Vår julafton

Det är något magiskt med att få fira första julen med sitt barn. Trots att Oliver bara var 6 veckor gammal på julen så kändes det ändå mycket speciellt. En jul vi alltid kommer att minnas. Vi började julen med frukost och julmusik hemma, sedan åkte vi till Vanda för att äta jullunch med Daniels pappa och den sidan av familjen. Det var som vanligt jättegod mat där. 16-tiden var det igen dags att åka till nästa ställe. Vi åkte hem och förberedde julmaten eftersom vi skulle få gäster. Våra bådas mammor kom hem till oss på julmiddag. Det var en jättelyckad julafton! Nästa jul är Oliver redan lite på ett år. Månne han då redan kan gå? Helt galet!

Februari 2019

Om januari var spännande så var februari händelserik. Vi flyttade till Drumsö, till lägenheten vi hade köpt i november. Vi inredde lägenheten, packade upp och planerade vår bröllopsresa till Japan. Det mest händelserika var väl att jag kissade på en sticka som visade att vi skulle bli föräldrar senare i år! Samma dygn åkte Sonja till sjukhuset för att föda sitt barn, vårt gudbarn.

Tessi öppnade sin skönhetssalong Söndag och vi träffade vår lilla gudson. Vi åkte till Vichtis och beundrande det vackra vintervädret.

Januari 2019

Januari var en spännande månad eftersom jag då började på nytt jobb. Efter flera års sökande efter det perfekta jobbet hade jag äntligen hittat det! Det var en ny vardag, eftersom Daniel och jag då började samåka till jobbet, eftersom våra kontor låg 4 minuter ifrån varandra. Ett veckoslut i januari åkte Sonja och jag till ett vintrigt Åbo och stannade där över natten. Det var bådas julklapp till varandra. Vi lagade nachos, tittade på Bachelorette, shoppade, promenerade, gick på brunch och njöt av riktig bästistid. Och ett annat veckoslut i januari firade vi hennes baby shower.

Daniel och jag hann med ett veckoslut i Vichtis, men annars njöt vi av att fortfarande bo så centralt i Helsingfors. Vi gick på promenader och beundrade våra favorit trakter och vyer innan det var dags att flytta bort. Vi packade ihop våra liv och allt som samlats under de 6 åren vi hade bott i lägenheten. Jag gick på brunch med Julia, som varit min nästan-granne i flera år. Det var sorgligt att vinka hejdå till lägenheten som var vårt första gemensamma hem, men vi var också väldigt ivriga på att flytta till vår helt egna lägenhet på Drumsö!

Julstämning

Nu glömmer vi förlossningen för en stund och fokuserar på doften av julgran, smaken av kanel och risgrynsgröt, ljudet av Olivers babbel och hans blick som glittrar då han ler sitt stora leende. Vi tänder ljus i lägenheten, lyssnar på julmusik och förbereder julmaten. Under granen väntar redan några julklappar. 90 % av klapparna är till Oliver, så som det ska vara också. Snart är det jul och allt känns lite bättre.

Förlossningsberättelse del 2

Del 1 av förlossningsberättelsen hittar du här.

