det hänger ändå ihop) och forskning visar att det lönar sig i så fall att börja tidigt så att kroppen blir snabbare van vid olika livsmedel. Spännande!

Grattis på 4-månaders dagen, bästa Oliver!