amanda sofia

Novemberregnet piskar mig i ansiktet när jag kämpar framåt på bron. En iskall nordlig vind blåser rakt över oss från havet. Oliver sitter i vagnen under det genomskinliga regnskyddet och försöker få av sig vantarna. När vi äntligen är framme vid butiken slår det mig att jag glömde munskyddet hemma. Jag står en stund utanför butiken och funderar på att vända om, att gå tillbaka hem. Men nu har jag kämpat ända hit och snart blir Oliver hungrig och vi behöver mjölk och bröd. Den snälla gubben som alltid hänger utanför butiken öppnar dörren till oss, som han gör varje gång vi är där. Han har såklart munskydd, och jag sköljs av en skamkänsla. Alla människor jag möter i butiken bär munskydd och jag försöker gömma mig in i kragen, men jag vet ju att det inte är samma sak. När jag lägger varorna i vagnen märker jag också att jag glömde föra soporna och har istället tagit med dem till butiken. Jaha, det är en sådan dag idag. Ännu mer skam. När jag är vid kassan känns det som om alla människor bakom mig i kön (som bär munskydd) stirrar anklagande på mig. En av dem börjar tala om till personalen att hon inte vill lägga varorna på kassabandet; hon vill vara ansvarsfull, säger hon.

När jag går över bron igen, med den hårda vinden i nacken, tänker jag på skam. Och på hur avlägsen eller oviktig den känslan varit tidigare, men hur närvarande den är nu. Man skäms om man har glömt munskyddet hemma. Man skäms om man hostar till eller nyser bland andra människor. Man skäms om man träffar en vän eller två inomhus. Man skäms över tanken att man möjligtvis går och bär på viruset och smittar det vidare till någon annan, utan att veta om det. Och jag kan bara föreställa mig känslan av skam om man faktiskt har smittat ner någon som hör till riskgruppen.

Jag tycker det är fascinerande hur snabbt allt kan förändras. För snart två år sedan, när vi var i Tokyo, såg vi hur vanligt det var med ansiktsmask. Vi såg munskydden i olika butiker och jag minns att vi skrattade åt hur absurt det skulle vara att ha på sig en sådan varje dag. Och nu är vi här. Nu har det blivit en norm, något man skäms för om man har glömt hemma. Och allt detta har skett på mindre än ett år. Jag minns för bara några månader sedan när jag hade på mig munskyddet för första gången i metron. Jag kände mig obekväm och onaturlig med masken. Det var inte så många som använde mask då, så det kändes väl som att jag stod ut ur mängden. Tänk ändå så fort en norm kan uppstå.