Förlossningen

Ungefär fyra timmar efter att vi blivit lovade en igångsättning kom samma barnmorska in i vårt rum och berättade att salen var städad och nu kunde vi börja med igångsättningen. Vi samlade ihop våra saker och tog oss till förlossningssalen. Det kändes så spännande och pirrigt; här i det här rummet skulle vi träffa vår Oliver. Vi lyssnade på babyns hjärtljud och allt var bra. Sedan skulle jag försöka sova för att samla krafter till själva förlossningen. Men direkt då jag lade mig ner i sjukhussängen och skulle vila började mina egna sammandragningar. De kom väldigt regelbundet och var mycket kraftiga. Som sagt har jag trängt bort minnet av sammandragningarna och kan inte nu komma ihåg hur det kändes. Men där och då visste jag att jag aldrig har haft så ont. Och de kom med så jämn takt att jag inte hann återhämta mig innan det var dags för nästa värk. Jag kallade på barnmorskan som var glad att mina egna sammandragningar hade kommit igång. I flera timmar led jag av sammandragningarna. Jag hade ingen uppfattning om tiden. Nångång under natten insåg barnmorskan att mina sammandragningar inte räckte till, så hon kallade på läkaren som skulle spräcka mina hinnor. Han spräckte hinnorna och placerade elektroder på babyns huvud för att kunna följa med hjärtljuden. Då sade han att jag var 4 cm öppen. Jag blev så otroligt lättad och tänkte att jag kanske snart kunde få en epidural, eftersom det brukar vara gränsen för att få den. När läkaren hade gått frågade jag barnmorskan om jag kunde få epidural snart, men hon tyckte att vi ännu skulle vänta. Jag kände att min kropp behövde vila så jag blev lite besviken men litade ju förstås på hennes omdöme. Hon föreslog att jag skulle prova på tens-apparaten. Den hjälpte inte ett dugg. Den bara kittlade mig i ryggen. Sammandragningarna var så kraftiga att jag märkte att hela min kropp och jag var i panik. Jag gick i en lång och varm dusch sittandes på en gymboll. Jag satt och studsade på bollen och lät hett vatten rinna över min kropp. Daniel höll mig sällskap och försökte prata med mig. Efter duschen bad jag barnmorskan kolla hur öppen jag var. Mina sammandragningar hade nu nått den gränsen att jag ville ha epidural. Hon kollade och sade att tyvärr är jag bara öppen 3 cm. Jag kunde inte tro det. Hon beklagade och sade att läkare ofta kan bedöma fel sådant och att hon hade misstänkt det. Hur kunde jag bara ha öppnat mig 3 cm efter all denna smärta? Det kändes så hopplöst och jag tänkte då att jag troligtvis kommer att föda i flera dygn. Barnmorskan sade de orden som jag verkligen inte ville höra: ”tyvärr har förlossningen inte ännu kommit igång”. Jag började gråta igen och kände mig så misslyckad. Mina egna sammandragningar räckte inte till, så jag fick Oxytocin för att öka på sammandragningarna. Oxytocinet fick jag via dropp, vilket betydde att jag inte kunde röra mig från sängen. Den varma duschen var det enda som hade hjälpt en aning och nu kunde jag inte längre använda mig av den.

Då föreslog barnmorskan att jag skulle prova på lustgas. Jag var väldigt skeptisk eftersom jag bara hört negativa upplevelser av lustgas. Men till slut var det lustgasen som var min räddning! Barnmorskan föreslog att vi skulle lyssna på musik och försöka få en bättre stämning. Det hjälpte lite. Jag drog i mig lustgas och lyssnade på musik i flera timmar. Barnmorskan kom in till vårt rum med jämna mellanrum för att höja på min dos av Oxytocin. Sammandragningarna ökade men som tur hade jag min lustgas. Kring klockan 8 på torsdagsmorgonen byttes barnmorskan igen. Jag var först väldigt orolig för detta byte men det visade sig att vår följande barnmorska var lika trevlig som den förra och det roliga var att de båda dessutom talade svenska. När barnmorskorna byttes hände också något jag längtat efter hela natten; jag fick äntligen lite smärtlindring! Jag fick en spinal som skulle låta min kropp vila i 1,5 timme (så länge skulle medicinen verka). När anestesiläkaren hade gett mig medicinen kunde min kropp äntligen slappna av. Jag somnade direkt och sov djupt i en timme. När jag vaknade var det ljust ute och den första snön hade lagt sig. Jag minns att jag såg bilar köra utanför och tyckte det var så absurt att världen fortsatte snurra på som vanligt trots att jag själv gick igenom det största som hänt mig.

