amanda sofia

Vår vänskap började i ett litet klassrum för sjutton år sedan. Sonja och jag hade blivit placerade bredvid varandra och läraren hade sagt att man skulle lära känna personen man satt bredvid. Våra hundvalpar var exakt lika gamla och hade samma födelsedag, märkte vi fort. Det var där det började. Och nu sjutton år senare är vi fortfarande bästa vänner.

Vi har stött varandra genom livskriser, skrattat så vi inte har fått luft, druckit för mycket Tequila, vakat nätter för att prata och se på filmer, rest till New York, Grekland, Spanien, Berlin, Bulgarien och fram för allt London, skriksjungit till 80-talshitter på svettiga dansgolv, gråtit över brustna hjärtan, berättat hemligheter och filosoferat om livet, dansat på varandras bröllop, varit brudfrämmor till varandra, ordnat möhippor och babyshowers, blivit gudmödrar till varandras barn och skrivit eller ringt till varandra när allt har varit för mycket. Jag kan inte ens föreställa mig ett liv utan Sonja.

De senaste åren har vi inte hunnit umgås lika mycket som förr. Vi har ändå setts ungefär en gång i veckan eller varannan vecka, men det är ändå inte samma sak när man har barnen med sig. Så förra lördagen blev det äntligen av att åka på en staycation i Helsingfors. Vi checkade in på hotellet, gick i butiker med munskydd, tog ett par drinkar på en takterass, åt en god middag, bytte om till pyjamas på hotellrummet och åt snacks medan vi såg på en film. Och pratade långt in i natten. Det kändes precis som förr. Och jag kunde inte ha önskat mig ett bättre bästisdygn.