Krig

Världen brinner och det blir allt svårare att sova om nätterna. Jag känner mig otillräcklig, liten, hjälplös. Ett hårt grepp klämmer om mitt hjärta varje gång jag läser något om Ukraina. Vi skänker pengar och diskuterar, bearbetar, känner, läser, lyssnar, försöker förstå att det här verkligen händer. Jag ser bilder av barn i Ukraina som förlorar allt. Vi kramar om varandra extra hårt och jag tänker på min farfar som ryckte in i kriget, trots att han var så ung när vinterkriget bröt ut. Jag önskar nu att jag hade frågat mera. Hur kändes det att bli anfallen? Att inte veta om man kommer att överleva nästa dag? Att skjuta och höra skott och explosioner? Att se sitt hemland, sin hemstad förstöras? Att knappt ha blivit vuxen och genast skickas ut i krig för att försvara sitt land. Hur kommer man över sådant? Gör man det någonsin?

Vi kramar om varandra och försöker ta paus från nyheterna ibland. Försöker njuta av vårsolen, springa och leka med Oliver, ringa och tala länge med familjemedlemmar, planera trädgården och se fram emot sommaren, andas. Men det känns ibland svårt. Och orättvist. Varje kväll innan jag börjar sova tänker jag på allt jag är tacksam över och allt jag älskar. Livet är inte längre så självklart och det går inte längre att ta något för givet.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s