Det som väckte mig var ett väldigt starkt krystningsbehov. Jag kallade på barnmorskan och berättade om mitt krystningsbehov. Hon tyckte det lät positivt och trodde att jag hade öppnat mig mer. Hon gjorde en undersökning och det visade sig att jag var öppen 8 cm! Trots att smärtlindringen redan hade lämnat min kropp kände jag inte längre smärta; bara det där otroligt starka trycket och behovet av att krysta. Det blev med varje minut starkare och jag andades igen lustgas varje gång det kom. Vi väckte Daniel som också hade fått vila då jag sov. Nu var stämningen helt annan i rummet och jag kunde prata, skratta och kände mig som mig själv igen. Jag åt chips, drack hallonsoppa och blåbärssoppa och tänkte för mig själv att kanske jag ändå kommer att kunna föda denna baby.

Barnmorskan sade att babyn fortfarande var för högt uppe, så jag skulle stå och röra mig så att han skulle komma nedåt vid varje sammandragning. Jag frågade hur länge hon tror att det tar innan babyn är ute. Inte så länge till, sade hon. Det betydde att jag inte skulle hinna få någon smärtlindring. Jag som var redo att ta all medicin som var tillåten skulle nu alltså föda utan någon smärtlindring. Sen sade barnmorskan något jag varit rädd för under graviditeten: hon misstänkte att navelsträngen var lindad runt babyns hals eftersom hjärtslagen påverkades av sammandragningarna. Hon tog fram en sugkopp och visade den till oss. Hon berättade att hon kallar på läkaren om det ser ut att bli panik under krystningsskedet. Det kändes skrämmande, eftersom vi fått vänta så länge i flera olika situationer på sjukhuset; så jag tvivlade på att läkaren skulle hinna i tid med sugkoppen. Krystningsbehovet blev starkare och starkare. Det skrämde mig lite att Daniel och jag blev lämnade ensamma i rummet då krystningsbehovet var så starkt. Vid varje sammandragning kollade vi oroligt på babyns hjärtljud. Jag ville inte krysta och var rädd för att navelsträngen skulle strypa babyn. Till slut kallade jag på barnmorskan och sade att jag tror det nu är dags. Hon undersökte mig och sade att nu är jag 10 cm öppen och att jag skulle prova att krysta lite, men inte helt och hållet. Då skulle vi se om allt stod rätt till. Och det visade sig att allt inte var okej. Resten av krystningsskedet är ganska suddigt för mig. Jag minns att jag stirrade Daniel i ögonen varje gång jag skulle krysta och han hjälpte mig att andas rätt och hitta krafterna. Plötsligt var det kaos i salen. Läkare och annan personal samlades runt mig medan jag krystade. Ena läkaren sade att det måste bli akut kejsarsnitt och därför kallades en annan läkare för att se om det skulle vara möjligt att få ut babyn med hjälp av sugkopp. Det blev skyndsamt eftersom babyn redan var på väg men i fel ställning; han hade ansiktet uppåt. Den äldre läkaren kom äntligen på plats och han bestämde att det inte behövde bli kejsarsnitt, så jag fortsatte krysta och de försökte få ut babyn med hjälp av en sugkopp. Det första försöket misslyckades och sugkoppen lossnade utan någon baby. Själva krystningsskedet höll väl på i 30 minuter. Jag var nära att tappa krafterna och grät att jag inte orkar mer. Sedan hörde jag på barnmorskans röst hur kritiskt det var att få ut honom så jag använde alla mina krafter. Jag vet inte själv riktigt varifrån mina krafter kom. Och plötsligt sade barnmorskan att jag inte längre behöver krysta. Några sekunder senare hördes det finaste ljudet jag någonsin hört; Olivers skrik. En väldigt stor baby placerades på min mage. Mitt hjärta fylldes av kärlek jag aldrig känt förut och jag glömde då all smärta. Jag tittade upp på Daniel vars tårar rann längs kinderna. Jag granskade Olivers alla händer och fötter och kunde bara skratta ut av lättnad och lycka. Men plötsligt började det hända saker. Allt var inte som det skulle.

