På lördagen sken solen och alla var glada. Musiken flödade ur högtalarna och vi hjälptes åt att tillreda maten och att städa. Liten danspaus här och där. Oliver cyklade snällt omkring i vardagsrummet medan vi fixade de sista sakerna. Jag stannade upp och ville föreviga den här stunden i mitt huvud, fånga den och ta fram den om tjugo år. Minnas stämningen och skrattet, glädjen och kärleken.
Klockan tre steg gästerna in genom dörren. Vi hade bjudit in våra bästa vänner med sina två barn. Tänk att vi nu är ett helt gäng på sju personer. Så fint. Pojkarna lekte tillsammans, tittade på barnprogram och kommenterade till varandra vad de såg, vi pratade och åt gott, baby A sov lugnt och åt, som tvåmånaders babyn brukar göra. Det var just sådär som jag alltid hade föreställde mig att framtiden skulle vara när jag var fjorton år. Då när Sonja och jag blev bästa vänner. Men det blev nog ännu bättre än jag någonsin hade föreställt mig. Det är så obeskrivligt fint med en sån vänskap som varar genom livets alla skeden.
Daniel hade tillrett eftermarinerad ytterfilé i sousviden, grillade räkor och pimientos de padron, bulgursallad med vattenmelon, grön sallad och aioli. Till efterrätt blev det glass med olika toppings. Gott, gott! Nu blev jag hungrig.
amanda sofia 