Imorgon

Bara en natt kvar till julafton! Julgranen är pyntad, maten inhandlad, julklapparna paketerade och stämningen är på topp. Daniel förbereder maten för imorgon och jag städar lägenheten (med en liten paus för att blogga). För ett år sedan var Oliver ännu en baby utan dygnsrytm. Han sov i famnen och i den hyrda babysängen med hjul medan vi åt och firade. Nu blir det en lite annorlunda jul då han är mera medveten om vad som händer runt honom. Han har redan ”oooh”:at otaliga gånger åt julgranen och velat röra den och bollarna som hänger i den. Han leker och gömmer våra små tomtar som sitter på fönsterbrädet och så är han naturligtvis nyfiken på julklapparna som väntar under granen. Det ska bli så roligt att fira jul med honom!

Nu ska jag återvända till julstädningen innan Oliver vaknar från sin dagssömn. God jul!

Bästa traditionen

Hälsningar från Ekenäs! Nu är jag hemma hos min mamma och firar hennes födelsedag. Jag och Oliver stannar här till måndagen. Nu just sover Oliver och när jag öppnade bloggen för att skriva något nytt insåg jag att jag hade ett ofärdigt inlägg som utkast. Jag bloggade aldrig om vår Friendsgiving. I november, innan alla nya restriktioner, bjöd vi Sonja, Joni och gudsonen Elliot på middag hemma hos oss. Det är en tradition vi skapade för två år sedan. Första året var Sonja gravid och det andra året var Oliver bara ett par veckor gammal. Nu, det tredje året var det lite mer liv i huset, då pojkarna ville leka och härja. Jag kan föreställa mig samma tradition ännu när pojkarna är tonåringar och spelar Playstation i ett annat rum. Jag älskar den här traditionen!

Daniel hade förstås tillrett maten. Den var inspirerad av amerikanska Thanksgiving-måltiden med kalkon och gröna bönor etc. Jag bakade en New York cheesecake med hallon och blåbär. Allt var gott och det kändes så ljuvligt att kunna sitta och umgås, skratta och prata tillsammans. Sällskap och middagar med vänner har man verkligen inte blivit bortskämd med under det här året. Så vi njöt och var glada hela kvällen.

Staycation på Klaus K

Jag har nog aldrig varit på lika många staycations som i år. Eller jag hade kanske aldrig ens varit på staycation förrän det här året? Om man inte kan resa utomlands måste man väl ändå försöka skapa den där resekänslan i sin hemstad. Dagen efter min födelsedag firade Daniel och jag genom att checka in på Klaus K.

Oliver fick kvalitetstid med sin älskade momi (som han kallar mimmi) medan vi fick dricka utsökta cocktails på en hemlig bar, beundra vackra Helsingfors som nu är dekorerad från topp till tå, promenera i våra gamla trakter och äta en härlig trerätters meny på en italiensk restaurang. Sedan drack vi skumpa och tittade på Undoing utan att behöva oroa oss för hur många gånger vi skulle vakna under natten. Och så fick vi vakna 9.20 nästa morgon. Lyx!

Min födelsedag

Förra veckan fyllde jag 31 år. Det känns som ett så främmande tal. Jag känner mig som typ 27 eller 28. Men nu är jag redan över 30. Det är väl så livet funkar, att man alltid känner sig några år yngre än vad man är. Och det är verkligen sant att tiden går fort då man har barn. Istället för att ha någon ålderskris, valde jag att njuta av dagen. Jag började redan kvällen innan själva dagen med att äta pepparkakor och mögelost. Jag har alltid hatat mögelost, men kanske det också ändrades när jag blev äldre? Det känns som en vuxen sak att tycka om.

På fredagen den 4.12 vaknade jag till att Daniel hade fixat frukost före sitt möte. Snällt och lyxigt!

Jag fick fira hela dagen i bästa sällskapet.

På mammas födelsedag får man se på Babblarna medan mamma dricker sin tredje kopp kaffe.

Daniel hade köpt en skumpa som hette ”Moshi moshi”. Det fick oss att sakna Japan. Undrar när vi kan åka dit igen..

När Oliver hade somnat fick vi njuta av en mycket god middag som Daniel hade tillrett. En perfekt 31-årsdag med andra ord.

Hejdå november!

Trots att veckorna går fort känns det som om det har varit november i ett halvår. November har varit ovanligt solig i år. Eller så minns jag åtminstone det. De senaste dagarna har varit gråa och regniga, men början av månaden var ganska fin. I november har vi lagat god mat, firat ettåringen och farsdagen, gått på promenader, gungat, lekt i sandlådan, övat på att gå, målat med fingerfärger på öppna dagis, läst böcker, haft sämre och bättre nätter, lekt med nya och gamla kompisar, klättrat i olika lekrum och så har Oliver lärt sig nya ord. Han utvecklas nu så fort.

Innan restriktionerna hann vi också ha en date night, fira ”Friendsgiving” och träffa bådas familjer. Trots corona, mörka dagar och regn har den här månaden varit bättre än vad den brukar vara. Skönt med en helt bra november. Men också skönt att det imorgon är december. Och det betyder också att min födelsedagsvecka är här!

