Det där tunga novembermörkret har lagt sig över Finland. Men vi överlever genom att tända ljus på morgonen, pynta huset och balkongen med långa ljusslingor, lyssna på julmusik, inleda glöggsäsongen, baka jultårtor och gå på promenader alltid då solen tittar fram.
Det är söndag idag, så vi dricker hett kaffe och äter frukost och går sedan ut på vår traditionella söndagspromenad till stranden. Oliver ropar av glädje när han ser stranden, krälar sig ur vagnen och skyndar ner till sanden. Han tar sin lilla spade från vagnen och börjar gräva, men blir förvånad när sanden är så hård. Det går ju inte längre att bygga sandslott här. Vi förklarar och berättar om vintern. Vi beundrar de små vattenpölarna som har förvandlats till is. Det kommer ett roligt ljud när isen krackelerar under våra skor. Frosten har lagt sig i sjögräset som ligger på stranden, en glittrande kvarleva av sommaren. Vi minns de heta sommardagarna då vi vadade i havet och välkomnade den svalkande havsbrisen på vår varma hud. Nu känns havsbrisen kall mot kinderna och vi drar kragen över munnen, skyddar oss från vinden. Novembersolen värmer ändå svagt. Plötsligt börjar det virvla små, små snöflingor ner från himlen. Snöflingorna smälter direkt då de landar på oss. Vad stör det att årets mörkaste tid är här när vi ändå ibland får uppleva stunder som dessa? Och vad spelar det för roll fast vi har flera månader kvar av kyla, snöslask och regn när tiden ändå går så fort? Vi blinkar och snart är det redan nya knoppar i träden och en ny sommar påväg in i vårt liv.
amanda sofia 