Sjukstuga

Hej! Hur mår ni, mina några lojala läsare? ❤️ Vi befinner oss i sjukstugan igen, tredje gången den här hösten och det är först början på september. Det tär en hel del på krafterna, måste jag medge. Och fjärde natten i rad utan ordentlig sömn gör att man känner sig ganska hopplös. Jag märker att jag sällan bloggar då det känns svårt eller då jag känner mig trött, men sedan slog det mig att kanske någon annan också mår dåligt nu och känner sig mindre ensam om hen ser att andra föräldrar också är utmattade. För så är det ju. Mellan alla roliga utflykter och resor är det ju vardag. Och vardag med små barn kan vara väldigt tung. Och det att man tycker så gör en inte till en svagare eller sämre förälder, även om jag ibland själv tänker så om mig själv (skulle aldrig tänka så om någon annan). Det betyder inte heller att man skulle älska sitt barn eller vardagen något mindre, bara för att man ibland inte orkar eller för att man känner sig slutkörd. Det som jag däremot har märkt att hjälper i stunden:

Prata med en vän eller familjemedlem om det. Vara öppen och ärlig om sitt mående, och säga hur det påriktigt känns just då.
Ta en andningspaus och gå ut på en ensampromenad.
Se på någon hjärndöd reality-serie när man har tid för det.
Ha något att se fram emot som kanske inte ens skulle bli av, som tex. ”På kvällen när jag får egentid ska jag äta en glass eller ta ett glas vin” eller ”sen när alla är friska ska jag checka in på hotell och sova en natt i krispiga hotellakan utan att någon ropar på mig”. I stunden behöver man bara något för att blicka framåt.
Upprepa detta mantra: ”this too shall pass.”