Varför berättade ingen hur tungt det skulle vara med dagisstart? Eller så gjorde folk det men jag förstod det inte förrän nu. Det har varit en av de tyngsta veckorna någonsin. Kanske det inte var helt smart att börja jobba samma vecka som Oliver började på dagis. Det är ju redan spännande att återvända till jobbet efter ungefär två års paus. Och sedan ännu lägga där till en hemsk ångest, skuldkänslor, sömnlösa nätter och hysteriskt gråt. Nästan varje dag har jag själv varit nära till tårar när jag stängt dörren efter mig och gått till bussen. Och på eftermiddagen när det har tagit extralänge att komma hem på grund av bilköer.
Imorgon börjar en ny dagis/jobbvecka. Jag är lite nervös för det. Det är jätteroligt att jobba igen och jag trivs verkligen med mitt jobb. Jag har trevliga nya kolleger, trivsamt kontor, roliga uppgifter och utmaningar. Jag är mest nervös över att få ihop tidtabeller och att det inte ska bli så långa dagar för Oliver på dagis. Hur gör andra? Hur är det meningen att man ska pussla ihop vardagen? Man ska hinna jobba 8 timmar, åka till och från jobbet, hämta Oliver en vettig tid, leka och tanka närhet tills han somnar, städa, laga mat, ha egentid, ha tid för parförhållande och vila, motion och vänner? Det är nog verkligen ett mysterium för mig hur det är meningen att man ska hinna med allt. Men andra gör ju det så det måste ju bara funka på ett eller annat sätt! Det tar nog säkert en stund att få allt att gå ihop.
amanda sofia 