Våren var väldigt annorlunda. Vi, som alla andra, levde i en coronabubbla och var isolerade från allt socialt umgänge. Daniel började jobba hemifrån och Oliver njöt av att ha sina två viktigaste personer på samma plats dygnet runt. Vi firade påsk på tremanhand och skålade virtuellt med familjemedlemmar. Vi besökte stugan och gick på promenader i naturen. Rörrenoveringen var igång i vårt husbolag, men vi kunde ändå bo kvar i lägenheten. Det var så mycket oljud att det var svårt för Oliver att sova på balkongen, så vi föredrog ändå att bo i Vichtis.
När jag tittar på bilder från våren ser jag bara färgglada blommor, glada ansikten och skumpaglas i solen. Det ser så bekymmerslöst ut. Men i verkligheten kände jag en hel del ångest. Det var tungt att ha en baby, isolera sig från omvärlden och vara tvungen att flytta ut från sitt hem på grund av rörrenoveringen. Jag minns att jag kämpade väldigt hårt för att bara ha en positiv inställning över det hela och försöka bara se allt det fina; att få bo så nära naturen och att få ett fräscht och nyrenoverat hem att flytta till när allt var förbi. Men man får också vara ledsen och medge att det är tungt. Det är kanske enklare att säga det nu när den tiden är förbi? Det som också var väldigt tungt för mig var att jag inte kunde träffa min mamma under en längre period på våren, då coronan kom. Vi var alla så lyckliga när vi äntligen vågade trotsa risken och åka till Ekenäs för att hälsa på henne! Det behövde vi nog alla.
I stugan var det mysigt, som vanligt. Våren kändes i luften och trots ångesten var det ändå skönt att sommaren närmade sig och att Daniel skulle ha sin långa semester.
Om jag skulle välja årets bästa dag, så skulle det nog vara min första morsdag. Jag blev överöst av gåvor, blommor, tårtor och god mat. Det kändes så fint och stort att få fira att jag är mamma till Oliver. Och Daniel fixade allt så bra.
I slutet av maj drack jag skumpa med mina kusiner ute i solskenet. Det var så befriande och underbart efter en lång vår.
amanda sofia 