amanda sofia

Jag vaknar av att en liten hand smäller mot min kind. Samtidigt flyger en fluga in i rummet som redan badar i solsken, trots att klockan bara är sju på morgonen. Oliver ligger bredvid mig och ler stort när jag öppnar ögonen. Vi har igen sovit oroligt. Han snurrar och övar på att krypa i sömnen. I stugan är det för varmt och för ljust. Varje morgon börjar lika: jag tänker att vi borde kanske åka härifrån för att Oliver sover så dåligt här. Men sedan kommer jag ut ur stugan och möts av allt det där jag längtar efter hela året; havet, den friska skärgårdsdoften, fågellivet och solskenet. Vi kan ju bara inte lämna holmen när vi nu är här. Jag knäpper på spisen och väntar på att vattnet ska börja koka så att jag får i mig min första kopp kaffe. Daniel klär på Oliver och bär honom till stugan bredvid, där min mamma bor. Oliver får busa och leka med sin mormor medan jag får lite egentid och Daniel får sova. Jag borde egentligen sova, men idag väljer jag att skriva. Det går trögt, speciellt utan kaffe.

Min skrivkurs började på söndagen. Jag tycker om konceptet bakom den här skrivkursen. Det går ut på att man i en månads tid ska skriva tre sidor varje morgon. Begreppet morgonsidor kommer från författaren Julia Cameron. Principen är att man ska skriva om vad som helst så fort man vaknar. Nu har jag gjort det i fem dagar (ibland får det bli på kvällen om det varit en jobbig natt) och jag tycker om det. Jag tror nog jag ska fortsätta med det även efter att kursen tagit slut. Det enda problemet är att jag känner ofta: ”är det verkligen meningen att jag ska pladdra på i tre sidor?” Det känns som att jag bara skriver dagbok. Men syftet med övningen är att öppna kreativiteten och rensa hjärnan. Jag tror att om man börjar morgonen med att vara kreativ är man också mer mottaglig för kreativitet under dagens lopp. Om jag tillbringar en halv timme på morgonen med att skriva fritt, kanske jag i något skede under dagen kommer till samma flow. Men det känns ändå som att jag borde sätta den där halva timmen på att skriva på mitt projekt? Tiden är så begränsad med en baby. Men samtidigt är det också ganska terapeutiskt att sätta sig ner med en kaffekopp och bara skriva vad man tänker på eller ser när man tittar runt sig.