Förlossningsberättelse del 1

Det sägs ju att man glömmer bort förlossningssmärtan så fort man får sin baby i famnen. Såhär 6 veckor efter att jag har fött ett barn kan jag säga att det inte stämmer. För min del åtminstone. Det som jag ändå har glömt är hur sammandragningarna kändes, vilket är väldigt konstigt med tanke på hur många dagar jag hade sammandragningar. Så kanske min förlossningshistoria kan börja där. Med sammandragningarna.

Stunderna innan förlossningen

Minnet är så opålitligt ibland. Så jag vill skriva ner alla tankar och detaljer då jag fortfarande kommer ihåg allt. Men nu när jag ska tänka några veckor bakåt känns det som att jag inte ens minns allting. Det har hänt så mycket efter det. Men det jag åtminstone kommer ihåg är att söndagen den tredje november, sex dagar efter mitt beräknade datum, var jag helt säker på att förlossningen var igång. Jag klockade sammandragningarna och de kom med fyra-fem minuters mellanrum och var väldigt kraftiga. Hela kvällen led jag av dem. Vi försökte spela Crash Team Racing och se på Frasier men jag måste ständigt pausa för att det värkte så. På kvällen gick slemproppen och jag började blöda. Jag ringde till sjukhuset och de sade som vanligt att jag skulle vänta hemma tills värkarna blev tätare och kraftigare. Jag gick i en varm dusch, försökte stilla smärtorna med en värmekudde, tog värkmedicin och tog tid på sammandragningarna. De kom under tre timmar med fem minuters mellanrum. Vid midnatt åkte vi in. Barnmorskan gjorde en inre undersökning och jag var öppen 0,5-1 cm. Bara! Sammandragningarna blev värre där och då efter undersökningen. Barnmorskan sade att vi kunde stanna där och vila eller åka hem. Vi bestämde oss för att åka hem.

Hemma kunde jag inte alls sova på grund av värkarna. Jag gick två gånger i duschen och tog mera värkmedicin. Kring 7-tiden på morgonen grät jag och sade att nu gäller det; nu måste vi åka in. Vägen till sjukhuset kändes väldigt lång och varje duns fick mig att vilja gråta. När vi kom in till avdelningen märkte jag plötsligt att värkarna började avta. Nej, inte igen! Såhär hade det varit redan i flera veckors tid. Men den här gången hade jag varit så säker på att det var dags. Jag mötte en ny barnmorska som skulle sluta sin arbetstur om 20 minuter. Hon var sur och sade att om jag var på väg att föda så skulle jag knappt kunna stå eller prata med henne. Hon tyckte att vi var där i onödan. När hon lämnade rummet kände jag mig så dum. Följande barnmorska var mycket vänligare och förstod min situation eftersom hon själv varit med om en flera dagars latensfas med sitt första barn. Hon gav starkare värkmedicin och vi åkte hem så att jag skulle få vila. Daniel var tvungen att jobba nästa dag trots att vi inte sovit en blund. Jag kände mig så dålig som hade hållit honom vaken och tagit upp av barnmorskornas tid i onödan. Hemma sov jag i typ en timme efter att jag fått i mig den starkare värkmedicinen. Jag blödde vid varje sammandragning, vilket gjorde mig orolig men var tydligen normalt.

Det var måndag och jag sov inte mer än ett par timmar då och då. Sammandragningarna pinade mig konstant men de kom ändå inte tillräckligt ofta (ungefär 10-30 minuters mellanrum). Jag skämdes över att vi hade åkt in två gånger utan att jag hade fött (nu efteråt förstår jag inte varför jag skämdes). Jag tänkte att nästa gång åker jag in först sedan när huvudet redan syns. Typ. Måndagen kom och gick i en slags dimma. På tisdagen åkte Daniel till jobbet och min mamma kom för att hålla mig sällskap på dagen. Jag kände mig som en zombie och den dagen är väldigt suddig i mitt minne. Kring midnatt hade sammandragningarna tätnat igen och var så kraftiga att jag svalde min stolthet och så åkte vi in till sjukhuset igen. För en tredje gång.

