32 år

Jag skvätter iskallt vatten mot ansiktet och försöker skölja bort spåren av den sömnlösa natten. Men de mörka ringarna under ögonen försvinner inte. Det har igen varit en tung vecka med förkylningar, gråt, trängsel i sängen, mera gråt och värkmedicin. Småbarnsliv, tänker jag och är glad att jag jobbar distans. Det kräver inte lika mycket krafter av en då det där sociala kontorslivet fattas. Jag behöver inte anstränga mig och försöka vara utåtriktad och pigg, då jag bara har några möten inbokade för dagen. Det känns överkomligt att portionera det sociala umgänget längs med dagen. Och att dricka kopiösa mängder kaffe är okej ibland.

Imorgon fyller jag år. Det är något med födelsedagar som får mig att reflektera över mitt liv och mina mål, särskilt ju äldre jag blir. Är jag där jag vill vara i livet? Vad får mig att må bra? Vad vill jag ha mera av i livet? Vad ska hända till näst? Hur har jag utvecklats under det senaste året? Hur vill jag utvecklas nästa år?

32 år. Det är vad jag fyller imorgon. Det är egentligen ingen speciell ålder, men ändå känns det stort. Märkligt att fylla 32. Det har hänt så mycket under de senaste åren. När jag blev mamma tog det väldigt länge innan jag kände mig som mig själv igen. Och nu när det har gått ett par år sedan dess vet jag inte ännu heller vem jag är. Jag är inte den samma som för tre år sedan. Det behöver inte nödvändigtvis vara något fel med det, men ibland känns det skrämmande.

Det är mycket jag saknar från förut. Sådant som var starkt kopplat med min identitet, som till exempel resandet och skrivandet. Det har inte riktigt varit möjligt att resa under de senaste åren och jag märker nu hur mycket jag saknar och behöver det. Att få uppleva spännande kulturer, skapa nya intryck och smaka på nya maträtter runt i världen. Men det kommer nog en tid för det också. Och skrivandet.. Det är nog något jag sörjer mest. Det är nu sju månader sedan jag skrev ett enda ord i mitt manus som jag hade bearbetat i nästan fem år. Mot slutet kändes det bara så motvilligt och det gjorde mig inte lycklig. Det som gör mig ledsen är att medge att jag nog inte kommer att slutföra det projektet. Så mycket energi, tid, kärlek och krafter jag har lagt ner på det och för vadå? Daniel sager att det nog kommer en tid i livet då jag har lust att skriva igen. Men jag vet inte om jag tror på honom.

Men bortsett från det är jag rätt nöjd och lycklig med mitt liv hittills. Och när man tänker på det så är 32 år egentligen ganska ungt. Jag vet att jag som 50-åring kommer att himla med ögonen när jag läser den här texten och tänker på hur jag trodde jag var gammal som 32. Imorgon åker vi till Tallinn för att fira min födelsedag. Det är kanske inte Japan, New York eller Afrika, men ändå roligt att få skapa nya minnen med familjen.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s