Den tolfte och sista månadsuppdateringen. Nu är det redan ett år och två dagar sedan Oliver föddes. På natten till den sjunde november 2019 svor jag att jag aldrig mer skulle skaffa barn. Jag satt på en pilatesboll i en varm dusch, grät igenom smärtorna och tänkte på alla mammor som gått igenom det här. Och någonstans djupt inom mig hittade jag styrkan att fortsätta genom hela natten och ännu följande dag. På morgonen fick jag äntligen, äntligen smärtstillande och somnade för en timme. När jag vaknade var det ljust och världen utanför hade förvandlats. Den första snön vällde ner och förlossningen var äntligen igång. Klockan 13.14 hörde jag det finaste ljudet i världen: Olivers gråt. Han var här.
När jag tänker på dygnen som ledde till förlossningen, dagarna på sjukhuset, timmarna som kändes som år, känns det som en hel evighet sedan. Det tog nog nästan tio månader att komma över obehaget. Och jag kan inte ännu heller läsa igenom min förlossningsberättelse, eftersom mitt hjärta börjar slå hårt, hårt, hårt och det känns som ett stort tryck på mitt bröst när jag börjar tänka på det. Så jag kan väl inte säga att jag ännu heller har kommit över mitt trauma, men det känns ändå inte lika hemskt längre. På Olivers födelsedag ställdes jag frågan “hur det känns nu, hur mår du nu?” Och mitt svar är att jag nu är mig själv igen. Jag är jag, samma person som innan förlossningen, men nu har jag ett barn. Det tog väldigt länge innan jag kände mig som mig själv. Och jag ser det som framsteg.
Och det bästa av allt är ju att livet har blivit så mycket färggladare, roligare, kärleksfullare och bara helt enkelt bättre med Oliver i världen. Det ville vi ju självklart fira på hans riktiga födelsedag. Han fick en helt egen tårta med grädde och hallon, två gåvor och ett besök till Sealife där han fick beundra vackra fiskar.
Tänk att han nu har varit med oss i tolv månader. Ett helt år. Och jag överdriver inte när jag säger att han utvecklas varje dag och blir roligare för var dag som går. Trots att han ständigt är i farten och det inte finns många lugna stunder här hos oss, så tycker jag ändå att det har blivit lättare varje månad. Han kan ju nuförtiden kommunicera med oss och man förstår honom bättre, vilket underlättar en hel del. När han var en liten baby minns jag att alla alltid sade “Det blir lättare, ska ni se”. Och nu har vi sett det. Grattis finaste Oliver!
amanda sofia 
❤