Jag blev undersökt av två barnmorskor (eller en studerande och en barnmorska). Sammandragningarna lugnade sig en aning igen när vi kom in, men den här gången förstod barnmorskorna mig helt och hållet. De sade att eftersom jag inte sovit på flera dygn så ska jag stanna där och vila i ett av deras vilorum. Jag fick ett nattlinne, en spruta och ett sömnpiller. Jag blev lite yr av sprutan och Daniel satt och höll mig i handen tills jag skulle somna. Men av någon anledning kunde jag inte sova i mer än 45 minuter den natten, vilket ledde till att jag vakat i nästan tre dygn innan förlossningen sattes igång ordentligt. Det rekommenderar jag verkligen inte till någon. Jag ringde på klockan och kallade på samma barnmorska som tog emot mig vid midnatt. Hon gav mer medicin och sade att ifall förlossningen inte kommer igång av sig själv så ska hon säga till följande barnmorska att jag ska ha en igångsättning nästa dag. Jag var orolig att vi igen skulle bli hemskickade.

Sedan blev det onsdag. Barnmorskornas arbetsturer hade självklart bytts och den förstående barnmorskan hade åkt hem. Vi väntade hela morgonen och hela dagen på att få höra något om min igångsättning. Sammandragningarna hade igen avtagit på dagen. Jag har aldrig varit lika frustrerad. Varje gång vi kallade på en barnmorska var det en ny person som inte förstod varför vi var där. Senare mot kvällen kom en barnmorska och medgav att vi hade blivit bortglömda, eftersom det varit någon skolning samma dag. Hon sade att tyvärr blir det ingen igångsättning för mig idag eftersom alla förlossningssalar är fullsatta. Jag kunde inte hålla mig och började förstås gråta. Hon sade att vi kunde gå lite omkring i sjukhuset och se om det skulle sätta igång något. Vi gick flera varv i trapporna och jag grät för jag visste att jag inte kunde åka hem utan en baby. Inte en tredje gång och inte när vi kommit så långt och jag hade haft så ont. Jag visste att om jag åkte hem skulle jag ändå återvända om ett par timmar med hemska smärtor. När vi hade gått omkring på sjukhuset gick vi tillbaka till vårt lilla vilorum. Där började sammandragningarna igen men inte lika täta som tidigare. Då kom äntligen en ny barnmorska och sade att en förlossningssal blev ledig och att vi inte kommer att åka hem utan en baby.

När vi väntade i vilorummet på att få höra något om min igångsättning

Fem veckor

På torsdagen klockan 13.14 skålade mamma och jag med kaffe eftersom Oliver då fyllde jämnt 5 veckor. Fem veckor låter så litet! Det känns ju som att han alltid varit med oss. Igår fick han sin sista dos antibiotika och jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att han är frisk och hålls frisk. Jag märker att jag nu blivit helt paranoid om jag hör att någon hostar eller nyser. Jag stressar redan inför dopet då det troligen kommer att finnas någon förkyld gäst på plats. Oliver har ju varit förkyld nästan hälften av sitt liv då man tänker att han blev smittad när han var endast 3 veckor gammal och efter det fick han öroninflammation. Jag har inte ens ännu fått uppleva en normal vardag med en frisk Oliver, eftersom vi båda varit så sjuka. Jag har fortfarande sju dagar kvar av min antibiotikakur och kan bara säga att bröstinflammation är definitivt en av de smärtsammaste (och segaste) inflammationerna jag har drabbats av. Jag är så otroligt lyckligt lottad som fått hjälp av mamma förra veckan. Det är minst sagt utmanande att ta hand om ett sjukt barn när man själv är så sjuk att man gråter av minsta lilla och har noll krafter kvar. Den här första tiden har inte varit en dans på rosor men det kan väl bara bli bättre nu.