Skam och munskydd

Novemberregnet piskar mig i ansiktet när jag kämpar framåt på bron. En iskall nordlig vind blåser rakt över oss från havet. Oliver sitter i vagnen under det genomskinliga regnskyddet och försöker få av sig vantarna. När vi äntligen är framme vid butiken slår det mig att jag glömde munskyddet hemma. Jag står en stund utanför butiken och funderar på att vända om, att gå tillbaka hem. Men nu har jag kämpat ända hit och snart blir Oliver hungrig och vi behöver mjölk och bröd. Den snälla gubben som alltid hänger utanför butiken öppnar dörren till oss, som han gör varje gång vi är där. Han har såklart munskydd, och jag sköljs av en skamkänsla. Alla människor jag möter i butiken bär munskydd och jag försöker gömma mig in i kragen, men jag vet ju att det inte är samma sak. När jag lägger varorna i vagnen märker jag också att jag glömde föra soporna och har istället tagit med dem till butiken. Jaha, det är en sådan dag idag. Ännu mer skam. När jag är vid kassan känns det som om alla människor bakom mig i kön (som bär munskydd) stirrar anklagande på mig. En av dem börjar tala om till personalen att hon inte vill lägga varorna på kassabandet; hon vill vara ansvarsfull, säger hon.

När jag går över bron igen, med den hårda vinden i nacken, tänker jag på skam. Och på hur avlägsen eller oviktig den känslan varit tidigare, men hur närvarande den är nu. Man skäms om man har glömt munskyddet hemma. Man skäms om man hostar till eller nyser bland andra människor. Man skäms om man träffar en vän eller två inomhus. Man skäms över tanken att man möjligtvis går och bär på viruset och smittar det vidare till någon annan, utan att veta om det. Och jag kan bara föreställa mig känslan av skam om man faktiskt har smittat ner någon som hör till riskgruppen.

Jag tycker det är fascinerande hur snabbt allt kan förändras. För snart två år sedan, när vi var i Tokyo, såg vi hur vanligt det var med ansiktsmask. Vi såg munskydden i olika butiker och jag minns att vi skrattade åt hur absurt det skulle vara att ha på sig en sådan varje dag. Och nu är vi här. Nu har det blivit en norm, något man skäms för om man har glömt hemma. Och allt detta har skett på mindre än ett år. Jag minns för bara några månader sedan när jag hade på mig munskyddet för första gången i metron. Jag kände mig obekväm och onaturlig med masken. Det var inte så många som använde mask då, så det kändes väl som att jag stod ut ur mängden. Tänk ändå så fort en norm kan uppstå.

Ett beslut

Nu när Oliver har fyllt ett år börjar han få sitt eget utseende. Hans ansiktsdrag blir allt tydligare och man kan redan föreställa sig hur han kanske kommer att se ut som äldre, vilket är spännande och fint. Det betyder ändå att jag slutar publicera bilder på hans ansikte här på bloggen. Det är något jag har tänkt på en längre stund och det kändes som rätt tillfälle nu när Oliver har fyllt ett år. Bloggen har alltid främst varit som en dagbok för mig och jag ville dokumentera hans babyår här, så att jag i framtiden skulle kunna läsa och se hur vi hade det. Men bloggen är inte min privata dagbok, så det här känns ändå som rätt beslut nu när han inte längre är någon baby. Bloggen fortsätter ändå som vanligt med vardagsbetraktelser, funderingar och foton.

Virkade elefanter och snygga mössor

Jag är så otroligt imponerad av (och lite avundsjuk på) folk som kan laga fina saker med sina händer. Pyssla, måla, sticka, virka. För vissa kommer det så naturligt, som t.ex. för min mamma. Hon har alltid älskat att sticka och virka. Och hon gör det så bra. Så det var verkligen på tiden att börja sälja hennes produkter. Jag förstår inte hur en person kan sticka så många mössor och sockor på så kort tid. Och så virkar hon också så gulliga leksaker för små barn. Jag skapade ett instagram-konto för henne, så om du vill beställa handgjorda, fina julklappar i år kan kolla in några av hennes verk: här.

Nytt hår och en mysig fredag

På fredagen klippte jag mitt hår. Senast jag gjorde det var i början av mars, precis innan allt stängdes pga coronan. Så det var på tiden att klippa det igen. Jag har nog aldrig haft lika kort hår som nu. Men topparna var i så dåligt skick, så det var nödvändigt att klippa så mycket. Graviditeten, amningen och alla hormoner har påverkat håret väldigt mycket. Mitt hår var aldrig smutsigt när jag var gravid, trots att jag vanligtvis brukar behöva tvätta det varje dag. Men efter förlossningen blev det igen som vanligt och när jag sedan slutade amma på sommaren blev det total katastrof. Och här är vi nu. Men skönt att få det klippt åtminstone.

När jag kom hem från frisören väntade ett glas rött på mig. Lyx! Och när Oliver hade somnat tillredde Daniel en mycket god middag; biffar som varit 2 timmar i sous viden, ugnspotatis, vitlökssås och pimientos de padrón. Gott!! Medan han lagade maten kunde jag dra på mig yllesockorna, njuta av vinet och läsa. En mycket mysig fredag i november.