Efter några dagar i skärgården åkte vi hem, tvättade kläder, duschade och körde till Vichtis. Det är alltid en stark kontrast mellan skärgårdslivet och livet här vid sjön. Den känns speciellt tydlig då man besöker båda ställena under en och samma dag. I skärgården händer det konstant något. Alla ljud, färger och dofter är på något vis explosiva. Vart man än tittar ser man olika fåglar som har sina små intriger. Svanar, tärnor, måsar, kråkor, Skarven, doppingar. De skriker och för oljud, men på ett behagligt sätt. Det är något så tryggt med skärgårdsljud. Holmen ligger bredvid ett farled, så det åker ständigt olika segelbåtar och motorbåtar förbi. Man har alltid något att titta på och hålla sig sysselsatt med när man är på holmen. Och när solen börjar lägga sig målas himlen alltid i overkligt vackra nyanser, naturen varvar ner och ett tilltalade lugn rullar in. När solen skrider fram igen på morgonnatten sätter fåglarna igång med sitt oväsen. När det stormar och åskar på holmen vibrerar det ända in i benmärgen. Allting känns mer påtagligt där, mitt ute på havet. Där är det bara holmen och vi. Och alla hysteriska fåglar såklart.
Livet vid en sjö är annorlunda. Det är mer dämpat, harmoniskt kanske. Trots att det är en väldigt stor sjö brukar det sällan finnas vågor på ytan. Lövträden rasslar behagligt i den svaga vinden och en mild doft av gräs och skog fyller mina lungor när jag andas in. Fjärilar och sländor flyger förbi, stannar upp och tittar på mig och fortsätter sedan sin färd. Små ödlor smyger snabbt förbi mig när jag går ner till sjön. När vattnet omsluter min kropp är det sällan kallt. När jag vadar i det ljumma vattnet ser jag några fiskmåsar längre bort. Varför är måsarna så tysta här?
När jag har simmat färdigt lägger jag mig på bryggan i solen. Det är verkligen en rikedom att få uppleva dessa två världar. Jag har vuxit upp med havet vid min sida, men livet vid sjön har jag också lärt mig att älska.
amanda sofia 