En månad med Oliver

På lördagen var det exakt en månad sedan Oliver föddes! Så nu just är han 33 dagar gammal. På de här 33 dagarna har han utvecklats så mycket. När han föddes var han redan jätteobservant och alert. Alla sade att han inte alls verkar vara nyfödd för att han följde då redan alla med blicken och verkade så klok och färdigt utvecklad. Men ändå har han såklart utvecklats och vuxit sen dess. Som 3 veckor gammal kom det som jag längtat efter; hans första leende! Det var några timmar innan min familj skulle komma på kaffekalas och fira min 30-årsdag. Då sken hans ansikte upp och han log några gånger till mig. Det var nog den bästa gåvan. Sen dess har han lett mer varje dag. Det finns inget sötare! Vid skötbordet har vi hängt upp postern på det leende ansiktet som vi fick från rådgivningen. Vi kallar honom Reino och han är för tillfället Olivers bästa vän. Oliver babblar med honom och ler mot honom varje dag. Gulligt!

Det känns som att vi har haft väldigt otur med mycket (graviditeten, förlossningen och nu den första tiden). Oliver blev ju förkyld förra veckan och det har verkligen varit tungt. Det känns ju så fel att en 3-4 veckors baby ska vara så sjuk. Som mamma känner man sig så hjälplös och dålig när man inte kan göra något åt det. Och igår var det värsta. Han skrek tre timmar i sträck när jag var ensam hemma med honom. Han är vanligtvis den lugnaste babyn som aldrig gråter så jag visste att något var fel. När Daniel kom hem med bilen fick Oliver åka direkt till sin morfar som undersökte honom och det visade sig att han har öroninflammation. Stackarn! Det värsta var när han tittade mig i ögonen och skrek och jag kunde inte göra något åt hans smärta. Usch, det är nog tungt att vara en förälder. Dessutom hade jag själv några timmar tidigare blivit undersökt och fått det bekräftat som jag misstänkt i en vecka; jag har bröstinflammation. Så nu har både Oliver och jag olika antibiotikakurer. Vi hoppas allt snart blir lite bättre.

Första gången i Vichtis

Det är flera, flera månader sedan vi övernattade i Vichtis. Jag har saknat vår stuga och sjön och skogen och bastun och allt så mycket. Men nu hade vi äntligen möjlighet att åka hit! Vi kom hit på självständighetsdagen och åker hem imorgon. Trots värkar och att jag inte riktigt får bada bastu ännu så känns det så skönt med miljöombyte och att äntligen få vara här. Det var så roligt att introducera stugan till Oliver. Han förstod kanske inte helt vart vi hade kommit men här kommer han att tillbringa alla sina somrar och de flesta loven och veckosluten.

Idag fyller jag 30 år!

Idag fyller jag 30 år! Det blev kanske inte helt en så glamorös födelsedag som jag nångång hade tänkt mig. Det blev inte en resa till New York eller Paris och inte blev det heller någon stor fest med hyrd festlokal och champagne. Istället blev lilla Oliver förkyld och mitt hjärta brister varje gång han gråter. Han har snuva och det rasslar hemskt när han andas. Stackarn! Så idag har jag ammat typ konstant för det är det enda han vill göra. Första natten när han blev sjuk (mån-tis natten) så vakade jag hela natten för att se om han andades. Jag har aldrig i mitt liv känt en sådan oro som jag nu har gjort som mamma. Och det började direkt då han föddes. Jag hoppas förkylningen går snabbt om!

Trots att dagen har bestått av amning, Näsfrida, oro, koksaltsdroppar och gråt så är jag ändå så otroligt tacksam över att jag får fira min 30-årsdag såhär. Att jag har både Oliver och Daniel att fira den med. Det är ju verkligen ingen självklarhet och varje stund med dem vinner ändå alla fester och resor i världen. Nu i skrivande stund står Daniel och lagar mat i köket och Oliver ligger bredvid honom i sin säng och stirrar på honom med stora ögon och lyssnar när han babblar på. Så gulligt! Jag skulle alltså få lite egen tid framför Netflix men nu efter 20 min saknar jag dem redan. På kvällen ska vi försöka se några avsnitt av ett par tv-serier och äta ostar och charkuterier. Mysigt!