amanda sofia

Tänk att Oliver nu har varit lika länge på utsidan som på insidan. När jag låg på sjukhussängen, ett dygn efter förlossningen, kom en fysioterapeut till rummet för att berätta om förlossningsskadorna och kroppens återhämtning. Hon sade att i många fall kan det ta nio månader för skadorna att läka och i vissa fall två år. Jag tyckte då att nio månader lät som en evighet, men nu tycker jag att tiden har gått förvånansvärt fort.

Idag fyller Oliver nio månader. Kanske är det för att graviditeten var lika lång, som den här dagen känns mer speciell än de andra månaderna. Kanske var det därför jag igårkväll låg och tänkte på förlossningen och hade svårt att somna. Det var en tid sedan det hände. Men det är ett kapitel för sig. Nu går vi över till Olivers månadssammanfattning:

Sömnen har jag ju skrivit tidigare om i ett eget inlägg. Men det har också ändrats och försämrats sedan dess. I ungefär 7-10 dagar har nätterna varit mardrömslika. Jag har läst att det är helt normalt och en fas, igen. På nätterna sätter sig Oliver upp och börjar gråta för att han är trött och vill fortsätta sova, men vaknar av att han sitter. Jobbigt att hålla på lägga ner honom på nytt tio gånger under en natt. Ett par kvällar har vi nu försökt göra så att han själv ska sätta nappen i munnen och lägga sig ner när vi klappar på hans madrass och säger ”nu ska vi sova”. Han har lärt sig att göra det, men ändå vaknar vi flera, flera gånger under natten. Vi får hoppas att den här fasen snart tar slut.

Idag klättrade Oliver första gången upp för några trappsteg och så drar han sig nuförtiden upp med stöd. Snart står han nog säkert på sina vingliga ben. Men han väger ju också kring 11 kg, så jag antar att det kan vara tungt för benen att balansera den vikten.

Jag tycker att han har vuxit och ändrats på något sätt under de senaste dagarna. Han känns inte alls lika baby mer. Han har lärt sig att härma, att skaka på huvudet och säga ”nej nej” (vilket är så gulligt och det är svårt att hålla sig för skratt fast han är allvarlig och vill tas på allvar), att vinka och klappa och att stå på knä. Han är den kärleksfullaste personen jag känner. Han ger stora, blöta pussar och vill hela tiden krypa upp i famnen och ge en kram. Han trivs ändå bra på golvet och leker nöjt för sig själv så att man kan sitta och läsa tidning i fred.

Det är så tydligt att han har humor, vilket är så fascinerande. Jag visste inte förr att så små barn kunde visa tecken på humor. Han grimaserar, spexar, busar och skrattar mycket. Tänk att han bara varit med oss i nio månader!? Det känns ju som att han alltid varit en del av vår lilla familj.